>Kolonimakterna<

>Kolonimakterna<


Ett rollspel mellan Nordanhym, Vildvittra & AuroraAlexius.
Här får enbart vi skriva. Men alla får läsa.

Prolog:
2023 arbetade Ryssland på en ny form utav bomb. Bomb 2-6-7. En bomb som skulle visa sig ha större effekt än man någonsin hade kunnat räkna ut. Ryssland arbetade i hemlighet, men när bomben skulle transporteras, den 13:de Juni 2023, från Militär Distrikt 8 till Militär Distrikt 16 hände det som inte fick hända. Den självdetonerade. De instabila kemikalierna som bomben bestod utav reagerade tillsammans på ett sätt som man inte trodde var ens föga möjligt.

Vid bomb 2-6-7s detonation var förödande effekter att invänta. En explosions radie på 160 km där allt totalt utrotades. En radie på 580 km omkring bomben skadade allvarligt allt med intensiv hetta och kemiska brännskador vilket ledde till döden inom kort tid. Men, det värsta som hände var hur kemikalierna i bomben tillsammans bildade en ny kemikalie. En kemikalie som kom att kallas just Kemikalie 2-6-7. Men det skulle ta ett par dagar innan denna kemikalie upptäcktes...

När man talade om bomben på nyheterna under den närmsta tiden benämndes den i sällskap utav Hiroshima och Nagasaki bombningarna för att människor skulle få en förståelse över vilka förödande effekter bomben hade haft. Hiroshima med en sprängradie på ynka 6.7 km och en yttre radie på 34km där radioaktivt regn föll och marktemperaturen hade nått 4000 grader. Det var när man delade information som denna som kaos uppstod. När människor förstod utsträckningen av effekten. Vad man inte då visste var att Kemikalie 2-6-7 redan var på väg att kräva hundratusentals liv.

9 dagar efter detonationen utav bomb 2-6-7 började människor över hela världen att må fysiskt dåligt. Tusentals uppsökte sjukhus och man började genomföra stora undersökningar efter någon ny form utav epidemi, någon ny sjukdom. Men vad man fann var bomb 2-6-7s efterlämningar, dess oväntade bieffekt utöver själva detonationen. En kemikalie som infekterade alla levande varelser vid förtäring. Kemikalie 2-6-7 satte världen i panik. På 9 ynka dagar hade den spridit sig över hela världen och gjorde vattnet odrickbart och all mat som det hade kommit i kontakt med via vattning blev oätbar. Återigen bröt kaos ut och folk försökte roffa åt sig vatten på flaska och konserverad mat som gjordes innan den 13:de Juni. Det ledde till uppror och världen föll in i förtvivlan över det inträffade.

Jordens befolkning nästan halverades under en period på 4 månader. Lag och ordning fick en ny mening och man försökte hålla ihop i grupper. Kolonier hade under dessa fyra månaderna börjat byggas. En utav dessa kolonierna kom att bli central i chanserna att rädda jorden och dess befolkning när de efter mycket arbete och applicering utav all vetenskap som de hade tillgång till lyckades finna ett sätt att rena vattnet. Genom att tillsätta en annan kemikalie, som de döpte till Aqua 2.0, kunde Kemikalie 2-6-7 neutraliseras och efter 3 dagar var vattnet med Aqua 2.0 drickbart utan risk för sjukdom och dödsfall. Men nu stod kolonin, också kallad Ciencia, inför ett dilemma när det föreslogs att man skulle vara selektiv kring vem man hjälpte med Aqua 2.0. Man ahde insett att Rådet hade en chans att bli den nya världens regenter. Ciencia var trots allt ett fort till koloni. Höga murar, soldater, minor, fällor och automatiska vapen som skyddade dem från hot utifrån. Medan de hade säkerhets vakter innanför murarna som var beordrade att använda våld, till och med dödligt våld, om bråk eller liknande uppstod. Strikta regler hölls och invånarna i Ciencia stod till svar inför Rådet vid minsta överträdelse. Rådet styrde med en järnhand utan barmhärtighet. Men ännu längre in innanför murarna, skyddade från omvärlden och delvis från den egna kolonin, levde vetenskapsmän tillsammans med de rikaste. De rika såg till att vetenskapsmännen hade allt de behövde för att kunna arbeta på en lösning till vatten problemet, medan vetenskapsmännen såg till att ge de rika det de krävde. Fräsch mat, vissa bekvämligheter och så småningom drickbart vatten. Man var alltså olidligt selektiv kring vem man släppte in i Ciencia, även innan Aqua 2.0 upptäcktes.

Utanför murarna till Ciencia fanns en helt annan värld. Flera kolonier hade byggts upp, många övergavs då deras vattenkällor blev förgiftade eller människans egen ruttna insida tog över med girighet vid sin sida. Men där fanns en koloni, Himlavalvet kallades det utav utomstående, som tog in alla. Deras ideologi var den att alla hade lika värde. Oavsett om du var rik eller fattig, lång eller smal, man eller kvinna, kristen eller buddist. Alla hade lika värde i Himlavalvet. Trots att deras resurser var begränsade delade de med sig av det man hade och man ledde expeditioner för att finna nya vattenkällor eller överlevande som behövde deras hjälp. Mer än att kallas Himlavalvet benämndes de även ofta som Motståndsrörelsen. Detta för att de arbetade helt annorlunda mot alla andra välkända kolonier. Istället för att stänga ute människor släppte de in dem och hjälpte dem. Även de som var döende från Kemikalie 2-6-7. Kemikalie 2-6-7 kunde ju enbart smitta via förtäring av mat eller vatten, alltså smittade det inte via kontakt eller genom luft. Himlavalvet ansåg att dessa infekterade människor hade rätt att få hjälp, även om de skulle dö.

Ryktena om Himlavalvet, kolonin av frihet, jämställdhet och god vilja mot alla hade börjat sprida sig. Ödemarkerna och Ciencia hade nåtts utav viskningar om det hela. Människorna i ödemarkerna hade börjat söka sig dit för att få hjälp, men även för att kunna hjälpa till med vad än möjligt. Men, Rådet i Ciencia införde nya strikta regler för sin kolonis invånare när ryktena spreds flitigt. Kommunikation mellan invånare skulle hållas till ett minimum. Av säkerhetsskäl påstod de. Men det stoppade inte hjärtan och hjärnor från att längta och önska att Himlavalvet var sant. Många började få en brinnande längtan att ta sig dit. Men än så länge hade ingen från Ciencia försökt...



Rollspelar Ordning:
1. Nordanhym
2. Vildvittra
3. AuroraAlexius


Mall:


Kort Info:


Penelope Lovegoods Mall (KLAR) :

Klar med mallen!

Namn: Artemis Rask
Ålder: 20 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Senig och stark till kroppen, men mager efter att inte fått i sig tillräckligt med mat.
Av medellängd och ser väl inte mycket ut för världen.
Gillar: Läsa, virka, jaga och vara ute i skog och mark.
Ogillar: Trånga utrymmen, stora folksamlingar och tala inför stora grupper.
Egenskaper: Snabb och smidig
Personlighet: Beskriver sig själv som Foxface i Hunger Games och det hon gör går mycket ut på vad hon skulle göra.
Håller sig helst utanför allt och "jobbar i skuggan", som hon valde att vara utanför stadens murar för att försöka överleva på egen hand.
På så vis har hon även undvikit grupper och människor, då hon anser att den enda man kan lita på fullt ut är henne själv.
Hon drar sig inte för att utnyttja eller döda andra om hon ser det till sin fördel och om hon måste.
Ursprung: Hennes mor kom från Irland och faderns släkt har sitt ursprung i Sverige (därav det svenska efternamnet).
Men släkten flyttade därifrån för ett många generationer sedan.
Lever nu/Koloni: Utanför murarna
Familj: Har levt med sin ensamstående fader ute på landet. Han var en av de som omkom när giftet spred sig.
Tillhör en gammal soldatsläkt, hennes farfar var inom det militära innan han spårlöst försvann en dag.
Bakgrund: Innan allt skedde levde hon med sin fader i en liten stuga på landet.
Hennes far var jägare och redan som liten fick hon följa med fadern ut i skogen för att jaga och klara sig i vildmarken.
Övrigt: Talar irländska, ryska, engelska och några ord/meningar på svenska.

Kul att få vara med! Det här ska bli spännande ^^

Jag är klar med min mall!

Namn: Rin Hitachiin

Ålder: 25 år

Kön: Man

Utseende: Lång, 186 cm, och välbyggd. Innan han blev soldat var han mest lång och smal, men sedan dess har han fått tydliga muskler. Han har korpsvart hår, nu tvångssnaggat av armén (han föredrar att ha det längre), solbränd hy och nästan svarta sneda ögon. Han har ett rätt platt ansikte, med höga kindben och en liten rund näsa.

Gillar: Datorspel (inte för att det är något han har tillgång till längre), att ta det lugnt, musik, och kampsport.

Ogillar: Äpplen, människor som tror att de är bättre än alla andra, och personer som utnyttjar och misshandlar andra som hans far gjorde.

Egenskaper: Han är en bra skytt, med fallenhet för vapenhantering överlag. Att han tränat olika former av kampsport större delen av livet - främst kendo och aikido - gjorde att han fick en plats i Ciencias soldatstyrka. Hans fysiska egenskaper är han största styrka, även om han inte på något vis är dum.

Personlighet:
Envis skulle han säga själv. Svår att ha att göra med skulle andra säkert säga. Han gör helst saker på sitt eget sätt, och driver gärna med alla andra. Han är cynisk och sarkastisk, och utåt har han ofta ett illmarigt leende, medan han på insidan är rätt bitter. Han är även tävlingsinriktad och en dålig förlorare. Dessutom har han problem med auktoriteter, och han brukar alltid hamna i konflikter med dem - hans far, sina gamla lärare, officerarna i Ciencia. Han har lite för svårt att hålla sina sarkastiska kommentarer inne. Men mot de han bryr sig om så är han trevlig och lojal, även om han alltid gillar att retas, och han skulle göra allt för dem, tyvärr är alla han någonsin brytt sig om döda nu...

Ursprung: Uppvuxen i Ryssland. Hans mor är från Ryssland, och hans far flyttade dit från Japan. Så Rin är till häften rysk och till häften japansk.

Lever nu/Koloni: Ciencia

Familj:
Föräldrar - Ken Hitachiin, 56 år, och Anastasia Hitachiin, 48 år - och två yngre bröder - Akim, 22 år och Yuri, 17 år.
Ken var en riktigt dålig far, han söp och spelade, och brydde sig inte nämnvärt om sina söner, mer än att han såg till att de alla tränade någon kampsport - det var tydligen en del av deras japanska arv. Anastasia å andra sidan gjorde allt för sina söner. Hon ville att de skulle få en så bra utbildning som möjligt, så de inte skulle bli fast i byn där de bodde. Tyvärr gick det sådär både för Rin och Akim, pengarna räckte inte till för dem, så allt hopp hamnade på minstingen Yuri. Yuri var sin mors och sina äldre bröders ögonsten. Han var utan tvekan den smartaste av de tre, och hade ett bättre huvud för studier än Rin och Akim. Han var även lugnare och snällare - vilket gjorde att han aldrig blev misstänkt när bröderna gjort något dumt, trots att han oftast hade varit hjärna bakom deras upptåg.
Rin var glad att vara av med sin värdelösa far, men han saknade sin mor och sina bröder, då de alla omkom under detonationen av bomb 2-6-7.

Bakgrund:
Rin levde inget perfekt liv innan den där ödesdigra dagen, och han levde inget perfekt liv nu. Men innan bomben hade det åtminstone varit ett liv. Han hade till exempel haft sin mor och två bröder i livet. Hans far också för den delen, men honom var Rin bara glad att vara av med.
Hans familj hörde inte till de som hade det bra ställt, inte ens i närheten, men de klarade sig. De ägde en liten livsmedelsbutik, och hans mor kämpade för att han och hans yngre bröder skulle få en så bra uppväxt och utbildning som möjligt. Det var dock svårt då deras far ägnade livet åt att supa och spela bort deras pengar.
Hela hans familj hade befunnit sig för nära bomben när den detonerade. Han hade klarat sig enbart för att han varit ivägskickad på ett leveransuppdrag. Han skulle plocka upp en leverans av äpplen från en gård några mil bort, och klarade sig på så sätt från att dö direkt.
Efter bomben hade han gjort det han kunnat för att klara sig - stulit vatten och mat, och bara tänkt på sin egen överlevnad. Tillslut hade han tagit sig till Ciencia, där han tog värvning som soldat i deras nyskapade förband.

Övrigt: Jobbar som soldat i Ciencia. Talar ryska, japanska och engelska.

>Kolonimakterna<


Dagen hade övergått till kväll. Dixy hade lämnat vetenskapsbyggnaden där hon tillsammans med sju andra forskare arbetade på att få fram mediciner och vaccinationer. Hon hade arbetat hela dagen tillsammans med en annan forskare på att gör mer forskning på en vaccination mot Kemikalie 2-6-7. Fortfarande utan någon framgång. Frustrationen hade stadigt byggts upp inom henne under dagen, hon kände sig allt mer inlåst i Ciencia kolonin. Så när det var dags att gå hem för dagen hade hon tagit en omväg, nära muren som omringade kolonin. Bara för att komma närmre utsidan.

I sin lila axelrems handväska hade hon kuponger för rationer av mat och vatten som skulle hämtas vid utlämningsbyggnaden. Hon skulle ta sig dit, men i en maklig takt.
"Varje dag det samma..." muttrade hon för sig själv och suckade. Hon drog ut hårbandet från den kaotiska bullen på toppen utav hennes huvud och håret föll i en kaskad av brunt runt hennes ansikte och axlar. hon satte snodden runt handleden och drog fingrarna genom håret medan vinden lekte med dess toppar. Två män som passerade henne tittade med uppskattande blickar på henne, hon ignorerade dem.

Ovanför hade himlen börjat mörkna och nattens kyla drog in med en lunkande takt. Dixy såg sig omkring, hon hade gått lite längre än tänkt. Så hon svängde av och tog sig in mot mitten utav kolonin där hon skulle kunna hämta ut sina rationer. På dagens lista stod rotfrukter, lite kött och två liter dricksvatten. Det var inte mycket, men det höll dem vid liv och hyfsad hälsa. Dixy funderade på när hennes far skulle komma hem den kvällen. Kanske skulle han göra som så många andra nätter och inte återvända fören hon var i djup sömn. Hon suckade. Saknaden av sin familj var påtaglig inom henne och det började bli olidligt. Att ha förlorat sin mor till döden var en sak, men att förlora sin far utan att han dog var nästan värre. Sedan hennes mors dödsfall hade han stängt ute världen, allt med den, till och med sin egna dotter. Han bara arbetade hela tiden och det tärde på Dixy att behöva se sin far gå förlorad på det sättet.

Hon hade tagit sig in till mitten utav kolonin efter ett par minuter och gick fram till utlämningsbyggnaden för att få sina saker. I ett utav de tre båsen stod en äldre kvinna, Dixy gick fram till henne och talade mot glaset som skiljde kvinnan från henne själv.
"God kväll, två rationer av rotfrukter, en ration av kött och två rationer vatten tack." sade hon och lämnade fram kupongerna. Kvinnan tog dem genom det lilla hålet vid bottenkanten utav glaset.
"Kommer snart." sade kvinnan och ringde en klocka, en lucka bakom henne öppnades och kupongerna bytte händer. Dixy stod och väntade, hon ville tala med kvinnan, bara för att prata med någon, om vad som helst. Men den nya regeln rådet infört tvingade henne att förbli tyst om hon inte ville riskera att straffas.

När hon hade fått sina rationer sade hon adjö till kvinnan och började bege sig hemåt utan att tala med någon som gick förbi. Inte ens ett hej hördes. Kolonin hade fallit in i en kvävande tystnad sedan regeln infördes,
"Allt på grund utav rykten..." muttrade Dixy för sig själv och suckade. Hon försökte hålla sin blick borta från andra människor, men hon kunde känna andras blickar med jämna mellanrum. Särskilt männens var påtagliga.

Artemis hade under flera veckor, kanske månader studerat den stora muren där kolonin gömde sig. Där allt fanns och människorna hade basfödan och vatten, där de slapp kämpa för att överleva. Utanför murarna i det fria levde den starkes lag och den som var för svag eller för dum dog. Hon hade tidigt kommit över en av de källor där vattnet faktiskt var oskadat och gått att dricka. Hur det kom sig visste hon ej, men hon visste att det fanns få av dem. Hon hade även kommit över några gross konserver av olika slag och kvalité och hade på så sätt överlevt.
Men den starkes lag bestämde där ute och då en hel grupp med människor tog över stället var hon glad att hon kommit därifrån med livet i behåll.
Men hon hade förberett sig på den dagen och hade ett extra förråd med vatten hon kunde ta. Men av allt detta fans nu bara en halv flaska vatten och hennes magra kropp visade att maten varit knapp.
Det var för alla dessa omständigheter hon nu befann sig utanför muren. Hon hade länge studerat den. Soldaternas mönster och där troligen minor låg utplacerade. Hon hade funnit murens svaga punkt, en del där muren rasat samman. Troligen för att det var förenat med livsfara att klättra där, så var bevakningen minimal och såhär på kvällen var inte soldaterna särskilt uppmärksamma.

Sakta började hon sin färd mot raset, med blicken framåt och hjärtat i halsgropen för att kliva på en mina var överhängande. Väl framme vid muren kunde hon pusta ut, ingen verkade ha sett henne och hon hade inte sprängts. Hon höll blicken på vakten på muren, snart skulle bytas ut mot en ny vakt. Det var då hon skulle kunna börja klättra. Klättra och be till gudarna (om de fanns) att hon skulle klara det och att stenarna inte skulle rasa under henne och avslöja henne.
Snart ser hon ytterligare en gestalt och de började viskandes samtala. Hon tar ett djupt andetag och börjar klättra.

"Jag börjar bli väldigt trött på din attityd", sa kaptenen. En blodåder pulserade i hennes pannan när hon blängde upp på Rin. Hon stod definitivt innanför hans personliga bubbla.
Mot bättre vetande såg han ner på henne och flinade. "Jobbigt läge", sa han.
Kaptenen körde in ett vasst finger i hans bröstkorg.
"Jag har ingen nytta av dig om du inte kan lyda order och hålla dig i ledet som en duktig liten soldat", väste hon. Några av soldaterna i ledet bredvid dem skruvade obekvämt på sig, medan några gjorde sitt bästa för att ignorera dem.
"Då kanske du ska ge order som är vettiga att följa", kontrade han, och kände hur irritationen steg inom honom.
Kaptenen gjorde ett ljud som en ilsken katt och klev ytterligare ett steg närmare så de nästan nuddade vid varandra.
"Passa dig jävligt noga", sa hon farligt lågt. Deras kapten var inte en kvinna man utmanade, han visste det, men ändå kunde han inte låta bli. Han hade inget för auktoriteter, och hon gick honom på nerverna.
"Vad tänker du göra åt det, kortis?" avbröt han och sträckte på sig hela sin längd. Hon var säkert två decimeter längre än honom.
En farlig glimt tändes i hennes ögon och försent insåg Rin att han bara borde ha hållit käften. Innan han visste ordet av det hade hon tagit tag i hans arm och böjt den bakom ryggen på honom samtidigt som hon tvingade ner honom på knä. Han kände kallt stål mot sin hals.
"Du är ingen utmaning för mig", sa hon kallt och pressade kniven närmare. "Jag vill nu höra från dig att du inte kommer kliva utanför din plats nån mer gång, följa de order du får och hålla din lilla mun stängd om du vill behålla den. En soldat behöver ingen tunga", la hon till, och Rin kunde höra att hon menade varje ord.
"Och annars?" pressade han fram. Hon böjde hans arm ytterligare och han flämtade till av smärta. Trots att han inte såg hennes ansikte så kunde han praktiskt taget känna hennes sadistiska leende.
"Vet du vad som finns utanför våra murar?" frågade hon, och fortsatte utan att ge honom en chans att svara. "Vildar, vatten- och matbrist, och en säker död"
"Det kan inte vara värre än vad det är här", flämtade han fram genom smärtan. Plötsligt blev han puttade framåt och han slog i backen hårt. Han kände en känga mot sin rygg som pressade honom nedåt. Han flämtade och försökte hämta andan.
"Tro mig, det är värre", sa kaptenen någonstans ovanför honom. "Men om du hellre vill ta dina chanser med vildmarken, så varsågod. Du får sparken"
Trycket försvann från hans rygg, men han fick en spark mot sidan innan kaptenen vände honom ryggen. Han lyfte sig mödosamt upp.
"Låt det här bli ett exempel för er andra", sa kaptenen högt till resten av soldaterna. "Här får ni mat, någonstans att sova och en uppgift så länge ni sköter er. Där ute finns bara död. Jag hoppas ni gör ett klokt val, till skillnad från herr Hitachiin här"
"Sadist", väste han fram samtidigt som han reste sig upp. Hon gav honom bara ett nedlåtande leende, som om hon var besviken på att han inte kommit på något bättre.
"Du ska vara härifrån senaste imorgon kl. 8. Ser jag ditt fula ansikte här efter det så kommer du få ångra det", sa hon kort och fingrade på pistolen som hängde på hennes höft.
Han gjorde en ful gest mot henne, och vände sig sedan om och klampade därifrån.
Helvete. Vart skulle han nu ta vägen?

Hon svor över sig själv. Vattenflaskan hade rullat iväg, mat låg över hela marken. I hennes ansträngning att undvika kontakt av någon form med andra människor hade hon gått in i en yngre man.
"Satans, nedrans..." Dixy låg på knä på marken och försökte samla ihop alla saker i påsen hon burit dem i. Slingor av ljusbrunt hår föll framför hennes ansikte och begränsade hennes sikt avsevärt. Men det var inget hinder för hennes hörsel. Fnitter hade hörts från några i närheten och kommentarer om klumpighet fälldes skoningslöst utav andra människor.

Hon greppade tag om paketet med kött och tryckte hastat in det i påsen. Kommentarerna borde inte betyda ett skvatt för henne, hon var långt ifrån klumpig. Motsatsen till det faktiskt. Men, när kontakten med andra människor var så begränsad skar det något i henne när det var just elakheter som slank ut ur människors munnar.
"Borde ni inte vilja hjälpa till istället..." muttrade hon irriterat, men i hennes huvud fanns andra tankar. Hon förstod att alla var under stor press, att de strikta nya reglerna gjorde människor frustrerade och frustration i sin tur omvandlades så ofta till aggression. Aggression som togs ut vid första bästa tillfälle. Men Dixy kunde inte annat än grymta irriterat åt situationen och i sin ensamhet känna sorg över den obefintliga medmänskligheten som tagit överhand i deras nya värld där död, plågor och smärta var en del utav vardagen. Hon hade fått fatt på vattenflaskan och tryckt in även den i påsen. Hon reste sig med skymd sikt av det nedsläppta håret och gav sig iväg från platsen. Men nu var hon noga med att inte gå in i någon annan. Håret åkte upp i en bulle och kassen dinglade i hennes hand.

Mörkret var en inkräktare i deras hem, hon var alltid den som kom hem till mörkret. En lampa lämnade hon alltid på när hon gick och lade sig ifall hennes far inte hade kommit hem innan det. vilket allt för sällan var fallet. Hon placerade påsen i det minimala köket och strosade sedan iväg till det lilla krypinet som var hennes sovrum och bytte om till bekvämare kläder. Hon längtade innerligt efter ett varmt bad, eller bara en kort varm dusch. Men, vattnet räckte inte till det. Så hon tvättade av sitt ansikte med det tre dagar gamla vattnet i hinken i badrummet innan hon tog våtservetter och torkade av sin överkropp där kläderna inte fanns.
"Bättre än inget..." muttrade hon och slängde våtservetten i soporna innan hon återvände till köket för att börja laga maten som de hade fått i ration.

Artemis vinglade farligt till då hon kom upp på den halvt raserade muren. Murbruket höll nätt och jämt och här och var, var det stora stenar borta som rasat ner.
"Hej där" hörs ett rop och ett skott avfyras mot henne. Om soldaten var dålig eller om hon bara hade tur det visste hon inte, men hon undvek skottet med nöd och näppe. Hon såg upp och mötte blicken på en yngling, en som inte alls såg ut att höra hemma här. Han darrade kraftigt på hand då han åter riktade pistolen mot henne.
Även om han inte skulle kunna träffa henne så kunde skotten och hans skrik locka till sig andra soldater och då var det kört.
"Så ja, ta det lugnt." log Artemis och rätade på sig samtidigt som hon tog stegen mot honom.
"Stå där, stilla, annars skjuter jag." hans röst var gäll men rädslan bröt igenom. Hon förstod varför de satte honom där då inget verkade hända här. Men samtidigt borde väl detta vara stället dit alla vildingar som de kallade det ville ta sig in.
Artemis tog ytterligare några steg när ynglingen drog efter andan för att skrika. Kvickt drog hon dolken som hängde vid hennes sida och kastade den rakt mot honom. Ett flämtande hörs och mannen faller ihop flämtandes. Artemis kom fram till honom. Ynglingen var rädd det såg hon och han närmade sig döden.
"Förlåt." mumlade hon, det var inte hennes mening. Men han hade befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Snabbt tar hon dolken och drar över hans hals, så slapp han lida i alla fall. Hon tar sedan hans pistol och fäster den vid sitt bälte. Artemis är påväg att gå innan någon annan kommer, hon vänder sig en sista gång och granskar hans kläder. Snabbt drar hon av honom jackan sedan, den var värmande och skyddade både mot regn och vind. Hon behövde de, och behövde även för att smälta in.
Sedan ger hon sig av, springer ner för en trappa som leder in mot staden. Hon behövde ta sig in osedd och om soldatens rop hörts kunde det komma fler. Hon betvivlade dock på det, men vem visste?
Vid trappens slut drar hon huvan över sitt hår för att dölja det och kliver sedan försiktigt ut på en mörk och tillsynes folktom gata.

När resten av soldaterna anlände till logementet var det inte som riktigt såg på honom. Det var som om ingen riktigt ville se honom och deras blickar gick snabbt över området där han befann sig. Rin gav snabbt upp på tanken att försöka prata med någon. De skulle säkert bara låtsats som att han inte fanns. Bättre att inte ens försöka och bespara sig förnedringen.
Istället packade han ihop det sista av sina saker i tystnad och lämnade logementet innan deras blickar kvävde honom. Han visste inte vilka som var värst, de medlidande eller de som tyckte han förtjänade det.
"Förbannat", muttrade han för sig själv när han planlöst gick genom de tomma korridorerna. Han ångrade att han inte hållit sin stora käft. Men han hade aldrig lyckats stå emot provokationer. Tyvärr. Det här var inte första gången han har försatt sig i sådana här situationer.
Rin tog sig tillbaka till sin sovsal i sista minuten innan han skulle hamna i trubbel för att han var ute efter läggdags. Inte för att han kunde hamna i mer trubbel än vad han redan var, men han kunde leva utan en till utskällning.
Sista gången en riktig säng, tänkte han något bittert när han drog täcket över sig. Jippie.
När morgonen kom drog han sig kvar i sängen tills de andra soldaterna lämnat sovsalen, innan han släpade sig upp. Han tog med sig sina saker direkt till matsalen. När ingen såg stoppade han på sig så mycket mat han kunde. Han skulle behöva det ute i vildmarken.
Ingen så mycket som tittade efter honom när han lämnade logementet bakom sig. Sin uniform hade han lämnat bakom sig, och på sig hade han samma kläder som han kommit dit i. Svarta byxor, en svart tshirt, en stickad mörkgrön tröja och en svart vindjacka. På ryggen hade han sin resesäck fullpackad med saker - extra kläder, mat och vatten och så många vapen han lyckats smuggla med sig. Han gick med snabba steg, för så fort de insåg att han slutit med sig både vapen och extra vatten och mat så skulle de antagligen komma efter honom.
Runt omkring honom hade staden vaknat till liv, och han rörde sig snabbt mot den stora porten. Han försökte känna beslutsamhet. Han skulle överleva. Punkt. Vildmarken kunde inte stoppa honom.

När morgonen hade brutit sig fram genom mörkret hade Dixy redan varit uppe ett tag. Med sin gamla iPod till hjälp hade hon dansat runt så gott hon kunnat i det lilla utrymmet som var deras hem, i över en timma. Hon hade försökt undvika att bli alldeles svettig men förgäves, musiken hade greppat tag i henne och rörelserna tagit över. Men det gjorde egentligen inte. det var ju inte så att alla andra direkt var super rena i kolonin.

Hon hade fått på sig all kläder och greppat sin väska när solen började stiga för att skänka ljus. Hennes far låg och sov då hon lämnade deras hem för att ta sig till sitt arbete. Hela tiden gnagde en orolig känsla i hennes mage, som en föraning om att något var på gång att hända. Hon tog omvägar för att undvika sin vanliga väg till arbetet, enbart på grund utav känslan i gropen utav hennes mage. Men den fortsatte stadigt att gnaga. Hon hade hamnat framför den stora porten in till kolonin helt plötsligt, en lång omväg. Men det slutade gnaga i hennes mage. Vetenskapssidan inom henne skrockade hånfullt åt hennes tankar på tecken och föraningar, åt det som inte var vetenskapligt. Men hennes moders ord kom tillbaka till henne. Du är två delar, som en. Vetenskap och konst, logik och sinne. Släpp aldrig det min fina Dixylee... Hade hon sagt. Dixy snurrade långsamt runt medan tanken spelades upp, för att se ifall där fanns något hon borde se. Misstaget var att hon gick baklänges utan att se vart hon gick eller vem hon gick in i.