PRS HG -Clara Oswald & Missy

Clara Oswald

Tom mall:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Distrikt:
Vapen:
Övrigt:

Blir det bra?

Yup! ^^

Namn: Jennifer Davis
Ålder: 15,5
Kön: Tjej
Utseende:
Distrikt: 2
Vapen: Svärd
Övrigt: -

Namn: Eric Hale
Ålder: 16
Kön: Kille
Utseende:
Distrikt: 2
Vapen: Kniv
Övrigt: -

Det var nu bestämt. Detta år skulle jag anmäla mig som frivillig, det här året skulle jag vinna. Det var ingen gissning, mer som ett faktum. Under hela min barndom hade jag tränat inför Hungerspelen. Jag hade spenderat flera dagar i veckan i hallen, där jag tränat upp mina vapenförmågor, jag hade glupskt läst igenom flera tusen sidor om strategi. Jag måste inte vinna bara för min egen skull, men också min familj skull.
Ändå stog jag här bland alla dessa svettiga kroppar och tvekade. Det var fånigt, men sant. Hungerspelen var en chans till att få leva ett rikt liv med allt man kan önska sig, eller rena biljetten till döden. Jag väcktes ur mina tankar när vår lottare Eliza Smaragd harklade sig ljudligt och började prata med sin ljusa, pipiga röst:
"Välkommen mina damer och herrar, flickor och pojkar till ännu ett hungerspel! Men innan vi börjar har vi nöjet att få visa en film ändå från huvudstaden!" sa hon entusiastiskt.
Torgets största TV gick i gång med ett brusande och samma gamla film spelades upp. Presidenten berättade om hur tur vi hade och hur förlåtande de var, samma som vanligt. Jag hade nästan lust att fnysa åt ironin men fredväktarnas mörka gestalter tornade upp sig bakom mig, så jag lät bli.
Ingenting fick förstöra det här, allting behövd gå perfekt, annars var jag så gott som död.
"Vi tackar huvudstaden för denna spännande lilla klipp. Men nu blir det lottning mina kära vänner!" sa hon glatt, "Damerna först, som vanligt!" hon stoppade in hennes hand i det genomskinliga klotet och tog upp en lapp och vecklade långsamt ut den.
"Elisa Hallon!" sa hon exalterat.
Två fredväktare förde fram en liten tjej på 12 år, jag visste att det var nu eller aldrig.
"Jag anmäler mig som frivillig!" sa jag högt, men lugnt. En fredväktare förde mig fram till scenen.
"Och vad heter du min du, min lilla vän?" frågade hon exalterat.
"Jennifer. Jennifer Davis." svarade jag henne trotsigt och kollade uttryckslöst ut på publiken.
"Bra, Jennifer! Då lottar vi ut pojkarna!"

Jag stod mitt bland folkmassan med andra killar i min ålder. Lottningen skulle hållas och jag skulle vara den friviliga. Jag hade inte tänkt på det, inte valt att vara frivillig, det var mer för att göra som min mamma ville, och ingen vågade säga emot henne.
"Filmen är alltid lika bra, ellerhur?" frågade hon som drog lotterna, Mina Adricson. "Nu, till lottningarna. Damer först", hon tog ned handen i den genomskinliga skålen och fick tag i en lapp.
"Mizi Ericson!" En tjej på tretton år kom upp på scenen. "Friviliga? Ingen, okej herrar... Daniel Samir!" Nu, nu när han blir framdagen.
"Jag är frivillig! Jag anmäler mig som frivilig i spelen!" Jag gick ut ur bunten med mäniskor och gick fram med fredsväktare.
"Namn unge man?" frågade Mina.
"Eric, Eric Hale." svarade jag.

Eliza famlade med sina långa, gröna naglar i pojkarnas glasklot. Till slut tog hon ett liten, ihopvikt lapp, hon öppnar den och spärrar exalterat upp ögonen. Långsamt vänder hon sig mot mikrofonen och ler sliskigt.
"Eric Lavenge!" ropade hon ut i mikrofonen, "Kan Eric Lavenge komma fram till scenen!"

Namnet kändes vagt bekant, men det var först när en muskulös, solbränd kille med nästan guldigt hår och gröna ögon som jag förstod att det var killen från träningen. Med hans sliskiga leende så dreglade de flesta tjejerna över honom. Och jag hörde defenetivt inte till dem tjejerna! Av någon konstig anledning trodde han att precis alla gillade honom, jag skulle så gärna vilja berätta hur fel han har.

"Utmärkt, utmärkt..." mumlade Eliza medans hon kollade igenom sina talkort innan hon sa, "Ni kan nu skacka hand!" Hon gjorde en överdriven gest mot oss och log förväntansfullt. Jag tog hans hand och skackade den snabbt innan jag snabbt kollade bort. En stor applåd hördes av den hoppfulla publiken. Det kanske blir en seger till Distrikt 2, ännu en gång...

Jag och Mizi skakade händerna och vände oss mot ubliken igen. Jag viste inte vem Mizi var, visst hon gick i våran skola med inte i min klass.

"Följ med mig", sa en vakt och förde mig ut från scenen in till ett rum jag aldrig vart i. Det var helt okej med en soffa, fönster ut mot södra delen av distriktet. Ett soffbord i mitten av allt och massa blommor. Det var finare än huset jag bodde i.

"ERIC!" Dörren öppnades och en vän till mig kom in springade och kramade om mig. Alice, många trodde vi var tillsamans kan man inte ens ha en vän i andra könet? brukade vi fråga varandra hela tiden.
"Alice... Shh, gråt inte allt blir bra..."
"Du är inte tränad och du hade så bra", tårar bildades i hennes ögon.
"Jag vet men jag ska klara mig hem. Tro inte att jag lämnar min favorit här", hon log svagt mot mig.
"Jag kan inte förlora någon som jag känt så länge", snyftade hon.

En fredsväktare ledde mig till ett lyxigt rum med röda sammetssoffor och polerade träbord. Jag satte mig försiktigt i en av dem och blundade. Det här var antagligen den sista gången i Distrikt 2.... Jag kunde ha slagit mig själv, jag får inte tänka så. Fysiskt var jag beredd på ett hungerspel, men verkligen inte mentalt. Jag kände en svag huvudvärk när dörren ljudligt öppnades. In kom min mamma och pappa med ett varma leenden.
"Åh älskling, vi kommer sakna dig. Men om ett par veckor kommer du hem med priset!" sa hon exalterat.
"Jag är så stolt över dig..." mumlade min pappa och klappade mig lugnande.
Dem omfamnade mig i en varm kram innan deras tid var ute. Nästan direkt rusade Calli, min bästa vän, in med ett ledset ansikte och gav mig en kvävande kram innan hon såg på mig med sina stora bruna ögon.
"Du måste vinna, Jen. För min skull." sa hon med en grårklump i halsen. Fast det tog emot nickade jag snabbt.
"Jag vet bara inte hur jag skulle kunna klara mig utan dig," viskade hon och stod emot gråten.
"Så lätt blir du inte av med mig," sa jag och flinade snett mot henne.
"Där är den gamla Jen tillbaka!" skrek hon och log mot mig innan hon gav mig en varm kram.

Min mamma och pappa kom in och kramade om mig. Jag höll mig kvar så länge jag kunde innan fredsväktare förde bort dem. Jag satt och vilade i en fåtölj. Sista gången i detta distrikt. Chansen var liten att jag skulle vinna, men jag skulle försöka, för Alice.

Jag fick några minuter för mig själv. Det kändes egentligen väldigt absurbt att sitta här. Utvald. Distrikt 2:s kvinnliga deltagare Jennifer Davis.
Ändå kände jag mig mer utsatt än utvald... Jag kanske inte alls skulle komma hem med vinsten... Det slog mig att det inte var säkert att jag skulle komma hem alls! Jag blev frustrerad, jag behövde vara fullt koncentrerad på att strida mot mina motståndare, inte mot mig själv!
En fredsväktare öppnade dörren och förde ut mig till tågstationen där Eliza Smaragd och Eric Lavenge som var mitt inne i en hettade konversation. Jag klistrade på ett likgiltigt ansiktsuttryck när de fick syn på mig. Eric var först med att le sitt äckliga leende...
Hur skulle jag kunna vara fast med honom på en arena i flera veckor? Jag suckade och tvingade fram ett leende. Men igen allt det här var fake, en show. Det ända som betydde något var att jag kom tillbaka med segern.