Varg eller Man? [SV]

Titel: Varg eller man?
Språk: Svenska
Typ av Text: Fanfic
Antal Kapitel hittills: Prolog + (16) kapitel
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13 - R (beror på om de blir grövre senare.)
Beskrivning: Den handlar om Remus Lupins skolgång och Uppväxt.

Prolog:

Det var en klar vinterdag, snön låg som ett vitt täcke och frosten fick det att gnistra på det där mysiga sättet, på det sättet som fick en att tänka på julafton. Remus satt och dinglade med sina ben, som det bekymmersfria barn han var, medan han åt sin gröt, som rök av hettan från den. Snart skulle han nämligen få gå ut och leka med sina jämnåriga, så fort han hade blivit klar med denna portionen så skulle han få leka som alla andra normala barn. Skillnaden var att Remus faktiskt inte var speciellt normal, han var nämligen son till en häxa och en trollkarl. Med det betydde det inte att dem var sådana trollkarlar som visades på TV, utan riktiga trollkarlar, som besatt riktiga magiska krafter.

När han var klar med sin portion, hoppade han ned från stolen och började ta på sig ytterkläderna och snart hade han fått på sig dem, med viss assistans från sin snälla mor. När han sprang ut genom ytterdörren, så hörde han sin pappa mumla något stressigt om någon "Grårygg" till sin fru, medan hon kysste sin man adjö. De hade för sitt barns bästa, kommit fram till att Remus mor skulle var hemma tills det att deras son började i skolan och då inte vilken skola som helst, utan skolan för häxkonster och trolldom.

Remus å andra sidan, visste inget om hur något låg till. Han var ett bekymmersfritt barn, med hela sin framtid framför sig och nu skulle han göra det barn gjorde bäst, att vara barn. Med sina små ben sprang han iväg till sina vänner för att påbörja ett rykande hett snöbollskrig och med detta försvann namnet Grårygg och hans faders bekymrade min ur hans minne.

Kvällen hade närmat sig och Lupin lämnade sitt avsked hos en av sina vänner som han hade fått äta hos denna dag. När han gick hemåt så hade inte en ficklampa behövts i vintermörkret då den stora och runda månen fick den gnistrade snön att lysa, likt en jättestor lampa. När han nästan hade kommit hem, så såg han hur det prasslade i buskarna, hans nyfikenhet tog överhanden och istället för att gå in i husets skyddande vrå närmade han sig busken. Det var ett misstag, innan den lilla bekymmerslösa pojken han reagera flög en stor varg ut ur buskaget och borrade ned sina tänder i pojkens kropp. Med ett skrik av smärta, svimmade Remus av och lämnades åt sitt öde. Det namn som inte hade besvärat honom tidigare, det namn som skulle förändra hans liv var för en stund sedan blott en bekymrad min. Men nu hade namnet Fenrir Grårygg förändrat hans liv, förändrat hans framtid.

Nästa gång Lupin vaknade, så var det på Sankt Mungos, med den förfärliga synen av sina föräldrar med askgråa ansikten och tårar som rann nedför kinderna på dem, sittandes vid hans sängkant.
Nu var hans liv förändrat, nu var han till och med ovanlig i trollkarlsvärlden. Blott ett barn och för evigt märkt av namnet Fenrir Grårygg.
_______________________________________

Jao hoppas det dög, var sjukt längesedan jag försökte skriva något ordentligt. Visste inte riktigt hur jag skulle börja, så gjorde prologen på en höft. x)

Jo, det låterbra! Gillar prologen starkt. Kör på bara!!

Like it!
Bra språk osv

Kör, kör,kör!!!

MER!

Jag kommer att skriva mer imorgon, alternativt senare ikväll. Men tack för entusiasmen.

Åh älskar att du valde att skriva om Remus hihi, ska bli intressant att läsa fortsättningen!

Kapitel Ett

Det var längesedan attacken hände nu tänkte Remus, där han satt och stirrade ut genom sitt sovrumsfönster med modet som fortsatte att sjunka som en sten i bröstet på honom. Sedan den dagen så hade alla självklarheter förvandlats till något som var tvivelaktigt. Skulle han få börja på Hogwarts som alla andra skolungdomar? Skulle Grårygg ha berövat honom något mer än hans barndom? Sedan överfallet hade hans förbannelse tärt på hans kropp, då han varje månad var tvungen att genomgå en fruktansvärt smärtsam förvandling, förvandlingen från människa till varg. Remus reste sig upp och ställde sig framför spegeln, han tittade på sina trasiga och lappade kläder, sedan öppnade han den slitna skjortan för att inspektera ärret där varulvens käkar hade slagit ihop. Var detta ärret anledningen till att han kanske inte skulle få bli den trollkarl han alltid hade hoppats på? Med en suck satte han sig på stolen igen och stirrade ut på gatan nedanför huset, med pannan pressat mot glaset. Hans andedräkt immade fönstret och kylan från glaset var behagligt, det slutade snurra lika mycket i hans huvud på det här sättet.

Han hade fyllt elva dagen innan, men när han hade fått ugglan så skickade de tillbaka den och förklarade hur det låg till, med hans sjukdom, Remus som sedan länge hade förlorat hoppet om att gå på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom förväntade sig inget annat än ett nekande till platsen bland de andra ungdomarna. Förmodligen så trodde inte hans föräldrar heller något annat, då hans mor hade börjat gråta när brevet kom och hans far, som oftast var glad, hade gått in i ett rum, avsides. Men Remus själv, antog att det var för att hans pappa klandrade sig själv för vad som hade hänt i och med att han dagen innan hade förargat Fenrir Grårygg. Trotts detta kände han ingen ilska gentemot fadern, det var ju inte hans fel, monstret Grårygg handlade ju på eget bevåg. Först hade han tyckt synd om varulven, tills han fick reda på att Grårygg brukade planera sina överfall. Speciellt nära barn, så att han kunde smitta dem vid så tidig ålder som möjligt och varje gång han, Remus tänkte på detta så fylldes han med ett stort hat inom sig. Med all frustration han kunde uppbåda slog han sin näve i väggen och kände hur hopplösheten sköljde över honom som en våg. Hur kunde en människa vara så grym?

Han visste inte hur länge han låg där, med tårar som då och då lämnade spår på hans kinder. Det kändes som en evighet, men till slut kom ett skrik som liknade en explosion från bottenvåningen. Det var hans mamma! Hade det hänt något? Orolig stormade han ut ur rummet och ned i köket, för att se sin mor stå med svars brevet från Hogwarts. Remus kunde se hennes tårfläckiga ansikte och han visste vad som väntade. Han kände hur det stack i halsen och hur ögonen tårades, men när han skulle lämna köket för att vara ifred hörde han sin moders tunna stämma. Gråtmild men ändå glad.
"Remus, du kommer att börja på skolan.." sade hon, med en lätt darrning på rösten. Han stannade tvärt, för att sedan vända sig mot sin mor och utan att tänka sprang han fram och tog brevet ur hennes händer. Följande stod i brevet:

Jag Albus Percival Brian Wulfric Dumbledore vill se Remus i leden när det är dags för sorteringsceremonin. På grund av hans olyckliga tillstånd så kommer vi att vidta säkerhetsåtgärder och låta Remus förvandlas på ett ställe där ingen kan komma nära honom. Vi har låtit en gång leda till en stuga i Hogsmead, stugan kommer kallas spökande stugan och vi har spridit ut ryktet att ett våldsamt gäng spöken vistas i stugan.

På så sätt hoppas vi att elever och dylikt ska hålla sig därifrån.

Med en darrande hand läste han klart brevet, tårar strömmade åter igen nedför hans kinder. Men denna gången av lycka och inte i rädsla över att han skulle få tillbringa resten av sitt liv i avskildhet. Med all sin kraft slog han armarna om sin mor, innan han skrek ut en mening i lycka som han aldrig trodde han skulle få yttra "Jag ska börja på Hogwarts!"
Snart hörde han sin faders tunga steg i huset och när han fann sin son och fru leendes för första gången på länge. Slog han armarna om dem och sade:
"Albus Dumbledore, du är en mycket god man!"

__________________________________________

Jao, hoppas att det duger. Lite överdramatiserat kanske, men tyckte det passade bra. Jag gillar Lupin och kapitlen kommer väll vara ungefär så här långa varje gång.

Jag gillar denna. :]
Verkligen välskriven. ♥

Tackar. ♥
Det värmer när folk uppskattar det man gör.