[PRS] boknörd_ & Sköldpaddan Trevor

Förnamn: Ivory
Efternamn: Stone
Ålder: 9
Årskurs: -
Elevhem: LETS SEE
Utseende:
Trollstav: lets see
Djur: Uggla
Patronus: fenix
Övrigt: snäll, lugn, bubblig, social och otroligt smart
Sköldpaddan Trevor, börjar du?

Tom Dolder -eller "Voldemort" som han valde att kalla sig själv och krävde att alla andra också skulle göra- vandrade bistert genom korridorerna i sitt nya hus. Han betraktade nöjt dom svarta sidentapeterna.
Han och hans unga vackra dotter hade nyss flyttat in i en herrgård, osynlig för mugglare.
Hans unga dotter Ivory hade sitt rum på andra sidan huset. Det var bäst så. Även om hans nioåring inte ofta ställde onödiga frågor störde hennes närvaro och Voldemort uppskattade att planera ifred.
Men ibland transfererade han sig till andra ändan herrgården för att se sin vackra dotter. Som just idag.
-Ivory!
Han knackade på hennes dörr.

"Ja, pappa?" suckade Ivory och lade ifrån sig sitt ritblock.
Dörren öppnades och en ung man i mörkt hår [han är inte näslös än] öppnade dörren.
"Vad vill du, pappa?" frågade Ivory och när hon inte fick ett svar och började fingra på det smaragdgröna sängöverkastet av ett väldigt vackert, men okänt tyg.
Tom -Voldemort, då - såg ut att vara i sin egen värld. Han hade ena fingret på hakan och stirrade tomt på något.
När Ivory öppnade munnen för att fråga igen - hallå, hon ville faktiskt blir klar med sin teckning nån gång - höjde han handen i en tystnande gest. Ivory kommenterade inte, hon var ju själv så ibland, så varför skulle hon säga om det isåfall?
Exakt, no point in commenting.
"Jo, Ivory…"

-Joo, Ivory, sa han kallt. Han flyttade sig lite närmare henne och hon tittade upp på honom.
-Du känner Abraxas... Abraxas Malfoy. Som jag har affärer med ibland.
Han himlade med ögonen åt lögnen, egentligen var Malfoys värdelösa, men ändå tämligen användbara.
Hans dotter förblev tyst så han fortsatte gå omkring i rummet och tittade på teckningarna hon satt upp på väggarna.
-Han kommer hit idag, sa Voldemort tillslut. Han har en son, Lucius, han är... tretton år. Du får visa honom runt, men se till att han inte rör någon av mina...
Voldemort tog en paus för effekten.
Han kliade sig under sin eleganta näsa och fortsatte.
-...hemligheter. Uppfattat... älskling...?

Ivory suckade. Hon genomskådade lögnen tydligt - hon hade själv hört sin far ropa på någon av hans andra - "kompisar"- att han tyckte att Malfoys var värdelösa räddharar.
"Men varför måste han den där - Lucia - komma med då?" protesyerade Ivory. Hon hade inget emot att socialisera, men - med en trettonårig pojke - NEJ TACK.
"Därför att det bara är så", fick hon till svar.
Hennes far hade börjat gå runt i rummet med händerna bakom ryggen. Det syntes tydligt att han grubblade på nåt.
"Jamen ändå", klagade Ivory. "Varför kan inte hon den där Carrow komma?"
Visserligen gillade hon inte Carrow-systern (hon hade sen länge glömt bort namnet), men det var ju bättre än att vara med en tråkig, kall pojke med blond backslick och gråa, uttryckslösa ögon. Och hon hade sett Abraxas slå till en av deras husalfer - Leslie, Ivorys favorit - så hon var inte direkt glad.

-Inte säga emot! sa Voldemort enkelt. Lucius Malfoy är en väldigt... väluppfostrad pojke.
Åter igen måste Voldemort himla med ögonen åt sin lögn, det där bakåtslickade vitblonda håret som Malfoys envisats med att ha i flera generationer störde honom till det yttersta och det släpiga sättet dom talade på gav honom gåshud.
Men som sagt, Malfoys behövdes för hans hemlighetsstämplade plan och Ivory fick lov att stå ut med pojken Malfoy. En dag skulle hon börja Hogwarts, full med nyfikna dumma ungar. Han hatade dumma ungar. Ivory var väldigt smart, det medgav han. Hon var ju hans dotter.

Ivory himlade med ögonen.
-Men okej då, suckade hon. Hon ville verkligen bli klar med teckningen snart - det var en blyertstecknad enhörning.
Hon hade hört från många av sin pappas så kallade "kompisar" att hon var mycket begåvad för sin ålder.
-Kan inte Cissys och Bellas familj komma nån gång? Och Sirius och Reg? bad hon och förstorade ögonen och putade med underläppen på det sättet hon visste att hon skulle hitta sin fars svaga punkt.
Hennes far såg ut att tveka, innan ett bestämt nej blev svaret.
-Men snäääälla, bad hon och gjorde ögonen ännu större och vädjande.
Ivory ville verkligen träffa Cissy och Sirius igen och hon kände att hon hade otroligt mycket gemensamt med den ett år yngre pojken.

Han tittade ner på dom stora blå ögonen. Hur mycket han än hade velat säga ja skakade han bara kallt på huvudet och drämde igen dörren. Han tyckte om barnen Black, utom den där Sirius.
En klåfingrig liten pest som en gång varit nära att upptäcka hans hemlighet. Familjen Black var en renblodig familj han uppskattade, men den ungen...
Han öppnade dörren igen.
-Narcissa, Bellatrix och Andromeda kan komma någon gång, sa han högtidligt. Inte idag, och inte Sirius.

Ivory log stort och slog armarna om sin far. Hon visste att han inte gillade Sirius, men att bjuda över de andra var jättesnällt.
-Tack så mycket! ropade hon och kramade honom hårdare.
Visserligen kunde Tom vara… nåja, lite besynnerlig ibland, men han hade en svag punkt för Ivory och det visste hon.
-Pappa när kan de komma? mumlade Ivory utan att släppa taget.
-Och kan inte åtminstone Reggy komma över? frågade hon bedjande. Eftersom att hennes far så högtidligt hade sagt nej till att Sirius skulle komma så var det ingen idé att fråga om det igen, men hon visste att han gillade Regulus lite mer, iallafall.

-Någon dag, sa Voldemort och rörde lätt vid hennes axel. Han kunde känna hennes grimaser bränna i hans rygg då han gick sin väg.
Han satte sig vid sitt skrivbord och började skriva på att brev.