Världens krafter (Privat)

Caitlin gäspade. Klockan var inte så mycket, 7, men Caitlin var ändå för pigg för att somna om. Typiskt på en lördag och allt. Hon sträckte på sig och klev upp ur sängen. Hon lade ner en bok och en vattenflaska i sin väska och valde att behålla sitt naturliga utseende denna morgon, och gick ut ur sitt rum. Hon gick genom de långa korridorerna, hennes blåa fötter gjorde knappt några ljud ifrån sig, vilket var fördelen med att inte ha några skor, och hon tog sig fram till den stora porten som ledde ut på skolområdet. Hon öppnade dem försiktigt och klev ut i det lite lätt kyliga gräset. Det var en solig morgon, med inte ett moln på himlen. Framför henne var nu det enorma skolområdet, som hade det mesta man kunde önska sig, inklusive en stor sjö och en liten skog. Området tog slut med en osynlig skyddande mur, som skulle skydda eleverna och lärarna mot nyfikna ögon. Eleverna och lärarna var som man sa Begåvade, alla hade någon form av Gåva, som gjorde dem speciella. Caitlin tillexempel, kunde förändra sitt utseende till vem som helst i världen, men hennes grundutseende som hon var född med var hennes blåa kropp med fjäll som täckte diverse delar av hennes kropp, vilket gjorde att hon inte behövde ha kläder om hon inte kände för det. Vilket hon oftast inte hade när hon var i sin originalform. Caitlin gick bort till en stor ek som fanns i närheten av sjön. Där sjönk hon ner i gräset och tog upp sin bok. Hon slog upp den där hon slutade i går kväll och de gula ögonen började röra sig fram och tillbaka när hon plöjde igenom sida efter sida. Hon läste och lyssnade samtidigt till tystnaden runt omkring henne. Det enda som hördes var fåglarna som flög över henne. Det var helt vindstilla och solens strålar dansade över sjöns vattenyta så den glittrade. Det var en fantastiskt vacker dag.

Casper var en kille med blont hår och gröna ögon han låg och drog sig i sängen och fixade sina klockor. Han hade som chatlen en kraft men hans var tidskrafter. Han kunde resa tillbaka i tiden och framåt i tiden även stanna tiden. Casper reste sig från sängen och tog på sig en blå tröja och svarta byxor och fixade håret. Han lämnade sedan sitt rum och gick ner till frukosten och tog sig lite nyponsoppa. Han satte sig på en bred fönsterbräda i koridoren och började tänka. Han tänkte på allt det förflutna framtiden ja mycket.

Caitlin lutade sig tillbaka mot trädet och blundade. Hon njöt av solens strålar mot hennes ansikte och hur skönt det var att vara ensam.
"Synd att du inte är ensam längre" sa en röst och Caitlin öppnade ögonen igen. Det var hennes vän, Freja.
"Vad har vi sagt om att läsa mina tankar?" muttrade Caitlin när Freja satte sig ner.
"Äh, Kate, var inte så butter, jag gör det inte särskilt ofta faktiskt" sa Freja och skrattade. Frejas blonda hår var flätat och hon var klädd i en sommarklänning, lite optimistiskt för en majdag, även om den såg ut att bli fin. Runt halsen hängde hennes vanliga silverkors. Freja sträckte på sig och lade sig ner i gräset. Hon vände ansiktet mot solen och blundade precis som Kate hade gjort innan hon kom.
"Ska du med till kapellet?" frågade hon och Caitlin skakade på huvudet.
"Sen när följer jag med dig till kyrkan?" frågade hon och Freja ryckte på axlarna.
"Du kanske har ändrats, man vet aldrig" sa hon och flinade. Skolområdet hade en byggnad som var gjord för de mer troende eleverna på skolan. Den hade fyra rum; ett kapell, en liten synagoga, en liten moské och ett litet buddhistiskt tempel. De två rum som mest användes var kapellet och synagogan, Freja visste bara två personer på skolan som använde templet och hon hade aldrig sett någon gå in i moskén. Freja ställde sig upp.
"Vi ses om en stund" sa hon och började röra sig i riktning mot kapellet.

Rihanna var i kapet hon hade bett klart samt tänt ett ljus för so mamma. Hon gick mot dörren ut hon skulle nu gå och ta frukost. Sen skulle hon ta hand om sina ormar.

Kiwi såg på lappen sen mot huset hon skulle till hon log det verkade vara rätt. Hon gick upp för trappen till ytterdörren och ringde på klockan. Hon var självsäker och redo att krossa skolan hon en gång gick på men blev avstängd på grund av nån annan elevs bus. Kiwi lekte med en lång brun hårdingar.

När Freja gick in i kapellet så gick en annan tjej ut, som hon kände igen. Dock kunde hon inte komma på vad hon hette. Freja knäböjde framför altaret och slöt ögonen. Det var inte så många elever som var troende i skolan, i alla fall inte som Freja visste om. Dock var det väldigt snällt av skolans styrelse att dedikera en byggnad till de som var.

Caitlin sträckte på sig och lade ner sin bok i väskan. Hon reste sig och började gå mot skolan igen. Hon tänkte försöka få en timmes sömn till innan det var dags att plugga, det var ju ändå snart slutprov. Hon gick in genom den stora porten och gick tillbaka till sitt rum. Hon gillade att de flesta rummen på skolan var privata, även om det fanns möjlighet till att dela rum med andra elever om man ville. Caitlin hade dock valt ett eget rum, vilket hon tyckte var väldigt skönt. Hon lade sig i sängen med en suck och drog täcket över huvudet och blundade.


Eric öppnade dörren när det ringde på. Hans bruna hår var stylat och hans bruna ögon tittade frågande på personen som stod framför honom. Han hade ett ärr över ena ögonbrynet och var klädd i skjorta och byxor.
"Ja?"

" Hej mitt namn är Kiwi skulle börja i någon grupp på den här adressen " sa Kiwi. Det hon inte visste var att bakom trädet gömde sig en annan kille. Hans kropp var nu i samma material som trädet annars såg han ut som en exakt kopia av Casper.

"Jaha, och vad var det för grupp då?" frågade Eric och höjde på ögonbrynen. Han lutade sig mot dörrkarmen och betraktade kvinnan som stod framför honom. Han drog en hand genom håret och väntade på hennes svar. Eric var Begåvad, han kunde få folk att göra precis som han ville, allt från att tala sanning till att mörda någon. Det var en väldigt trevlig Gåva, till skillnad från vad vissa andra hade lyckats få.

" grupp som ska krossa en usel skola med usla goda mutanter " sa Kiwi en skola hon hatade. Det prasslade till i buskarma Jasper var på väg att lämna gården och gömde sig nu i buskarna. Han var nu alldeles grön.