Hogwarts isn't Hogwarts anymore [SV] [ONESHOT]

Titel: Hogwarts isn't Hogwarts anymore
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: G
Beskrivning:
"De tog Michael Corner på bar gärning när han försökte befria en förstaårselev som de hade slagit i bojor, och de torterade honom ganska svårt. Det skrämde bort folk." ~ Neville, Harry Potter och Dödsrelikerna, kapitel 29, sida 595.
Michaels tankar från den natten var att Hogwarts var inte Hogwarts längre. Oneshot.
_______________________________________

Hogwarts var kallt, tomt, och obeskrivligt skrämmande. Hogwarts var inte Hogwarts längre.
Även om fängelsehålorna hade varit en smula kusliga innan (om man var elva, vill säga, som sjuttonåring visste man bättre) så var det ingenting jämfört hur de var nu.
Jag smög så tyst jag kunde, men jag visste att jag inte var tyst nog.
Jag hoppades att jag skulle fixa det ändå.
Krampaktigt strök jag genom korridoren som en ljusskygg katt, för jag visste att ljus betydde upptäckt och upptäckt betydde smärta.
Hjärtat slog hårt i bröstet och jag försökte tänka på Neville. På Ginny. För dem var detta så lätt, att trotsa syskonen Carrows och göra det rätta. De var Gryffindorare och mod var vad de andades, det brukade glöda i deras ögon och i orden de talade.
Särskilt när de talade om Harry.
Jag slöt ögonen en sekund och försökte med ren viljekraft vända turen till Harry Potters sida, var han än befann sig och vad han än sysslade med. Det var inte så att jag tvivlade på hans förmåga, jag bara gjorde det lilla jag kunde för att hjälpa honom.
Jag lyckönskade honom och gjorde det med hela mitt hjärta.
Fixa det, Harry, tänkte jag. Besegra Voldemort och gör slut på helvetet, vi vet att du kan. Vi tror på dig.

Neville hade sagt att när han hade blivit fjättrad vid bojor dendär gången så hade det varit i rummet bakom den fjärde dörren på vänster sida av just den här korridoren.
Mina ögon hade vant sig vid mörkret precis så pass mycket att jag kunde urskilja skillnaden mellan dörr och vägg, men min kropp vande sig aldrig vid kylan och hjärtat vande sig aldrig vid skräcken.
Så det var med darrande händer jag lyfte trollstaven och tänkte alohomora, och lättnaden var obeskrivlig när låset gick upp.
"Vem är det?" rösten inifrån var ynklig och kom från en person som fruktade sitt liv.
"Michael", svarade jag tyst och slank in i rummet. "Jag ska få ut dig härifrån, bara lugn..."
Ett tyst lumos fick rummet att lysas upp, och jag såg genast att detta var ett av Hogwarts mindre rum. En liten cell att spärra in fångar i, kanske fjärdedelen så stort som Professor Snigelhorns klassrum, det som en gång tillhörde Snape.
En våg av avsmak sköljde genom mig vid tanken på Snape, som alltid. Ord kunde inte beskriva vad jag kände för Hogwarts nuvarande rektor.
Jag hade aldrig varit någon större beundrare av honom, men efter att ha sett vad han sakta förvandlade Hogwarts till... det var omöjligt att inte önska att man bemästrade de oförlåtliga förbannelserna, helst alla tre.
Flickan som satt ihopkrupen på golvet, med händer och fötter i bojor, såg ut att ha gråtit och hon skakade okontrollerat.
Mitt hjärta värkte när jag såg blåmärkena i hennes ansikte och jag fick tvinga mig själv att inte sänka trollstaven och försätta henne i mörker. Det var tortyr att se hur små barn misshandlades av lärare för att de inte hade rätt bakgrund, kom från rätt familj.
"Är du en av dem?" viskade hon och hennes ljusa röst bröts två gånger. "DA?"
DA.
Dumbledores Armé.
Luna hade hört så sent som förra veckan att det gick rykten om oss bland de yngre eleverna:
"Om någon av oss blir inåsta så är det bara DA som kan rädda oss."
"Gör de det då? Bryr de sig verkligen om såna som vi? De är så stora."
"Jag tror det. Jag hoppas det."[i]
"Ja", svarade jag eftertryckligt. "Så du kan lita på mig."
"Hur vet jag att du inte är en av [i]dem?"
Jag sjönk ner på knä framför henne och började pröva alla upplåsnings- och avskärningsförtrollningar jag kunde på kedjorna vid vilka hon satt fast.
Det var inte svårt att gissa vad hon menade med dem, men jag kunde inte komma på något bra bevis för att jag var jag och att jag verkligen var lojal mot DA, Dumbledore och Harry.
"Det kan jag inte bevisa", mumlade jag ursäktande. "Du måste helt enkelt lita på mig."
"Varför räddar du mig?"
Återigen skar det i hjärtat och jag svalde en klump i halsen. Så ung, och ändå berövad de ungas tilltro till alla.
"För att det Carrows gör är fel", svarade jag sammanbitet. Bojorna vägrade släppa sitt grepp om flickan, och det var helt mörkt nu när trollstaven var upptagen med annat än att lysa. Den skar, förvred, försökte tvinga isär kedjorna på min befallning, och rummet fylldes av gnisslanden, knakanden och två hjärtan som anade att deras sista tid var kommen.
Kom igen, KOM IGEN...

Dörren flög upp och hjärtat närapå stannade i bröstkorgen. En ljusblixt flammade upp och trollstaven slets ur min hand, flickan skrek till och allt jag kunde tänka var de kommer döda mig, de kommer döda mig.
Sen dödade de mig.
Cruciatusförbannelsen var mördande. Jag hade råkat ut för den förut- vilken DA-medlem hade inte?- men det här var värre.
Oh ja, det var värre.
Någonstans vävdes ett gällt skrik in bland all smärta som skoningslöst torterade minsta lilla cell, och en bild av flickans ansikte formade sig nästan, men inte helt, innanför mina ögonlock.
Invävd bland alla dödsönskningar jag i den stunden hade viskades orden det är i alla fall jag och inte hon.
Att jag tappade grepp om tid och rum var en underdrift, men min hjärna rebellerade mot förbannelsen och gav mig ännu en tanke tillbaks som betydde något, eller som åtminstone en gång betytt något: Hogwarts är inte Hogwarts längre. Och det kommer inte bli det heller, om du inte håller ut. Håll ut. Det du gör är rätt.
Det du gör... är rätt.

_______________________________________

Authors Note: En oneshot. Jag har länge velat skriva om det Hogwarts Neville berättade om i sjunde boken, och detta var vad som kom till mig.
Inte genomtänkt, inte rättat, bla bla bla.
Hoppas ni gillade den!

mja, inte så bra som jag förväntat mig.

^ Jag har läst vad du har kommenterat på andra fanfictions, du har ganska höga krav eftersom inget verkar falla dig i smaken? Ledsen att den inte levde upp till dina förväntnignar. Inte.
Dina kommentarer sprider ganska dålig stämning =)

Superbra!


leone: Skriv en egen fanfiction så ska vi se hur bra den är. Kom inte med så negativa kommentarer hela tiden!

Ellie - tack så mycket =D

Riktigt bra!