Styrkekramar till dig! Ska tänka på dig! ♥

Härligt att läsa en bok, eller hur!

Nu har jag läst om ordentligt och ett så otroligt bra kapitel! Quirinus gör entré igen och försöker hjälpa Miriam på bästa sätt. Och en kvinna i spökgestalt har också kommit. Och inte vilken kvinna som helst, utan Lily! Så fantastiskt att hon också vill hjälpa till! ♥


Det djupa andetaget gav mig inte mycket kraft.
“Tack”, viskade jag svagt. “Tack, Quirinus.” Med ytterligare ett darrande andetag försökte jag göra rösten stadig när jag vände mig mot kvinnogestalten, full av en vördnad som var svår att placera. “Och tack … tack för allt … Lily.”

Den här meningen gör mig rörd, hur hon tackar dem båda! Så
vackert på något sätt jag inte kan beskriva.

Med ögon förblindade av tårar såg jag bort på kvinnan i hörnet. Jag hade nästan glömt Quirinus, men om han och kvinnan hade kunnat nå förlåtelse hos varandra i den dimension där de befann sig, var det inte heller märkligt att jag och Severus kunnat ta oss vidare efter Richmond. Äntligen förstod jag vem hon var och insikten tog andan ur mig.

Även denna bit är vacker! Hur de båda har förlåtit varandra på något sätt i den dimension de befinner sig i. Ännu en gång blir jag rörd!


Lite tips: Vill gärna dela upp sista stycket, så det blir luftigt. Se var jag har gjort en styckeindelning.

“Och mycket har nu förändrats på Hogwarts under kort tid.”
“Om du syftar på Owen Lostburge”, sa jag med stor bestämdhet, “så tar jag mig i allra största akt. Han gör ingen som helst hemlighet med vems ärenden han går.”
“Nej, verkligen inte”, höll Quirinus med och strök bort några mörkbruna lockar som ramlat ned över hans släta panna. Han tog ett djupt andetag som för att säga något mer, men hejdade sig. Efter några sekunder tillade han: “Du gör rätt i att vara ytterst försiktig med honom.”
“Så varför behöver jag den här varningen, Quirinus?” Jag rätade på mig mot kuddarna och försökte fånga hans blick helt och fullt. Han såg tillbaka på mig men eftersom hans gestalt var så transparent var det som om vi ändå inte fick kontakt på alla plan. Han hade rätt i att våra möjligheter till kommunikation var begränsade. Kanske var allt det här bara en hallucination ändå?
“Som du redan vet vill mästaren åt dig, men du kan komma att hamna i hans våld på ett oväntat vis. Om det skulle ske, M…”
“...så är det ändå inte mycket jag kan göra, eller hur?” Jag betraktade uppgivet mannen framför mig, så oskyldigt återställd till sin ungdoms fulla blomstring men till priset av en bräcklig genomskinlighet.
“Du behöver lita på er förbindelse.”


Orden hade uttalats av en ny röst som ljöd i rummet. En kvinnas röst. Jag såg mig förvirrat omkring och kunde efter några sekunder urskilja henne som en skugga borta i ett av hörnen.
Hennes gestalt hade inte samma transparens som Quirinus spöke, och hon verkade något äldre än honom, men av någon anledning förstod jag direkt att inte heller hon var en vanlig människa. Hon tillhörde också en annan dimension.
Jag kisade för att få en uppfattning om hennes utseende så jag skulle kunna förstå vem hon var. Det första jag såg var hårets varmt röda nyans som syntes till och med i det mörker jag försökt skapa i rummet. Något i mitt minne började röra på sig.
“På vår förbindelse?” upprepade jag för att få mer information. Jag ville förstå vad som hände, vad de menade med sitt gåtfulla sätt att uttrycka sig, men förstod att jag bara skulle lyckas om jag valde de rätta orden. “Vem syftar ni på?” Det var så uppenbart att de båda varelserna hade någon sorts samarbete med varandra.
“Det var jag som sände dig till Severus.” Hennes röst var mjuk och känslorna rusade genom mig, fick mina ögon att tåras. “Det är egentligen allt jag kan säga. Er relation har satts på hårda prov genom åren och ni har inte upplevt det värsta än. Men om ni verkligen tror på och håller fast vid varandra kan ni hålla för det allra svåraste.”
Hade jag och Severus inte upplevt det värsta? Fanns det något som kunde vara värre än Richmond? Om vi lyckats kämpa vidare tillsammans efter vetskapen om Richmond borde vi klara allt. Med ögon förblindade av tårar såg jag bort på kvinnan i hörnet. Jag hade nästan glömt Quirinus, men om han och kvinnan hade kunnat nå förlåtelse hos varandra i den dimension där de befann sig, var det inte heller märkligt att jag och Severus kunnat ta oss vidare efter Richmond. Äntligen förstod jag vem hon var och insikten tog andan ur mig.
“Snape var nära att drunkna i somras, men det var inte den enda fara ni var utsatta för, och ni är fortsatt i en mycket utsatt position”, hördes Quirinus röst igen. “Det är inte ofta vi med … alternativa existenser … får en möjlighet att blanda oss i de levandes förehavanden. Det är till och med mycket sällsynt. Men som jag nämnt tidigare har Severus en speciell roll i det spel som nu sätter hela vår värld på vågskålen … och jag hoppas jag förra gången var tydlig med att även du är av största betydelse, M. Det farligaste du kan göra just nu är att förringa dig själv.”
Jag kände vagt igen de där orden. Severus hade själv använt dem vid ett antal tillfällen genom åren. Med täcket försökte jag fumligt stryka bort tårar från kinderna. Allt knivskarpt var borta och känslorna vällde över mig, löste upp det som gjort ont men också det som varit tydligt. Hur skulle jag kunna förstå vad de ville? Hur kunde jag leva upp till deras bild av min enorma betydelse, den jag av naturliga skäl inte kunde låta bli att tvivla starkt på?

I övrigt underbart kapitel! Och jag lider med Miriam som har svårt att sova. Och Lostburge som härjar! Huu!

Så roligt!👍🤗❤

Så skönt med en härlig hårtvätt och dusch! Ska snart brygga lite te.


Som grädde på moset blir det en bra bok,

Vad roligt! Vad ska den heta?

Såg det nu! Skumt!

Hoppas det ordnar sig. ♥

Erfa fixar så snart han får tid.

Tänkte mer att när du har rast,försöker du undvika den så gott du kan. Bara ett förslag. Hoppas det kommer hjälpa. Lycka till.

Väntar tålmodigt!

Nu har jag äntligen fått tid att läsa! Superbra kapitel! Och stor shoutout till Avis Fortunae, som skrev om Blaise och Lostburge! Slemmig är bara förnamnet!

Nu undrar man hur det ska gå. Och slutet verkar vara en cliffhanger.


Jag lät också min blick vandra dit. Jag vet inte om det var solen som spelade mig ett spratt, men jag kunde svära på att jag såg konturen av en svart mantel försvinna bort från tornets fönster och in i slottet.

Om du ser den understrukna delen: Kan det vara Snape? I så fall kan man undra vad han gör. Eller om det är slemormen Lostburge. Får hålla ögonen öppna inför nästa kapitel.