Privat Unicornhorn och Cherryblossom

Ben stirrade ut genom fönstret på limousinen som skulle ta honom till hans nya skola. Han suckade och lutade sig tillbaka i sätet. Runt honom satt två Dhampirer samt hans far, självaste Dracula. Ben, eller Benjamin som var hans fullständiga namn, var Draculas enda barn, och var väldigt överbeskyddad av honom. Det var en av de bättre sakerna med att byta skola till en internatskola, hans far skulle inte vara där och ha sina hökögon på honom. Det skulle bli mer frihet, vilket skulle bli skönt. Han återvände till att titta ut genom fönstret, och drog en hand genom sitt svarta hår. De gröna ögonen följde vattendropparna som smattrade på fönstret. Han började faktiskt bli nervös. Han hade övertalat sin far att inte följa med honom på skolområdet, Dracula drog alltid till sig enorm uppmärksamhet, vilket inte var så konstigt med tanke på att det var han som skapade den första Moroin (hittar på en massa BS nu, så säg till om det blir för mycket/för dåligt lol), och därmed skapat ett helt folk. Han var ju som man kanske förstår odödlig, något som Moroi inte var. Så synen av Dracula brukade alltid dra till sig blickar eller kommentarer och konversationer, så Ben hade tänkt försöka hålla sin far hemlig så länge som möjligt på den nya skolan.

Efter en stund stannade bilen, och Dhampirerna gick ur och kollade området innan de godkände att Ben och Dracula gick ut. De stod nu framför skyddsmuren till skolområdet, och Dracula nickade mot sin son.
”Lycka till, och hör av sig så ofta du kan” sa han och omfamnade Ben. Ben nickade och lovade att det skulle han göra. Han slingrade sig ur sin fars grepp och tog sina väskor och gick mot platsen där två av skolans Dhampirer stod. De öppnade de osynliga skyddsportarna så Ben kunde passera, och stängde sedan dem. Ben tittade när limousinen åkte iväg. Han vände sig sedan mot skolan och gick in. Han visste att han skulle uppsöka rektorn, men det var inte så svårt eftersom hon väntade på honom när han klev in i byggnaden. Det gick lite elever här och var, vilket inte var så konstig eftersom det var mitt på dagen, eller, vampyrernas ”dag”. Rektorn presenterade sig och pratade lite om skolan och donatorerna, människorna som villigt gav blod till Moroi för att få den euforiska kicken som ett Moroibett gav, och gav honom sedan en nyckel till hans rum som han tydligen skulle dela med en annan kille. Rektorn lämnade sedan honom där, mitt i entrén, med en nyckel i handen. Ben tittade sig lite smått förvirrat runt, i hopp om att försöka lista ut vilket håll han skulle gå.

Sasha kollade runt och bet sig hårt i läppen. Som vanligt var hon försenad till lektionen. Hon hade på sig ett par svarta träningsbyxor och ett tajt linne och en skinnjacka över det. Håret hade hon som vanligt i en fläta. Medan hon småjoggade runt i korridoren så hörde hon folk prata om en ny Moroi som tydligen skulle vara väldigt attraktiv. Som vanligt brydde sig Sasha inte så mycket. Hennes jobb var bara att skydda dem från alla faror. Sasha ryckte till när hon råkade springa in i någon.

När hon höjde huvudet såg hon en kille som hon direkt förstod var en moroi.
- förlåt mig. Det var inte meningen att springa in i dig. Jag är bara som vanligt sen till min lektion sa hon och kollade på honon. Han såg väldigt bra ut och påminde om någon som hon läst om men hon kunde inte sätta fingret på vem. Sasha sträckte fram handen.
- Sasha föresten. Dhampir la hon till och kolladr oå honom med ett gulligt leende. Hon var väldigt charmig och bra på att flörta med folk. Man hade ofta enkelt att tycka om henne eftersom hon var så pratglad och enkel att prata med.

Ben stod och funderade på vad han skulle göra. Han började dessutom känna sig hungrig, och trött. Han bestämde sig för att först lokalisera hans rum och sedan och äta. Han hade också noterat ett kapell på skolgården. Var det något som hans far tyckte var viktigt, så var det religionen. Ben hade väl lite kluvna tankar om det, men när han väl var i kyrkorummet så var det rätt skönt. Han började tänka på mat igen, och bestämde sig för att börja röra på sig.

Han skulle precis ta ett steg för att röra sig mot dit han antog att rummen var, när han krockade med en annan person. Eller, rättare sagt krockade hon med honom. Hon började prata och Ben försökte hänga med i svängarna. Under tiden han lyssnade kunde han inte hjälpa att se att det var en attraktiv Dhampir som hade krockat med honom, inte dåligt på första dagen.
"Ben" sa han och fattade tag i hennes hand. Han log brett och huggtänderna blottades.
"Jag kanske tar ännu mer av din tid från din lektion, men du skulle inte vilja peka åt vilket håll sovsalarna är? Jag ska tydligen bo i rum 213, men rektorn glömde att berätta vart det var någonstans" sa han och viftade med nyckeln han hade i handen.

Hon skrattade till lite och kollade på honom.
- det är ganska enkelt. Rakt fram och sedan till vänster sa hon och pekade. Var väldigt mycket för att göra handgester.

- men om du ska på lektion ska du nog på samma håll som jag. Vi brukar aldrig ha samma lektioner men just idag ska ni titta på vad vi dhampirer håller på med för att då mer förståelse sa hon med ett litet leende och kollade på honom. Hon började gå och antog att han skulle följa efter henne.
- så vi får väl hoppas att jag imponerar på dig idag så att du inte tror jag är världens tönt. Först springer in i dig och sen är totalt usel sa hon med ett vänligt leende. Hon lekte med sin fläta och bet sig i läppen.
- får jag be dig om en tjänst föresten? Sa hon mjukt.

"Perfekt, då ska jag bara lämna mina grejer så kommer jag sen" sa han och började bli nervös igen. Tänk om läraren nämnde honom framför alla? Läraren skulle säkert använda sig av hans både för- och efternamn, och då skulle alla veta precis vem han var. Det var rätt irriterande att hans far alltid namngavs via hans efternamn, ovanliga efternamn dessutom. När han såg att hon började röra på sig så hoppades han att hon skulle visa vägen. Han lyfte upp sina väskor och bar med sig dem. Som tur var var de inte så tunga.
"Det gör du säkert" sa han och log mot henne.
"Visst, vad kan jag hjälpa dig med?"

Hon stannade till.
- kan du lägga ner mina nycklar i fickan? Sa hon mjukt och kollade på honom och gav honom två nycklar. Hon vände ryggen mot honom. I träningsbyxorna där bak på rumpan hade hon en liten ficka.
- jag når inte själv nämligen sa hon med ett litet leende och kollade på honom.

Hon släppte ut sitt hår från flätan och drog en hand genom sitt långa hår och väntade på att han skulle lägga ner nycklarna i hennes ficka.

Han tvekade en sekund när hon bad honom att lägga hennes nycklar i bakfickan. Han försökte att inte stirra på hennes rumpa, vilket var lite svårt med tanke på fickans placering. Så svårt var det nog inte för henne att göra det själv. Men som den gentleman han var, tog han nycklarna och gjorde en hastig rörelse med den andra, tomma, handen. Luft fyllde den lilla fickan och fick den att öppna sig, och han droppade ner nycklarna i den. Hans element att styra var luft, precis som hans far.
"Sådär" sa han och log lite mot henne. Han kunde inte låta bli att titta på henne när hon drog handen genom håret, hon var snygg och han fick en känsla av att hon inte var omedveten om det faktumet.

Hon log tacksamt.
- tackar sa hon och började gå. Hon öppnade en dörr. Dhampirer stod på en rad medan moroi satt ner. Alla vände sig.
- Sasha sen som vanligt sa den yngre läraren med ett litet leende och skakade lite på huvudet.
- till mitt försvar skulle jag visa den nya killen hit sa hon och ryckte på axlarna och joggade snabbt till ledet med Dhampirer. De var många nära vänner men killarna gav henne en extra blick när hon sprang förbi.
Läraren kollade på Ben.
- vi kan skriva in dig efter lektionen, sätt dig vid de andra och titta bara sa läraren vänligt till honom och vände sig mot Dhampirerna.
- dagens träning blir som vanligt en hinderbana. Ni ska visa de andra att ni är redo att försvara dem om något skulle hända genom att visa styrka, snabbhet och smidighet sa läraren mjukt. Sasha satte upp håret. Hon trivdes i rampljuset då både moroikillar och dhampirkillar kollade på henne.

Ben nickade åt läraren och satte sig ner. Puh. Han hade inte nämnt hans namn. Han slog sig ner bredvid en Moroi, som genast sträckte fram handen.
"Jag heter Michaela" sa hon och log så huggtänderna syntes.
"Ben" svarade han och fattade hennes hand. Hon vände sig mot Dhampirerna igen, vilket även Ben gjorde. Han var alltid lika fascinerad av Dhampirernas styrka och smidighet. Han var en av de få Moroi som tyckte att Moroi kunde använda sina krafter för att hjälpa sin beskyddande Damphir i slagen mot Strigoi. Dock var det vanligt att Moroi ansåg att det var Dhampirernas jobb, trots att för väldigt längesedan så slogs Moroi och Dhampirer sida vid sida mot Strigoi.

- så du kom hit med Sasha? Hon är hetast på hela skolan. Bara satsa på henne sa en manlig moroi tyst med ett litet flin medan dhampirerna började springa. Han flinade svagt.
- jag menar kolla när hon rör sig. tänk att ha henne som beskyddare. Att få ha henne bredvid sig sa han med ett litet flin. Några av hans vänner skrattade lite. Sasha började snabbt med hinderbanan och var färdig efter en liten stund. En aning andfådd men inte särskilt.