Begravning och sorg.

Den 28 augusti i år avled en klasskamrat till mig på grund av en olycka i cross-SM. Johan var bara femton år, och vi hade gått i samma årskurs i 9 år, i samma klass de fem sista åren av grundskolan. Igår var jag på begravning. Kyrkan var proppfull och överöst med blommor. Det var så vackert, och för en gångs skull kunde jag gråta hejdlöst. För det var okej.

Efteråt kändes det så himla skönt att ha gått dit och bara få gråta och sörja ihop med kända och helt okända människor. Det spelade ingen roll, för vi alla var sammanbundna i sorgen. Jag är själv väldigt dålig på att bearbeta sorg, jag tränger undan den, gråter ibland på nätter men så fort jag kommer att tänka på det sorgliga försöker jag distrahera mig med något annat. Jag har ofta skuldkänslor över just det, att jag aldrig vill ta tag i min sorg. Att jag bara försöker tränga undan det hela.

Syftet med tråden var väl kanske att jag ville höra era tankar om begravningar och sorg. Brukar ni gå? Begravningen igår var den första jag tillåtit mig att gråta på, annars har jag försökt hålla det inne och titta upp i taket för att inte se någon som gråter. Varför vet jag inte, jag inser först nu att begravninga är till för att visa sorg på.

Hur bearbetar ni sorg? Som sagt har jag svårt för det. Jag vill gärna höra lite tankar, hur gör ni?

Vila i frid Johan. Du togs ifrån oss alldeles för tidigt, men du gjorde iallafall något du älskade. Du är saknad av många. ♥

Vackert skrivet, vila i frid Johan.

Jag gråter en dag, en natt och sen försöker jag att inte tänka på det. Inget bra sätt alls att ta itu med sorg, fast jag är inte bra på att ta itu med känslor alls så..

Åå, vad sorligt... Själv så var det en kille som bor ganska nära mig som var född 1994 som dog i canser förra veckan. Man ska inte vara tvungen att dö när man är så ung! Ma har inte levt klart....

Vila i frid Johan.

_____________________________


Jag har varit på:
Min farfars Begravning
Min Farbrors
Min Gammelmormors

Tre begravningar, två av de människorna sörjde jag inte på samma sätt. Jovisst var det ledsamt, men mest under begravningen och lite innan. Men sedan var det min farfars begravning, jag var 14-15 år då, kommer inte ihåg. Det var hemskt, jag klarade mig 5-10 minuter in, innan en man började sjunga en sång och då brast det för mig. När det brast för mig (som satt typ längst fram) så började folk bakom gråta. Han dog i cancer så jag kunde bearbeta hans bortgång innan det hade hänt, men jag sörjer honom fortfarande och varje gång jag minns hur man kramade honom på sommaren när man var liten(han var bonde så sommaren är den årstid jag förknippar honom mest med), så blir jag ledsen.

Under ceremonin så skulle jag vara en av dem som bar ut hans kista och jag hade gett mig fan på att jag skulle bära ut honom med ett högburet huvud, utan att gråta. När jag gick fram, ställde mig vid kistan, bar ut honom och sänkte ned honom, slutade jag gråta. Men direkt efter, så vacklade jag ned därifrån jag stod och in i mammas famn, jag klarade inte av det.

Innan han dog och innan han åkte in på sjukhus sa han att jag var hans favoritbarnbarn. Varför?
Vi bodde i samma hus under en lång tid, jag sov middag med honom, han gjorde små leksaker till mig och vi kallade varandra bästa vän. Ja, han var min farfar och bästa vän.

Varje gång jag berättar om honom, minns jag honom, varje gång jag minns honom så börjar jag nästan gråta, som nu. Jag kan knappt skriva om det utan att grina - det är så jag bearbetar sorgen. Berättar om det, upplever allt igen.

Jag vet inte när jag kommer vara klar med att ha sörjt färdigt honom, men det kommer nog ta ett tag. Det var nu 4 år sedan och det är fortfarande jobbigt att tänka på det.

Ja nu blev det ju en lång konstig historia istället, men hoppas ni förstår. ^^

Åh, jag hade många gemensemma vänner med Johan. Det är så synd och jobbigt när sådana saker inträffar. Femton år - han hade inte ens hunnit börja leva.

Jag beklagar sorgen. ♥

Varit på min farmors begravning, vilken var i maj.

Jag var till henne när hon var inne på sista månaden i livet, och jag var riktigt rädd för att ens vara nära henne då hon var så skör. Hon hade cancer överallt, och det fanns ingenting att göra förutom att hon skulle försvinna sakta men säkert.

Jag vågade vara med henne i kanske en halvtimme sammanlagt, då jag satt bredvid henne, hennes hand i min och bara tittade på henne. Jag grät inte, kände ingenting förutom rädsla och hemlängtan. När vi skulle åka hem från Östergötland gav jag henne en kram och hon viskade ett svagt "hejdå vännen". Det var det sista hon sa till mig, och rösten ekar fortfarande i mitt huvud när jag tänker på henne. Den natten när jag kom hem grät jag som jag aldrig gjort. Allt släppte och allt forsade ner på min kudde, och jag grät i flera timmar.

Jag var utomlands när vi fick beskedet, och jag visste det innan jag fick höra att hon var borta. Jag grät inte, jag kände ingenting. Jag grät inte när hon var borta,.då jag redan gråtit för det. Det gjorde jag när jag insåg att hon skulle försvinna. Dagen innan min farbror ringde så hade min farbror ringt och sagt att hon blivit bättre och det kunde vara månader kvar. Det värsta var att vi var på middag med min bästa väns familj som var på samma ställe som oss.

På hennes begravning grät jag som att min värld rasat samman, jag grät såfort musiken spelades och klockorna ringde tills dess att vi gick till kyrkstugan och fikade. Vi var aldrig särskilt nära, men jag saknar henne så grymt mycket ändå. Minnena finns kvar, och jag kommer alltid bära en del av henne då jag har hennes namn som mellannamn. Hon var en fantastisk kvinna, och jag beundrar henne för hennes styrka. Ah, en del att läsa, men ändå

Jag sörjer genom att gråta. Jag stänger in mig på mitt rum, lägger mig på sängen och låter tårarna rinna. Jag gråter tills kudden är blöt och sen gråter jag lite till. Efter en stund brukar jag bestämma mig för att jag har gråtit färdigt och då läser jag en bok. När jag läser sugs jag in i en annan värld och jag glömmer alla mina egna problem. Jag brukar läsa något från serierna Lilla huset på prärien eller Harry Potter. De är böcker som betytt mycket för mig så de känns trygga. När jag läst en stund brukar jag må mycket bättre.

__________________________

Min farmor bodde i Storbritannien så jag träffade henne väldigt sällan. Jag var helt förstörd på hennes begravning, jag bara grät och grät. Genom begravningsceremonin, minnesstunden på krematoriet och slutligen begravningskaffet. Tårarna slutade aldrig rinna. Till sist kom en äldre dam som känt min farmor fram till mig. Hon presenterade sig inte utan sa bara några få ord

”She’s with Jim now.”

Jim var min farmors man och min farfar. Det var det enda hon sa men jag kommer aldrig att glömma det. Hennes ord gav mig både tröst och hopp. Ibland är det små saker som gör stor skillnad…

Nej vad sorgligt, vila i frid! ♥
Jag ha, tack och lov, bara varit på en begravning vilket var min gammelmormors. Jag var bara typ tre-fyra år då så jag minns ingenting förutom att jag och min syrra sprang runt och lekte (mamma och pappa skämdes nog rätt mycket över oss då) och att det fanns kakor...

kram ♥

Jag gråter oftast innan.
Grät när morfar kom in på sjukhus första gången, grät när farfar var sjuk, och när farmor blev sjuk, men grät inte alls på begravningarna.

Jag tycker så synd om alla som har varit med om att en nära vän eller någon i familjen har dött.
Själv har jag aldrig varit på en begravning, men jag kände hur tårarna ran från mina ögon när jag läste era historier.
Jag sitter fortfarande här med blanka ögon. :´C