PRS | Phosho & Luna_Rav

Här är tråden Luna_rav.


Mina mallar:

Namn: Artemis Di Claire
Ålder: 15 år (femte året)
Kön: kvinna
Elevhem: Ravenclaw
Utseende: Mörkt guldbrun hy, stora bruna ögon, vågigt rött hår som ofta är uppsatt i en hästsvans. Har otaliga fräknar och en rak näsa. Artemis har en något kurvig men vig figur och långa smala fingrar.
Personlighet: Artemis är en färgstark person som inte är rädd för att se ut och klä sig som hon vill. Hon är duktig på simning och simmar flera gånger i veckan i sjön utanför skolan (även på vintern XD). Hon är medelmåttig i skolan och vill hellre spela quidditch (hon är slagman i Ravenclaw) än att plugga. Artemis har social fobi och är extremt blyg i sociala situationer. Enstaka personer är hon okej med, men stora mängder människor gör henne osäker. Därför är hon mest för sig själv. Det är bara i quidditch och på sin kvast hon kan klara av fobin och känna sig fri, även om hon blir iakttagen.
Familj: Mamma Genna Di Claire(Mugglare), Pappa Dean Di Claire (Mugglarfödd trollkarl).
Bakgrund: Artemis är dotter till botaren Dean Di Claire och Genna Di Claire, som jobbar på the Daily prophet. Hennes mamma är halvgrek, och har döpt Artemis efter sin favoritgudinna i grekisk mytologi, Artemis. Hennes farföräldrar kommer från New Orleans i Amerika men flyttade till London när hennes pappa var nyfödd. Hennes föräldrar är ganska framgångsrika och tjänar bra med pengar, men är besvikna på att Artemis inte tar sitt studerande riktigt på allvar. Förra hösten fick hon en lillebror, Apollo.
Övrigt:

Namn: Luke Walters
Ålder: 16 år (sjätte året)
Kön: man
Elevhem: Hufflepuff (konstigt nog)
Utseende: Axellångt, mörkblont hår, mörka ögon, rätt så lång. Har ett ärr över högra örat sedan en duell med en pojke i samma årskurs. Ser allmänt bra ut. (XD)
Personlighet: Luke är något charmig, utåtriktad, aktiv, smått arrogant, vänlig, misstänksam, flörtig (ibland) , inte rädd att ta risker, och har ett hett temprament.
Familj: Mamma Mariebell (Renblod).
Bakgrund: Luke är från en renblodig familj, och hans familj är inte mycket för mugglarfödda eller halvblod; de tycker att de är sämre än renblodiga och har uppfostrat Luke att tycka likadant, även om Luke börjat tveka på att det verkligen stämmer. Lukes mamma jobbar på ministeriet och är framgångsrik. Luke är inte särskilt rädd för att prata inför människor eller fråga okända personer något, men han är innerst inne osäker på sig själv och rädd för att inte räcka till som resultat av hans barndom. Lukes pappa lämnade familjen när Luke var ett spädbarn, eftersom han "aldrig orkat med barn" och "aldrig velat skaffa familj". Trots det skickar pappan bidrag på femhundra galleoner per månad till Lukes mor, som oftast spelar bort dem. Luke har hela sin barndom fått höra att det var hans fel att pappan stack, och att han aldrig borde funnits. Det var en lättnad för honom att komma bort från hans Mamma och börja på Hogwarts istället, där han kunde få fritt spelrum.
Övrigt: Spelade Quidditch ett tag under hans fjärde år, men hoppade av av okända skäl.



Luna_ravs mallar:

Namn: Sandara (kallas för Dara) Malfoy.
Ålder: Sexton och går sjätte året
Kön: Kvinna
Elevhem: Slytherin
Utseende: Sandara har kallt blont hår som når ner till hennes midja. Det händer att hennes ögon skiftar färg på grund ut av ljuset, ibland är de ljusa och ibland mörkblåa medan hennes hy är ljus och jämn. Hon har även en rätt liten näsa som passar till hennes mellan stora och naturligt ljus rosa läppar. Hon är i god form och även rätt kort, men många beskriver henne som attraktiv.
Personlighet: Sandara har en viss aura över sig som får vissa att bli smått rädda för henne. Faktumet att hennes efternamn är Malfoy får flera att tro att de redan känner henne. Vissa som inte lärt känna henne ser för det mesta henne som spydig, känslokall, självisk och en aning dryg. Men hon är faktiskt tvärtemot. Hon är rätt populär men hon känner sig fortfarande hemskt ensam. Det är sällan hon faktiskt öppnar sig upp åt människor. Folk som faktiskt lärt känna henne säger för det mesta att hon är förvånansvärt snäll och omtänksam. Att hon är smart och kunnig kan även komma ut ur deras munnar. Men sen är det så att ordet känslokall faktiskt är det minsta hon vill höra om sig själv. Hon har lärt sig att hålla sina känslor för sig själv, och hon försöker att vara det barn hennes pappa vill att hon ska vara.
Familj: Hennes far heter Zephyr och är bror med Lucius Malfoy. Hennes bror är ett år äldre än hon själv och heter Tristan.
Bakgrund: Sandaras familj är fylld med dödsätare, hennes pappa, hennes bror. Hennes farbror, farföräldrar. Det är även så att hon fått Voldemorts märke på handleden, men hon gömmer det för alla då hon inte direkt valt själv att ha den där. Hennes mamma dog när hon var ung, hon var också dödsätare.
Övrigt: Hon spelar Quidditch och är slagman.

Namn: Akaki Andersson
Ålder: Femton, han fyller sexton och går sjätte året.
Kön: Man
Elevhem: Gryffindor
Utseende: Akaki har solbränd jämn hy och ett flertal, knappt synliga fräknar på kinderna. Hans ögon är nötbruna och han har långa svarta ögonfransar. Hans mörkbruna hår ligger ostyrigt på huvudet och faller ner över hans ögon. Han är mellan lång och rätt smal men ändå rätt muskulös och stark. Även om han inte direkt bryr sig om det så är han väldigt populär mellan både tjejer och killar.
Personlighet: Akaki är otroligt omtänksam och snäll. När han ser någon som verkar behöva hjälp, hjälper han, ingen fråga om det. Men, ibland blir det så att han blir en aning kaxig och snobbig. Men det är för det mesta när han är intresserad i någon, någon som gör honom svag. Akaki är nämligen väldigt modig och skarp, men när det kommer någon som han faller för, bygger han upp en ny sida som han tror kommer skydda honom. Och då börjar han gömma sina känslor.
Som sagt är Akaki väldigt skarp, men också smidig, stabil och intelligent. Skolan har han väldigt lätt för rent allmänt och han tycker att det är intressant att lära sig nya saker. Dock är han inte mycket för Quidditch, även om han för något år sedan var.
Familj: Han bor med sin mamma Eleonora och sina två systrar Mika och Kim.
Bakgrund: Akakis far dog när Voldemort försökte få honom att bli en dödsätare. Hans pappa försökte att skydda Akaki som var den enda andra trollkarlen i familjen. Hans mor blev helt förkrossad efter det och hon kunde knappt ta hand om sina barn ett tag. Akakis morfar tog hand om både han och sina äldre systrar medan deras mamma blev bättre och bättre. När det väl hände var det dags för Akaki att åka till Hogwarts för första gången, och hans mamma hoppas bara att han inte också blir mördad.
Övrigt: Han har alltid ett silver halsband runt halsen som han fick ut av sin far innan han dog.

Namn: Sandara (kallas för Dara) Malfoy.
Ålder: Sexton och går sjätte året
Kön: Kvinna
Elevhem: Slytherin
Utseende: Sandara har kallt blont hår som når ner till hennes midja. Hennes ögon är däremot mörka, de har hon fått från sin mor medan hennes hy är ljus och jämn. Hon har även en rätt liten näsa som passar till hennes mellan stora och naturligt ljus rosa läppar. Hon är i god form och även rätt kort, men många beskriver henne som attraktiv.
Personlighet: Sandara har en viss aura över sig som får vissa att bli smått rädda för henne. Faktumet att hennes efternamn är Malfoy får flera att tro att de redan känner henne. Vissa som inte lärt känna henne ser för det mesta henne som spydig, känslokall, självisk och en aning dryg. Men hon är faktiskt tvärtemot. Hon är rätt populär men hon känner sig fortfarande hemskt ensam. Det är sällan hon faktiskt öppnar sig upp åt människor. Folk som faktiskt lärt känna henne säger för det mesta att hon är förvånansvärt snäll och omtänksam. Att hon är smart och kunnig kan även komma ut ur deras munnar. Men sen är det så att ordet känslokall faktiskt är det minsta hon vill höra om sig själv. Hon har lärt sig att hålla sina känslor för sig själv, och hon försöker att vara det barn hennes pappa vill att hon ska vara.
Familj: Hennes far heter Zephyr och är bror med Lucius Malfoy. Hennes bror är ett år äldre än hon själv och heter Tristan.
Bakgrund: Sandaras familj är fylld med dödsätare, hennes pappa, hennes bror. Hennes farbror, farföräldrar. Det är även så att hon fått Voldemorts märke på handleden, men hon gömmer det för alla då hon inte direkt valt själv att ha den där. Hennes mamma dog när hon var ung, hon var också dödsätare.
Övrigt: Hon spelar Quidditch och är slagman.

Namn: Akaki Andersson
Ålder: Femton, han fyller sexton och går sjätte året.
Kön: Man
Elevhem: Gryffindor
Utseende: Akaki har solbränd jämn hy och ett flertal, knappt synliga fräknar på kinderna. Hans ögon är nötbruna och han har långa svarta ögonfransar. Hans mörkbruna hår ligger ostyrigt på huvudet och faller ner över hans ögon. Han är mellan lång och rätt smal men ändå rätt muskulös och stark. Även om han inte direkt bryr sig om det så är han väldigt populär mellan både tjejer och killar.
Personlighet: Akaki är otroligt omtänksam och snäll. När han ser någon som verkar behöva hjälp, hjälper han, ingen fråga om det. Men, ibland blir det så att han blir en aning kaxig och snobbig. Men det är för det mesta när han är intresserad i någon, någon som gör honom svag. Akaki är nämligen väldigt modig och skarp, men när det kommer någon som han faller för, bygger han upp en ny sida som han tror kommer skydda honom. Och då börjar han gömma sina känslor.
Som sagt är Akaki väldigt skarp, men också smidig, stabil och intelligent. Skolan har han väldigt lätt för rent allmänt och han tycker att det är intressant att lära sig nya saker. Dock är han inte mycket för Quidditch, även om han för något år sedan var.
Familj: Han bor med sin mamma Eleonora och sina två systrar Mika och Kim.
Bakgrund: Akakis far dog när Voldemort försökte få honom att bli en dödsätare. Hans pappa försökte att skydda Akaki som var den enda andra trollkarlen i familjen. Hans mor blev helt förkrossad efter det och hon kunde knappt ta hand om sina barn ett tag. Akakis morfar tog hand om både han och sina äldre systrar medan deras mamma blev bättre och bättre. När det väl hände var det dags för Akaki att åka till Hogwarts för första gången, och hans mamma hoppas bara att han inte också blir mördad.
Övrigt: Han har alltid ett silver halsband runt halsen som han fick ut av sin far innan han dog.

Då börjar jag då!
---
Luke kunde inte fatta det. Hur i hela världen kunde han bli så sen? Klockan var bara några minuter i elva. Några minuter innan hans tåg gick och han skulle missa det om han inte skyndade sig. Bara för att hans förbannade mamma aldrig kunde hjälpa honom till stationen, utan bara tänkte på att hinna till sitt lika förbannade jobb. Luke trängde sig fram mellan de pratande människorna på Kings Cross, släpande på sin koffert. Han hade ju iallafall ingen uggla att väck uppseende med, Eftersom han inte hade någon att skicka brev till. Hans mamma skulle ju knappast svara. Så de flesta mugglare trodde nog att han var en vanlig sextonåring påväg till sitt internat. Vilket han i och för sig vad, på sätt och vis.
Luke kom fram till spärren mellan perrong nio och tio och gick så lungt han kunde in i den. Genast öppnade sig perrong nio och tre kvart för honom, och han drog en suck av lättnad. Han var påväg hem. Luke vinkade glatt till några tjejer från årskursen under som stod och tittade ut genom fönstret på tåget. Då insåg han att han var tvungen att skynda sig ombord innan tåget åkte ifrån honom. Han tog några steg uppför trappan och såg ut över den långa tågvagnen. Kupéerna var proppfulla. Luke gick korridoren fram och kikade in i kupéerna. Några av hans "vänner" vinkade till honom, men han hade ingen lust alls att sitta med några fnittrande tjejer och killar som skröt om quidditch. Morgonen hade förstört hans humör, han ville bara sitta ner och inte göra något annat än att tänka. Han sköt upp dörren till kupén närmast loket och fick syn på en tjej med ljust brun hy och rött hår som satt och tittade ut genom fönstret. Hon var helt ensam. Luke slog på sitt charmigaste leende och frågade så artigt som möjligt om det var ledigt.
---
Artemis dag hade börjat bra. Hennes mamma, Genna, jobbade på The Daily Prophet och var därför uppe med tuppen. Hennes far däremot, Dean, var trött och låg fortfarande och sov när Artemis kom klampande ner för trappan på morgonen. Han hade nämligen haft nattpasset på Sankt Mungos och det hade varit livat. Tre skadade av en hoppande spis och två varulvsbitna på en natt var inte dåligt. Hon hade druckit varm choklad och ätit yoghurt med flingor till frukost, och allt hade varit toppen, även om hennes mamma pladdrat på some n tok hela måltiden. Ibland undrade Attemis när Genna skulle fatta att hon inte var ett dugg intresserad av det senaste skvallret inom ministeriet, skandaler på redaktionen eller fallande aktier. Men det hade inte gjort något, för Artemis hade varit så glad att åka till Hogwarts att hon stod ut med tjatet.
Allt hade varit perfekt tills hennes mamma släppte av henne på Kings Cross halv elva. Hon hade utan svårighet tagit sig till perrong nio och tre kvart, där hon så fort hon kom in hade tagit sin uggla och koffert i ett fast grepp och styrt stegen mot tåget med blicken fäst på marken. Titta inte på någon. Det var hennes motto i sociala sammanhang. Möt ingens blick. Visa inte att du är svag. En grupp gryffindorare fnissade och kastade glåpord mot henne genom korridoren på vagnen, men hon tittade bort. Hennes grepp hårdnade kring buren så att knogarna vitnade.
Artemis slog sig ner på sätet närmast fönstret ikupén närmast loket, som hon brukade. Ingen ville någonsin sitta här eftersom det luktade svagt av bränsle och rök från ångpannan i loket - och Artemis älskade det. Doften påminde henne om hur hon brukade hjälpa sin morfar, som var mugglare, i hans verkstad och mecka med bilarna, och när dem efteråt tog en bulle och drack saft, och lekte med Artemis favoritsak i hela världen; morfars tågbana. Här fick hon vara ensam, också. Ett klart pluss.
"Får jag sitta här?"
Artemis drömvärld gick i kras när hon hörde förfrågan. Hon tittade långsamt upp och mötte Luke Walters mörkblå ögon kch självsäkra leende. Hon kunde inte låta bli att, till sin egen förtret, rodna - vem kunde det? Luke var skolans största Playboy. Charmig. Häftig. Lärarnas favorit. Sånt som brukade göra Artemis sanslöst irriterad. Hon öppnade munnen för att fräsa något, som hon brukade, men blev förvånad av vad som kom ut ur hennes mun.
"Visst. Bara för den här gången.''

Sandara ser sig omkring och börjar gå ner för trappen. Den lilla klacken på de svarta skorna gör så att det ekar i det stora huset medan hon och hennes vita katt går ner för trapporna. Hon drar handen längst den svarta ledstången och ser ner på sina fingrar. Konstigt, hennes pappa brukar alltid tvinga husalfen att tvätta noggrant, nu var hennes fingerspetsar alldeles smutsiga. Sandara avbryts ut av sina tankar när hon hör sin brors gälla stämma bakom sig.
"Jag lovar dig, om du inte tar bort den där katten kommer jag att strypa den" säger hennes bror och grimaserar när han ser alla vita kattstrån på golvet.
"Ta det lugnt, du kommer slippa henne från och med idag" förklarar hon och bär upp Sandy i sin famn medan hon fortsätter ner för trapporna. Hon får syn på sin pappa som granskar sin trollstav längst ner i hallen.
"Sandara, skynda dig." befaller han och hon ser sig om i den stora svarta korridoren en sista gång innan hon tar tag i sin pappas arm. På bara någon halv sekund kommer hon fram till tågstationen där hennes tåg strax skulle gå. Innan hon hinner säga något har hennes pappa försvunnit igen. Hon låter sin vagn bli tagen ut av en vakt som såg alldeles för nöjd ut. Sandy somnar tyst intill Sandaras famn då hon vet vilken lång färd det kommer att vara. Sandara kliver på tåget och börjar leta efter en ledig plats, hon hade ingen lust alls att sitta med de eleverna som nyss vinkat till henne. Hennes hand sträcker sig till ett handtag som tillhör en kupé men känner genast hur någon annan också sträcker sig efter den.

Akiko gäspar tungt medan hans mamma knyter till hans slips.
"Herregud, är det så här du går till varje lektion?" frågar hans mor som förfärat såg hur han knäppt sin skjorta, hur han inte hade något skärp till byxorna och hur hans slips satt alldeles lös.
"Nej du vet, jag tänkte bara göra det som en engångsgrej" svarar han ironiskt men sväljer hårt när hans mamma blänger på honom.
"Du vet, det är inte många flickor som faller för killar som har sina skjortor ut och in" säger hon och Akiko ser ner på sig själv med ett skratt. "Gå och byt om, vi har bråttom."
Efter en lång morgon med sin mamma skrikandes på sig på grund av en skrynkla i slipsen, så har Akiko äntligen kommit fram till king cross. Han drar handen genom sitt slarvigt kammande hår medan han försöker komma fram till rätt pelare, pelaren som ska ta honom till Hogwarts. Efter en lång stund kommer han äntligen fram till perrongen, men det var nästan svårare att lämna in sin vagn där. När Akiko väl lämnat sina väskor börjar han trycka sig fram, förbi föräldrar och syskon som vinkar och säger hejdå till sina barn. Tillslut kommer han utmattat in till tåget och börjar leta efter en kupé att sitta i. Men även på tåget var det alldeles fullt, hela vägen fram är nästan blockerad av elever, så han kan inte direkt leta upp sina vänner. Efter en liten stund bestämmer han sig för att bara ta en annan kupé, han orkar inte bry sig om han sitter med några han inte känner. Han tänker precis öppna en dörr när han känner någon annans hand mot sin. Akiko ser upp på henne och flinar enkelt då hon genast ryckt till sin hand.
"Förlåt, öppna du" säger hon och Akiko nickar för att sedan dra upp dörren till kupén.
"Kan man sitta här?" frågar han trött och båda två ser på eleverna framför dem.

Luke hade precis lutat sig tillbaks mot sätet med armarna bakom huvudet och blundat när han hörde hur dörren till kupén drogs upp. Han tittade upp på de två figurerna i dörröppningen.
"Kan man sitta här?" Frågade den mörkhåriga gryffindoraren. Luke flinade innan han sa:
"Visst, slå er ner bara. Det finns gott om plats." Han nickade åt platsen bredvid tjejen med rött hår och på platsen bredvid honom. Den mörkhåriga killen satte sig bredvid rödtotten, som såg obekväm ut. Hon hade krypt ihop och såg ut som hon skulle spy ut sniglar eller något liknande. Luke kände sig konstigt nog nästan lite ledsen för hennes skull. Tjejen, som uteslutande var en Malfoy, slog sig ned bredvid honom själv. Hon hade mörka ögon och långt, kallt silverhår. Det slog Luke att han egentligen befann sig i sällskap med tre andra riktigt snygga personer. Lukes leende blev en aning bredare. En kupé med fyra attraktiva elever i, inte illa. Han reste sig upp från sin tillbakalutade ställning och sträckte fram handen mot killen mittemot. "Jag heter Luke Walters. Trevligt att träffas."

Artemis såg upp upp på de två personerna i dörröppningen. inte två till, for genom hennes hjärna. Hon som trott att det här skulle bli en lugn, ensam tur som vanligt. Men nej. Inte bara en okänd person (Som dessutom fick henne att rodna), utan TRE. Artemis kände hur hon kröp ihop på sätet. Hon ville bli liten, sjunka genom marken. Slippa bli iakttagen. Hon hörde hur Luke sa något, och kände hur någon satte sig bredvid henne. Hon sneglade i ögonvrån på personen bredvid henne. En pojke från Gryffindor., med okammat mörkbrunt hår och bruna ögon. Hon hade sett honom ibland i korridoren några gånger, och vid sjön när hon simmade i somras. Hette han.. Arik? Artemis var inte säker. En lång tjej med rakt silverblont hår satt bredvid Luke Walters. Hon såg ut som en typisk Malfoy, förutom att hennes mörka ögon. Artemis kände hur de iakttog henne. När Luke började hälsa på alla och presentera sig tryckte hon sig mot väggen, och hoppades att hon på något mirakulöst sätt skulle bli en del av den.

Sandara stiger in till kupén efter Gryffindor eleven och stänger dörren efter dem. Blicken glider lite lätt över de andra eleverna innan hon sätter sig ner bredvid en kille från Hufflepuff. Hon vet mycket väl vem han är, vissa ut av hennes vänner kan inte sluta tjata om honom. Hans hår som de tycker ligger alldeles perfekt och hans mörka ögon som får de att tappa andan. Sandara själv har aldrig fallit för någon och planerar inte direkt att göra det nu heller. Hon tar fram The daily prophet och skummar igenom första sidan. Förra veckan hölls det en Quidditch tävling, Irland mot Bulgarien. Hon var där med sin kusin och farbror, då både hon och Draco är med i Slytherins lag. Irland vann, men innan den stora festen kom igång kom ett gäng med dödsätare och förstörde. De tre kom i alla fall ut helt oskadda, faktumet är att Lucius var en ut av de bakom maskerna. Sandara, som har sitt hår i två stycken inbakade flätor över axlarna ser hur Hufflepuffaren sträcker fram sin hand till henne, efter att ha presenterat sig för den andra killen. Hon tar hans hand men känner hur en stöt åker upp från hennes fingrar till hennes handled.
"Sandara" säger hon och hoppas på att han inte märkt hur hon ryckt till.

Akiko ser på tjejen bredvid sig och börjar sakta känna lite medlidande. Det verkar som att hon bara vill försvinna därifrån, han bör försöka at... hans tankar avbryts när killen mittemot sträcker fram sin hand och säger sitt namn, vilket Akiko redan vet.
"Oh, Akiko Andersson" säger han med ett leende och skakar Lukes hand. Han lutar sedan ansiktet mot handflatan när Luke går över och presenterar sig för Sandara, som han också kan namnet på. Han vänder blicken ännu en gång mot flickan bredvid sig, hon var faktiskt väldigt söt. Han tycker särskilt mycket om hennes röda hår som hon har i en hästsvans. Akiko har sett henne förut, men hon verkar blyg. Han ser på hennes slips som är vit och blå, så hon är alltså i Ravenclaw.
"Så vad heter du då?" frågar han med ett leende när han ser in i hennes rädda stora ögon som också är obeskrivligt vackra.

Luke höjde på ögonbrynen en aning när han såg hur Sandara ryckte till. Han blinkade mot henne. Hon var faktiskt riktigt snygg, det var Luke tvungen att erkänna. Långt hår, mjuka drag och mörka ögon. Luke hade varit ihop med flera liknande flickor, men Sandara kändes.. annorlunda på något sätt. Sandara läste i en tidning och Luke lutade sig tillbaka mot sätet igen. Det är dötrist att sitta och inte göra någonting. Han önskade att han hade tagit med sig en tidning, eller åtminstone en bok. Istället lutade han sig fram mot Sandara och kikade över axeln på henne. Hon hade förstasidan i The Daily Prophet uppslagen och det stod om hur dödsätare avbröt festen och attackerade mugglare.
"Det är helt sjukt", sa han och fäste blicken på Sandara. "Att attackera oskyldiga och bränna ner saker. De är galna i huvudet, faktiskt."

Artemis såg hur pojken bredvid henne log mot henne.
"Vad heter du?" Frågade han, och hon tvingade sig att ta ett djupt andetag och möta hans blick.
"Artemis di Claire." mumlade hon. Hon såg in i hans nötbruna ögon. De var fina, färgen såg ut som den varma choklad som hennes pappa brukade laga åt henne när hon var sjuk som liten. Och med det ostyriga håret som ramade in ansiktet blev han faktiskt ännu sötare. Artemis kom ihåg att hon sett honom i korridorerna ibland, och vid sjön där hon brukade simma. Hon kände hur det hettade på kinderna, och vände snabbt bort blicken från Akiko till tågfönstret. Förbaskat också. Att hon alltid skulle rodna! Nu såg hon troligtvis ut som en övermogen tomat. Artemis kände hur hon blev ännu varmare om kinderna och hon fokuserade envist blicken på landskapet utanför, som hade bytts ut från hus och byggnader till åkrar och sjöar.

Sandara är tyst en liten stund medan hon lyssnar på vad han säger. Hon nickar och byter blad i tidningen så att Sandy rycker till i hennes knä.
"Jag antar att man kan säga det" säger hon medan hon känner hans blick på sig. Hon kämpar lite med att hålla sin egna blick ner i pappret, annars är hon säker på att hon skulle säga något dumt. På andra sidan ser man det mörka märket uppe på himlen och den stora ormen slingra sig ut ur skelettets mun. "Men jo, dödsätare är rätt galna" erkänner Sandara, hon själv tycker att hennes familj är fylld med psykopater. På sidan bredvid står Irlands sökare och håller upp en stor pokal tillsammans med kvicken.

Akiko ler varmt mot henne och bestämmer sig för att inte kommentera rodnaden på hennes kinder.
"Akiko Anderson, fast det kanske du hörde?" säger han och skrattar lite medan han sträcker fram handen till henne. Han studerar hennes vackra ansikte, hennes fina guldbruna hy och hennes mörka ögon som strålar passar perfekt tillsammans. Han tittar också på hennes fräknar, han har inte direkt sett särskilt många med fräknar förut, men han tycker att det är sjukt vackert. När han tänker efter så kommer han på att han sett henne simma vid sjön vid skolan. Herregud, hon måste tycka att han är superknäpp.

Luke tittar frågande på Sandara i några sekunder när hon tystnar, innan han vänder bort blicken. Vad dum han är. Såklart att hon undviker hans blick och blev tyst. Hela hennes familj är dödsätare, det vet ju de flesta renblod. Och alla andra också, för den delen. Malfoys tillhörde ju Voldemorts innersta krets. Halva Sandaras familj var troligtvis där, på världsmästerskapen, och trakasserade mugglare gömda under masker. Kanske till och med Sandara var där. Fast det tvivlar Luke på. Hon känns inte som en sån person, vad man än kan säga om hennes familj. Luke suckar. Inte så att alla hör det, bara tyst för sig själv. Ingen förutom han vet hur nära det var att hans mamma var en tumsmån från att ansluta sig till Voldemort förra gången det var krig, när Luke bara var tre år. Men hans pappa, som faktiskt fortfarande var med dem då, stoppade henne. Året efter stack han, vilket kanske det enda smarta han någonsin gjort. Men det har inte hindrat Lukes mamma att försöka öertyga sin son om att mugglare, smutsskallar eller halvblod är sämre än renblodiga. Luke har aldrig hållt med, kanske för att hans mamma är den hon är.
Luke känner hur han börjar få svårt att andas. Luften känns kvav och tung, nästan som när dementorerna genomsökte tåget förra året, fast ändå inte. Han mumlar något som han själv inte fattar något av, och reser sig upp i samma stund som dörren skjuts upp och matvagnstanten står utanför. Han tränger sig förbi henne, och går med snabba steg bort i korridoren.

"Ja, jag hörde det." Sa Artemis och pressade fram ett leende och fattade Akikos hand. Hon började faktiskt känna sig lite bättre till mods nu när hon pratat en stund med honom. Det var alltid jobbigt med nya människor i början... speciellt om de var underbart söta, som Akiko.
Artemis märkte att hon fastnat i hennes egna tankar och att hon fortfarande höll i hans hand. Hon släppte den generat och försöker komma på något att prata om.
"Så... uhm..." Börjar hon, osäker på vad hon ska säga. Artemis vill inte till något pris säga något fel. Hon vill inte att han ska se henne som ett freak, som alla andra gör. Men innan hon hinner säga något mer skjuts dörren upp och kvinnan med matvagnen tittar in. Det är en av fördelarna med den här kupén. Det är den första kupén matvagnen besöker, så allt det bästa finns kvar.
"Vill ni ha något från vagnen, barn?" Frågar damen och Artemis och Luke reser sig upp. Artemis går fram till vagnen men Luke tackar nej och tränger sig förbi matvagnen. "Fyra pumpapastejer och en flaska saft, tack." Säger hon och sträcker fram lite pengar, medans hon undrar vart Luke ska ta vägen. Antagligen till sina populära vänner för att snacka quidditch, eller till någon av hans nyaste flickvänner.

Sandara ser upp från tidningspappret och vänder blicken mot Luke när hon hör hur han mumlar något. Hon märker hur hans andning blir allt långsammare och hon tänker precis fråga hur det är med honom när han ställer sig upp. Sandara följer honom med blicken när han för benen ut ur kupén. Han tackar nej åt damen med matvagnen och börjar gå längre bort i tågets långa korridor. Sandara slår ihop tidningen innan hon reser sig upp för att sedan vänta på att Artemis betalat. Hon köper ett chokladgrodekort och en liten ask med bertie botts bönor innan hon återigen ser upp mot Lukes ryggtavla längre bort. Hon förstår att hon inte direkt har något med saken att göra, men av någon anledning vill hon se hur han mår. Med tidningen kvar på sätet och det hon nyss köpt i handen så går hon efter honom.

Akiko ser ner på deras händer och flinar lite mot henne. Av någon anledning känner han sig oerhört mycket varmare nu när hon håller hans hand. Och när hon generat drar bort handen från hans så önskar han bara att hon kan lägga tillbaka den. När damen med matvagnen öppnar kupén dörren så tränger sig Luke förbi henne, bara helt plötsligt. När Artemis köpt sina fyra pumpa pastejer och sin flaska saft så ställer sig Sandara upp, för att sedan försvinna åt samma håll som Luke. Akiko rynkar på ögonbrynen men ställer sig upp han också. Han tar upp lite pengar från sin byxficka medan han lutar sig mot kupé dörren.
"Äntligen" säger han och ser på det han kan välja mellan. "Okej, öhm, en bertie botts bönor och jelly slugs" förklarar han och damen ler varmt och lägger det i hans hand. Akiko ler tillbaka mot henne och ger henne pengarna han tagit fram.
"Tack tack" säger han innan han stänger Kupé dörren och sätter sig ner på samma plats igen.