[PRS]LunaLovegood123 & WeasleyHufflepuff

Namn: Simone Bell
Ålder: 14
Personlighet: Är en tävlingsmänniska, men är lojal mot dem hon känner starka band med. Hon undviker större skaror och håller sig på sin kant, ändå vågar hon ta plats. bara undviker uppmärksamheten.
Utseende: Mörkbrunt, platt hår, som faller ned till mitten av ryggraden. Stora, klara bruna ögon, med ett smått stänk av grönt i, spetsig näsa, täckt av små mörkare fräknar. Höga, tydliga kindben. Är 176 cm lång.

Bakgrund: Ända sedan Simone vart nio hade hon känt Luke Castellan. Simone hade blivit flyttat till ännu ett barnhem, då hennes mamma hade dött när hon vart sex. Luke hade kommit dit, utan att någon av dem på hemmet hade fått någon förvarning. Anledningen hade han aldrig berättat, med snabbt hade dem blivit bra vänner. Simone hade alltid vetat att Luke undanhöll något för henne, dessutom så försvann han då och då, utan någon förklaring om när han kom tillbaks. En gång då Luke pratat genom Irismedelande med Annabeth, hade Simone tjuvlyssnat. Hon hade varit elva. Då dem pratat om att Luke var orolig att hon skulle få veta, vad keiron skulle säga om Luke tog med henne till Halvblodslägret.
Då hade Simone knappt fattat. Bara att dem pratat på ett språk hon inte borde ha förstått.
På ett sätt fick Luke reda på att hon visste, visste om vad hon var. Halvblod. Han förde henne till lägret, och en vecka efter att ha kommit dit hade hon blivit erkänd av Poseidon.
Krafter: Kontroll över vattnet, andas under vatten.
Gillar: Att måla, lyssna på musik (trotts att hon sjunger som en kråka) svärdsfäktning och lavaväggen. Också att befina sig i skogen eller ute på på vattnet.
Ogillar: Kyla, stora samlingar folk, mörker, och att förlora
Rädslor: Mörkret, och att någon dör på grund av henne.
Vapen:
Styrkor: jobbar bra under press, har skarpa sinnen, och är väldigt smidig.
Familj: Hennes mamma hade dött då Simone var sex, och några syskon har hon inte.
Godly Parent: Poseidon
Övrigt: Har ADHD.
---------------------------------------------------------

Vad tycker du Cole?

Great. Måste bara starta datorn och skriva klart min mall

okej här är min

Namn: Alice “ Lic” Elise Harper
Ålder: 14 år
Personlighet: Väldigt vild och sprallig. Hon är väldigt kvicktänkt och är bra på huvudräkning. Hon har väldigt svårt att lita på folk och man måste verkligen komma nära henne för att förstå henne. Hon anpassar sig lätt till ett nytt ställe även om hon inte tycker om det. Hon är väldigt hård och man kan inte läsa av henne. Hon är arrogant och självisk och agerar ofta innan hon tänker. Hon är inte som sina syskon. Utvecklas mer under rollet.
Utseende: Så såg hon ut när hon rymde.

Här är hennes vanliga kläder

Klänningen fick hon av Jason i Jupiterlägret.
Bakgrund: Hon blev övergiven av sin pappa innan hon ens var ett år gammal. Hon lämnad på Yorkinaes Barnhem där hon vantrivdes, hon rymde därifrån när hon var tre men blev snabbt hittad av socialen igen. De tog tillbaka henne till barnhemmet där hon tillbringade yttligare ett år innan hon blev adopterad av en fosterfamilj som inte hade några barn men sedan blev kvinnan gravid och fick en egen son. Det blev droppen för Alice som rymde hemifrån, hon hade tagit deras kreditkort och hon bokade en flygbiljett till USA. Väl framme så visste hon inte var någonting fanns men plötsligt dök det upp en blond kille som såg ut att vara lite äldre än henne. Han förstod att hon var en halvgud och tog med henne till Jupiterlägret. Där trivdes hon för första gången och hon började tro att hon kunde få ett hem där. Ingen visste vem hennes förälder var.
Just när hon började passa in så började folk prata bakom ryggen på henne. De tyckte hon slogs fel och mer som en grek. De enda som var schyssta mot henne var Jason(killen som tog dit henne) Reyna och Dakota, men även de tvivlade på henne och en natt så stack hon därifrån, hon var 11 då. Sedan visste hon inte var hon skulle ta vägen så hon bara åkte tills hon kom till Halvblodskullen där blev hon erkänd efter en månad. Det gör att hon inte gillar sin mamma. Ingen där förutom hennes kompis Rick Prank som hon fick under tiden hon bodde i Hermes stuga vet att hon har varit i ett annat läger. Hon föredrar latin över grekiska.
Krafter: Inga särskilda, bara hennes vishet.
Gillar: Hon gillar att skriva och hon gillar extremsporter.
Ogillar: Hon ogillar sin mamma och insekter. Hon är livrädd för spindlar och
Styrkor: Klättra i träd, handskas med mycket vapen, bra på att leda och arbeta under press. Mycket tack vare hennes undervisning från Jupiterlögret
Vapen:
Rädslor: Spindlar, insekter och fåglar.
Familj: Fosterfamilj som hon bodde hos i ett år. Läs bakgrundsbeskrivningen.
Godly Parent: Athena
Övrigt: Hon älskar fånga flaggan men är inte bra på att samarbeta med andra.

Jag betraktar mig själv i den lilla spegeln. Jag hade låst in mig på toaletten så fort jag kunde, för att inte riskera att bli utelåst från den i en halvtimme. Inte för att Percy var så himla beroende av att spegla sig själv, för det skulle verkligen inte vara likt honom. Jag hade verkligen ingen aning om vad han gjorde så länge inne på den enda toaletten i stuga tre.
Mitt fjortonåriga jag tittade tillbaks på mig med dem där stora, bruna ögonen. Jag suckade trött och drog bort blicken från spegeln. Inte för att jag inte var nöjd över mig själv, men jag fattade inte varför man skulle ha ett 'skinn', som jag brukade tänka. Det gav fel intryck hos folk, folk som drog förhastade slutsatser om ens personlighet.
Egentligen hade jag inte någon anledning att låsa in såhär, och jag kunde lika gärna gå ut ur stugan för att göra något vettigare.
''Bell! Är du klar snart eller?'' Percys röst fick mina tankar u balans, men jag låste snabbt upp dörren och hoppade ut.
''Drunkna inte Jackson'' sa jag innan jag drog på mig mina Nikes och klev ut i solen.

Jag hade precis klätt få mig mitt gråa halvblodslinne och mina shorts när Annabeth kom inspringandes i stugan.
" Hinderbana, eftermiddag nu," sa hon flämtandes och Malcolm såg frågandes på henne.
" Svärdsfäktaren har tydligen gjort någon hinderbana för oss och alla som vill få vara med," sa hon och jag sken upp, det lät jättekul, hoppas Rick är där så att vi kan vara partners. Många sken upp och började prata om vem de skulle vara med, jag satte på mig mina gråa sneakers och satte sedan upp håret i en slarvig tofs. Sedan gick jag ut och bort till svärdfäktningsarenan där Quirinius var. De var kanske 20 personer som skulle vara med, inräknat Rick och hela Athenas stuga. Jag såg hur Percy och Simone stod i solen, jag gav Simone en mörk blick och vände mig mot Quirinius som förklarade reglerna, sedan släppte han bomben.
" Jag delar in er i par," sa han och alla stönade, han läste upp paren, Percy och Annbeth var i samma, Rick Prank hamnade med Will Solace från Apollons stuga.
" Alice och Simone," sa han tillsit och jag stönade,var jag tvungen att jobba med henne?

Alice? Seriöst, tror dem seriöst att vi kan jobba tillsammans?
Jag lyfte på högra ögonbrynet, såsom jag brukar göra när jag är irriterad.
Jag kände den där brännande blicken i ryggen. Om blickar kunnat skjuta blixtrar hade Alice stekt mig ganska rejält.
Inte för att jag inte glodde på henne liksom. Jag vände mig argt om mot henne, och våra blickar möttes. Vi utbytte snabba kommandon. Hon himlade och suckade högt, med blicken fortfarande fäst på mig.
Jag spände käkarna, klistrade fast en tom, sting blick på henne och vägrade ge upp.
''Ni kan prata med er partner innan vi kör igång.'' Sa Quirinius. Han backade undan lite från centrumet och startade en djup diskution med Keiron, som inte hade haft lust att vara nedtryckt i den gamla rullstolen han jämt undvek då han var på lägret.
Alice gick med långa kliv fram till mig, bröt inte ögonkontakten.
''Verkar som om vi trotts allt måste samarbeta'' muttrade hon.

" Tro inte att jag gör det här frivilligt," sa hon och jag såg bara på henne.
" Det förväntade jag mig inte, men jag vill vinna så det är bäst att du lyssnar på mig," sa jag och hon höjde ett ögonbryn.
" Och varför ska du bestämma?" frågade hon medans jag plockade min båge och la till några pilar, sen tog jag några knivar.
" För att till skillnad från dig så kan jag leda," sa jag och gick ifrån henne. Hon himlade med ögonen
" Vi måste kunna samarbeta," sa hon
" Jag vet och jag har en plan," sa jag " vi kör en stafett, en börjar och kör hinderbanan, fram och tillbaka."
" Det funkar, jag börjar," sa Simone.
" Min idé, jag bröjar," sa jag men det vardå jag såg att han började sätta ut stora insekter längs banan man skulle slåss emot. Då började jag darra okontrollerat och backade en bit.
" Du får börja," sa jag och hon såg retsamt på mig.
"Är du seriöst rädd för insekter?"

Alice ignorerade mig och pekade istället på banan.
''Gör då'' sa hon med en kontrollerat ilsken röst. Jag drog fram svärdet ur skidan, som hade blivit mitt och ställde mig i startposition för att vänta in startsignalen. Jag memorerade dem alla hinden, för att sedan kunna hitta lättare utvägar. Första platån var proppfull med pelare, omöjliga att springa rakt igenom. Dessutom visste jag av gammal lärdom att man inte skulle välja vägen runtom, det tog dubbelt så lång tid. Bara för att Luke brukade gå igenom sånt.
Jag slog undan tanken och fokuserade på det välkända hornet som ljöd.
Jag sprang fram mot pelarna, men istället för att göra såsom jag alltid brukade göra vid liknande stationer-det vill säga springa runt- saktade jag inte in, utan snurrade runt den närmaste för att sedan undvika att krocka in i den andra. Jag höll svärdet tryckt mot bröstet medan jag snurrade runt pelarna.
Sådär gjorde jag ett par gånger, tills jag möttes av solens stekande hetta i ansiktet.
Ett surrande ljud fick mig att väna mig om och av ren reflex högg jag med svärdet, och den stora getingen omslöts av stoft för att sedan lösas upp.

Det tog emot mig att erkänna det men Simone var duktig, nästan lika duktig som mig. Jag stod startberedd , hon var snart klar med hela, nu skulle hon bara tillbaka också. Vi låg bara lite efter Percy och Annabeth men snart gick Simone om honom och jag såg chockat på henne. Var det möjligt att hon kunde göra så att vi vinner? Jag såg hur hon dödade en stor geting med sitt svärd. Den såg verkligen hemsk ut och jag ville inte möta någon insekt. Men om jag ville vinna så var jag tvungen, jag försökte fokusera på vad Reyna alltid hade sagt i Jupiterlägret. Att man alltid måste samarbeta även om man inte alltid vill, jag förstod då att hon syftade på Octavianus som hatade mig men trots det så kunde jag ibland sakna Jupiterlägret. Det var ju trots där jag växte upp och det har oftast känts mer som ett hem än Halvblodslägret. Jag såg hur Simone kom springandes till mig och gav mig en gråblå flagga.
" Det var på tiden," sa jag och sprang iväg med flaggan.

''Gör bara'' flåsade jag efter Alice när hon sprang samma bana som mig.
Jag var nöjd med min runda, men jag var bergssäker på att jag skulle kunna göra bättre på vissa ställen.
Alice klarade sig igenom pålarna utan något större problem, och när det kom till insekterna så slog hon undan dem flesta med bågen, och dem större hoten sköt hon på. Hon var skicklig med bågen, absolut, men jag kunde inte undgå att avundas hennes skicklighet med dem.
Hon tog sig över jättekasten men stannade plötsligt upp. Jag tittade frustrerat på henne. Vad höll hon på med?
Så förstod när jag såg vad hon stirrade på. En halvmeters lång, svart spindel med kraftiga hårproblem kom emot henne. Hon brydde sig inte om att spänna bågen med ännu en pil, utan sparkade mot spindeln som rullade ned från stenblocken.
Annabeth var några meter framför henne nu, och jag önskade av hela min vilja att hon inte skulle vinna.