Kapitel 35
Vampyrens vrede

Smärtan. Där var den igen, så mycket mer intensiv än vad jag mindes den. Det kändes som om kroppen kastades omkull, som om huden sprack upp inifrån, fick mig att kvävas… Och så plötsligt upphörde allt. Flämtande vaknade jag ur helvetet jag nyss befunnit mig i. Golvet var kallt mot min kind och jag hade blodsmak i munnen. Allting skakade, och det tog ett tag innan jag förstod att det inte var jag som gjorde det. Allting skakade faktiskt. Golvet, taket, möblerna. Blaise stönade bredvid mig, och jag kämpade mig upp i sittande ställning, lade handen på hans rygg medan jag försökte hitta källan till vad som skedde omkring oss. Det verkade jag inte vara ensam om. Lostburge snurrade runt på stället så hans prydliga mantel flaxade på ett mycket Snape-liknande vis. Han höll trollstaven höjd över huvudet och det var uppenbart att han hade lika dålig koll på vad som hände som vi andra. Draco hade pressat sig mot väggen, alldeles framför ett porträtt av en fetlagd trollkarl med ilsket röd, välkammad mustasch. Trollkarlen hytte ilsket med näven åt Draco medan han sträckte på sig för att få en skymt av synen som nu utspelade sig framför honom.

Neville satt som förstenad på golvet. Seamus hade likt Lostburge höjt sin trollstav, och jag följde hans exempel. Nu hade det börjat banka mot dörren. Det lät som om en flock hungriga vargar stod utanför, klösande och dunsande mot den starka trädörren. Plötsligt for den upp med sådan kraft att den slets loss från sina gångjärn och krossades mot väggen, en hårsmån från Crabbe och Goyle, som förvånat ryckte till.
”Det är inte möjligt…” Lostburges röst blev nästan en viskning och jag följde hans blick. När jag fick syn på skepnaden i dörren tog mitt hjärta ett skutt samtidigt som det började skena.
”Så vi möts igen, Theodore? Inte under särskilt trevliga omständigheter, eller vad säger du?” Lostburges röst var fortfarande lika lugn, lika saklig, men någonstans kunde jag svära på att den darrade. Jag förstod honom. Jag såg också Nott i dörröppningen. Han såg rasande ut. Hans ögon var svarta av hat och skuggan som kastades upp bakom honom fick honom att se mycket större ut än vad han var. Han stirrade på Lostburge utan att blinka. De kritvita, spetsiga tänderna var blottade. Han höll ingen trollstav i sina händer, och jag insåg att han måste ha flyttat dörren utan den.
”Jag trodde att klassrummet var förseglat för sådana som dig, men jag måste ha misstagit mig en smula.”
”Det verkar så”, svarade Nott. Hans röst var hård som sten och orden kom utan att han behövde röra på sina bleka läppar. ”Lika oförsiktig som då, Owen.”
En knappt märkbar rysning skar genom Lostburges kropp när Nott nämnde honom vid förnamn. Han skrattade till. Det lät inte fullt så självsäkert längre. ”Käre Theodore, det där är historia…”
”Inte för mig”, väste Nott. ”Släpp henne.”
”Henne… Ryktena är sanna? Den store Theodore Nott har präglats till en blek, försvarslös flicka. Nästan som i sagorna, bortsett från att du är så långt ifrån en prins man kan komma… Dessutom, Theodore, är du väl vegetarian nu mer? Och så vitt jag vet kommer det valet med en hel del, låt oss säga… nackdelar?”
”Det beror på vad saken gäller”, svarade Nott, fortfarande med samma hårda ton. Kring honom virvlade en svart, tjock rök.

I nästa stund, utan att jag hann blinka, hade han sträckt ut sina händer.

Med ögon fortfarande var svarta av hat riktade han dem mot Lostburge, som flög upp i luften. Där blev han hängandes, obehagligt lik en stor trasdocka.
Pansy och hennes vänner tog tillfället i akt när Nott flyttat sig från dörröppningen och flydde skrikande ut ur klassrummet. Själv kunde jag inte ens få benen att lyfta mig från marken.
”Theodore, varför hänga upp dig på gammalt? Jag tänkte aldrig skada henne, förstår du väl. Bara tillrättavisa henne lite gra…”
En smäll hördes och väggen bakom exploderade. Nu blev det för mycket även för Draco, som tog sin tillflykt ut ur klassrummet. Crabbe och Goyle joggade slött efter, föga intresserade av skådespelet som utspelade sig framför deras trötta grisögon.
”Rör henne aldrig mer igen.” Notts ton var befallande.
”Givetvis inte…”, svarade Lostburge, fortfarande med leendet fastklistrat på sina läppar trots att han hängde flera meter upp i luften. ”Vi kanske ska talas vid om det här i enrum, Theodore? Det är onödigt om någon kommer till skada…”
En till smäll och pelaren bakom mig exploderade. Jag kastade mig ner över Blaise, som hade slutit ögonen. Jag kunde inte avgöra om han hade svimmat eller om han bara blundade för att slippa se eländet. En tjock näve drog plötsligt upp mig på fötter; Neville hade på något mirakulöst sätt lyckats ta sig upp och kommit bort till mig. Seamus stod vid hans sida, dragandes i Blaises orörliga kropp.
”Vi måste ut härifrån!”
En till smäll, denna gången var det Lostburge själv som smällde in i katedern. ”Kom!”
”Men Blaise…”
”Vi får med honom också”, flämtade Seamus. ”Kom igen, hugg i här…”
Neville, som var betydligt större än vad Blaise var, åtminstone gällande bredd och muskelstyrka, lyfte upp honom utan större ansträngning. Seamus tog mig i handen och ömsom släpade, ömsom drog mig ut ur rummet. Det sista jag såg var Notts bleka ansikte, de svarta ögonen och de sammanpressade läpparna med de vita, spetsiga tänderna som tillsammans med hans hungriga, hatiska blick fick honom att likna en dementor.

Mintygirl89 Tusen tack för att du läser!

Kapitel 37
Mentorssamtal

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

”Det är väl trevligt med en liten tillbakablick då och då, käre Theodore…” Lostburge skrockade förnöjsamt innan han stödde hakan i händerna och betraktade Nott med ett nästan förväntansfullt uttryck. Stearinljuset, som brann på det mörkt träfärgade skrivbordet, kastade en skugga över Notts ansikte. Även om han fortfarande inte hade rört en min så var det som om Lostburge kunde se något som ingen annan hade kunnat se.
”Fundera ordentligt nu, kära du”, sa Lostburge när Nott, utan att göra ett ljud ifrån sig, reste sig upp.
”Det gör du klokast i.”



”Har du inte märkt hur konstig han är?”
Jag tittade uppfordrande på Blaise medan vi skyndade ner mot Hagrids numera tomma stuga. Det hade blivit alltför farligt för vår store vän att vara kvar på slottet, men den knapphändiga undervisningen om djur hölls fortfarande delvis i närheten av hans domäner, och vi var desperata över att få vistas i dagsljuset under den timmen vi tilläts att göra det.
”Vem?” frågade Blaise förbryllat, och jag puffade irriterat till honom.
”Nott, såklart!”
”Han har väl alltid varit konstig?” svarade Blaise flämtande medan vi pulsade genom den djupa snön.
”Jo, men… konstigare. Kan vi inte stanna här? Det är för mycket snö.”
Blaise lydde och vi hämtade andan. Han lade sin arm om mig och jag lutade mig prövande mot honom. Det kändes okej.
”Han döljer något.”
”Hm, jaså det säger du inte…”, sa Blaise svävande. ”Elli, vi trodde i tre år att han var mänsklig… och så var han en vampyr hela tiden. Alltså, vi anade väl allihopa att något inte riktigt stod rätt till med den grabben, men att det var så illa…”
”Nej, jag menar det, Blaise. Jag VET att det är någonting. Han brukar alltid bara dyka upp, alltid hålla sig i närheten… på något vis i alla fall. Men nu håller han sig undan. Jag måste prata med honom.”
”Absolut, lycka till…” Blaise gav mig en lätt puss på munnen. Jag gjorde ingen ansats att besvara den, och han såg besviken ut.
”Vi går in”, sa jag och började gå utan att vänta för att se om Blaise följde efter, vilket han naturligtvis gjorde. Jag kunde höra hur han längde på stegen för att följa med i mitt tempo.
”Värst vad bråttom du fick nu då, det var ju du som ville gå…”
Han tystnade så tvärt att jag blev tvungen att vända mig om för att se så att han fortfarande var kvar.
”Blaise?”
Han hade stannat, stirrande på någonting litet och runt som låg i hans handflata. Ett mynt. Ett mynt med Slytherins emblem på. Jag glodde på ormen i miniatyr som glänste i silver, en tydlig kontrast till det annars helt gröna föremålet. Den glodde tillbaka med en elak, nästan överlägsen glimt i de gula ögonen.
”Vad är det där?”
”Lostburge… eh, ja, han är vår elevhemsföreståndare nu … gav oss dem hans första dag. Alla i Slytherin över femton fick ett och jag… ja, nu kallar han in mig.”
”Dig?” ekade jag. ”Varför då?”
Blaise ryckte på axlarna, stoppade försiktigt ner myntet i klädnaden igen.
”Jag vet inte. Men det är bäst att jag snabbar mig på. Goyle hade blivit kallad, glömt bort det och… ja, han blev tydligen utan middag, och för Goyles del är det väl det värsta straffet man kan få.”
”Skumt…”
Blaise log bara till svar, men jag kunde se en osäker glimt i hans vackra, mörka ögon. Det fick mig att tänka på Draco. Jag hade sett samma glimt i hans ögon ett år tidigare. Irriterat skakade jag av mig känslan.
Blaise fortsatte att se på mig med de där ögonen. Jag kom ihåg hur de hade varit slutna när han legat där på golvet i Lostburges klassrum. Han hade velat ta på sig straffet i mitt ställe, varit beredd att utsätta sig för Cruciatusförbannelsen, medan Draco stått där och stirrat som stelnad av fasa. Varför kunde jag inte bara sluta tänka på honom? Jag vände demonstrativt min uppmärksamhet mot Blaise. Det kändes mer än olustigt att han skulle iväg ensam till Lostburge, men jag anade att det inte gick att undvika. Även om Lostburge milt uttryckt inte hörde till mina favoriter, och definitivt inte efter vår första lektion med honom för några dagar sedan, så var det kanske ändå inte helt oväntat att han ville kalla in sina elever på mötestid. Vem vet, de kanske var kallade allihop.
”Var försiktig…eftersom…du vet…” Jag kastade en blick över axeln, och gav honom en kram.
Han kramade tillbaka och jag kunde känna att hans andhämtning var snabb.
Det gjorde mig inte bättre till mods.
Länge stod jag och såg Blaise ta sig tillbaka över den frusna, snöiga marken mot slottet. Jag kände min ångest
växa i takt med varje steg.

***Gästskribent Avis Fortunae***

Blaise Zabini kände hur stegen blev tyngre ju närmare slottet han kom. Det var inte bara mängden snö som gjorde det. Tyngden följde honom även in mellan slottets väggar, och rann inte av honom som smältvattnet. När Lostburges dörr slutligen tornade upp sig framför Blaise, massiv och mörk, orkade han nästan inte lyfta armen för att knacka på.
Det behövdes inte heller. Han föll nästan i golvet när dörren åkte upp med ett imponerande vinddrag och den långe Dödsätaren uppenbarade sig i dess mitt, som så ofta med masken på.
“Stig in, stig in.” Lostburge visade Blaise in i den mörktonade bostaden med överdrivet yviga gester. Efter att ha anvisat sin unge gäst en plats i en av rummets enorma, bruna skinnfåtöljer slog han sig själv ner i en likadan på andra sidan ett litet rangligt bord svagt upplyst av en ful fotogenlampa. Han lutade sig tillbaka med det ena långa benet över det andra och flätade nästan förväntansfullt ihop fingrarna.
“Så möts vi igen, min käre Blaise.” Lostburges leende blev bredare för varje ord. “Denna gång för ett litet … ja, vad är det man brukar kalla det … mentorssamtal.”
Blaise svarade inte. Han önskade att samtalet vore över, men visste att vad hans mentor än hade planerat måste det genomlidas.
“Vitsen med mentorssamtal”, mässade Lostburge nästan vanemässigt medan han tankfullt strök det lilla getskägget, “är alltid att återknyta till föregående tillfälle. Det är så utveckling i lärandet är tänkt att ske. I ditt fall, Blaise -” och med det ironiska betonandet av förnamnet blev han med ens alldeles stilla medan de isande ögonen borrade sig in i studenten framför honom, vilket fick Blaise att instinktivt rygga tillbaka - “behöver vi snarare upprepa det mesta - då, sorgligt nog, ingen utveckling tycks ha skett. Eller vad anser du själv?”
“Jag förstår inte, sir”, sa Blaise tyst medan han såg Elli framför sig där ute i snön. Froststjärnorna i hennes hår, de bruna ögonen så fulla av oro när han gav sig av. Han undrade om hon tänkte på honom nu. Om hon förstod hur svårt han hade det.
“Nej, du gör uppenbarligen inte det, Blaise.” Lostburges röst var lika iskall som hans leende var brett. “Trots att dina betyg här indikerar att du är en av de mer högpresterande studenterna här i elevhemmet. Din ambition tycks dock inte sträcka sig längre än till det som … låt oss säga … ryms inom dessa begränsade väggar. Trots att du med uppenbar tydlighet blivit erbjuden andra vägar. Fått dessa uråldriga slottsportar bokstavligen öppnade för dig, Blaise. Tro mig när jag säger att det inte är alla i din ålder som får den möjligheten. Många som skulle ge sin ena arm …” han tycktes avsiktligt betona just de orden, “... för att få en sådan chans. Flera av dina kamrater - de med ambition, de som är något att räkna med på det här stället - skulle ge vad som helst för att få det privilegium som tilldelas dig.”
Lostburge lutade sig äntligen tillbaka så att skinnet i fåtöljen knastrade obehagligt och fick Blaise att ofrivilligt rysa till.
“Det sociala sammanhanget är av yttersta vikt. Ge akt på dem, Blaise. Ge akt på dina kamrater.”
Han fixerade Blaises hand som stack fram ur klädnadens ärm, och Blaise tänkte på uttrycket att ge sin högra arm. Det var dock inte den som Lostburges iskalla ögon var så intensivt fästa på.

Det var den vänstra.

***


”Men kan du PRATA med mig!” Rösten gick upp i falsett men jag orkade inte bry mig om det.
Ilsket, mer ilsket än jag tänkt, högg jag tag i Notts klädnad. Han tvärstannade, men såg fortfarande inte på mig.
”Hallå! Vad sjutton är det med DIG?”
Fortfarande ingen reaktion. Han såg rakt förbi mig, stirrade ut i tomma intet.
”Hallå?!” Jag ruskade hans tunna arm. Ett gäng högljudda femteårselever från Slytherin gick förbi. Två av gängets absolut skränigaste pojkar busvisslade.
”Fnurra på spindeltråden, Jacobsson?” sa en tredje, och de övriga skrattade högt. Jag orkade inte ens be dem att hålla käften.
”Titta på mig i alla fall, vid Merlins skägg!” utbrast jag, och kände tårarna bränna bakom ögonen. ”Vad har jag gjort?”
Då såg han på mig. Hans ögon var tomma och samtidigt, djupt där inne, fulla av något jag inte kunde förstå. Fruktan?
”Ingenting”, svarade han med sin melodiska röst. ”Ingenting, Eleonora.”
”Ingenting?” fräste jag. ”Du pratar inte med mig. Du tittar inte på mig. Du har varit konstig i flera dagar. Vad är det?”
En skugga drogs över Notts djuriskt gulbruna ögon. Han vände bort blicken igen, stirrade på ett par Ravenclawflickor med en sådan intensitet att jag för ett ögonblick övervägde tanken om han funderade på att äta dem till middag. Men jag kände honom bättre än så efter det gångna året. Han ville undvika att ge mig ett svar.
”Du är min vän… Ja, tillsammans med Blaise, min bästa och enda vän här. Jag kan inte… Jag klarar inte att förlora dig också.” Jag blinkade bort en tår som fastnat på mina långa ögonfransar. ”Jag vet vad du tror men jag bryr mig verkligen inte vem du varit, vad de gjorde mot dig, vad du…blev. Jag gör inte det, jag…”
En skarp smärta sköt genom min högerarm när Nott på en millisekund slitit tag i mig och mer eller mindre kastat mig åt sidan. Där vi tidigare stått en blinkning tidigare låg nu en meter hög och minst lika bred sten. Jag drog efter andan, vinglade bakåt och satte mig på rumpan rakt ner i snön. Hela kroppen skälvde och jag försökte förstå vad som precis hänt. För att få någon form av förklaring tittade jag på Nott. Han tittade återigen inte tillbaka.
I stället stirrade han uppåt, högst upp mot tornet. Han rörde sig inte ur fläcken, utan stod bara där, som en staty. Han påminde om ett av de förstenade väsen i en av folksagorna mamma alltid läste för mig som barn. Vacker, tyst, djurisk. Det svarta håret glänste i solen och hans finlemmade drag i ansiktet var hårt sammanpressade när hela hans fokus fanns vid det där tornet många, många meter upp.

Jag lät också min blick vandra dit. Jag vet inte om det var solen som spelade mig ett spratt, men jag kunde svära på att jag såg konturen av en svart mantel försvinna bort från tornets fönster och in i slottet.

Kapitel 34
Den okände Dödsätaren

Hogwarts, måndag 26 januari 1998

Måndag morgon. Kliva upp. Klä på sig. Ner i stora salen. Äta frukost ensam. Gärna en kvart efter att de andra lämnat sina sovsalar så att jag slapp stöta ihop med någon. Så såg mina dagar ut, oavsett om det var måndag, tisdag eller onsdag. Den ende från mitt eget elevhem som pratade med mig ibland var Neville, men han var nedtyngd och ledsen över att Luna inte längre fanns kvar bland oss. Med darrande kinder och tårfyllda ögon hade Neville berättat för mig om hur hon av Dödsätare hade släpats bort från tåget, då hon skulle åka hem och fira jullov. Jag saknade hennes drömmande leende som lyst upp den allmänt dystra stämningen. Lektionerna började också ge mig mindre och mindre mening. Det var som om flera av lärarna började tappa den gnista som en gång brunnit likt en fågel fenix. Jag kom ner den här måndagsmorgonen bara för att mötas av beskedet att ännu en av lärarna hade tillfångatagits - försvunnit, precis som Miriam i våras - och ersatts av en Dödsätare. Den här gången var det professor Trelawney. Jag hade inte sett henne bli bortförd med egna ögon men nåddes av ryktet via Ginnys viskningar till sina vänner när vi passerade varandra, hon på väg ut med dem från stora salen och jag dit. Jag kunde inte hindra rysningen som spred sig genom min kropp. Jag kunde erkänna för mig själv att professor Trelawney med sitt hispiga, dramatiska sätt att vara och sherryluktande andedräkt aldrig hört till mina älsklingslärare. Ändå fick tanken på att hon var borta mig att må betydligt sämre än vad jag gjort innan budskapet nådde mina öron. Vad hade de gjort med henne? Skulle hon gå upp i rök precis som stackars Charity Burbage, läraren i mugglarstudier, för att sedan hittas mördad i någon fallfärdig stuga?
Jag svalde hårt och bad en tyst bön om att professor Trelawney, sherryluktande eller inte, skulle ha turen på sin sida.
Precis som jag fortfarande hoppades att Miriam och Luna hade haft det.

Det kändes konstigt att se Crabbe och Goyle med raka ryggar igen. Efter att mest ha liknat två slokande fläskkotletter efter att Draco lämnat skolan, levde de nu upp. Nu när de fått tillbaka sitt syfte, att följa efter Draco, var det som om det lilla självförtroende de tydligen hade förvarat någonstans innanför det ihåliga pannbenet blommade upp igen. Med ny kraft i de svängande gorillaarmarna smällde de till förstaårselever till höger och vänster. Draco, å andra sidan, verkade ha svårt att hitta tillbaka till sin gamla roll som Slytherins nummer ett.
När jag nu fick syn på honom tillsammans med Pansy, Millicent, Crabbe och Goyle verkade inget av det självbelåtna lystret han tidigare alltid haft runt omkring sig finnas kvar. Han verkade mest trött och det var uppenbart att Pansy tog tillfället i akt fullt ut. Hon klängde och kråmade sig som en fet skrumpmask framför honom, uppenbarligen mycket övertygad om att hon var helt oemotståndlig. Hennes bästa vän, Millicent, hade skaffat pojkvän. Han var så lik ett troll att jag nästan blev överväldigad. Trots att han var ett år yngre än Crabbe och Goyle var han nästan dubbelt så stor. Varje gång Millicent sade något fladdrade hans enorma näsborrar som prydde den köttiga näsan till, och med sina små vassa ögon följde han intresserat utbuktningen strax under hennes haka. Det såg ut som om han klädde av henne med blicken och jag kände en våg av illamående skölja över mig vid den obehagliga inre bilden av de två som groteskt rullade runt i en av himmelssängarna nere i fängelsehålan.
”Noel Grand, sjätte årskursen”, viskade Blaise som om han läst mina tankar. ”Förtjusande kille va?”
”Mycket”, svarade jag, fortfarande äcklad av bilden som spelades upp inuti mitt huvud.
”Men de passar väldigt bra ihop.”
Nu hade Noel lagt sin enorma arm om Millicents kraftiga axlar och hon såg så lycklig ut att jag blev full i skratt. Pansy däremot verkade inte road. Hon blängde surmulet på Millicent och tryckte sig mot Draco. För ett kort ögonblick tittade han på mig. Sedan gjorde han något som fick mig att bli ännu mer illamående. Med en snabb rörelse lade han armen om Pansy, som nu såg ut som att hon vunnit högsta vinsten.
”Ta mig i handen!” väste jag åt Blaise, som förvirrat gav mig en sidoblick.
”Men jag trodde inte du…”
”Nu!” beordrade jag, och Blaise gjorde snabbt som han blev tillsagd.
Jag kunde känna hur Dracos grå ögon svedde min ryggtavla och ett styng av skuld fyllde mig.
Jag försökte ruska av mig hans intensiva, brännande blick genom att tyst intala mig själv om att han var minst lika omogen som jag. Den lilla tanken som envist dök upp i mitt huvud gällande att jag utnyttjade Blaise bara för att trycka till Draco var desto svårare att trycka undan.


”Elever. Var goda och stig in.” Den kalla rösten dök plötsligt upp från ingenstans och väckte mig ur mina funderingar. Som om jag bränt mig släppte jag Blaises hand, och jag kunde mer känna än se en tacksam tystnad från hans sida att jag varit den som tagit initiativet att göra det. En lång, mager Dödsätare skred fram över golvet. Hans ansikte doldes av den karakteristiska masken, en grinande dödskalle. Jag kunde se hur Draco rynkade obemärkt på pannan när vi slöt efter i deras kölvatten in i klassrummet. Att inte han heller verkade förstå vem mannen var gav mig kalla kårar.
En röst inom mig skrek att jag skulle springa, fly därifrån. Att om jag skulle kliva in i klassrummet så skulle någonting mycket dåligt inträffa. Men benen fortsatte att gå vid Blaises sida efter Draco och hans kumpaner in i klassrummet. Millicents troll till pojkvän hade avvikit med sina vänner, och Nott syntes inte heller till, men vid det här laget visste jag att så var det ibland med honom. Kvar fanns bara det omtalade järngänget tillsammans med mig, Blaise och så mina två kvarvarande elevhemskamrater, Seamus och Neville, som båda två mötte min blick. Deras ögon sa det min magkänsla försökte skrika till mig. Seamus såg inte ens ilsken ut när han tittade på mig, utan bara rädd. Nevilles läpp darrade. Dödsätarens flin blev bredare. Jag svalde.
”Välkomna, kära elever. Mitt namn är Owen Lostburge. Jag är här för att lära er det som mina kära kollegor ansågs för usla för att kunna göra. Jag ska lära er försvar mot svartkonster.”
”Var är Raven?” Förvånad vände jag mig mot Draco, vars fråga nu hängde och dallrade i luften. ”Jag trodde att hon undervisade här?”
”Jessica Raven har åtagit sig andra ärenden”, svarade den maskerade Dödsätaren med en röst som inte kunde antyda annat än att hans läppar log under masken. ”Idag är det jag som håller lektionen. Det har du väl ingenting emot, Malfoy? Din första riktiga försvarslektion tillbaka i verksamheten igen, i all ära.”
Draco stirrade bara till svar, jag tyckte mig ana ett blänk av osäkerhet i hans ögon och det skrämde mig.
”Om vi nu har presenterat oss tillräckligt föreslår jag att vi börjar lektionen. Jag förstod det på Mulciber att ni redan varit och nosat lite på Cruciatusförbannelsen, inte sant?” När ingen svarade nickade Dödsätaren för sig själv.
”Toppen. Det är nämligen det som vi ska fortsätta med idag. Ni har ju haft en veckas teori med vikarien men nu, mina vänner, är det dags för praktiska övningar. Jag har tagit hit några missfoster som ni ska få träna lite på… Jag menar, ingen vet ju när ni får användning av detta, eller hur? Det vet väl du allt för väl, Draco… Se så, kom fram nu. Inte vara blygsamma. Kom och stå tillsammans, i det här klassrummet är vi alla vänner…”
Han svepte ut med handen i en befallande gest och vi flyttade oss närmare, vi tre i rött och guld blandade med en större skara grönt och silver.

En stor, brun säck svävade genom rummet. Dödsätaren sänkte försiktigt handen och säcken landade framför oss. Det kom ett obehagligt, gnyende ljud inifrån och jag kände hur det vände sig i magen.
Synen som mötte mig när innehållet ur säcken kanade ner på det hårda stengolvet etsade sig för alltid fast i mitt minne. Husalfer. En liten, skakande hög av hårlösa armar och ben, smutsiga höftskynken och hättor. Fem stycken, två av honkön och tre som var obehagligt lika Dobby, husalfen som Harry var vän med. Alla fem skakade så mycket att de hackade tänder.
Lostburge log stort mot den sorgliga högen på golvet och det kändes som att jag skulle kräkas.
”Husalfer, donerade från familjer som tröttnat på dem. Så ni behöver inte ha dåligt samvete över att ni torterar dem, de är för usla för att uppfylla sitt syfte i alla fall.”
Lugnt, som om han tillrättavisade en stökig elev, höjde han trollstaven och riktade den mot en av husalferna.
”Crucio!” En blixt sköt ut ur trollstavens spets och träffade den lilla alfen rätt i bröstet.
Under fruktansvärda skrik vred sig husalfen i plågor medan hans likasinnade pep och grät i högan sky, plötsligt fullt medvetna om vad som väntade dem härnäst.

”Ni behöver inte mer genomgång än det här.” Lostburge stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen och nickade uppfordrande mot oss. ”Sätt igång, para ihop er och välj ut en husalf. Vi har inte hela dagen på oss, kom ihåg att tiden går fort när man har roligt.”
Som i trans såg jag hur Draco stegade fram och utan ett ord slet upp en av husalferna från marken. När han släpade den pipande alfen förbi mig försökte jag få en glimt av hans ansikte.
Han tittade bort.
”Nej, nej, nej”, kved Neville med ansiktet dolt bakom de knubbiga fingrarna. Seamus var blekare än ett spöke och hans underläpp darrade på ett mycket neville-aktigt sätt.
”Aldrig”, sa jag, mer till mig själv än till dem. ”Jag gör det inte.”
”Du gör det inte?” Den iskalla rösten bröt oväsendet omkring mig. Likt en orm ringlade den sig runt mig, omsvepte mig med sin kyla. Jag rös, ville inte möta blicken till rösten. Visste ändå att jag var tvungen att göra det. Hans isgrå blick var stint fäst i min mörka. Läpparna log. Han såg nästan nöjd ut, som om jag inte alls trotsat hans befallning utan snarare utövat den korrekt. Jag blev tvungen att titta bort.
”Du gör det inte?” upprepade han.
”Nej.” Min röst blev till en viskning. Irriterat harklade jag mig, vände återigen upp blicken mot mannen framför mig. ”Nej sir, jag tänker inte göra det.” Jag tänkte på Metrimonas undervisning och vårt arbete med de svåra följderna av Cruciatusförbannelsen. Fullständig fysisk kollaps. Förlust av tal. Magi instabil eller omöjlig att använda.
Han skakade på huvudet, fortfarande med samma roade ansiktsuttryck.
”Ingen tvekan vem du är i alla fall, miss Jacobsson. Utlänningen som Harry Potter valde att lämna efter sig. Flickan som sägs kunna gå över vilken gräns som helst. Ryktena verkar stämma… tyvärr inte till din fördel…”
”Hon vet inte vad hon pratar om, Potter har hjärntvättat henne.”
En släpig, bekant röst dök plötsligt upp bakom mig.
Oväsendet runt oss hade tystnat. Jag vände mig om, såg Dracos bleka ansikte dyka upp i mitt synfält.
”Jag skulle kanske kunna…” Lostburge tystnade honom med en hand, lika enkelt som man stoppade en dresserad drake från att attackera.
”Jag tror inte att din hjälp skulle förändra någonting, Malfoy”, svarade han, med en ton som skvallrade om att det låg betydligt mer bakom varje stavelse än vad han uttalade. ”Men vi måste absolut få bukt med problemet…Din olydnad, Miss Jacobsson, den är inte att förneka. Jag har hört att du liksom Potter visat dig på styva linan vid flera tillfällen under din tid på Hogwarts. Du kommer från Sverige, inte sant? Magisterium… en skola så full av skam och smuts att de flesta trollkarlar med magin i behåll väljer att inte uttala dess namn…”
”Det var inget fel på min gamla skola!” Ilskan hade blossat upp inom mig som en brinnande fågel Fenix. “Magisterium var en mycket bra skola! Vår rektor…”
”… var inte särskilt mycket klyftigare än halvjätten som brölar ute i sin stuga”, avslutade Lostburge meningen åt mig.
Jag stirrade på honom, kunde inte få ur mig ett enda ord. Det var som om hans isande blick sköljde rakt igenom mig, frös mig till is från insidan.
”Nej, vi behöver göra något åt det här.” Samtidigt som han långsamt uttalade orden, på samma sätt som om han höll ett föredrag, riktade han sin trollstav mot mig.
Isen bröts och jag tog förskräckt ett steg åt sidan.
Jag hörde hur Draco flämtade till bakom mig.
”Nej!” Blaises röst bröt ut ur mängden. Jag hade inte märkt att han stod där förrän nu.
Lostburge skrattade. Det var ett hest, obehagligt skratt som fick mina knän att börja skaka.
Neville snyftade högt någonstans längst bak i klassrummet. Pansy, Alyson Umbrigde och Millicent stod tysta. Seamus var likblek i ansiktet. Dracos ögon var uppspärrade, han såg rädd ut och det både skrämde och chockade mig.
”Zabini… Ja visst ja, du har blivit svenskans lilla leksak… Det är ju en historia för sig det”, skrattade Lostburge och viftade till med staven, bara för att njuta av skräcken hans rörelse åstadkom i mitt och övriga åskådares ansikten.
”Jag tänker inte döda henne om ni trodde det, hur skulle det se ut? Sådana hemskheter har vi väl haft nog av på den här skolan, eller vad säger du Draco?”
”Kan vi fortsätta med lektionen nu? Jag kan se till att hon gör det hon blivit tillsagd att göra…”
”Å nej. Har man vägrat lyda så behöver det bli konsekvenser. Det känner du väl till allt om vid det här laget, inte sant, Draco?”
Jag kunde se i ögonvrån hur Draco sänkte blicken, bet ihop käkarna. Han vägrade att titta på mig, vilket han för övrigt inte gjort på hela tiden. Det såg ut som om han tänkte febrilt, men inte ett ord tycktes komma ut från hans hårt sammanpressade läppar.
”Cruci…”
”Nej!” Blaises röst bröt igenom ännu en gång, ännu mer desperat den här gången. Han kastade sig nästan framåt, snubblade till men lyckades hålla sig på fötter. ”Kasta den på mig istället, sir! Jag kan ta straffet i hennes ställe, jag kan…”
”Alarte Ascendare”, sa Lostburge lugnt, nu med trollstaven riktad mot Blaises skakande kropp.
Med en dov smäll flög Blaise en meter upp i luften innan han landade en meter bort. Jag kunde höra hur någon skrek till, och det tog några sekunder innan jag förstod att det var jag. Draco hade kastat sig åt sidan i samma stund som Lostburge uttalat förhäxningen. Han stod nu lite längre bort, stirrande på Blaises orörliga gestalt.
Nu var det min tur att ropa ”Nej!”, och jag kastade mig fram mot Blaise.
”Blaise!”
”Rörande”, sa Lostburge tyst, mer till sig själv än till någon annan. Sedan vände han sig mot sina elever, som visade upp blandade reaktioner. Neville grät fortfarande, och när Lostburges blick landade på honom sjönk han ihop i en liten sorglig hög på golvet. Crabbe och Goyle såg förvirrat på Draco, som fortfarande stod kvar där jag lämnat honom. I deras små hjärnor pågick det en stark aktivitet. Skulle de följa efter Draco och ställa sig bakom honom, trots att de riskerade att själva bli utsatta för Lostburges vrede? Skulle de stå kvar? Skulle de fortsätta tortera husalferna? Goyle knep ihop sina små grisliknande ögon av ansträngningen och Crabbe drog ett grymtande, ansträngt andetag. Pansy och hennes vänner förblev tysta, liksom Seamus, som såg ut som om han när som helst skulle kräkas. Husalferna hade slutat att pipa. De hade krupit tillbaka i samma liknande hög som de ankommit i. Orörliga låg de nu där, med tårar i de stora utbuktande ögonen, och betraktade scenen framför sig.
”Nu får det vara slut på leken. Jag trodde att era elevhemsföreståndare informerat er om att Cruciatusförbannelsen nu ingår i kategorin av bestraffningar som verkställs vid olydnad här på Hogwarts? Jag får ta upp detta med Horace och Minerva efter lektionen…”
Han vände sig återigen mot mig, som nu satt på knä bredvid Blaise på det kalla golvet. Blaise hade öppnat ett öga och såg nu på mig med en blick som skvallrade om både smärta och förvirring.
”Elli…” mumlade han svagt. ”Ge dig iväg härifrån…”
”Crucio!”

Måndag 26 januari 2026 publiceras kapitlet om måndag 26 januari 1998.

Kapitel 36
En trio blir kvartett

Hogwarts 26 januari 1998, vid en sen timme

Severus Snape stod tyst på kontoret och väntade på sina besökare. Ingen av dem behövde något lösenord.
När Owen Lostburge sekundsnabbt materialiserades framför honom och Theodore Nott kom glidande genom dörren, som därefter hastigt svepte igen, nickade han bekräftande.
“Så möts vår trio igen.” Det var Lostburge som först tog till orda.
“Vi var aldrig någon trio.” Notts röst var hatisk.
“Oavsett benämning”, Snape såg allvarligt från den ene till den andre, “har omständigheterna fört med sig att vi nu befinner oss inom samma murar. Vi behöver hantera det.”
“Jag inser inte problemet, Severus”, replikerade Lostburge nästan uttråkat. “Eden vi fyra … ja, numera tre … står under gör ju ändå att vi omöjligt kan bära hand på varandra. I alla fall inte på något ödesdigert sätt …”
“Varför inte tala klarspråk”, bet Nott av. “Även om vi inte kan förinta varandra, finns andra saker som går att utföra. Det vet du lika väl som jag, Owen.” De spetsiga tänderna glimmade till i vaxljusens sken när han gav Lostburge en sidoblick.
“Ingenting i den vägen ska utföras här.” Severus lät mycket bestämd. “Det gäller er båda, i den position ni för tillfället innehar på slottet. Alldeles oavsett vad historien förtäljer. Så länge ni vistas här, bär ingen av er hand på den andre. Så är det.”
“Och hur förhindrar du det, Severus?” Lostburge log kyligt.
Severus vände sig allvarligt till honom.
“Det gör jag inte”, sa han. “Däremot vädjar jag till er som civiliserade individer.”
Han nickade mot dem båda.
“För sakens skull.”

26 januari, vid en ännu senare timme

Det var mörkt och tyst innanför Hogwarts murar. Det enda som hördes innanför det annars så rörliga slottet var Mrs Norris tassande kattfötter mot stengolvet. Det enda ljus som flammade i den vilande borgen kom långt nerifrån fängelsehålan, en del där det tidigare varit förbjudet för eleverna att vistas. Det hade tagit en viss tid att rusta upp området så pass att en större våning, i klass med exklusiv gästflygel, kunnat inredas. Där sprakade brasan i den magnifika eldstaden på ett sätt som kunde varit hemtrevligt ifall omständigheterna varit annorlunda.

”Nej men Theodore…Slå dig ner!”
Lostburge gjorde en svepande rörelse med sin hand, en gest som skulle föreställa inbjudande.
Theodore Nott stod kvar ett ögonblick i dörröppningen med ormstatyn i bakgrunden. Med sina flammande, gulbruna ögon betraktade han den högreste, leende mannen framför sig. Lostburges leende gick visserligen från öra till öra, men bakom detta fanns en nästan lika brinnande avsky som den Nott själv kände. Leendet var inte ett leende av värme, utan av triumf. En seger som ännu inte var vunnen, men där resultatet redan var utstakat. Nott rörde sig långsamt in mot rummet. Tyst, likt en fladdermus som fäller ihop sina vingar, slog han sig ner i stolen mittemot Lostburge, som fortfarande log.
Mannen knäppte sina händer, flätade ihop de långa, smala fingrarna med varandra, lutade sig fram och iakttog Nott med stort intresse.
”Jag antar att du med hjälp av dina specialegenskaper listat ut vad du gör här? Att du redan fått icke godkänt i Försvar mot svartkonster har du nog förstått för länge sedan…”
Lostburge skrockade tyst åt sitt eget skämt. Nott rörde inte en min. Han fortsatte bara att stirra på mannen framför sig, med de smala läpparna sammanpressade.
Ett sting av nervositet tycktes anas hos Lostburge, och som om Theodore Nott vädrat sig till det, började han tala: ”Jag har mina aningar, Owen. Men låt oss få det hela ur världen, vad är syftet med vår sammankomst denna sena timme?”
”Sena timme…” Lostburge skrattade återigen till. ”Som om du lägger någon vikt vid sådant, Theo…” Han uttalade smeknamnet som Eleonora brukade använda på Theodore Nott med en tillgjord röst, vilket fick Nott att göra en hastig rörelse. Lostburge hoppade ofrivilligt till.
”Hoppsan, känsligt område...” Han skakade beklagande på huvudet likt en förälder som nekar ett barn en godispåse. ”Men intressant. Det är ju just på grund av denna lilla fröken som vi två sitter här nu. Du och jag, som på den gamla goda tiden, eller hur? När du löd under min order… Trilskades inte, njöt av att döda…” Lostburges leende blev bredare när han såg Notts ögon mörkna.
”Du kan inte döda mig, och det vet du, inte sant? Det handlar inte bara om eden. Vad skulle Mörkrets herre göra med flickan då, när han får reda på det, Nott? När han får reda på din svaghet. Att herrens mördarmaskin har skaffat sig svagheter… nästan likt oss alldagliga personer.” Lostburge lutade sig ännu närmare Nott, stödde armbågarna på skrivbordet som skilde dem båda åt: ”Du vet att herren inte vill något hellre än att få tillbaka sin dödsmaskin, eller hur? Nästan lika gärna som han vill åt pojken Potter, så vill han ha tillgång till den, sitt hemliga vapen. Nämligen Du.”
Den bleka, mörkhåriga pojkens ansiktsuttryck avslöjade ingenting om huruvida Lostburges ord hade påverkat honom eller inte. Inte en enda känsla speglades i hans ansikte, men det var som om det inte behövdes, som om Lostburge i sitt sinne kunde läsa det som han någonstans ändå visste att Nott kände, långt där inuti kroppen utan ett pumpande hjärta.
”Du minns väl Richmond, gör du inte? Eller Bibury, Hawkshead eller Grassington?”
Lostburge hade nu rest sig upp och nästan lika ljudlöst som Nott själv förflyttat sig så de stod jämsides med varandra. Den äldre, långa mannen med den svarta manteln, och den yngre, kortare, taniga pojken. Åtminstone yngre till allmän beskådan, i själva verket var Nott äldre än så.
”Allt lidande du orsakat, Theo…All ond bråd död. Minns du?” Lostburge lutade sig nära, fäste sina isande ögon i Notts gulbruna. ”Jag minns allt, gör du?”
Utan att ta blicken från Notts ansikte tog Lostburge fram sin trollstav och förde den till tinningen. Den dansande, silvriga massan var identisk med den som Nott själv hade visat för Eleonora förra terminen. Utan ett ord tog Nott emot den, lät den virvla i luften ett par sekunder innan han tillsammans med Lostburge lät sig slitas in i minnets dansande skimmer.

Tre trollkarlar kom gående längs vägen. Alla tre bar mörka mantlar och huvorna var uppdragna över deras bleka ansikten svedda av mörker, strider och hat. Den förste av dem bar hat för sig själv och sina synder, den andre för allt han inte lyckats åstadkomma, och den tredje för allt som stod i hans väg. Ljudet av deras steg var det enda som hördes i den mörka, svala sommarnatten. Inte ens en fågels pipande eller en fladdermus vingslag bröt tystnaden. Männen fortsatte att gå, tills en av dem, den längsta och mest resliga, han med mest spänst i stegen och beslutsamhet i blicken, plötsligt stannade. Som på en given signal stannade de andra också.
Owen Lostburge fällde ner huvan så de glittrande, grå ögonen blev synliga.
”Herre, vi är här nu…”
Det hördes ett susande, som en viskning. En vind smekte över trollkarlarna, fick nackhåren på nummer två i trion att resa sig. En rysning skar genom hans kropp när han tillsammans med de två andra mötte herrens glödande blick.
”Severus…Igor…Owen…” Lord Voldemort hälsade de tre männen välkomna med en svepande gest. I mörkret trädde ytterligare tre personer med huvor fram. Mellan sig höll de någonting, någonting som ingen av dem egentligen verkade vilja hålla i. Någonting som rörde sig i bojor, med steg som verkade alldeles ljudlösa. Igor började darra. Severus bet ihop läpparna. Owen sträckte nyfiket på sig.
”Jag har någonting jag vill presentera för er… Något alldeles speciellt, något enastående…”
”Är det vapnet ni talat om, herre?” Owen försökte få rösten att verka stadig, men hans iver och brinnande nyfikenhet gick inte att ta miste på.
Voldemort gav upp ett ihåligt skratt som fick Karkaroff att darra om möjligt ännu mer.
”Släpp fram den!” beordrade Voldemort de tre Dödsätarna som hade stannat till alldeles bakom honom. Som på en given signal fortsatte de framåt, och nu i månens plötsliga sken gick det att se klart. Mellan Dödsätarna gick en pojke. En smal, blek pojke med svart hår och svart klädnad. Hans ansikte var blekt som marmor, kallt och tidlöst. Ögonen röda, som blodet innanför alla dessa sju kroppar som befann sig där. I denna varelses kropp hade blodet sedan länge torkat ut.
Lostburge tog ett steg bakåt. Snape rynkade pannan. Karkaroff flämtade till.
”Vad är det för någonting, herre?” Snape, som hittills inte hade yttrat ett enda ord, var den man som först tog till orda.
Voldemorts leende blev ännu bredare. Pupillerna vidgades som hos ett barn på julafton, ett barn som precis fått en alldeles för dyr, värdefull leksak.
”Det här, mina vänner, är framtidens vapen.”
”En… vampyr?” Severus fråga hängde i luften, men lämnades obesvarad endast ett par sekunder.
”Det stämmer…” Voldemort gick ett varv runt pojken och Dödsätarna som fortfarande höll honom fångad i kedjor. Handklovarna om hans smala handleder var hårt satta.
”En vampyr… skapad av Patriarkatet, på min order… fullt omedvetet att detta skulle bli en sådan fullträff. Den här har visat sig ha krafter utöver det vanliga. Med rätt träning har den visat sig bli väldigt användbar.”
Voldemort ställde sig nu alldeles framför den bleka, betydligt kortare pojken. Han tittade fortfarande bara rakt fram, rörde inte en min. Ögonen glödde.
”Den kan… döda. Den är gjord för att döda. Skapad för att döda.”
Voldemort rörde älskvärt vid pojkens ansikte.
”På min signal dödar den vem som helst…” Voldemorts blick föll på Karkaroff, som gav till ett kvävt läte. ”Vem jag behagar… dödar den som gjort Mörkrets herre besviken… Den gör jobbet, vi behöver inte göra någonting. Kan det bli så mycket bättre än så? Den känner ingenting. Den har ingen själ, så ingenting kan påverkas eller slitas sönder. Ingen trolldom kan blidka denna varelse. Han har inget syfte som leder honom vidare utöver det syfte jag skänkt honom. Och han, mina herrar, han ska göra er trio till en kvartett. Låt mig presentera…. Theodore Nott.”

Trezzan Nordanhym boknörd_Mintygirl89

Tack för tummar och läsning!

Detta kapitel är skrivet tillsammans med Avis Fortunae. Här får vi veta hur Blaise och Theo hade det strax innan terminsstarten 1998.

Kapitel 29
Ormens intrång

Blaise slöt ögonen.
Hans ögonfransar var så långa att han kunde känna hur de klibbade mot huden och det brände fortfarande bakom ögonlocken.
Knep ihop dem, hårt, så hårt han bara kunde. Allt för att försöka förtränga minnesbilderna som dansade inför hans inre. Hans mammas vackra, hårda ansikte. Dracos bleka, fårade. Snön som sakta dalade ner från himlen, hans skor som gjorde avtryck mot den vita marken.
Det hjälpte inte, scenerna från gårdagen spelades upp om och om igen, hur mycket Blaise än ansträngde sig för att förtränga dem.

Lovet hade varit pest och pina. Ständiga möten och Dödsätare som kom och gick i huset. Alltid var det någon som satt och grinade upp sig vid matsalsbordet, smaskade av maten och stirrade i hans mors urringning. Blaise gjorde en grimas och försökte få bort de motbjudande tankarna. Han ansträngde sig för att tänka på något trevligt, något som kunde få honom att se fram emot skolstarten. Och då var det bara ett ansikte han såg framför sig. Bara ett par ögon, mörkbruna som hans egna men så oerhört mycket vackrare.

Tanken på Elli fick Blaise att blunda och alla vidriga middagsgäster i hemmet suddades ut för att ersättas av hennes leende ansikte några bord bort när de åt i stora salen. Snart, snart skulle han få se henne igen. Känna hennes doft. Vara nära henne. Men något var fel. Han kunde inte minnas doften av Elli. Någonting störde honom. Minnet av vad som hänt igår trängde sig åter på, då när han suttit i sitt rum precis som nu. Samma kvarvarande julljus i fönstren, med raka lågor som plötsligt fladdrat till.

Utan att Blaise märkt det, hade rummet svepts i ett moln av söt parfym, och en smal hand med glänsande, röda naglar vilade på hans axel. Hans mor, Cynthia, hade obemärkt kommit in och han vände sig häftigt mot henne.
“Jag skulle uppskatta om du kunde knacka, mamma.”
“Inte skrämde jag dig väl?" spann Cynthia och kramade hans axel så att naglarna skar in i huden. “Min son är väl ingen vekling?”
Blaise bet ihop käkarna. Han tyckte inte om Cynthias ton och de långa naglarna var obehagliga.
“Snart börjar terminen, Blaise”, kungjorde Cynthia som om Blaise inte redan visste det. Som om han inte räknat ner varenda dag tills han fick träffa Elli igen. “Det här är din viktigaste del av utbildningen, min son”, fortsatte Cynthia och släppte äntligen hans axel för att omsorgsfullt dra fram sin trollstav ur klädnaden. Stavens skaft pryddes av några små glittrande ädelstenar. “Viktigare än någonsin att visa mod och manlighet. Visa var du står.”
Hon hade sett sig om i pojkrummet, på kofferten som Blaise redan då börjat packa för avfärd.
“Vet du vem som var här på visit, Blaise?” frågade hon med ett tonfall som var svårt att tyda, men Blaise visste ändå alltför väl vilken besökare hans mor syftade på. Herren själv hade träffat henne bakom låsta dörrar och Blaise ville inte ens tänka på vad de hade talat om. Eller vad de gjort heller, för den delen.
“Herren var inte glad, Blaise.” Cynthias röst lät allt mer beslutsam. “Pojken Potter hade undkommit, igen. Det är märkligt hur han alltid klarar sig, tycker du inte?”
“Potter är bara en vanlig kille, mamma.” Blaise försökte se sin mor stadigt i ögonen. “En vanlig löjlig kille. Det är inget speciellt med honom. Han kan inte vara utvald, fråga de som träffat honom i skolan! Varför lägga så mycket tid på att få tag i en sån?”
“Det är inte upp till dig att ha någon åsikt om det, Blaise!” fräste Cynthia, nu uppenbart irriterad och något mer, något Blaise inte kunde sätta fingret på. Pressad?
“Det är inte upp till oss!” fortsatte Cynthia gällt, metodiskt kramande om trollstaven. “Jag vill aldrig mer höra dig tala på det här sättet. Herren fattar besluten, vi följer och du ska lyda din mor! Du måste visa dig värdig märket som snart ska pryda din vänstra arm, min son! Och jag, din mor, måste få veta om du är oss trogen!”
Blaise fann till sin förfäran hur hans ögon, vars blick han försökt göra bestämd, fixerades vid hennes utan att han kunde stänga dem eller röra sig. Cynthia riktade staven mot honom utan att tveka.
“Legilimens!” ropade hon och utan att Blaise kunde göra något åt det, drog hans mest hemliga minnen förbi dem båda till full beskådan. Hans kinder hettade och aldrig hade han känt sig mer avklädd, mer blottad och förnedrad, inte ens under sin långa tid som Dracos skugga. Där var Draco nu, i minnet när han sökte upp Blaise utanför skolan. Deras läppar rörde sig hastigt när de talade med varandra och Dracos rispade ansikte lyste benvitt mot snön. Blaise försökte förtvivlat få bort sin blick från moderns. Tvingade den mot hennes hals där ett nytt smycke lyste. En orm i silver som letade sig ner i klyftan där så många Dödsätares blickar brukade dröja. Överväldigad av spyreflexen förlorade Blaise kraft och var åter snärjd i Cynthias ögon. Det ena minnet efter det andra blixtrade förbi. Och sedan … Blaise och Elli bland de gröna lakanen av siden…
“NEJ!” ropade Blaise och tog sig äntligen ur förtrollningen, lyckades knipa ihop ögonen i ren desperation. “DU HAR INGEN RÄTT! DET ÄR PRIVAT! DU FÅR INTE!”
Hans mor hade sänkt staven. Såg sig åter om i rummet. Hittade en enstaka vilsekommen strumpa som hon tog i ett pincettgrepp och släppte ner i sonens koffert.
“Det jag såg gjorde mig inte glad, Blaise”, sa hon kyligt. “Och jag tror inte heller att Lucius kommer att uppskatta det.”



Blaise hade haft ovanligt lätt för att lära sig transferens. Det snudd på genomskinliga sinnestillstånd man behövde försätta sig i strax innan övergången kändes till och med välbekant efter alla år han tillbringat i Draco Malfoys kölvatten. Osynlig. När Blaise nu med en diskret liten smäll, inte högre än en vindpust, klev ut i snårskogen visste han att han kommit rätt. Bland de glesnande träden kunde han skymta en stuga som kurade ute på ängen. Nätt och jämnt synlig, i det närmaste kamouflerad som en jägare på sitt pass. Tålmodigt väntande.

Med viss försiktighet närmade sig Blaise det fallfärdiga lilla huset. Precis när han skulle knacka på den mossbelupna dörren ljöd en välbekant monoton röst inifrån mörkret: “Du kan stiga in. Men se upp med var du sätter fötterna. Golvet har inte reparerats på ett tag.”
Väl innanför dörren tog det några sekunder innan Blaises ögon vande sig vid skumrasket. Hans blick fångades dock snabbt av ett ögonpar lysande som lampor mot honom. Nott satt uppflugen på ett rangligt fällbord utan stolar, placerat mitt på golvet. Hukande under manteln spejade han ut mot sin besökare: “Välkommen till min enkla boning.”

Theodore Nott betraktade sin elevhemskamrat. Själv hade han kommit till lärosätet i fjärde årskursen, vilket varit möjligt eftersom de vedervärdiga omständigheterna eliminerat de synliga spåren av tid i hans utseende. Zabini hade alltid funnits där i elevhemmet som en symmetrisk och välskapt skugga, men inte kommit i Theodores väg förrän detta sjunde läsår. Zabini befann sig nämligen ofta i Eleonoras närhet, och där fanns också Theodore.
“Nott”, började Zabini men ändrade sig sedan tveksamt: “Theo. Förlåt att jag stör dig så här den sista tiden på jullovet, men det har hänt något.”
Theodore noterade användningen av namnen. Vänskap kunde innebära att man använde varandras förnamn och ibland förkortade dem. Eleonora hade lärt honom en del om hur vänner brukade interagera.
“Vad har hänt?” frågade han och såg hur Zabini darrade lätt på både läppar och händer. “Något som du tror är ofördelaktigt?”
“Jag är rädd för det”, svarade Zabini och hans ögon blev blanka. “Min mor läste mig … Hon utövade Legilimens och såg att Draco Malfoy besökte mig utanför Hogwarts i höstas. Det … Det var mycket farligt för honom att göra det, förstår du? Och kanske inte bara för honom utan för oss också.”
“Oss?” Theodore begrundade vilka som kunde tänkas inbegripas i ett sådant vagt begrepp. Han behövde få klarhet. “Kom hit”, sa han.
Zabini kom försiktigt närmare fällbordet.
“Du måste titta rakt in i mina ögon. Det krävs inte lång tid”, förklarade Theodore och fokuserade på energin i Zabinis varelse, vädrande i luften. Godkänt hög nivå av magi i blodet, för dem som lade vikt vid sådant. Och ja, någon hade nyligen penetrerat hans minnen.

Några sekunder förflöt i total tystnad.

“En person har haft tillgång till ditt sinne, precis som du säger”, meddelade Theodore. “Men denna någon har endast sett bilder och rörelser, inte hört orden som yppades. Din mor har sannolikt en del kvar att lära om Legilimens.”
Det gick som ett ljus över Zabinis ansikte. Han log. “Hoppas du har rätt. Tack, kompis”, sa han och såg sig för första gången om i stugan. Theodore visste inte vad han skulle svara, så han valde tystnaden.
“Vi vill ju inte att något ska hända henne, eller hur?” fortsatte Zabini och nu förstod Theodore genast vem han syftade på. “Malfoy ville att jag skulle…” Zabini tystnade och såg med ens osäker ut igen.
“Så mycket vet jag”, klargjorde Theodore, “att intet ont kommer att vederfaras Eleonora. Åtminstone inte så länge jag är i närheten. Och det har jag för avsikt att vara”, fortsatte han och ville att Zabini skulle förstå. Att han inte skulle komma på tanken att ifrågasätta detta ofrånkomliga faktum av någon outgrundlig anledning som människor ibland kunde få för sig.
Men Zabini nickade bara.
“Det är bra”, sa han.




Blaise tänkte på den äventyrliga glimten i Ellis ögon när hon berättat om Sverige. Om djupa skogar och sjöar. Om huvudstaden med sitt glittrande ljus och nöjesfältet vid vattnet. Gröna Lund, hade hon kallat det. Ett så vackert namn på en nöjespark. Med Elli var hela livet som ett gnistrande tivoli. Bara tanken på henne fick Blaises hjärta att slå några extra slag.

Tänk om han hade gjort som Draco sagt. Försökt fly långt bort med Elli, kanske till Sverige, till allt det där grönskande och glittrande som hon berättade om. Långt bort från alla äckliga Dödsätare.

Men Blaise visste att det inte var så enkelt. Vart skulle de ta vägen och hur skulle de ens kunna gömma sig? Blaise begrep inte hur Potter gjorde för att hålla sig dold, i dessa tider med snappare och spioner precis överallt. Kanske var killen lite speciell ändå.

Trots det hade tanken gnagt hos Blaise sedan Dracos besök och ideligen gjort sig påmind. Att han borde göra något, åtminstone för Ellis säkerhet, hur det nu skulle gå till. Därför kände han sig nu underligt lugnad av Notts försäkran. De skulle hjälpas åt att skydda Elli och den känslan var starkare än svartsjukan han kanske kunde ha upplevt. Blaise fick erkänna för sig själv att han litade på Theodore, hur konstigt det än var.

Tanken om tillit fick honom att tänka på Draco igen. Honom litade han inte alls på av uppenbara skäl, men det hade ändå varit stort av honom att ta den oerhörda risken och söka upp Blaise. Vad hade hänt med Draco när Cynthia skvallrat för Lucius om det förbjudna mötet med Blaise? Han undrade hur Draco hade det nu, mindes det rispade ansiktet med sitt färska rivsår över vänstra kinden.

Han undrade när han skulle se Draco igen.

Kapitel 29 på wattpad

Hur har Draco det strax innan vårterminen ska börja? Detta kapitel är skrivet ur hans perspektiv.

Kapitel 27
Duellen

Dörren flög upp med en sådan smäll att tavlorna i det avlånga, dunkla rummet skallrade.
Draco for upp från stolen och såg sig vilt omkring, skräckslagen och beredd på flykt.
Lucius tornade upp sig i dörröppningen. Han var rasande. De annars så ljusa ögonen var svartare än den mörkaste avgrund och läpparna var så hårt sammanpressade att de knappt syntes.
”Lucius”, försökte Avery och sträckte fram en hand, men Lucius knuffade honom hårt åt sidan. Sedan marscherade han fram till Draco och ryckte tag i hans klädnad.
”Vad har du gjort!” vrålade han i sin sons öra. ”Är du helt från vettet?”
”Släpp mig!” Draco slet sig ur sin fars grepp. Han backade snabbt bakåt, stötte mot väggen och blev stående. Hans hjärta slog så hårt att det dånade i öronen på honom och hans puls dunkade under huden.
”Att du ens… Att du vågar…” Lucius kunde knappt få fram orden.
Han tog ett hårt tag om Dracos klädnad och tryckte upp honom mot väggen.
Far och son såg varandra rakt i ögonen. Mätte varandra med blicken. Lucius bleka, spetsiga ansikte, fårat av ålder och stress. Dracos ansikte, lika spetsigt som faderns men smutsigare och fyllt av rispor och sår.
”Döda mig då”, sa Draco stilla. ”Döda mig, det som du borde gjort innan jag ens lärde mig hantera en trollstav.”
Lucius gav upp ett fräsande ljud och greppet om sonens axlar hårdnade.
”Det spelar ingen roll om du gör det”, sa Draco lugnt. ”Faktum är att det skulle vara en befrielse. Det skulle få slut på allt.”
”Våga inte tala till mig på det sättet, Draco”, väste Lucius mellan tänderna.
”Jag är ingen liten pojke. Du kan inte kontrollera mig längre.”
”Draco”, sa Avery varnande. ”Draco, du ska nog inte…”
”Tyst!” sa Draco. ”Gör det, döda mig! Jag menar det. Hur svårt ska det vara?”
”Lägg av nu Draco”, Avery försökte få ögonkontakt med pojken, men hans blick var stint riktad in i sin fars ansikte. ”Lucius”, försökte Avery istället. ”Om vi bara kunde…”
En skur av gnistor flög plötsligt upp i luften och Avery kastade sig åt sidan med händerna för ansiktet. Det var Draco och Lucius som samtidigt uttalat varsin besvärjelse. Nu for gnistorna runt, runt i luften.
”Gör det då!” vrålade Draco och sträckte ut armarna. ”Döda mig! Det är väl det du vill, eller hur?
Om jag inte blir den du vill att jag ska bli, så är det väl bättre att radera mig?”
Lucius gav upp ett ilsket tjut och kastade iväg en förbannelse mot Draco. Den träffade honom i axeln och fick hans kropp att slungas iväg.
”Han har tappat det, han har tappat det.” Avery hade sprungit fram emot de andra Dödsätarna som befunnit sig i rummet intill och nu kommit för att höra vad som stod på.
”Han kan inte…Severus, gör något.”
Severus Snape klev med bestämda steg in i rummet. Han sträckte upp sin trollstav och mumlade något. Ett stort eldklot virvlade upp i luften där det sedan exploderade. Brinnande gnistor och förkolnad isolering regnade ner från taket. Draco och Lucius hostade och viftade för att få bort dammet som yrde runt dem.
Två av Dödsätarna slog Draco till marken och Avery rusade fram och tog tag i Lucius.
Snape mumlade igen och riktade trollstaven mot Draco. Stora rep sköt ut ur spetsen och surrade sig runt Dracos händer. Severus tog ett par steg framåt och petade bort Dracos trollstav med skon.
Han gav Draco en nedlåtande blick och krökte missnöjt på läpparna.
”Malfoy”, sa han släpigt. ”Vad ger dig den befogenheten att starta gräl i Mörkrets herres boning?”
Vid benämningen ”Malfoy” hade både den äldre och yngre vridit på huvudet. Lucius slet sig ur Averys grepp och borstade bort damm från klädnaden. Hans ansikte var fortfarande förvridet i ilska, något som var märkbart trots att han försökte dölja det genom sin iskalla fasad.
Severus fortsatte iaktta Draco där han låg på golvet, fortfarande med de två Dödsätarna över sig.
”Ni kan släppa honom. Han kommer ändå ingenstans…”
Dödsätarna flyttade sig och Severus satte sig på huk bredvid Draco. Han skakade på huvudet.
”Dåligt drag, Malfoy”, sa han kyligt. ”Du har aldrig varit en bra lagspelare.”
Han tog tag om Dracos handleder där repen satt knutna och rörde vid dem. De drogs åt ytterligare och Draco flämtade till av smärta.
”Jag tror att pojken behöver sitta i isolering ett par dagar. Byta miljö.”
Severus vände sig till Avery och viftade åt honom att komma närmare.
”Det där du nämnde angående Hogwarts. Det vore nog bra för unge Malfoy att komma tillbaka till verkligheten lite grann. Om inte annat för att… bevisa sin oskuld.” Den sista meningen talade han bara mellan läpparna, men Avery uppfattade vartenda ord.
”Jag ska tala med Mörkrets herre om saken. Det borde ligga i hans intresse…”
Snape reste sig upp. Han knyckte på nacken så håret hamnade ovanför axlarna.
”Om du ställer till med flera scener, Malfoy, så kanske din önskan går i uppfyllelse nästa gång.”
Snape vände sig och började gå. När han passerade Lucius nickade männen kort åt varandra.
Draco som fortfarande låg bunden på golvet anade vad som skulle komma. Han ålade sig över golvet, försökte nå sin trollstav men förgäves. Hans far riktade sin trollstav mot sonens hjärta.
”Crucio!”


”Draco?”
Handen på axeln kändes nästan inte. Draco hade lärt sig stänga av på ett sätt som han aldrig kunnat tidigare. Inte ens under sina första år på jorden, då han gång på gång blivit sårad av dem som skulle beskydda honom allra mest, hade han varit så avtrubbad som han var nu. Inom honom = Mörker. Runt omkring honom = Mörker. De få ljusglimtar han tidigare hade klamrat sig fast vid hade bleknat bort. Slutligen hade han blivit så som de ville ha honom. Iskall.
”Draco?” Averys röst igen.
Draco vände sakta på huvudet, tittade på mannen bredvid sig utan att riktigt se honom.
”Draco, du ska fara hem.”
”Hem,” Draco gav upp ett skratt. ”Som om jag skulle ha något att kalla för hem nu mer.”
Avery skakade bara långsamt på huvudet. ”Upp med dig nu. Jessica hämtar dig när som helst.”
”Toppen”, sa Draco tyst medan han reste sig. Han gjorde en grimas när smärtan efter Cruciatusförbannelsen skar genom kroppen.
”Behöver du hjälp?” Avery sträckte ut en hand för att stötta honom, en hand som Draco slog bort.
”Lika högmodig som alltid, Draco. Din pappa borde vara stolt.”
Jessicas leende ansikte dök upp i dörröppningen. Draco orkade inte ens bli rädd. Han mötte avmätt hennes blick och passerade henne utan ett enda ord. Avery och Jessica bytte lågmält några meningar med varandra innan de följde efter Draco.
Nattluften var kylig mot hans hud men han kände det knappt. Draco satt tyst hela resan med blicken vilande ut genom fönstret. Han tyckte att det var en smula komiskt att de använde ett fordon som inspirerats av en mugglaruppfinning som färdmedel och tänkte att Elli troligtvis hade slagits av samma tanke dagen då hon först anlände till Malfoy manor.
Mr Grain mötte dem på uppfarten. Till skillnad från merparten av personer som Draco stött på under senaste halvåret, så hade Grain inte förändrats ett dugg. Det järngråa håret låg fortfarande slickat på hans huvud och skorna var lika blankpolerade som tidigare. Ville Vessla. Så hade Elli kallat honom.
”Mr Malfoy”, mr Grain nickade avmätt åt Draco som nickade tillbaka.
Avery fick också en nick och Jessica en lätt kyss på handen. Hon såg äcklad ut och Draco kunde se hur hon torkade av handryggen med sin trollstav.
Draco blev stående i dörröppningen ett ögonblick. Det kändes konstigt att vara tillbaka i det som han under sina sjutton år på jorden kallat för sitt Hem. Allting var sig likt. Ormen i vardagsrummet. Tavlorna av ätten Malfoy som alla surmulet blinkade mot det dunkla ljuset, vilket nu tvingades fram från lamporna i taket. Alla prylar som prydligt fanns uppradade i vardagsrummet. Släktklenoder, dyra samlarobjekt och tortyrredskap. Allting fanns på sin plats där de alltid funnits. Ändå kände Draco att någonting för alltid hade förändrats, men han kunde inte sätta fingret på vad.
”Är inte Sir Malfoy med?” Mr Grain såg frågande på Avery som skakade på huvudet.
”Han har ett uppdrag åt Mörkrets herre att slutföra innan han kan återvända. Vi räknar med att alla vara här på godset inom ett par dagar.”
Mr Grain grymtade till svar och försvann in till köket.
”Draco”, Avery vände sig till Draco. ”Severus Snape och hans kusin Metrimona Prince kommer att anlända hit under morgondagen. De kommer att eskortera dig till Hogwarts.” Avery gjorde en kort paus, iakttog Draco för att försöka läsa av en reaktion. När det inte kom någon fortsatte han: ”Jag vet inte hur länge du kommer att stanna där, Draco. Det verkar som om Mörkrets herre vill ha dig där för en anledning. Var bara försiktig, gör som du blir tillsagd och håll dig borta från dem du bör hålla dig borta ifrån, så ska det nog gå bra.”
”Annars dödar ni mig, jag fattar.”
Dracos röst var entonig. Inte ens hans tidigare släpighet gjorde sig påmind.
”Jag ska inte ställa till med någonting. Den här gången”, lade han till med eftertryck.
”Fint.” Avery kastade en nervös blick på Jessica som hade funnit sig tyst alldeles för länge nu. ”Ska vi röra oss tillbaka?”
”Ett ögonblick, Avery”, sa Jessica mjukt. ”Jag vill bara prata lite med Draco först.”
Draco hade lyft huvudet när hon nämnde hans namn. I samma ögonblick som han mötte hennes blick var det som om rummet försvann omkring honom. Han for framåt trots att kroppen stod kvar på samma plats, blickstilla och utan stånd att röra sig. Det enda som upptog hans synfält var Jessicas ögon som blev större och större desto närmare han kom. Och PANG, med ens så befann hon sig inte framför honom utan inuti honom. Bilden på Ellis läppar nära hans dök upp, hennes varma nötbruna ögon och mörka blanka hår. Fingrarna inflätade i hans, deras kroppar nära, nära.
Draco tog till sin yttersta viljestyrka, koncentrerade sig som Bellatrix lärt honom och bilden bleknade och försvann. Han kunde mer känna än se Jessicas förvåning, men känslan varade bara ett kort ögonblick. PANG, igen så dök det upp en bild för Dracos ögon. Den här gången var det han själv som liten pojke, gråtandes framför ett gult bylte. När bilden blev större kunde man ana två blanka ögon i byltet och en knappnålssvart nos. Som ett dån hördes Narcissas röst skölja över pojkgestalten: ”Men Draco, jag sa ju att hundar hårar alldeles för mycket, skäller och luktar illa. Husdjur är bara till för mugglare. Om du vill kan jag be Dinky sy en mössa åt dig? Pälsen ser åtminstone någorlunda grann ut…”
Bilden svischade bort igen. Draco knep ihop ögonen så hårt han kunde.
”Bra jobbat, Draco. Du imponerar på mig”, hörde han Jessicas röst någonstans inuti huvudet.
Takten ökade och fler och fler bilder kastades mot honom. PANG där låg han på golvet i fosterställning tolv år gammal, första gången som han utsattes för Cruciatusförbannelsen efter att han förlorat mot Potter i deras första quidditchmatch. PANG känslan när han träffade Elli för första gången, känslor som han aldrig känt tidigare. PANG Elli och han som skrek åt varandra, hur hans bröst höll på att explodera av ilska och sorg. PANG Ellis skrik när han lämnade henne uppe i Astronomitornet, PANG Elli och Blaise på julbalen med armarna om varandra, PANG, deras läppar som sakta närmade sig varandras…Dunsen när Draco slog i golvet fick honom att vakna ur sitt tillstånd.
Han andades häftigt och kunde känna hur svetten droppade från pannan.
”Du är bra.” Jessica tog tag i hans klädnad och slet upp honom på fötter. Draco behövde stötta sig mot väggen för att inte falla omkull. Hans andhämtning var fortfarande ansträngd och han kände sig yr. ”Men du kan bli bättre.” Hon gav honom en blick, som tydligt sa att det här inte var sista gången, innan hon försvann ut igen.
”Ta hand om dig Draco”, Avery gav Draco ytterligare en klapp på axeln. Den här gången kunde han känna beröringen. ”Och du…”, Avery tvekade lite, ”var försiktig.” Sedan försvann han också och Draco blev ensam kvar i mörkret.

Kapitel 27 på wattpad

Hej alla fina mugglisar! Jag håller på och kämpar med ett skolarbete i samhällskunskap 2 där jag ska göra en enkätundersökning som är kopplad till media. Då har jag valt det här syftet för min undersökning:

Hur påverkades HP-fans av nyheten om JK Rowlings uttalande 200606 kring 'personer som menstruerar'?

Jag skulle vara oerhört tacksam om så många som möjligt av er skulle vilja hjälpa mig att besvara den här undersökningen så att jag äntligen kan bli klar med min uppgift och få ett godkänt. Det skulle betyda oerhört mycket för mig! ♥♥♥

Jag taggar några av er som var aktiva i tråden https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51921&page=1#p4524701 men blir glad om så många som möjligt vill svara!

Mintygirl89 Trezzan Avis Fortunae Lazarus PansyMalfoyParkinson Solkatten VelmaDinkley Goldcrest Salem Kintsugi mitchan Kallamina Hallonsylt Parva Fortemque

Författaren till de världskända böckerna om Harry Potter anklagades för att ha transfobi efter att hon gjort ett uttalande på Twitter i juni 2020. Uttalandet var kopplat till en rubrik rörande jämställdhet före coronaviruset och löd: ”Att skapa en mer jämlik värld efter covid-19 för personer som menstruerar”. Författaren valde då att kommentera detta till artikeln:
‘People who menstruate.’ I’m sure there used to be a word for those people. Someone help me out. Wumben? Wimpund? Woomud?
(JK Rowling, Twitter, 6 juni 2020).

Inlägget ledde till flera tusentals kommentarer. Många fans och Harry Potter-älskare blev rasande över JK´s uttalande och menade att den populära författaren uttrycker sig respektlöst och var transfobisk eftersom det även finns icke-binära och transpersoner som menstrurerar.

Författaren höll inte med om kritiken. I en motkommentar skrev hon följande:
”Jag ställer mig bakom er om ni skulle bli diskriminerade för att ni är trans. Samtidigt har mitt liv präglats av att vara kvinna. Jag tycker inte att det är hatiskt att skriva så.”

Hur påverkades du av nyheten om JK Rowlings uttalande 200606 kring “personer som menstruerar?”

1 Jag tog helt avstånd från både JK Rowling och Harry Potter-världen
2 Jag tog helt avstånd från JK Rowling men inte från Harry Potter-världen
3 Jag tog delvis avstånd från JK Rowling och Harry Potter-världen
4 Jag tog inte avstånd från JK Rowling eller Harry Potter-världen

Kommentar: (skriv gärna och utveckla hur du tänker kring detta)!

Lite nyårsläsning!

Avis Fortunae Mintygirl89 Tack för tummar och kommentarer!
boknörd_ Nordanhym Tack för tummar!



Kapitel 32

Sprickor och läckor

Hogwarts, söndag 18 januari 1998

Draco stirrade på sin spegelbild. Den stirrade tillbaka med samma insjunkna ögon och bleka, nästan vita ansikte. Var det belysningen som spelade hans ögon ett spratt eller såg han verkligen ut sådär? Han gjorde en äcklad grimas åt sig själv. Spegelbilden gjorde detsamma. Han suckade och stirrade ner i handfatet i stället. Det var lika sprucket som förra gången han stod här, minuterna innan Potter hade smugit upp bakom honom och efter ett häftigt duellerande kastat den där förbannelsen över honom. Draco kände fortfarande ilskan bränna inom sig när hans tankar gick till det minnet. Att han aldrig fått chansen att hämnas på Potter. Boken hade miss Silver konfiskerat under en av hans sista lektioner här innan han hämtades från skolan i våras. Draco hade lämnat över den utan problem. Sedan hade han ärligt talat inte velat se den, för allt som påminde om Hogwarts hade gjort ont. Nu var han här igen, men inte för att någon brydde sig om hans utbildning. Dracos hand letade sig fram till fickan inuti hans klädnad. Där låg lappen som Avery framställt åt honom. Lappen med namn på elever som Mörkrets herre hade intresse av. Draco visste att Zabinis namn fanns på den lappen. Han hade offrat alldeles för mycket för att varna honom. Smärtan efter förbannelsen som hans far bestraffat honom med värkte fortfarande i hans muskler.
”Ååååh, är duuu tillbaka igen!” Ett fniss skar genom Dracos tankar.
Missnöjda Myrtle slog handen för ögonen och fnissade igen. Hon låtsades svimma innan hon tog bort händerna och blinkade flirtigt åt Draco bakom sina stora glasögon.
”Det har varit så tomt och tyst här utan dig, jag trodde nästan att du glömt mig för den där andra flickan!” Myrtle fnös ilsket.
”Vem?” Dracos röst var vassare än han tänkt sig. ”Vilken flicka?”
Myrtle gav upp en hög suck medan hon svävade framför Draco med den bulliga, finniga hakan stöd i händerna.
”Åh, hon – den mörkhåriga i Gryffindor. Ett riktigt luder är vad hon är, åh ja. Jag har minsann sett hur hon kladdar runt på alla pojkar, som om hon vore något alldeles extra… Du är för fin för henne i alla fall…” Myrtle blinkade åt Draco och lade sitt huvud mot hans axel. Han backade undan men hon verkade inte ha märkt det, för hon fortsatte helt obehindrat: ”Jag kan bry mig om dig på riktigt, inte dig och flera andra pojkar på en gång… som hon gör.”
”Vilka pojkar?” Draco kunde inte styra sin impuls att fråga.
Myrtle verkade förtjust över hans plötsliga lust för konversation, för hon sken upp så hela hon började lysa.
”Det är fleeeeraa olika. Han den där snygga i Slytherin, vampyrpojken och så den feta i Gryffindor. Han var på granntoaletten häromdagen, satt och lipade. Jag bad honom bara att yla tystare… och då skrek han åt mig. Så oförskämt!” Hennes genomskinliga ögon svämmade över av tårar.
Med ett tjut flög Myrtle upp i luften, tog sats och flög rakt ner i en av toaletterna. Draco hoppade åt sidan och undkom med nöd och näppe att sköljas över av den tsunami av avloppsvatten som Myrtles dyk hade gjort upphov till. Inuti honom brottades känslorna med varandra. Han kunde se Ellis stora, bruna ögon framför sig. Hur hon kastade ur sig alla de där orden, orden som trasat sönder honom inifrån och ut, tagit sönder det där lilla sista som han hade haft kvar sparat för henne. Vad hade han förväntat sig egentligen? Att hon skulle välkomna honom tillbaka med öppna armar efter det han gjort? Draco hade dessutom lovat sin far att hålla sig så långt borta från Elli som möjligt. Ändå stod han nu här och var upprörd, ja rent av sårad över att Myrtle sagt att hon umgicks med andra pojkar än honom? Irriterat borrade han in sina naglar i överarmen. Smärtan tog över, fick honom att hitta balansen igen. Det var bäst så här. Vad han innerst inne kände spelade ingen roll.


Ibland önskade Metrimona att hon hade sluppit se vissa saker. Med huvudet så fullt av tankar och bekymmer hade hon mer än gärna ignorerat det faktum att hon just råkat få en skymt av Draco Malfoy inne på andra våningens flicktoalett. Metrimona suckade och saktade på sina hastiga steg innan hon försiktigt kikade in genom dörren.
Hennes första impuls var att rygga tillbaka. Halva golvet där inne var täckt av avloppsvatten och hon såg sig om efter andra elever som eventuellt varit med och åstadkommit oredan. Men ingen annan än pojken tycktes finnas där inne.
“Mr Malfoy”, började hon och hoppades att han inte skulle höra tröttheten i hennes röst. “Är allt som det ska?”
“Varför skulle det inte vara det?” svarade Draco surt. “Får man inte vara på toaletterna heller längre?”
“Det är bara det,” Metrimona harklade sig försiktigt, “att det här är en flicktoalett.”
För en sekund var Draco svarslös och Metrimona fick syn på en lapp i hans hand. Kanske hade hon låtit det vara om han inte följt hennes blick och omedelbart försökt smussla in lappen i sin klädnad.
“Vad är det där för papper och varför gömmer du det?” Metrimona ville egentligen inte veta. Orkade inte med ännu fler bekymmer. Hon ville att den där lappen skulle vara ett kärleksbrev, en läxuppgift eller vad som helst som en vanlig tonårspojke kunde tänkas bära omkring på, men hela hennes intuition sa henne att den inte var det.
“Det är ingenting!” fräste Draco och försökte tränga sig förbi Metrimona mot utgången. “Tänker ni släppa fram mig någon gång, så jag inte ockuperar tjejtoaletten?” tillade han ironiskt. Med överraskande hastighet hade dock Metrimona ställt sig i dörröppningen och borrat ner de blanka klackarna i golvet framför Draco.
“Om det där inte är någonting särskilt”, sa Metrimona vänligt men bestämt, “så kan du ju lugnt visa det för mig, eller hur?” Hon tystnade och väntade med händerna på varsin dörrkarm så att Draco inte skulle kunna smita förbi. Han suckade irriterat och slet fram pappret ur klädnaden.
“Låt mig få se på det.” Metrimona rynkade pannan när hon såg listan med slytherinelever på det för övrigt helt tomma arket. Blaise Zabinis namn överst tätt följt av fler från de sista årskurserna. “Vad är det här för lista?” frågade hon med stigande oro medan hon ögnade den upp och ner. “Svara mig, mr Malfoy!” Hon såg från de uppradade namnen till den hålögde pojken och fick ont i hjärtat. Vad var det den unge Malfoyarvingen förväntades göra nu?
“Vi … vi gör läxor ihop!” skrek Draco och såg, om möjligt, ännu mer kränkt ut än tidigare. “Vi träffas och … tränar tillsammans!” Metrimona skakade på huvudet; hon trodde honom inte men insåg att hon aldrig skulle få sanningen ur honom. Nå, det fanns andra sätt att få veta och Metrimona visste vad hon måste göra.
“Inte ens inom det egna elevhemmet är en så stor grupp tillåten att träffas enligt de nya reglerna”, sa hon och höll ett stadigt grepp om listan. “Vad du än hade för planer tillsammans med de här personerna får du nog tänka om, mr Malfoy.”
“Måste ni ta den? Kom igen, vi ska inte…” Pojken famlade desperat i luften efter lappen, men Metrimona skakade på huvudet och med en stark känsla av déjà vu vände hon på klacken och skyndade bort från Draco och kaoset på toaletten.

Hon måste tala med Severus.

Avis läste kapitel 5 Vecka högt för mig Åh! Det var bra, som vanligt! Det är så kul att få lära känna marodörerna då jag faktiskt aldrig gjort det förut, jag har ju aldrig haft intresse av att läsa sånt. Den är realistisk, hennes reaktioner inför att de ska slåss mot voldemort!

Avis läste kapitel 1 högt för mig! Ny läsare!!!
En gång i tiden skrev jag Mugglis mest kända fanfiction Draco Memoraid, och nu är jag inne här på forumet igen och läser.

Din berättelse är väldigt bra!
Hur du beskriver karaktärerna. Jag brukar inte vara så intresserad av marodörerna men din fic fångade mitt intresse...