Sorgens tider [SV]

Titel: Sorgens tider
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Rating: PG
Beskrivning: Striden är utkämpad, Voldemort är död. Trots firandet överrallt finns det dom som inte klarar av att fira. Bland dom finns George och Percy Weasley. Den ena miste sin roliga tvillingbror och längtar efter att han själv dör också så han träffar honom igen, den andra anklagar sig själv för att hans bror är död.
Ja jag ska skriva hur livet blev för Percy, som vittnade Fred's död och George, som var den som stod Fred närmast.

Någon som vill att jag ska skriva? ;P

Skriv gärna!

låter Awesome! börja när du vill!
*bevakar*

Nu är inte jag värst bra, men jaja.. Det är kul att skriva, men det blev bara ett ganska kort kapitel. Har läxor att göra

Kap 1 - Percy

Jag såg kråkboet och mina ögon tårades återigen. Minnen rusade förbi på Fred och George, men jag mindes inget minne då Fred var ensam. George var överrallt.
"Varför distraherade jag honom?" mumlade jag medans tårarna rann nerför kinderna. Jag gick med ostadiga ben emot dörren och öppnade den. Där såg jag hela familjen plus Harry och Hermione. Alla har en lika stor sorg precis som jag själv tänkte jag när Molly omfamnade mig.
Så fort hon släppt taget om mig rusade jag raka vägen upp till mitt rum och stängde dörren till mitt gamla rum med en hög smäll.
"Det är mitt fel alltihop!" grät jag emot den mjuka kudden som utav någon anledning legat kvar på sängen. Sorgen körde över mig gång på gång och skuldkänslor tillkom. Att allt var mitt fel. Att Fred inte hållt koll på vad han skulle göra och därmed dog i explosionen var mitt fel, att jag inte dödat de där förbaskade dödsätarna innan det hände, då jag hade ansett att jag varit så mycket bättre än honom i allt som hade med trollkonst att göra. Jag mindes Georges förfärade skrik och kunde nästan höra det också.
Mina tårar hade nu blött ner hela kudden. och jag lyfte på huvudet och kastade iväg kudden emot dörren. Sedan lade jag ner huvudet emot madrassen istället.
Det var skymning utomhus, och solen lyste sina sista strålar in i mitt rum och träffade mitt prefektemblem som låg på golvet. Jag satte mig upp och torkade tårarna med min tröjärm, men det var förgäves för det fortsatte bara komma fler och fler. Jag sträckte mig nerför sängkanten och lyckades få upp emblemet och mindes vad det tidigare stått på det efter att Fred och George hittat det. Alla smärtsamma minnen som det förde med sig fick bara tårarna att strömma fortare. Utav en ren reflex höjde jag trollstaven emot emblemet.

åh, första gången någonsin som jag tyckt synd om Percy!
skriv mer! det var jättebra skriv gärna lite längre delar också

Tack
Ja jag ska göra det

åh va bra längtar

Ååhhh, kusin, du äger! ♥

Tack :'D
_____

Kap 2 - George

Jag hörde en dörr någonstans slå igen, hårt. Men jag brydde mig knappt. Jag låg på säng. Nej Fred's säng låg jag på. Drog in hans doft och lät minnena passera medans sorgen blev allt större. Vi hade kommit hem i gryningen, och jag hade legat här ända sen dess. Jag ställde mig upp och såg på garderoben som stod i hörnet av rummet. Hela jag skakade medans jag öppnade den. Därinne fanns mina egna och Fred's kläder. Allt var suddigt för ögonen. Mina kinder alldeles våta.
"Freddie, varför kunde du inte stannat? Eller åtminstone kunnat få med mig" mumlade jag när någon knackade på dörren.
"George?" hördes min systers röst. Jag svarade henne inte. Jag såg henne knappt heller.
"Varför Fred?" sa jag högt.
"Jag vet inte, George, men du måste vara stark" svarade Ginnys röst mig. "Du måste klara av detta" Det skulle vara uppmuntrande ord, men det märktes inte.

Morgonen som följde var inte bättre. Jag satt i köket och åt sakta, och slängde blickar bort mot dörren, för att kanske få se min tvillingbror komma haltandes in genom dörren och fråga varför de hade lämnat honom där. Men det hände aldrig. Jag skulle få finna mig i att jag skulle få vara tvungen att leva livet utan honom.
Plötsligt så landade det ett brev framför mig. När jag såg upp fick jag syn på Lee Jordans uggla. Jag tog upp brevet och öppnade det snabbt.
George,
Jag har hört saker om att Fred är död. Är det verkligen sant? Snälla säg att det bara är något rykte eller ett skämt. Fast vem skulle skämta om något sådant?
Vi måste ses snart // Lee
Jag ögnade igenom det snabbt. Tårar blötte ner pergamentrullen, som redan tagit emot ett flertal tårar.
"Du måste skriva tillbaka" Det var Bills röst som ljöd bakom mig. Tydligen hade han läst det över min axel. "Du måste bekräfta det för honom, George. Han är trots allt er.." Bill sa felet vilket fick hans röst att svikta.
I samma ögonblick kom Percy nerför trappan. Inte så som han hade brukat utan mer nedstämt. Jag visste Percy hade varit vid Freds sida när han dog. Men det skulle ha varit jag själv som varit där. Inte Percy. När Percy gick förbi mig hörde jag en röst.
"Skyll det inte på honom" sa rösten. Den var lätt och ljus. Fick mig att tänka på hur sorgen såg ut i Percys ögon. Då såg jag samtidigt att Percy hade något på tröjan.
"Vad har du där, Percy?" frågade jag, rösten var inte värst stadig. Jag fick inget svar men han visade. Det var hans prefekt märke. Men det stod inte ett P på (som står för Prefekt) utan det stod tre P istället. Jag mindes när vi hade skämtat med Percy på det viset. Jag och Fred hade sagt att det betydde den Pompöse Prefekten Percy.

Awww♥