Avatar legend of Vera - Nutid

Privat rollspel med mig och Unicornhorn

Värdsdelarna Nationer




Det har blivit dags för nutidens avatar att börja sin resa men är hon redo är frågan. är hon redo att hålla balansen i världen ??. Hennes utvalda följeslagare har den uppgiften att ta reda på vart hon finns och ta med henne på hennes uppdrag men frågan är om de kommer stå ut med varandra samt de prövningar som ligger framför dom.

Mina karaktärer Fylls på med tiden

Vem börjar?

Leon tränade hårt sitt sista träningspass innan han skulle ut på uppdraget. Uppdraget var att hitta avataren och följa med honom eller henne på resan mot hans eller hennes öde. Leon tänkte tillbaka på en händelse som införträffade för 10 år sedan han skadade en klasskompis med sin jordbäning så allvarligt att hon tappade synen. Han har aldrig använt sin jordbänning sedan dess. Han anmälde sig till en kamsport skola. Och gått på kamsport skola nu idag i 10 år.

Leon sprang snabbt och hoppade från takbjälke till takbjälke samtidigt som en lärare som kunde eldbändning försökte träffa honom med eld.
" Leon tänk på hålling och fotarbete din kropp är ditt vapen " skrek hans lärare
" Ja sir " sa Leon och tog tag i en bjälke och svingade sig så han hamnade bakom läraren som sköt eld och gjorde snabbt några rörelser mot vissa pungter på hans rygg. Läraren svimmade snart. Leon vände sig sig om och slog ihop händerna och bugade sig för sin mentor.
" bra gjort Leon genom åren har din själ och din kropp blivit ett med varandra din kropp är nu ditt vapen " sa hans mentor.

" Ja mästare " sa Leon som tecken på att han förstod
" Du är nu redo att ge dig ut på en färd och hitta avataren. Res med honom eller henne hjälp honom eller henne att utföra sin livsuppgift ge dig av nu idag. " sa hans mentor. Leon nickade och gick till sitt rum och packade några få saker i en ryggsäck innan han gav sig av. Han tog tåget in till London för att börja sitt sökande därifrån.

"Ärligt talat, ska vi på samma fik igen?" fnös Serena när hon och Temperance klev in genom dörren.
"Detta är London, Tempi, det finns tusentals fik överallt" la hon till när de satte sig ner.
"Jag vet, men detta är mysigt" svarade Temperance svävande.
"Lögnare. Din puls går upp varje gång vi är här, jag slår vad om att du har en crush på killen bakom disken, han är här varje gång du vill ta en fika" svarade Serena. Temperance muttrade någonting innan hon gick och beställde vad de skulle äta.
"Jag hörde det där!" ropade Serena efter henne och började gunga på stolen. Temperance kom tillbaka efter en stund och satte ner en tallrik framför Serena.
"Vad är det för något?" frågade hon och kände med gaffeln i kakan på tallriken.
"Choklad" svarade Temperance och tog en klunk från kaffet.
"Bara för att informera dig så ökade killens puls när du beställde av honom" sa Serena och flinade. Tempi svarade inte utan himlade med ögonen, mest för att det var en av sakerna Serena inte kunde känna av.
"Fuskare" sa hon bara men log lite och sneglade bort mot killen bakom disken.

När de väl hade fikat klart så reste de sig upp och gick ut. De gick ner för gatan, och Serena fick som vanligt blickar för att hon gick barfota. De kom ner till en stor park, med en liten sjö i. Där slog de sig ner på gräset och Temperance började leka med vattnet, och Serena låg ner på gräset och blundade. När Temperance kastade en blick åt hennes håll såg hon hur Serenas händer rörde sig fram och tillbaka över gräset. Serenas blindhet fick henne att må sämre än vad hon ville medge. Temperance mindes dagen det hände. Det hade varit ett slagsmål på skolgården, och Serena hade försökt dra undan sin bror från slagsmålet, vilket gjorde att en av deltagarna, även en vän till Serena som Temperance inte visste vem det var, hade råkat träffa henne i ögonen med småsten. Skadorna hade blivit så allvarliga att hon hade blivit blind. Temperance försvann in i sina egna tankar och lät vattnet plaska tillbaka i sjön. Den här dagen var rätt härlig.

Leon steg av tåget och tog upp en karta han var inte proffs på att läsa kartor men kunde iallafall klara sig. Han började med att gå ut ur tågstationen. Han hade inte varit i London på 10 år så hans geografi minne var sådär. Och han visste inte direkt vem han letade efter direkt heller. Han kom till en park där det var 2 tjejer bland annat och även mycket annat folk. Inte långt ifrån honom verkade det vara någon form av slagsmål han suckade lågt de slogs utan heder och utan samarbete med kroppen märkte han. De rullade bara runt och slog på varandra.

Serena låg och kände med händerna vad som hände i parken. Det var en del folk där, utöver dem så var det några lite längre bort samt ett gäng som hade slagsmål längre bort. Jordbändare och eldbändare mot varandra. Dock kunde Serena inte avgöra om det var seriöst eller inte. Inte för att hon skulle göra något, hon bröt aldrig upp slagsmål, inte sen 10 år iallafall. Snarare var hon en av dem som deltog i dem, om det krävdes. Mest för att visa att hennes handikapp inte var ett hinder. Hon var snarare bättre på bändning sen hon blev blind, men det skulle hon aldrig erkänna.

Hon lyssnade en stund till vinden och träden innan hon kände en ny person träda in i parken. Hon kände direkt att han var förvirrad och osäker.
"Tempi, du som är så hjälpsam, det är en förvirrad kille ditåt som kanske behöver hjälp"' sa hon och pekade åt höger. Temperance vred huvudet och mycket riktigt, där stod en kille med en karta och ryggsäck, han verkade inte så van vid London. Temperance reste sig upp och gick bort mot killen. Serena låg kvar, hon tyckte hon hade gjort sitt.
"Ursäkta, behöver du hjälp?" Frågade Temperance och log lite mot killen. Han hade en karta i handen, han var tydligt inte från London.

" Ett ögonblick miss det är för mycket oljud runt om oss " sa Leon han kunde inte tänka med all den här bråket omkring sig. Han gjorde några snabba bakåtvolter och rörde sig någolunda snabbt mellan dom som var med i slagsmålet och lyckades stänga ner en av doms kroppar så en av slagsmåls kämparna låg ner. Han rörde sig snabbt mot den andra som försökte träffa honom med stenar och allt var det var.
" Stå still och slåss " sa Jordbändaren ilsket
" Ledsen min herre men inget jag har tid för " sa Leon och gjorde några snabba rörelser på bändarens kropp och även han låg snart på marken.

Temperance höjde på ögonbrynen när killen gjorde akrobatiska övningar och bröt upp bråket.
"Show-off" fnös Serena som nu hade kommit upp till Temperance. Serena hade känt av hur killen hade försvunnit från hennes radar för att sekunden senare dyka upp igen, hon gillade inte folk som försvann från hennes radar, därav att hon hade problem med luftbändare. Som tur var hade hon inte träffat så många.
"Sluta nu, S" sa Temperance och vände sig mot killen som var tillbaka lika snabbt som han försvann.
"Det där var häftigt, vart har du lärt dig det?" frågade hon och tittade på killarna som låg i en hög på marken.
"Akta så de inte börjar röra sig igen, de är inte särskilt glada" sa Serena och riktade sin högra fot mot högen med killarna, hon förberedde sig ifall de skulle attackera. Om hon skulle se något positivt med hennes stridsteknik, så var det att hon ofta kände av hur motståndarna attackerade, eftersom hon kände av hur de rörde sig, vilket gick fortare än att se det med ögonen. Det gjorde det lättare för henne att kontra slagen.

" Kamsport skola och föreslår att vi går och lämnar dessa bråkstakar ifred innan de kan röra sig igen" sa Leon och syftade på de två som nu låg ner på marken. Leon tog upp kartan han hade några adresser som avataren skulle kunna bo på. De skulle vakna upp igen beräknat om en halvtimme. Och han hade inte tid att stanna och vänta för att sedan få lov att slåss med dom. Det var bara slöseri med tid. Och avataren behövde komma ut på sin resa så snabbt som mögligt.

Serena fnös, och Temperance la en hand på hennes axel.
"Vart är det du ska?" Frågade hon killen och började röra sig tillsammans med honom bort från killarna. Serena var tyst, vilket var ovanligt. Hon tyckte inte om nya människor.
"Jag heter Temperance, eller kallas för Tempi, och detta är Serena" sa Temperance och gjorde en gest mot sin bästa vän. Hon strök undan en svart hårslinga från ögonen och sneglade på killen.
"Och du heter?".

Under tiden de började gå funderade Serena på hur Tempi alltid kunde vara så social. Det kom så naturligt för henne att prata med nya människor, men Serena avskydde det, speciellt eftersom de oftast blev obekväma när de insåg att hon var blind, som om hennes ögon skulle hoppa ur skallen och bita dem.