Minnen från förr (PRS)

Ett roll mellan LeoisLazyy & Vildvittra

Namn: Tasha (Natasha) Stone
Ålder: 23 år
Kön: Kvinna
Utseende: Intensiva klargröna ögon som man minns om man ser dem.
Svart långt hår som oftast är flätat i en fläta.
Av medellängd, smal, smidig och ljus hy.
Elevhem: Ravenclaw
Blodstatus: Halvblod
Familj: Ingen i livet, hennes mor var häxa men som dog i barnsäng.
Fadern var en alkoholiserad mugglare, som efter hennes sista år på Hogwarts tog sitt liv.
Bakgrund: Hela Tashas liv har varit stökigt liksom hon själv.
Modern var död och fadern en arbetslös alkis som knappt kunde ta reda på sig själv och då inte sin dotter.
Hur hon hade det hemma visste dock ingen, men hon stannade alla lov på Hogwarts.
Tasha hade aldrig pengar och hennes kläder var alltid halvdana och köpta i andrahand.
Hon har koncentrationssvårigheter ADHD (Som ännu inte är upptäckt som diagnos) och anses som allmänt stökigt och klarade knappt skolan. Hennes dyslexi gjorde inte skolan lättare heller.
Dock var hon väldigt bra på Quidditch och var Gryffindors lagkapten.
Övrigt: Har fram tills nu framgångsrikt spelat i Holyhead Harpies. Livet som spelare blev dock för hårt, mycket träning, stress, mycket jobb och festande. Det hela ledde till att hon gick in i väggen och fick gå ur laget tills hon blev sig själv igen.

Sehr gut, jag skriver när jag är klar med min (nu ska jag räkna upp här) : biologi, religion och mina två svenska inlämningar. (;-; )

Lider med dig D:
Men, gör så, lycka till

Här kommer min korta, fula mall (xd) :

Namn: Zachary Christopher Ciccone
Ålder: 23 år
Kön: Man
Utseende: Zachary är en relativt lång, smal och blek varelse. Han lider av något som kallas “resting bitch face” (jag föreslår att du kollar på bilder på Levi Ackerman, så kommer du förstå), även om han har väldigt attraktiva drag. Egentligen är nog hela Zachary vad man skulle kalla attraktiv, om man bortser från ärret som vertikalt korsar hans högra blåa, öga ner till käkbenet.
Elevhem: Slytherin
Blodstatus: Härstammar från en “renblodig” släkt.
Familj: Chadwick Ciccone (far), Claire Ciccone (mor), (syskon: ) Bryce Ciccone (fem år äldre), Joshua Ciccone (tre år äldre), Colt Ciccone (ett år äldre), Eric Ciccone (tvilling, dock ser de inte likadana ut), Clover Ciccone (två år yngre), Collienne (fyra år yngre), Derek Ciccone (fem år yngre) och sist men inte minst (egentligen så men schh) Owen Ciccone (sex år yngre).
Bakgrund: under alla sina sju år på Hogwarts var Zachary alltid den där enstöringen som fick högsta betyg i nästan alla ämnen (förutom trolldryckskonst). Han hade få, om ens några, vänner och betraktades (av såväl lärare som elever) som en smula sinnesrubbad.
Övrigt: You will find out.

Tasha befann sig nu i sin födslostad, den staden hon flytt så fort hon slutat Hogwarts. Hon hade inte varit här på nästan sex år och mycket hade förändrats. Kanske inte med staden, men med henne själv. Hon var inte längre en trashank utan pengar, utan hade tjänat på sin Quidditchkarriär. Men hon var sliten och trött, blek och mager. Den svarta klänningen som hon bar hängde om henne och hon såg nästan ut att kunna falla samman vilken sekund som helst.
Hon såg sig villrådigt om på tågstationen, vart skulle hon ta vägen? Hon visste inte, egentligen visste hon inte ens vad hon gjorde här heller. Hon drog de svarta hattbrättet längre ner över ögonen och ansiktet för att dölja sin existens och gick sedan in på järnvägskrogen.
Det var en kulen höstkväll och det duggade lätt i den snåla kylan. Då hon kom in slog nästan värmen emot henne. Det var underbart.
Hon gick och satte sig och beställde in whiskey av bartendern, en vanlig mugglare som inte kände igen henne.
Hon ville inte bli igenkänd, bara slippa allt, få ta det lugnt, tänka på annat, leva igen.

Zachary placerade varsamt händerna om koppen, fylld till kanten med te, framför honom och slöt ögonen med en suck. De flesta skulle ha tyckt att det var konstigt att en ung man beställde te istället för alkohol på en krog, men han drack inte. Det var ett faktum. Han öppnade ögonen en smula och lät blicken vandra mellan människorna, rättare sagt mugglarna, som befann sig i krogen. De var inte många: ett sällskap på tre samlade runt ett litet bord vid fönstret, en ensam man i kanten på bardisken framför biljardbordet och bartendern.
Minuterna passerade långsamt. Det mest intressanta som skedde var att en tillsynts ung kvinna trädde in i den lilla mörka lokalen. Han betraktade henne diskret några sekunder innan han återvände till att tomt stirra på sin nu halv fulla mugg. Det var när hon talade som hon fångade hans intresse. Rösten var väldigt bekant...
Han krökte hpnfullt på läppen och vände sig mot henne.
"Trött på all uppmärksamhet?", frågade han lojt. "Eller är det tvärt om kanske? Du ser hemsk ut..." Han skrattade elakt och spände fast de blåa ögonen på henne.
"Natasha Stone, det var länge sedan."

Tasha vände sig långsam om på stället med glaset i hand och ser på mannen. Det hade varit en idiotisk sak att återkomma till sin födslostad, att någon skulle känna igen henne var kanske ändå stort?
Men hon visste vem han var, hon behövde egentligen inte se honom för det.
"Zachary Ciccone, angenämt." besvarar hon hans ord utan ett leende eller något. Hon ignorerade hans ord och satte sig på en av barstolarna.
Varför skulle hon möta just honom? Det var inte precis någon hon saknat eller någon som hon dragit jämt med. Varför de inte gjorde det visste hon knappt, men det hade börjat någon gång och bara fortsatt.
Det var något som hade sporrat Tasha mer än vad det teoretiska arbetet gjort. Hon som kuggat eller klarat sig nätt och jämt i de teoretiska ämnena, men klarat sig desto bättre i de praktiska. Hon var en hejare på magi och Quidditch. Hon knöt långsamt näven för att lugna sig och tog en klunk av whiskyn.
"Uppmärksamheten kan bli påfrestande, men det vet ju du inget om." svarar hon slutligen med ett sött tonfall, men man hörde sarkastiken under. Hon var tvungen att bete sig som en dam av sin tid, inte råka ut i gräl, ta det lugnt och inte som i skolan.

Zachary skrattade ett glädjelöst skratt och log ännu bredare mot henne, utan att le det minsta med ögonen. Dock var han road, vilket inte var speciellt svårt att se.
"Kanske det, men jag värderar intelligens över uppmärksamhet." Han tystnade och tittade ner i sin mugg igen, det gulnande tänderna fullt synliga.
"Du är inte den enda som har haft en del farthinder på vägen", fortsatte han bistert och leendet bleknade. "Man får bara så många chanser..." Han tystnade kvickt och skakade på huvudet.
"Men varför skulle jag vilja tala med en spinkig kvinna i en klänning som bokstavligen hänger över hennes beniga kropp. Du är lika patetiskt som du var då, ynklig och mager i slitna kläder."
Han klistrade återigen på det illvilliga leendet på sina spruckna läppar. Naglarna skrapade mot muggens släta sida när han tog ett stadigare grepp om den och han gjorde en grimas.
"Pengar gör en inte lycklig", konstaterade han vidare. "Det kanske gör det lättare på vägen men det finns vissa aspekter man inte kan...hm...ändra på."

Tasha mötte inte hans blick då han talade om intelligens, det var en känslig punkt och det visste han. Hon räknades som ointelligent, särskilt då hon knappt kunde koncentrera sig och bokstäverna hoppade runt så fort hon skulle läsa något. Därför hade hon satsat allt på sådant man inte behövde böcker till och blev extremt skicklig i det. Hennes öga betyg där vägde upp hennes andra. Dock var de inget de frågade om då hon blev uttagen till laget, där handlade det om skicklighet inom sporten.
Vid hans ord morrade Tasha fram något ohörbart, han hade tänkt att säga något men det verkade försvinna lika snabbt och istället kom det ännu en förolämpning.
Hon rörde lätt på armen och man kunde se staven skymta fram, men hon tog inte fram den.
"Du må vara glad att vi befinner oss här bland mugglare." svarade hon sockersött och tog ytterligare en klunk av whiskeyn, men hennes ögon glödde hatiskt mot honom.
"Dessutom borde ni inte tala om falnande skönhet med gulnande tänder och spruckna läppar, ni liknar döden själv." sade hon och log även om det leendet inte var äkta.
"Med pengar kan man få mycket som gör en lycklig." svarade hon endast. Efter en fattig barndom hade hon lärt sig att uppskatta den förmögenhet hon nu tjänat ihop.

"Du vet har ingen aning vad jag går igenom i mitt liv", fräste Zachary och greppet om temuggen hårdnade. "Min familj är förmögen, men tycker du att jag ser speciellt lycklig eller frisk ut? Jag kan svaret på den frågan: nej."
Han tittade bort och lät blicken fastna på den tegel beklädda väggen framför dem. Det var den verkligheten han levde i, en verklighet aldrig skulle kunna ändra på. Visserligen hade han försökt men det ledde inte till något, det gick inte att ignorera sanningen som hela tiden tacklade honom bakifrån.
"Jag ser i alla fall bättre ut än dig", muttrade han utan att ta ögonen från väggen. "Även om du inte tycker om mig kan du inte förneka att jag ser bra ut..." Han flinade för sig själv. "Jag lade nog märke till hur ni stirrade på mig under våra år på Hogwarts, du och dina fåniga åsnor till kompisar. Det var ju nästan en förolämpning att ni ens vågade lägga ögonen på mig."
Egentligen visste han hur patetisk han var som pratade sådant strunt, men vad hade han att förlora? Människor ändras inte. Det var i alla fall vad han hade intalat sig själv.