Falsk Romans [SV]

Titel: Falsk Romans och Hufflepuffupproren
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 34
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning:Hufflepuffarna gör uppror! Sociala spel, fester och intriger, och mitt i detta, massa kärlek. Men hur vet man vilken kärlek som är äkta, och vilken som är falsk?
Alla vill vi hitta vår väg, och alla vandrar vi ensamma.



__________________________________________

Prolog

Det som utmärker en Hufflepuffelev från mängden är dess tålamod, lojalitet, rättvisa, värdesättande av hårt arbete och vänskap.
Och det stämde in på alla Susans klasskompisar… eller?
Hufflepuffeleverna var väl medvetna om att de var undervärderade, men det hade de aldrig brytt sig inte så mycket om. Så länge de själva visste vilka de var och vad de kunde göra, så spelade vad andra tyckte ingen roll.
Susan var stolt över sitt elevhem. Hon var stolt över att uppfylla kraven den goda Helga Hufflepuff ställde på en Hogwartselev.
"Alla ser oss Hufflepuffare som 'de som blev över...'" tänkte hon roat. "De tror att vi allihop är en bunt veka, naiva stackare. Så fel man kan ha."

Vi må värna om vänskap och sammanhållning, men egentligen är vi tre lag. Det är jag och Wayne, Ernie, Hannah och Justin och Zac och Megan. Varav de två sistnämnda är rent ut sagt onda. Jag och W, vi är goda. Trion står någonstans mitt emellan.
__________________________________________

Vad sägs? =)

Har läst den här på FF och tycker att den är jättebra. Du är superduktig på att skriva!

Tack så jättemycket, Doctor-Donna =D
__________________________________________

Kapitel ett

SUSAN BONES

"Hej." Så, nu hade hon sagt det. Ett litet ord som kanske skulle leda till fler. Den blonde, långe Slytherinaren log högdraget och granskade henne uppifrån och ner, vilket fick henne att rodna. Så han tänkte inte svara henne förens han hade godkänt hennes utseende, eller vadå?
"Hej", svarade han kyligt och fortsatte förbi henne in i klassrummet. Å, tusan också! Varför var han tvungen att vara så omöjlig? Så ouppnåelig?
Wayne kom in och tog sin vanliga plats bredvid henne, och som den gode vän han var lade han genast märke till att hon var upprörd.
"Något på tok?"
"Malfoy", svarade hon mellan sammanbitna tänder. Wayne, med sitt mörkbruna hår och lika bruna ögon, log bistert.
"Vad har han gjort?" Tonfallet var lågmält och inget i hans röst skvallrade om varken ilska eller ogillande, men Susan kände honom så väl att hon märkte att det var vad han egentligen kände.
"Ingenting, egentligen", svarade hon neutralt för omgivningens skull, men sänkte sedan rösten så att bara Wayne skulle höra. "Men han är bara så dryg! Han har inget hjärta över huvud taget, bara utseende, pengar och ett fint namn... Och det är det enda som betyder något för honom."
Susan fattade inte hur hon skulle lyckas med bedriften att bjuda ut honom, speciellt inte som hon inte var intresserad av honom på riktigt. Allt var den där idiotiska Megans fel. Det där sista sa hon så pass högt att Wayne hörde.
"Ärligt talat, Sue, nej", mumlade han beklagande.
"Jag vet!" svarade hon grinigt och vände sig mot professor Vektor och Talmagilektionen som precis drog i gång. Det var Susan som inte hade kunnat hålla sin stora trut och påstå att hon, till skillnad från Hufflepuffs bitch nummer ett, skulle lyckas med att få Hogwarts casanova till Hogsmeadedejt. Det var hon själv som försatt sig i denna knepiga situation. Om hon inte lyckades... så skulle Megan bli ännu mer outhärdlig än vad hon redan var. Fast Susan gladde sig i hemlighet åt att den enda klasskamraten hon inte klarade av åtminstone inte tilläts följa med på Hogsmeadeutflykterna längre, inte sen lärarna kommit på henne med att både inneha och röka mugglarcigaretter. Och hon tyckte att hon själv var så perfekt, så oemotståndlig, så otroligt cool... Susans blotta tankar dröp av sarkasm lika koncentrerad som outspätt gift.
Susan var inte perfekt. Inte oemotståndlig och hon klassade inte heller sig själv som "cool". Hade hon varit Megan så hade Malfoy hälsat på henne direkt, tack vare hennes jävla status. Och utseende, inte att förglömma. Det spelade honom ingen roll om hon var en avskyvärd slampa, så länge hon såg bra ut, var populär och hade "rent blod" i ådrorna.

Susan ägnade inte lektionen speciellt mycket uppmärksamhet, utan var istället djupt försjunken i tankar på hur hon skulle ta kontakt med Malfoy. Hon hade inte hur många dagar på sig som helst, det var redan måndag idag och utflykten var nästa lördag. Trött masserade hon sina tinningar. Det skulle vara så skönt att bara säga åt Megan att hon inte höll på med sådana barnsligheter som vad, men den upproriska delen inom henne ville sätta Megan på plats en gång för alla. Så nej, hon kunde inte ge upp. Och hon fick inte misslyckas, heller. DET var riktigt deprimerande.
Frustrerat vände hon sig om och såg på honom, där han satt längst bak i det tysta klassrummet. Håret vattenkammat bakåt, vit skjorta, svart pullover och grönsilvrig slips. På bröstet glänste ett försteprefektmärke.
Det bleka, spetsiga ansiktet lätt uttråkat, den oseende silvergrå blicken fäst på tavlan. Hans bänkgranne, Zabini, knuffade plötsligt på honom igen och Susan insåg att han kommit på henne med att stirra. Hastigt vände hon sig mot Wayne.
"När slutar vi?" viskade hon improviserande. Han halade fram ett schema ur väskan och efter att noggrant studerat först det och sen klockan längst fram i klassrummet konstaterade han:
"Om en halvtimme."
"Kollar Zabini eller Malfoy hit?" undrade hon lågt, utan att bry sig om vad han just sagt. Wayne tittade bakåt, och höjde sedan frågande ett svart ögonbryn åt henne.
"Va?" mimade hon oförstående och vände sig sedan om för att själv se efter.
Malfoy stirrade henne rakt i ögonen. Blicken var kall och beräknande, men Susan log ändå snett innan hon vände tillbaks till Wayne.
"Det kommer att gå åt helvete", andades hon och skakade lätt på huvudet.
Wayne nickade övertygande.


När Vektor förklarade lektionen som avslutad (och det dåliga samvetet över att inte hängt med på lektionen hann ikapp Susan), reste sig klassen upp som en man och gick raskt mot dörren. I den lätta trängseln som uppstod kunde Susan inte komma undan den perfekta tillfället för att flirta ännu lite mer med Malfoy.
Hon drog sig lite bakåt, under förevändningen att släppa förbi några klasskompisar och för att vänta på Wayne som hamnat lite efter henne.
"Kommer du?" undrade Wayne när han passerat henne och insett att hon inte följde med. Susan skakade snabbt på huvudet, för i samma sekund passerade Malfoy och Zabini henne och köade ut.
"Kom!" sa Susan hastigt och trängde sig förbi Hannah som tyst kommit för att göra sällskap med dem. Avsiktligt törnade hon in i Malfoys breda ryggtavla.
"Ouch! Förlåt!" sa hon ursäktande när han irriterat vände sig om. "Förlåt." Hon log svagt och mötte höjda, blonda ögonbryn. Smått förvånade silverögon. Munnen i ett snett leende.
"Det gör inget", svarade han föraktfullt. Men han vände sig inte från henne, utan studerade henne återigen uppifrån och ner. Susan kände sig ännu en gång förolämpad. Det var så tydligt vad han höll på med!
"Bones."
Hans uttal av hennes efternamn var som ett godkännande, och Susan log bredare. Hon såg hånfullhet i Slytherinarens ögon, och hon ville dra fram trollstaven, hålla spetsen mot hans strupe och väsa att han minsann inte hade någon aning om varför hon log. Hon attraherades inte det minsta av honom, hon ville inte ha honom på något sätt: detta handlade inte om honom!
Det var pinsamt att behöva sjunka så lågt, till en sån som kröp framför Malfoys fötter efter uppmärksamhet. Blä, vad hon hatade det. Men hatet mot Megan var större, och det var vad som drev henne vidare. Närmare Malfoy, så att säga.
Alldeles för väl medveten om hur fånig hon var, sänkte hon blicken och sneglade på honom underifrån ögonfransarna, samtidigt som hon lät flätan glida genom handen gång på gång, hon snurrade lätt på den mellan fingrarna och märkte nöjt hur hans följde hennes rörelser med blicken.
"Malfoy", svarade hon med en antydan till retsamhet. I ögonvrån såg hon hur Wayne och Hannah passerade dem och lämnade klassrummet.
De var nästan ensamma kvar.
"Jag tror att du glömde något", sa han lågt, och nickade mot bänken där hon suttit. Susan försökte spela förvånad. Hon var väl medveten om att hon glömt sin bok på sin plats, hon hade tänkt att om Malfoy tog god tid på sig så hade hon haft en anledning till att återvända in i klassrummet.
"Åh, tack så mycket!" sa hon varmt och tog ett steg i riktning mot bänken, men Malfoy hann före henne och hade snart boken i sin hand.
"Varsågod".
Susan sträckte ut handen för att ta emot boken, men han drog tillbaks den med ett elakt leende och gick raka vägen ut ur klassrummet.
"Malfoy?" Förvånat och aningen irriterat skyndade hon efter honom ut. Där väntade Wayne och Hannah, men Susan gav dem en hastig, uppfodrande blick som sade åt dem att gå och de gick. "Kan jag få tillbaks min bok?" undrade hon sen med ett litet, framtvingat leende åt Slytherinaren.
Han la huvudet på sned och betraktade henne tankfullt, med båda händerna bakom ryggen och ena axeln lätt lutad mot stenväggen bredvid klassrumsdörren.
Susan satte händerna i sidorna och blängde på killen framför henne, och glömde alldeles bort att hon skulle spela intresserad.
"Vart vill du komma med det här?"
Hon kunde läsa road nyfikenhet i hans ansikte, och han släppte boken på golvet. En lätt duns bröt tystnaden.
Utan att släppa henne med blicken slöt han avståndet mellan dem och fångade in henne så att hon hamnade mellan honom och väggen. På var sida om henne spärrade hans armar av flyktvägarna.
"Frågan är..." andades han i hennes öra. "...vart du vill komma med det här?"
Susan rodnade, och det var inte för att han var så nära- mot allt sunt förnuft skämdes hon över att lura Malfoy.
Men ett sånt här ögonblick fick bara inte glida henne ur händerna, så hon drog ett djupt andetag (och andades Malfoys utsökta doft på köpet) för att sedan viska hemlighetsfullt:
"Det vill du bra gärna vilja veta, va?"
Slytherinarens läppar snuddade vid hennes örsnibb och Susans hjärta rivstartade. Okej, hennes puls hade höjts i takt med att utrymmet mellan dem krympt, men nu skenade den verkligen.
Varm rodnad spred sig över hennes ansikte och hals och hon bet sig i läppen. Malfoy lutade sig bakåt tills deras ögon möttes.
"Det vill jag väldigt gärna veta", väste han och blottade tänderna, obehagligt lik en vampyr. Låt säga en ljusögd vampyr.
Och utan ett ord till avlägsnade han sig, kastade en sista hånfull blick på Hufflepufftjejen och vände sig om för att gå. Susan följde honom med blicken när han gick nerför den långa, tomma korridoren som var kantad med skinande rustningar på var sida. Hans blotta hållning vittnade om självsäkerhet och Susan ville bara spy på honom.


"Jag hatar honom!" utbrast hon ilsket när hon klev in i Hufflepuffs sällskapsrum på lunchrasten. Rummet var cirkelrunt med rundat tak, som ett grävlinggryt där baner i honungsgult och nattsvart prydde väggarna.
"Hur gick det?" Wayne kom gående emot henne. Han hade väntat hela förmiddagen på en förstahandsredogörelse för händelsen, eftersom de efterföljande lektionerna hade varit på olika håll i slottet för dem.
Susan marscherade rakt förbi sin bäste vän, genom rummet som vid den här tiden på dagen var ganska folktomt och mot tunnelkorridorerna som ledde till sovsalarna.
Dörrarna på höger sida var pojkarnas, de på vänster sida var flickornas. Och ju äldre man blev, desto längre ner i korridoren fick man bo. Så Susan gick alltså med raska steg ner till tunnelns slut och knackade hårt på dörren på vänster sida.
"Lösenord?" väste en spökligt tunn röst som verkade komma från själva dörren.
"Hallonsorbet!" svarade Susan otåligt och ryckte upp dörren efter att det klickande ljudet avslöjat att det var upplåst.
"Byter ni aldrig lösenord?" undrade Wayne med ett litet leende där han stod och lutade sig mot dörrkarmen.
Susan gick raka vägen in i det runda, öppna rummet till sin koffert som stod bredvid himmelsängen och slängde väskan i den.
"Nä", suckade hon, och sjönk sedan ner på sängkanten. "Vi är för lata, antar jag".
Varje sovsal kom själva överens om lösenord och hur ofta de skulle bytas. Om de ens brydde sig om att ha några, men Megan var ju som hon var så då fick alla lida för det. Som tur var orkade de nästan aldrig sätta sig och komma på ett nytt lösenord och sedan förhäxa dörren att känna igen det nya.
"Susan, vad hände? Sabbade du allt?" Waynes röst var mild men uppfodrande.
"Tja... Nä, snarare tvärt om. Men..."
"Men vaddå? Vad sa han?"
"Han... tja, han sa att han ville veta vad jag sysslade med." I prinicp.
Wayne gjorde stora ögon.
"Så han fattade att du stöter på honom?" Susan nickade trumpet.
"Men jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag menar, jag har aldrig spelat det där spelet förut. Jag har aldrig sprungit efter Malfoy. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt."
Wayne kom fram och satte sig på sängkanten bredvid henne.
"Malfoy gillar tjejer som Megan."
Susan såg rakt på Wayne.
"Jag är inte som Megan!"
"Jag vet", skyndade den svarthårige pojken sig att svara. "Men du kanske skulle... du vet... bli lite mer som henne. Bara för ett litet tag, bara så att Malfoy får upp ögonen för dig."
Susan begravde ansiktet i händerna. Han hade naturligtvis rätt.
"Eller testa att dra några raggningsrepliker." Det sista sa han samtidigt som han försökte kväva ett skratt.
Susan boxade till honom på armen, men skrattade även hon.
"Vad tror du?!"
"Vadå, det är väl värt ett förök?"
"Tjejer RAGGAR inte", förklarade Susan. "Vi flirtar." Och så demonstrerade hon genom att blinka fånigt med ögonfransarna och kasta ljuva blickar på honom.
"Säger du så, så."

Väldigt bra!

Ååååh! Jätte jätte bra MER!

Tack så mycket =D
__________________________________________

DRACO MALOFY

Draco satt i Stora Salen och åt lunch tillsammans med Vincent, Gregory, Theodore och Blaise.
"Hörru, Draco, vad var det med Bones på Talmagin förut?" undrade Blaise. Draco var oförskämd nog att ta god tid på sig när han lyfte blicken från sin tallrik för att se på sin mörkhyade vän en liten stund innan han bestämde sig för att svara.
"Jag vet inte", svarade han hånfullt.
"Vem Bones?" undrade Theo med lätt rynkade ögonbryn.
"Hufflepuffare. Vår årskurs", förklarade Blaise otåligt. "Plugghästen Susan."
"Åh. Hon med rött hår? Men är inte hon rätt söt?"
Draco ryckte på axlarna. Det var hon väl. Men så vanlig. Fast hon kanske skulle duga till att leka lite med.
Det han gjort efter lektionen var ingenting. Det betydde mindre än noll, men nästa gång kanske han skulle gå lite längre.
Ett elakt flin spred sig över hans läppar. Bones spelade inte spelet, så här hade han chansen att krossa ännu ett hjärta.
Draco var medveten om att det var rent utav ondskefullt av honom att hålla på som han gjorde, men det brydde han sig inte så mycket om.
Tjejer var lägre stående varelser. De kunde gott få tåla lite omild behandling, och dessutom var deras rödgråtna ögon och plågade ansiktsuttryck bevis på att de haft äkta känslor för honom. De ville ha honom, men han ville inte ha någon av dem. Det satte honom i en maktposition och stärkte honom inifrån. Han var önskad och det var en berusande känsla.
Draco var helt enkelt beroende av andras kärlek till honom.
"Så vad gjorde hon?"
Draco gled smidigt ut ur sina egna tankar och vände blicken mot Theo, ena ögonbrynet höjt, men svarade inte.
En besvärad tystnad uppstod när de två Slytherinpojkarna mätte varandra med blicken.
"Inte så mycket, va?" sa Blaise till slut. "Flirtade lite bara."
"Så vad ska du göra?" undrade Vince lågmält.
"Vad menar du med 'vad ska du göra?'" undrade Draco kyligt och gav den ene av de två storväxta sjundeårskillarna från elevhemmet en idiotförklarande blick.
"Ska du ha henne eller inte?"
Alla de fyra killarna betraktade den blonde killen spänt. Han höll dem på halster en stund, lät blicken svepa över Stora Salen som var full av elever som åt lunch. Vid honnörsbordet satt lärarna och pratade med varandra över sina tallrikar. Skulle han ha Bones? Draco hade inte bestämt sig än. Astoria Greengrass, Daphnes två år yngre syster, hade visat intresse för honom och hon var verkligen vacker. Dessutom var hon smartare än sin syster och hon verkade inte vara den klängiga typen, så Draco hade definitivt övervägt att inleda något med henne, fast han kanske skulle leka lite med Bones först?
De hade trots allt ett helt år på Hogwarts framför sig...
"Visst ska jag det."

De hade trollformellära tillsammans med Hufflepuffarna samma eftermiddag, passande nog.
Draco släpade benen efter sig på väg till klassrummet, mötte folks blickar och dröjde kvar i trånande ögon.
Så patetiska.
I samma stund som klockan slog halv tre klev han in i Flitwicks klassrum och den lille professorn fick dörren att smälla igen bakom honom med en snärt på trollstaven.
Till Dracos förtret var nästan alla bänkar upptagna, fast efter en snabb överblick av rummet så upptäckte han att Bones faktiskt satt ensam.
"För tidigt", tänkte han och gick och satte sig vid den enda helt tomma bänken belägen på raden näst längst fram.
Turen log mot Slytherineleven med det svarta hjärtat idag, och ganska snart parades han ihop med Bones eftersom de båda var utan bänkgranne och således partner inför dagens övning.
Bones smålog när hon korsade klassrummet för att slå sig ned bredvid honom.
"Hej", hälsade han och log snett. Hennes ögon vidgades lätt, och Dracos leende blev bredare. Hon var redan påverkad av honom, detta skulle bli lätt.
"Hej?" Trots att hon inte kunde ta ögonen ifrån honom var hennes ton oförskämd. Det var först nu som Draco la märke till att hon inte bar den stora, svarta Hogwarts-klädnaden utan bara en enkel, vit blus och svart kjol, som skvallrade om att hon faktiskt hade en kropp med kurvor på de rätta ställena.
"Varför nu denna oförskämda ton, Bones?"
"Tycker du att du har gjort dig förtjänt av vänlighet, eller vadå?" Den rödhåriga flickan slog sig ner på stolen bredvid hans och tog fram sitt trollspö.
Draco svarade inte utan fortsatte att småle när han drog fram trollstaven.

ååå! underbar Mer mer mer! snälla ♥

Läst den massvis av gånger... Superbra! Uppdatera snart på fanfiction.net!

Gud vad jag älskar denna! Att den är baserad på en mindre karaktär än huvudrollerna och att den är så otroligt bra skriven! Jag rent sagt ÄLSKAR den ♥

mer mer mer mer!