Lumos :3 & LeoisLazyy

Här ska jag och LeoisLazyy rolla HP. Ni får väldigt gärna läsa, men stör inte, tack.

Min mall:
Mall:
Namn:Hailey Jule
Smeknamn:Ley, Jule. (Jule för dem som inte känner henne särskilt bra/lärare)
Ålder:17
Elevhem:Gryffindor
Blodstatus:Halvblod
Utseende:Höga käkben, någorlunda spetsig haka. Markerade, gröna ögon omringade av långa svarta ögonfransar. Ljusbrunt, långt hår som sträcker sig ned i smått rufsiga vågor. Alltid ett leende på läpparna. Normalbyggd. 165 cm lång.
Personlighet:Hailey har en energisk personlighet. Hon spelar sökare i gryffindors quidditchlag, och hänger ofta med vänner. Hon är oftast sarkastisk, vilket ger henne en rätt hård fasad. (Utan att vara elak, så länge inte någon retar upp henne riktigt rejält) Det inte många vet om Hailey är att hon är rätt lugn när man väl lär känna henne. Hon sitter mycket hellre i en fåtölj framför eldstaden och läser en bok än att vara ute och festa. Förutom det så har hon en musikalisk sida som hon ärvt av hennes mugglarfödda mamma.
Patronus:Kastanjefärgat sto.
Familj:Mamma Katie och pappa Jeffrey. Mamman hade en karriär inom musiken, men gav upp om den när hon träffade Haileys pappa för att kunna bevara hans hemlighet om magin. Hon jobbar nu som förskolelärare, och pappan jobbar med skyddande besvärjelser på gringotts.
Övrigt: Sökare i Gryffindors quidditchlag. Har en orange och vit katt som heter Chess.

Tjohej :3

Ska se till att fixa en mall inom kort (kom nyss från jobbet).

Okaj. Aha, sommarjobb? c:

Yes. Jag antar att jag kan börja. :3
~~
"Vi anländer på Hogsmeade's station om en kvart!", ropade lokföraren i högtalarna så att det ekade genom alla tågets väggar och korridorer. Hailey som hade suttit och halvsovit mot ett fönster i en av kupéerna efter att prefektmötet slutat för en timme sedan ryckte till. Hon såg sig förvirrat omkring, sträckte på sig innan hon kom på var hon var och satte fötterna i golvet. Hennes kusin April var inte där som hon brukade. Hailey antog att hon var med hennes pojkvän Roger.
"Du måste också hitta någon, Ley", brukade hon säga. "Sjutton år, och lika singel som du var när du var tre."
Hailey brukade bara himla med ögonen åt det. April kanske hade rätt, men Hailey hade aldrig varit kär i någon. Hon hade sett killar som hon tyckte var snygga, men hon hade aldrig känt det där pirret i magen som folk brukade prata om. Hailey suckade och lyfte ner hennes koffert från hyllan tillsammans med Chess som låg och sov i hans korg.

Benjamin, som redan stod ute i korridoren, gäspade och tittade ouppmärksamt ut genom fönstret framför honom. Om det var någonting han tvärt avskydde så var det att trängas med en massa folk. Därför ansåg han det helt enkelt enklare att ställa sig vid en dörr i god tid innan tåget rullade in på perrongen i Hogsmeade.
Landskapet utanför var knappt urskiljbart längre. Mörkret hade slutligen börjat täcka skog och dal. Många föredrog säkert solsken och en blå himmel, men själv hade han aldrig haft någonting emot en dag med mörka moln, regn och åska. Det var någonting med stämningen som föll honom i smaken, hur konstigt det än lät. Just som han efterlängtande började tänka på regn började det smattra mot rutan famför honom som i ett trollslag. Nåja, lite tur måste man ju ändå ha ibland.

Tåget tappade långsamt farten, och snart stannade den in på Hogsmeade's stationen med ett sista, utdraget "Poff."
Hailey greppade greppade tag om kofferten i den ena handen, kattkorgen i den andra och knuffade upp kupédörren med hennes fot innan hon skyndade sig genom korridorerna. När hon närmade sig utgången så fick hon syn på honom. Benjamin Howells. Hon drog på sig det oimponerade ansiktsuttrycket hon automatiskt fick när hon fick syn på honom innan hon slog undan blicken och klev ner på perrongen. Som om det inte räckte med att hon såg honom i korridorerna varje dag. Nu var hon tvungen att arbeta
med honom också. Hon suckade och gick fram till en av de testralledda vagnarna. Hon hade kunnat se dem redan under hennes första år. Hennes farfar hade dött bara året innan dess. Hailey lyfte upp hennes saker i vagnen innan hon klättrade upp och satte sig i ett av sätena. Det var en kylig kväll. Trädens grenar dansade runt i den nyuppkomna vinden och månen kastade tillsammans med stjärnorna ett starkt ljus över den krokiga stigen som testralerna snart skulle klättra upp för. Hon drog höstkappan tätare runt hennes axlar och lutade sig trött tillbaka. Det skulle bli ett intressant år.

När tåget nådde sin slutdestination hade vädret, till Benjamins stora förtret, slagit om. Det var i alla fall mörk, men regnmolnen verkade ha blåst mot helt fel riktning. Hans humör blev definitivt inte bättre av att Hailey Jule klampade förbi honom med sin förbaskade pälsråtta under ena armen. Han hade aldrig fattat tycke för henne. Kanske för att de aldrig haft en riktig konversation med varandra eller eventuellt för att hon alltid såg mallig och uppblåst ut så fort hon fick se en glimt av honom. De skulle aldrig komma överens, inte ens om de blev tvingade till det - vilket de rent tekniskt sett redan var.
Han skakade på huvudet och försökte envist att skingra tankarna om det kommande skolåret så gott han kunde medan han otroligt långsamt började släpa sin bångstyriga katt och överfulla koffert mot en av vagnarna som stod och väntade under den glittrande stjärnhimlen - utan att tänka på vilken vagn det var han placerade sig själv i.

Hailey plockade upp en skönlitterär bok från mugglarvärlden (hennes mamma var mugglarfödd), vilket visade sig vara ett smart val då Benjamin klampade in i vagnen och satte sig mitt emot henne strax innan testralen började röra på sig. Hailey satte sig raklång på hennes sida, och gömde hennes ansikte med boken. Ju mindre hon behövde prata med killen, desto bättre. De skulle prata, (eller snarare bråka) under patrulleringarna så det räckte för henne hela livet ändå. Där var hennes sista år slängt i svartsjön tillsammans med jättebläckfisken och allt annat som fanns där. Hailey visste inte riktigt varför hon och Benjamin avskydde varandra. Det var inte så att hon hade en uppfattning av honom (mer än att han möjligtvis behövde klippa till håret lite). Det var hennes föräldrar, med hennes pappa i spetsen som hade uttryckt deras frustration över Benjamins pappa. Haileys pappa arbetade med skyddande besvärjelser på gringotts och fick åka till ministeriet med jämna mellanrum för att rapportera olika saker. Det var så dem hade träffats. Hailey visste inte vad de bråkade om, men hon tänkte att hon inte borde gilla eller ens prata med sonen till mannen hennes pappa uttryckte en sådan avsky emot.

Benjamin satte sig ner på sätet mittemot personen som för tillfället gömde ansiktet bakom en bok med en högljudd, samt lätt irriterad, suck. Kattskrället han bar på försökte desperat att klättra ut från vagnen vilket resulterade i att han med nöd och näppe själv lyckades sätta sig ner, med koffert och allt. Tillslut gav han upp och bondkatten tog ett skutt ner på gräset och försvann in i ett snår av buskar samtidigt som vagnen långsamt började bana väg framåt. Han vände sig om och blängde in i busksnåret med en mordisk blick i några sekunder. Det fanns verkligen inte något kärleksfullt mellan honom och den där förbannade katten. Han spann sedan runt på sätet igen och och började, av ren uttråkning, att granska personen som satt tvärs över vagnen. Därefter tog det inte speciellt lång tid för honom att faktiskt inse vem han delade vagn med.
"Åh, titta vilket trevligt sällskap man råkade hamna med", sade han lojt och sjönk ner lite på sätet med ett drygt ansiktsuttryck.
Egentligen hade han inte ens susning om varför det inte bara gick för honom att hålla mun och sköta sig själv. Troligen för att han inte kunde motstå frestelsen att mucka gräl med faderns ärkefiendes dotter. Hur det grälet hade börjat hade han heller ingen som helst aning om - och han orkade sig knappast på att försöka förstå sig på det. Det räckte med den simpla anledningen att de avskydde varandra för att han skulle haka på trenden.

Hailey drog en djup suck och bläddrade sida med en nonchalant blick.
"Ursäkta, sa du någonting?" hon drog upp knäna mot sig själv och försökte läsa vidare i boken. Men Chess ändlösa purranden i hennes korg i blandning med irritationen som grodde inom henne gjorde det omöjligt. Hon blev sällan irriterad. Men det var han. Han lyckades alltid få en mutter att lossna inom henne. Hon bläddrade i boken igen för att det inte skulle verka som om hon ägnade Benjamin någon särskild uppmärksamhet.