Vår lilla resa

Så, okej. Where do we start? Vi vill dela med oss av varenda detalj, men jag är rädd för att det blir lite för mycket. Vi såg att Piggelin hade skapat en tråd om mig och Elderwand i tidningen. Vi såg att massvis med frågor som vi gärna kan svara på här, haha. Denna tråd är till alla som var där på galapremiären, självfallet, som vill dela med sig av sina historier.

Vi anlände på tisdagsmorgonen och köade ovanför Trafalgar Square; då var det ungefär 100-200 personer. Det var två stycken, en Ravenclaware och en Hufflepuffare som höll i det mesta, de hade en lista där de skrev ned namn så att de kunde hålla koll på vilka som var där tidigast. Vi träffade många, många människor från andra länder; från Irland, Amerika, Kanada, Indien, England, Tyskland, Norge, Kina, Japan, Frankrike, etc. Att ens vara omringad med så många Potterheads var helt underbart, det kändes nästan som om vi var på Hogwarts när man såg människor gå runt med skoluniformer, när ena sidan skrek "Go go Gryffindor!" och andra sidan skrek "Go Go Slytherin!".

Första natten placerade de som hade köat längst i två fyrkanter bredvid Trafalgar Square. Det var nog den jobbigaste natten jag, Elderwand och accioron någonsin varit med om, då vi inte hade något liggunderlag och fick sova på plastpåsar i ösregn. Vi fick knappt någon sömn; vi vaknade minst varannan halvtimma och halvsov ungefär hela natten. Morgonen därpå letade vi desperat efter toa, mat, värme och torra kläder. Min mamma och Ninnies pappa kom då och då med mat och skydd mot regn. Klockan 10 skulle Warner Bros dela ut armband - dessa behövde man för att kunna befinna sig på premiären. De började med de som hade köat tidigast och slutade med de som nyss hade anlänt, de gick alltså efter listan som jag förut nämnde. Här hände dock något som fick oss att bli förbannade och förtvivlade. Killen som hade listan hade placerat oss i fel fyrkant; den första fyrkanten var för de som hade köat allra längst, och den andra för de som hade köat näst längst. De gick alltså efter listan när de gav ut armbanden, som sagt, så personerna i den första fyrkanten fick sina armband först. När denna kille kom, tillsammans med de som delade ut armbanden till vår fyrkant, var vi i extas, så himla glada att det äntligen skulle bli VÅR tur. Fast där gick allt fel. Eftersom de före oss i kön hade hamnat i den första fyrkanten så trodde vi självfallet att vi skulle vara de första som fick lämna våran fyrkant. Men icke. Killen med listan ropade inte upp oss, vilket gjorde oss förvirrade. När vi frågade vad det var, sa han att vi inte var med på listan. Detta hörde sn säkerhetsvakt och sa att vi var tvungna att gå till den sista kön, den tredje kön alltså, med människorna som hade köat minst. Detta kändes bara ruttet, fel och osannolikt. Varför skulle vi, några av de som hade köat längst, ställa oss i den sista kön?! Detta reagerade vi starkt på; Elderwand började argumentera med vakten, hon försökte förklara hur det var men vakten lyssnade inte; jag och accioron började nästintill gråta - vi hade köat i en dag i spöregn, vi var trötta, hungriga och detta blev svaret vi fick höra. You guys, det var hemskt, det var hemskt indeed. Vi gick tillbaka till killen som hade listan och när han såg våra förtvivlande ansikten så frågade han vad vi hette, vi sa det, och han ryckte till. Hans svar: "Oh... you guys... I placed you in the wrong square... I called you up in the other one..."

Vi blev till slut insläppta och fann våra svenska vänner som erbjöd sig att köa med oss. Denna dag var mycket bättre än den första: dels för att vädret var bättre, dels för att det var mer människor att prata med och dels för att platsen var lättare att befinna sig på. Vi slöade mest då, faktiskt. Pratade HP, skrattade, sjöng, viftade med våra svenska flaggor, fotade - oh ja, allt. Det var riktigt underbart att dela den tiden med tusentals andra Potterheads, det var helt fantastiskt, Natten kom och även den natten var lättare; det enda problemet var hur vi skulle få plats, men det löste sig till slut. Lyckligtvis hade acciorons pappa köpt liggerunderlag att sova på till oss, så det var riktigt okej att sova utomhus den natten.

The big day came. Oh, you guys, detta var så himla... GARH. Saken var att ungefär vid 8-9 tiden så hade folket bakom oss ställt sig upp, det var bara de tre-fyra första raderna från kravallstaketet som satt ned. Efter ett tag började folket som stod upp köra "Stand up!" till oss, men vi ville ju inte, det var mer än sex timmar kvar tills självaste premiären skulle börja, så varför stå upp då? Vi väntade i ungefär en timma, och till slut så ställde sig de som satt precis bakom oss också upp. Då hände det mest hemska. Det gick kanske två till tre sekunder, kändes det som, och vi fann oss själva framputtade till staketet med massvis med människor omkring oss. Och detta, killar och tjejer, är den näst värsta biten. Vi som hade suttit längst fram hade väskor med värdesaker så som mobiler och kameror i som vi inte hade hunnit greppa tag om (så snabbt kom människorna alltså, ja) och jag, mitt i allt, fick en panikattack. Folk puttades, skrek och knuffades, desperata för att få en plats längst fram. Eftersom jag är så pass liten byggd fann jag mig själv klämd, då menar jag verkligen klämd, bland människor. Mina ben skakade som attan, hela kroppen darrade och jag grät - jag visste knappt vart jag var eller vad jag gjorde. Kintsugi som lyckligtvis hade stått framför mig, och alltså... jag kan inte visa min tacksamhet över hur att hon hjälpte mig. Hon tog verkligen hand om mig, erbjöd mig hennes plats med tanke på att jag inte kunde andas och hon lugnade ner mig. Great girl, that Vicki. I vilket fall som helst, det var fem timmar kvar när vi äntligen stod upp och allt var i sin ordning. Fem timmar, I tell ya. Det var jobbigt - det spöregnade, vi frös, det var kallt, folk puttades, knuffades och klagade, utan att visa hänsyn att folk, främst de som stod på de tre första raderna som hamnade mitt i allt. Efter ett-två timmar slutade regnet, solen kikade fram, det regnade, sol, det regnade och till sist var det bara sol, vilket var skönt (wow, en HP-premiär utan regn!!!). När tiden började dra iihop sig så kom det massvis med reportrar och journalister - och här kommer svaret på vad många ganska har frågat oss - vi blev intervjuade 15 gånger, om jag inte har räknat fel, och vi skulle bli grymt tacksamma om ni länkade videos/artiklar där ni har sett oss. Under tiden så började vi fans sjunga i kör, "Snape, Snape, Severus Snape!", "Go, Go Gryffindor/Go, Go Slytherin", J.K Rowling, J.K Rowling, J.K Rowling/Weasley, Weasley, Weasley/Malfoy, Malfoy, Malfoy!. Underbart, verkligen. Stämningen var otrolig, även fast allt knuffande fortsatte. Innan kändisarna ens hade kommit ut var det folk som var nära på att svimma av trycket, folk som ville komma ut ur publiken, folk som var i behov av olika saker. Det var grymt hemskt. Jag själv är en konsertmänniska och har gått på över 10 konserter och jag har aldrig varit med om något liknande. I vilket fall som helst, när tiden verkligen, verkligen, verkligen drog ihop sig började de visa nya scener och trailers från DHP2. När Harry sa "Well Tom, let's finish it the way it started - " så skrek varenda människa i publiken "TOGETHER!" i kön. Det var applåder och skrik när de visade bilder på Snape, Hermione, Harry, Ron, tvillingarna, Bellatrix etc, etc. Det var magiskt, verkligen.

Och så kom de. Rupert var den första som anlände, och oh, han var lika vacker som vanligt. Skådespelare efter skådespelare kom ut, alla lika underbart fina som vanligt. Men här var den värsta biten. Trycket var hemskt. Ännu en gång fick jag en panikattack, vi grät, vi skrek, vi bad alla att flytta bakåt - men de lyssnade inte. Inte ens lyssnade de på vakterna som kom helt bokstavligt varannan minut till vår sida för att be folk att ta ett steg bakåt. Jag klämdes, verkligen klämdes mot staketet och kände hur jag bara ville kunna andas. Men jag höll ut, och det gjorde jag rätt i. 15 autografer - och jag fick dem av de jag ville ha, för jag räckte inte ut min bok när varje skådespelare/känd person kom. Jag ville bara ha av dem som betydde, och det gör mig riktigt stolt och lycklig att kunna säga att jag har sett dem som har påverkat min barndom enormt mycket. Det var ett perfekt avslut på en perfekt era, helt enkelt.
Jag kan citera det jag skrev på facebook;
"Matthew Lewis (Neville) sa att han älskade mig och jag växlade ord med Jessie Cave (Lavender), Oliver Phelps (George) och självaste J.K Rowling"
Kan tillägga att jag aldrig varit ett särskilt stort fan av Lavender, men Jesise Cave är helt amazing. Hon var framför mig när trycket var som värst, och hon såg mig, och sa "I'm so sorry that you are being crushed", då vällde tårarna ur ännu en gång. Dels för att hon ens sa det till mig, och dels för att folk bakom mig klämde på mig så att jag knappt kunde stå upp. Jessie stod framför mig i flera minuter, hon var galet orolig, bad mig att hålla ut, gick och letade efter säkerhetsvakter, samtidigt som hon sa att publiken skulle backa undan för att jag blev klämd (fast de lyssnade inte på henne heller vilket är jäkligt pinsamt, to be honest). Underbar tjej, den där Jessie.

Och ja, skådespelarna kom och gick. När Rupert kom ut skrek alla "Weasley!", när Alan kom skrek alla "Snape, Snape, Severus Snape"... åh. Så fint, så fint så. Jag kan säga att jag tänkte på er Mugglisar väldigt ofta när vi var där. Det var underbart, en otrolig resa. :>

Så tack till alla som var där, det var grymt kul att träffa er. Vi kommer uppdatera er med bilder lite senare!

Kan tillägga att jag fick en "Low five" av Matthew Lewis och en autograf på handen (jaaa, han rörde vid mig....!) av min älskling; Rupert Grint samt ett, ni vet de där söta små skratten han gör ibland, ett sådant, riktat rakt mot mig. Gissa om jag doooog...! ♥
Såg aldrig J.K and it breaks my heart, men att bara få vara där och se min livs kärkek betyder otroligt mycket.
Och att ha gjort allt detta med främst childhoodlight och accioron, då blev allt complete! ♥

Det låter helt underbart
Fattig kommentar men aa, man vet inte riktigt vad man ska säga haha!

Fy vad man kan vara svartsjuk ibland

åh så underbart! Jag önskar verkligen att jag hade vart där, varför inser jag det nu efteråt? ah.. mer kan jag nog inte säga, blir liksom helt mållös.. Ni måste verkligen ha haft det underbart, glad för er skull

We were lucky, we really were.

Det var helt otroligt och det kändes verkligen mer speciellt än vad jag hade kunnat föreställa mig. Sista avslutningstalet när till och med Rupert började gråta, jag bröt ihop. Och Jo, underbara, Jo, jag vet inte vad jag ska säga. Är fortfarande i chock.

Åhherreguddetlåtersomomdetvarheltunderbaaart!!! Och hemskt ibland



Önskar jag varit med om det ♥



Naaaw, himla snällt, sött, fint, aw. :3 ♥



Wow, det också, himla snällt, fint och sött ♥



Najs & coolt


Alltså, jag vet inte vad jag ska säga mer, men jag är glad för er, ni verkar verkligen haft det helt, fantastiskt, roligt, toppen, awesome (om man bortser från de dåliga stunderna), önskar att jag också hade varit där, men, man vet ju aldrig, kanske kommer någon mer chans, alltså, inte en till premiär, för det gör det ju inte, men någon mer chans att uppleva något liknande liksom

OMG, herregud vilken upplevelse!
Det måste kännas helt underbart.

Alltså åh, det verkar helt otroligt fantastiskt obeskrivbart. Är så galet avundsjuk eftersom jag verkligen ville vara där själv, men samtidigt så är jag jätteglad för eran skull, haha.

Åå vilken upplevelse! Detta är verkligen ett minne för livet! Önskar verkligen att jag var där. Ah, jag vet inte vad jag ska skriva mer än att det låter helt underbart (förutom att ni blev klämda såklart)