[PRS] skorpa & boknörd_

-------------Forbidden Love
En skola som många andra där en elev funnit kärlek i
någon som han aldrig kommer kunna visa sig själv med.
Inte utan höga konsekvenser och rykten som kan
förstöra relationen med bara en liten mening.
Läs om ni vill, men det är inget public rollspel, as you
may know, so keep your comments to yourself, okok? c:

sorry for the wait, ska du elr jag börja?♥ Oj vad min känns opersonlig förresten... xD

Mikael blåser lite på den varma chokladen som han håller i med sina kupande händer. Det är kallt i kafeterian, vilket är ovanligt då skolledningen varit extra duktiga på att hålla igång nästintill alla element på den senaste tiden. Den mörkhåriga killen ser ut genom det stora glaset medan han pillar lite på fönsterbrädan vars trä verkar bli allt mer slitet efter varje gång han sätter sig. Hans syn möter den gråa himlen och han konstaterar att det antagligen kommer börja regna inom de snaraste tio minutrarna. Han ser i ögonvrån hur hans bästa vän sätter sig ner mittemot honom innan han säger farväl till några ut av sina andra vänner. Den sjuttonåriga killen låter blicken glida från himlen till fotbollslaget som är ute på fältet. Han tar en klunk av den heta vätskan i koppen som han fått av kvinnan i kiosken som skolan har ordnat medan hans blick försöker leta efter rätt ansikte.
"Hey, Mike, ska vi börja?" frågar hans några månaders äldre vän och Mike tvingar iväg blicken från spelarna som antagligen kommer bli träffade av det hårda regnet.
"Gå och fixa en kopp du också, du kommer inte kunna hålla dig vaken annars." flinar han medan han ställer ner koppen på bordet och drar upp sina matteböcker från sin väska.
"Så att du kan få mer tid att stirra på din lilla crush?" frågar Marcus medan han slänger upp sin väska på bordet. Han vet mycket väl vem det är den yngre har en förälskelse på. Mikael blåser upp sina kinder medan han viftar lite med handen, så att den äldre ska gå och fixa något att dricka eller äta åt sig själv. Marcus himlar bara med sina ljusblåa ögon innan han går till kiosken för att fixa något åt sig själv. Mikael själv låter blicken ännu en gång glida mot fönstret och börjar pilla med nagelbanden som redan är en aning spruckna. Att stanna kvar i skolan under vissa dagar för att plugga är något de tagit som vana, om de ska plugga tillsammans hemma slutar det oftast med att de ser på någon film eller något annat. Det är bara ett plus för Mikael att fotbollsträningarna hålls under samma tidpunkt.

(sry om det kanske blev lite för kort eller för långt, men jag anpassar mig efter hur mycket du vill skriva och läsa senare. c: )

Nej det blev jättebra!♥

Kayden suckar och drar handen genom håret. Laget stirrar förväntansfullt upp mot honom - eller ja, den största delen av laget gör i alla fall det. En kille, som Kayden inte minns namnet på, tuggar rastlöst på ett tuggummi och ser ut att vilja vara någon helt annanstans.
"Dåså", säger han och avfyrar ett leende mot dem. "Idag ska vi har mer fys, eftersom att..."
En av killarna, med eldrött hår och fräknigt ansikte, avbryter honom.
"Man måste vara stark om man vill komma långt", fortsätter han ivrigt. "Jag menar kolla på Zlatan, och dig, liksom!"
Kayden ler mot Eric, som killen med fräknarna heter.
"Exakt", säger han och klappar Eric på axeln, som ser nöjd ut. "Ni kan börja med att jogga två varv runt fotbollsplanen." Spelarna som verkar tycka att det är kul ler stort och börjar springa. Tuggummi-pojken suckar och följer motvilligt efter.
"Jag sa att ni skulle jogga!" ropar Kayden efter dem och skrattar.

Lite kort kanske, men kommer igång snabbt!

Det hade tagit ett tag för Marcus att övertala Mikael att testa på, men i slutändan så hade han skrivit upp sitt namn på lappen som hänger hängandes ute i korridoren. Han ångrar sig lite mindre då läraren ler mot spelarna, men det är den enda höjdpunkten. Den mörkhåriga killen ser upp mot sin bästa vän som sitter på läktaren med blicken nere i sin mobil. Det är bra att han är där, annars skulle han nog aldrig ha kunnat få ut sina ben ur omklädningsrummet. Med ett djupt andetag börjar han springa efter de andra, det är i alla fall något han är duktig på. Han gick faktiskt på Taekwondo i sina tidiga dagar, men slutade när de flyttade från landet. De sprang hysteriskt mycket under de lektionerna, både i början av lektionen och slutet, så Mikaels kondition är bättre än många andras och hans ben är snabba. Den mörkhåriga killen spottar ut tuggummit när han springer förbi en sopptunna på fältet, eftersom att han inte vill spotta ut den på gräsplanen. Coachen skulle antagligen inte gilla det. Även om han kanske är snabb, så vet han att han inte hör hemma här. Han har kört fotboll med Marcus förut, men de här killarna var dubbelt så stora och dubbelt så snabba som hans vän. Han är säker på att han skulle förstöra för teamet, både på träningar och på matcherna de kommer ha. Och med den tanken i huvudet så börjar ångesten sakta slå till honom ännu en gång.

Kayden låter blicken vila på lagmedlemmarna. Eric och den nya killen som tuggade på tuggummit förut ligger i täten, men de verkar inte utbyta några ord som de andra. Även om de är på andra sidan planen hör coachen hur en mörkhyad kille och hans kompis skrattar när en av dem halkar på konstgräset.
Han skakar på huvudet och ler för sig själv, tänker på när han var en av de där småstökiga killarna i laget.

När killarna tillsist sprungit två varv samlas de i mitten av planen. Kayden vet att två varv inte är en så stor ansträning för någon av dem, men killen med mörk hy, Joshua, och hans bästa kompis, Anton, ligger och flämtar. Kayden drar på munnen och harklar sig.
"Ni kanske inte borde skratta så mycket, då blir det lite lättare", säger han och höjer på ögonbrynen. De två killarna tystnar genast och deras skräckslagna miner får Kayden att skratta.
"Ingen fara, tänkte bara att ni skulle orka mer", ler han, men ser sedan allvarligare ut. "Vi kommer ha olika stationer där vi kommer ha olika fysövningar, burpees, armhävningar, plankan... man ska vara där i tio minuter."
Eric avbryter honom igen.
"Kan vi inte avsluta med en match?" frågar den rödhåriga killen. Ett instämmande sorl hörs bland tonårskillarna och Kayden nickar.
"Visst", svarar han.

Det verkar inte så farligt egentligen, faktumet att han inte behöver vara runt alla de andra spelarna på en och samma gång lättar det för honom. Dock så kommer lektionen sluta upp med en match i alla fall, de flesta i laget jublar, eftersom att det är höjdpunkten för dem. Men han själv håller munnen tyst. Mikael drar handen genom sitt kolsvarta hår och försöker att inte visa hur nervös han faktiskt är. Med ett påtvingat leende skjuter han upp sig själv från det gröna gräset som han nyss suttit på med sina små händer.
Den korta killen börjar stretcha sina armar lite för att värma upp sig ännu mer medan de delar upp sig till de olika stationerna. Han ser mot coachen och försöker att lugna ner sig lite, förhoppningsvis är det hela värt det i slutändan.
Han försöker att skrapa bort det torkade blodet vid sina nagelband medan han väntar på coachens signal som visar att de kan börja. Medan han fortfarande försöker att få bort de små såren så låter han blicken hastigt glida ifrån fotbollsläraren så fort han märker att han antagligen tittat på honom för länge. Han förstår att han kommer skämma ut sig en hel del under de här lektionerna, vilket han inte vet om han är redo för.

Kayden besvarade den svarthåriga killens leende - Mikael hette han - innan han vände bort blicken.
"Ni kan börja", ropade han. "Vi kör sextio minuter så kör vi matchen de tjugo sista minuterna." Han pausar och ler mot dem. "Ni får sluta tio minuter tidigare idag." Laget lyser upp och Anton ropar
"Du är bäst Coach!"
Kayden ler uppskattande.
"Du kommer nog inte tycka det om du fortsätter sitta där", säger han och laget hoppar upp på fötter och springer mot de sex olika stationerna.
Han betraktar dem; elva spelare, ungefär sjutton år allihop. De är två på alla stationer, utom en, där Mikael kör plankan själv.
Coachen rynkar bekymrat på pannan och går fram till den ensamma killen.
"Tänk på att inte svanka", säger han vänligt och ställer sig på knä så att han kan sätta handen på killens mage så att ryggen skjuts upp mer. Han fångar den yngres blick och ler. "Bra, precis så."

För Mikael gör det inte särskilt mycket att gå på de olika stationerna själv, inte alls faktiskt. Han jobbar ändå väldigt mycket bättre själv, han skulle inte kunna fokusera lika bra om det var någon som var med honom. Men, nu får han svårt att fokusera i alla fall.
Han ser i ögonvrån hur någon sätter sig på knä bredvid honom, först hade han trott att det var hans vän som kommit för att reta skiten ur honom. Men det var det inte, han kan inte bestämma sig om det är mycket värre, eller mycket bättre, när han hör hans mjuka röst och känner hans hand på sin mage. Herregud.
Mikael känner hur han blir tjock i halsen efter han fått ögonkontakt med sin förbaskade crush. Han vänder blicken ner mot marken igen och hoppas att hans mörka hår gömmer hans antagligen generade kinder.
"Tack.." säger han tyst, det förvånar honom att hans röst är stadig. Han tvingar sig själv därefter att se upp på sin coach ännu en gång, för att möta hans ögon med sina egna.

Kayden möter Mikaels blick och ler mot den yngre killen.
"Ingen fara", ler han och klappar Mikaels axel.
Kayden märker att Mikaels kropp fryser till vid beröringen så Kayden antar att han blir obekväm och tar bort sina händer.
"Förlåt om du tyckte det var obehagligt", säger han och ger den svarthåriga killen ett ursäktande leende.
"Coach!" ropar en av de andra. "Behöver hjälp här!"
"Kommer!" svarar Kayden och kastar en ursäktande blick mot Mikael.
"Säg till om du behöver hjälp bara", ler han och joggar mot Anton och Jonathan, som grälar om hur man ska göra en burpee. Kayden himlar mentalt med ögonen åt dem, de är ganska barnsliga. Men han ska inte döma någon då han var lik dem när han var yngre. Kayden gör en burpee - armhävning, upphopp - och Anton och Jonathan ler tacksamt, för att fortsätta deras fysövningar i fred.