Julianne Lockhart [SV]

rating: PG typ tror jag. det är en som ska dö så ni får väl se hur hemsk ni tycker att den blir... x3

Öh, ja jag tänkte skriva en fanfic om Lockharts dotter vid namn Julianne Lockhart
Namn: på engelska, de svenska motsvarigheterna är lite weirdo.
Huvudperson: Julienne Johnson(Lockhart) (uttjatat)
Ålder: 11 år
Övrigt: Blev bortvisad från sin pappa vid två års ålder när hans egen minnesförtrollning studsade tillbaka på honom i bok två. Hennes mamma blev dödad i det sista kriget och hon har ingen aning om att trollkarlsvärlden existerar. Hon bor hos ett par Adoptivföräldrar vid namn Johanna Johnson och Jonathan Johnson och plastsystrarna Frederika och Brunhilda Johnson.


Någon som vill läsa?

Ja, det skulle vara jättekul att läsa!

någon mer?

Wohoo, jag!

1. Fönstret som sprack
Julianne satt uppe i vindsrummet på den smutsiga madrassen bredvid flyttlådan som innehöll alla hennes ägodelar; hennes dagbok och några små askar med diverse pärlor och upphittade fina små skatter som hon hade hittat på vägen, en dagbok (som Brunhilda, hennes plastsysteren gång hade fått, men hon tyckte att den inte var användbar och slängde den),en utsliten blyertspenna, ett suddgummi och ett litet armband, det enda minnet från hennes tidigare föräldrar.
"Julianne!!" hördes Brunhildas och Frederikas röster i kör nedifrån huset. Julianne satte sig upp från att ha legat på sin säng och skrivit i sin dagbok. Hon ställde sig upp och slog i huvudet i det låga taket, på grund av behov av ljus. Det ända lilla fönstret var smutsigt och släppte inte in mycket ljus. Till råga på allt hade adoptivföräldrarna Johanna och Jonathan Johnson inte kostat på sig det minsta lilla ljus till Julianne. Hon trevade sig fram i mörkret och gick med viss svårighet ned för trappan.
"Julianne!!!" hörs deras röster en gång till.
"Jag kommer!" ropade Julianne tillbaka. Hon började småspringa ned för trappan, snubblade, slog i pannan och började blöda. Kvidande av smärtan klev hon de sista trappstegen väldigt försiktigt. Hon kom ned på våning två där tvillingarna Brunhilda och Frederika satt i TV-soffan och tittade på ett -konstigt nog- naturprogram!
"Julianne! Byt kanal åt oss!" sade Frederika högt och ljudligt, så att Jonthan skulle höra henne. Julianne förstod att de INTE ville se på naturprogram, och att de var för lata till att byta själva. Hon protesterade, men fick ingen val, när Jonathan kom in i rummet och hotade med att om hon inte gjorde som Frederika och Brunhilda sade, fick hon ingen mat. Hon satte sig, arg, på den hårda pallen som var hennes, och bytte och bytte kanal. När hon hade gått runt alla kanaler sju gånger, bestämde sig tvillingarna för att se på naturprogrammet som de hade startat med. Julianne kände ilskan bubbla upp inom sig och blev för varje ögonblick som gick. I skolan var hon känd för sitt heta temperament och för antalet gånger mystiska saker hade hänt. Hon kunde till slut inte längre tygla sin ilska när naturprogrammet var slut, och Brunhilda kommenderade henne till att ta ett till varv runt alla de 1534 kanalerna, varav ca 700 var på Armeniska.
Då, då krossades alla fönsterna på en gång.

MER!

Nää... inte nu, orkar inte... mer imorgon tror jag, eller ikväll.

Herre JÄSIKEN! Jag älskar denna fanfic! ;D

2. Det oförtjänade straffet
Julianne stod i vindsskrubben och bankade på det hon gissade var den låsta dörren. Hon skrek i högan sky.
"Det var inte jag!! Jag lovar! Jag gjorde det inte! Det är sant!"
Inget svar. Däremot hörde man Jonathan tala i telefon med glasfirman och Familjen Johnson's försäkringsbolag. Mr Johnson var lång och benig. Hans kindben syntes, hans revben syntes, ja, allt skelett som normalt inte syntes på de flesta syntes på mr Johnson. Det fick mr Johnson att påminna om ett skelett. Mrs Johnson var annorlunda. Hon var väldigt kort, både Brunhilda och Frederika var längre. Däremot hade ingen av tvillingarna några muskler som överhuvudtaget kunde mäta sig med mrs Johnson's. Hennes muskler däremot var större än störst. En normal människa som tränade en gång i veckan för hälsans skull, hade ungefär en femtondel av Johanna Johnsons muskelparti. Hon tränade tio timmar, sju dagar i veckan på sitt hemmagym. Julianne gav upp till slut, och satte sig på sängen. hon trevade nere i lådan och fiskade upp sin dagbok, pennan och suddet. Hon hade, efter nio år i ett mörkt rum, lärt sig att skriva utan att se på pappret. Och hon skrev:
"Min Dagbok. Idag hände det ännu en gång, de mystiska sakerna händer bara vid extrem ilska. Idag tvingade Brunhilda och Frederika mig att byta kanal ca 10 000 gånger, så jag blev arg, och fönsterna sprängdes. De bokstavligen exploderade, krossades, sprack. Jag vet inte vad som har hänt med mig sen jag fyllde 6. det var då det började hända konstiga saker när jag blev arg och var rädd. Som när Brunhildas och Frederikas gäng jagade mig, då var jag rädd, och det blev en spricka i asfalten som gjorde att de inte kunde komma ikapp mig. Eller när de fuskade på provet och deras pennor förvandlades till stora spindlar. Jag önskar att allt var som vanligt. Nu är jag inlåst på mitt vindsrum igen, trots att jag inte vet vad jag har gjort. Jag kommer att få mat genom luckan den senaste veckan, hann Johanna skrika, innan Jonathan tog tag i mig. Jag vet inte vad jag ska göra!
Hon stängde dagboken, och hörde Frederike eller Brunhilda gråta på nedervåningen. De vart inte skadade. Julianne öppnade en lös väggbit, och tog fram plåster och satte över såret i pannan. Hon lade sig på sängen.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Var hennes sista tanke, innan sömnen tog överhanden

Bra