PRS Yehet och Hupp (aka en fluffig jävla potatis)

Ska vi bara börja? ^^

Det är en vanlig tisdagsmorgon när Jaelynn vaknar av det glimrande ljuset från solen som kryper in i hennes rum. Den sjuttonåriga flickan kisar upp mot taket medan hon sträcker på sina armar. Hon skulle vanligtvis hata att vakna tidigare än väckarklockan, men nu känner hon sig utvilad. Och att känna sig utvilad är något hon inte gjort på evigheter. Jaelynn drar sina långa ben över sängkanten, nu i efterhand märker hon att hon antagligen inte borde sova med tjockbyxor under vårtiden. Hennes ben är alldeles varma mot det tjocka tyget, och hon kan inte sluta avsky det. Mobilen, som hon nu dragit till sig med sina smala, bebislena fingrar, visar att klockan bara är kvart i sju på morgonen i blått ljus. Det ger henne hela två timmar att göra sig i ordning.
Trodde hon.
"Jag hoppas att du bara tar väldigt lång tid på dig att fixa en macka eller något, och fortfarande inte ligger i sängen!" hör hon en bekant röst ropa utifrån lägenhetens dörrar. "För vi har bara en halvtimma på oss!"

Morgonen blev inte lika lugn och avslappnad som hon tänkt sig. Hon hann inte äta de pannkakor hon fixat till sig själv kvällen därpå, som är det enda hon kan trycka i sig på morgonen. Och det här var faktiskt en ut av de få gångerna hennes bror inte kommit och tagit dem. Hennes mamma hade inte haft tiden att kolla om hennes dotter vaknat, utan hade fullt upp med att dra med sig Linus, den treåriga lilla grabben, till dagis. Och hennes två äldre bröder hade stannat över hos någon kompis dagen därpå. Jaelynn hade inte heller hunnit duscha, utan flätade sitt en aning flottiga hår i två inbakade flätor. Men, hon hann dra på sig ett par svarta strumpbyxor och en grå stickad tröja som nådde ner till mitten av hennes lår över hennes rena underkläder innan hennes två bästa vänner kommer inspringandes till huset.
"Jag sa ju att hon inte vaknat! Vi borde ha sprungit in och väckt henne!" tjuter Nora som parkerat sin bil mitt framför lägenheten. Jaelynn kommer behöva be grannarna om ursäkt senare under dagen.
"Varför valde du att försova dig den dagen då vår första lektion är med Mr Boyle!?" skriker Antonia uppriktigt förskräckt i munnen på sin vän. Antonia har länge gillat den kända Mr Boyle. Jaelynn som tappert försöker att knyta sina converse med den ytterst dåliga balans hon har, himlar med ögonen.
"Istället för att skrika som galningar kan ni väl skynda er?" muttrar hon och drar sin väska över ena axeln efter hon tagit sina nycklar för att låsa ytterdörren.

Mikael satt som vanligt i skolan långt innan resten av klassen kommit dit. Han tyckte om att få sitta ensam i skolan på morgnarna och bara ta det lugnt. För det mesta spenderade han tiden genom att läsa men idag var han tvungen att förberedda sig inför Mr Boyles lektion. Han hade fått veta i förväg att det skulle vara ett oförberett prov, så han satt och pluggade till provet. Mikaels pappa var skolans rektor vilket gav honom vissa privilegier. Tex så visste han alltid om alla proven långt innan resten av klassen och om han skolkade eller kom sent "löste" sig det alltid.

Mikael gäspar och tittar upp från skolböckerna. Resten av hans klass väntade nu utanför klassrummet. Utom Jaelynn och hennes vänner. Han blev lite smått orolig och hoppades att hon inte blivit sjuk eller nått. De var inte vänner eller så men ändå så brydde han sig om henne. Väldigt mycket. Han förstod inte själv varför, men det hade varit så så länge som han kunde minnas.

Resan i Noras bil tar ungefär tjugo minuter från Jaelynns lägenhet i stan, och ärligt talat så skulle det gå en hel del snabbare för henne att bara gå. Men resan till skolan och hem från skolan är ändå den roligaste delen av dagarna. Jaelynn har ett rätt tråkigt liv, om hon får säga det själv. Musiken som nyss spelats på hög volym stängs av helt och hållet när motorn stannar, vilket visar att de nu kan kliva av.
"Om Mr Boyle aldrig vill prata med mig igen, så är det ditt fel Lynnie," säger Antonia och lägger armarna i kors medan de rör sig i korridorerna. "Mina chanser på honom är krossade!" vilket får Nora att skratta klart och tydligt.
"Som att hon någonsin hade en chans.." viskar den mörkhåriga långa tjejen i Jaelynns öra, som är dekorerad med ett flertal örhängen. Jaelynn skulle antagligen ha skrattat något hysteriskt i vanliga fall, men hennes utvilade sida är helt borta. Hon känner sig ännu en gång trött, och drar därför armen över sina ögon medan de går in i klassrummet. Och ärligt talat, Mr Boyle har till 100% lagt märke till Antonia. Även om den snart sjuttonåriga ser ut att vara lika oskyldig som en liten bäbis pingvin, så är hon allt från det.

Mikael sitter längst bak i klassrummet och kollar lättat på Jaelynn när hon kommer in i klassrummet. Han börjar fundera på om hon någonsin ens lagt märkte till honom, med tanke på att han knappt gör nått väsen av sig.

"och där kommer ni." säger Mr Boyle när tjejerna till slut kommer in i klassrummet. "Flytta isär bänkarna, vi ska börja med en litet prov. Men om ni är hängt med ordentligt i kursen så kommer allt gå bra" säger han och ler sliskigt

Jaelynn observerar sin bästa vän, som slänger lite med håret när hon möter den välkända läraren.
"Jag har definitivt hängt med," berättar Antonia och blinkar mot läraren, vilket får Nora att vika sig dubbelt av skratt. Eftersom att de sitter längst ner i högra hörnet, så behöver Jaelynn inte oroa sig om att någon skvallerbytta i klassen hört det den yngsta av de tre har sagt. För det skulle skapa rykten. Den äldsta ut av dem gömmer sitt ansikte i sina händer av second hand embarrassment men hinner fortfarande se hur Mr Boyle stannar upp vid Antonia, som vunnit hans uppmärksamhet. Jaelynn sär lite på sitt långfinger och pekfinger, vilket tillåter hennes ögon att granska klassrummet. Hennes svarta ögon möter ett annat par bredvid henne, väldigt bekanta ögon.

Mikael möter hennes blick. I vanliga fall skulle han vikt undan med blicken och låtsas som ingenting men han tog mod till sig och höll ögonkontakten med henne. Han tittade smått fascinerad in i hennes ögon. De var så otroligt vackra att han började rodna x3

Faktumet att de bara sitter med en bänk emellan dem, och inte säger någonting, får Jaelynn att känna sig en aning.. konstig? Hon vet inte riktigt. Visst, den rodnad som bildats på Mikaels kinder ser gullig ut, men hon känner sig inte lika bekväm som hon en gång gjorde. Dock kan hon ana att hennes kinder också blivit en aning rosa.
"Lynnie, Lynnie, Lynnie!" väser den yngsta och slår hårt med sitt papper mot Jaelynns arm. "Hörde du det där, han är helt klart intresserad!" ärligt talat, så har inte Jaelynn riktigt lyssnat på vad som blivit sagt bredvid henne. Och Jaelynn ångrar nästan att hon lät sin ögonkontakt med Mikael brytas på grund av Antonias lyckoskratt.
"Om du är så säker på att han är intresserad, gå och fråga ut honom," säger hon och sjunker ner i sin stol.
"Kom ihåg att det inte är vårt fel om du bara gör upp allt i huvudet." lägger Nora till som lutar sig tillbaka mot sina vänner i stolen framför dem.
"Vi alla tre kommer ihåg vad som hände förra gången du trodde att en lärare ville ha dig," fortsätter Jaelynn, som nu får tillbaka minnen i huvudet. Antonia hade praktiskt taget sprungit ikapp honom sista dagen i nian, dragit honom intill sig, och kysst honom när han skulle hoppa in i sin bil. Det visade sig att han hade en pojkvän, och att han var väldigt, väldigt rädd för Antonia.
På tal om nian, börjar andra minnen också dyka upp i den Jaelynns huvud. Det var under den tiden hennes och Mikaels förhållande tog slut.

Mikael blir besviken när deras ögonkontakt bryts och tittar ner i bänken. Han börjar tänka tillbaka på nian. Han hade fortfarande inte kommit över henne. Han älskade henne lika mycket nu som han gjorde då. Läraren delade ut proven och Mikael försökte nu fokusera på provet. Han kunde det här. Det visste han om. Men det gick inte, han kunde inte skriva. Han lämnade in provet blankt, tog sina saker och gick hem. Han hade bestämt sig. Det funkar inte längre, han klarar inte av att behöva se sin kärlek varje dag. Så fort hans föräldrar kommit hem skulle han be.. tvinga dem att gå med på att flytta

Jaelynn trummar med pennan mot pappret, ett oförberett prov var det sista hon var beredd på. Get it? Hon suckar för sig själv och låter sin kropp sjunka ännu ner på stolen, här ifrån kan hon utgöra de små tuggummina andra elever tryckt upp för att inte behöva ställa sig upp och slänga dem. Jaelynn blinkar ett par gånger medan hon rotar fram möjliga svar till frågorna på pappret, och tillslut får hon fram ett hyfsat bra resultat. Hennes blick glider mot Noras rygg, hon skriver för fullt, precis som hon brukar. Efter det låter hon sina svarta ögon glida mot Antonia, som också sitter uppslukad i det oförberedda provet. Det kan nog vara ännu en faktor som gör att Mr Boyle tycker om henne. Antonia verkar inte vara den mest intelligenta, det är hon definitivt inte. Men, Jaelynn skulle ljuga om hon sa att tjejens engelska uppsatser inte var något bra. Efter att hon checkat så att hennes vänner skriver, låter hon blicken glida mot den tomma platsen på hennes andra sida. Mikael hade lämnat in pappret långt innan hon själv var klar. Antingen för att han jobbade effektivt, vilket är det Jaelynn kommer ihåg, eller för att han inte skrev någonting alls. Hon brukade göra det ibland. Jaelynn ställer sig upp och går mot katedern för att lämna in sitt fullskrivna papper.