PRS mellan Lajlan och Ellus

Okej, här är ett PRS som bara jag och Lajlan.Ajlan får skriva i, men det är tillåtet att läsa!

Mall:
Namn:
Ålder:
Elevhem:
Utseende:
Personlighet:
Rädslor:
Skills:
Familj/bakgrund:
Övrigt:

uniquorns mall:


Lajlan.Ajlans mall:

På perrong 9 3/4 var det hektiskt som varje år. Ugglor hoade. Jag tog min koffert och gick till närmsta dörr. Många föräldrar sa hejdå till sina barn. Inte mina. Mamma var hemma och som och pappa med. Jag letade efter en ledig kupe. Det fanns hur många som helst eftersom alla barn sa hejdå till sina föreldrar nu. Men snart skulle hela tåget vara fullt.

Usch. Så pinsamt det skulle bli. Alla skulle säkert skratta åt mig. Tjejen som fick gå om ett år för att hon var frånvarande nästan hela läsåret - jag.
Jag gick inne på Hogwartsexpressen och försökte hitta en tom kupé. Mina vänner hade gjort klart för mig via brev att de inte skulle kunna umgås med mig längre - så schyssta var de.
Jag hittade en tom kupé, la upp väskan bredvid mig för att symbolisera att kupén var full och satte mig ner.

Jag hittade en kupe längst bak. För att komma dit hade jag gått förbi en kupé där det satt en tjej som gick i sexan. Jag har alltid tyckt hon var snygg. Men jag har såklart inte sagt det till någon.
Efter ett tag kom även Zach och Thomas. De sa hej och jag sa hej. Sen satt vi tysta enda till tåget började röra sig.

Jag satt när och nynnade lite på en mugglarlåt. Jag hörde hur tågvisslan lät och tåget sattes sakta i rullning. Jag tänkte på mitt sommarlov - det bästa någonsin. Jag hade fått vara helt för mig själv när jag ville det och social när jag ville det. Jag hade badat och solat och suttit inne och gråtit när jag kände för det. Allt hade varit perfekt - och nu skulle vi tillbaka till skolan. Usch.

När tåget började röra sig utbrast Zach plötsligt:
"Var är dina föräldrar James? jag såg inte de nu på perrongen."
"Jag har nog aldrig sett dem" Konstaterade Thomas.
"Mina föräldrar? Nejmen de jobbar bara. De hann inte mer än att bara lämna mig utanför Kings Cross." sa jag spydigt. Men jag kände mig inte spydig, inte alls.

Jag vaknade av godishäxan och satte mig förvirrat upp. Ja, snyggt, jag hade somnat ensam i en kupé.
"Önskas något från vagnen?" frågade hon och log mot mig med sitt fåriga ansikte.
"En chokladgroda", fräste jag och plockade fram lite pengar. Hon gav mig en och jag öppnade den. En liten varelse som var nästan levande... den skulle jag kunna ta ut min ilska på.

Vi hade vår kupé dörr lite på glänt. Jag hörde hur Godishäxan kom med sin vagn ill den snygga tjejen.
"Önskas något från vagnen?" frågade godishäxan.
"En chokladgroda" fräste hon sömndrucket.
Hon verkade verkligen arg. Jag hade tänkt gå och säga något till henne men inte nu när hon var så arg.
"Justin? Hallå Justin? Vad vill du ha från vagnen?" frågade Zach medans han viftade med handen framför mitt ansikte.
"Inget såklart. Man får inte muskler av godis. Jag äter inte godis för det är inte så min kropp blir till, alla stora muskler." sa jag självsäkert.

Jag hörde hur killarna i kupén bredvid gnabbades. Jag suckade. Femteårselever, visste jag. Dessutom från Slytherin - mina nya klasskompisar. Jag orkade inte med livet längre - jag ville bara sova.
En av rösterna lät behaglig - den som snackade om muskler. Jag fnös. Som om en femteårselev kunde ha muskler som var att tala om. Han var säkert inte en medveten om vad muskler var.

Sannigen var att jag inte hade några muskler alls. Jag bytte alltid om när ingen såg. Och varför jag inte köpte godis var för att jag inte hade pengar till det. Jag hade börjat ljuga redan i ettan. Sen var det bara att fortsätta liksom. Jag hatar mitt liv.