Privat mellan Unicornhorn och jonnablåkulla

Alice suckade och tittade ut över skolområdet. Hon avskydde när skolan tyckte det var en bra idé att byta rum. Hon trivdes i sitt rum, och med personen som hon delade det med, Victoria, en annan Moroi som hon kände väl. Nu var det dags att byta, för att ”lära känna nya elever”, tyckte skolan. Hon himlade med ögonen och följde några elever med blicken. Hon hade inget emot att träffa nya personer, hon var en väldigt social person, men tänk om det var en person hon inte gillade som hon skulle dela rum med? Det skulle bli ett väldigt långt år i så fall. Hon skakade på huvudet. Förhoppningsvis skulle det bli en annan Moroi i alla fall, eftersom då kunde man ju relatera till varandra. Hon kände inte så många Dhampirer, och var uppväxt med att deras jobb var att beskydda Moroi, ingenting annat. Alice tillhörde en av de Kungliga Moroifamiljerna, familjen Pendragon. Sedan barnsben hade hon haft två Dhampirer bakom sig hela tiden, så det var hon van vid. Här på skolan fanns de såklart inte med henne, eftersom skolans skyddsmurar gjorde det jobbet. Hon drog handen genom det långa, svarta håret och gick in till rummet som hon delade med Victoria. Hon plockade ihop sina saker i väskorna och flyttade över dem till rummet en trappa upp, som skulle bli hennes nya hem. Hon lade in sina grejer och gick sedan ut igen, det var dags att äta.

Hon gick bort till matsalen där det hade kommit in en del elever, både Dhampirer och Moroi. Hon gick över till donatorernas rum längst bort genom en dörr från matsalen. Väl där drack hon från en av hennes ”stammisar” till donatorer. Alice pratade lite med donatorn innan han försvann in i dimman av alla endorfiner som Alices bett gav honom. Hon gick därifrån och slog sig ner vid sina Moroivänner som satt vid ett bord i matsalen, även om de inte kunde äta maten så var det ju socialt med alla människor i alla fall.
”Vet ni vem ni ska dela rum med?” frågade Alice och hon fick en blandning av nickar och skakningar på huvudena.
”Vi är för många elever på den här skolan, svårt att ha koll på alla. Men som tur är så blir vi ju i alla fall ihopparade med andra elever från samma årskurs” sa Jake, en av de manliga Moroi runt bordet, och log. Alice nickade.
”Plus att det är ändå sista året för oss, så det är bara ett år som det gäller” sa Alice och lutade sig bakåt på stolen. Hon suckade och tittade på sin klocka, det kanske var dags att gå tillbaka och se vem det var som skulle bo med henne. Hon reste sig, sa hejdå till sina vänner och gick bort till sitt nya rum. Ingen var där. Hon ryckte på axlarna och tittade på lappen där namnet på hennes nya rumskompis stod. Hon kände igen det, men kunde inte placera det. Hon lade alla sina saker där de skulle vara och lade väskorna under sängen. Hon tittade sig omkring i rummet. Det var ett stort rum, med två dubbelsängar, två byråar, två skrivbord och två fåtöljer framför ett av fönsterna samt en bokhylla. Hon satte in sina böcker i bokhyllan och slog sig ner i en av fåtöljerna, som faktiskt var riktigt sköna. Hon öppnade en bok och började läsa. Hon tittade på sin klocka, en timme kvar till hennes lektion i elementkontroll.