"Narnia - Häxans Undergång" [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > "Narnia - Häxans Undergång" [PRS]
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Nordanhym
Elev 
|
"Narnia - Häxans Undergång"
~ Privat Rollspel mellan Memory & Nordanhym. Prolog: Låt mig ta dig till ett Rike, långt långt bort i en fjärran värld. För de flesta människorna en okänd plats, men för de som hade vetskap om det var det känt som Narnia... Sedan många år tillbaka var landet täckt utav snö och is. Under härskning utav den Vita Häxan, Jadis. Landet höll långsamt på att dö. Överallt fanns det spioner och mördare från Skuggornas rike, Krigare från Bergsgrottorna, den Vita Häxans ögon och öron fanns överallt och ingen var säker. Hon var härskarinnan och alla som slogs för den mystiska varelsen kallad Aslan, i form av ett lejon, fördömdes, torterades för information eller dödades. Den Vita Häxan sökte enväldigt herravälde, med hjälp av sina många följeslagare. Inte minst sin trogna arme. Allt efter att åren gick blev landet kallare, hårdare, mer fruset och förtvivlan låg i luften. Seger i luften vid slottet i den norra delen utav riket. Men rykten spreds om att en gyllene ros hade spritt sina blomblad i närheten utav den sydliga gränsen. För Aslans följeslagare var detta ett tecken på att Aslan var på väg tillbaka, det ingav hopp till hans följare. Men på andra sidan gränsen skälvde isväggarna av det norra slottet vid härskarinnans vrål. Hon var fylld utav vrede över ryktena som spred sig. Till och med hennes trognaste tjänare fruktade ilskan som välde ur henne. Men den Vita Häxan Jadis visste att ingen kunde stoppa henne från att ta och behålla hela riket av Narnia. Hon var säker på att riket tillhörde henne. För vem skulle kunna stoppa henne egentligen? Den mäktigaste häxan och enda kvarlevande ättlingen från världen av Charn? Ingen skulle stoppa henne, ingen kunde vinna över henne... Mall: Spoiler: Tryck här för att visa! ~ Penelope Lovegoods Karaktär ~ Spoiler: Tryck här för att visa! ~ Memorys Karaktär ~ Spoiler: Tryck här för att visa!  
19 jun, 2016 20:57
Detta inlägg ändrades senast 2016-06-20 kl. 12:44
|
Borttagen
|
Spoiler: Tryck här för att visa! 20 jun, 2016 10:16
Detta inlägg ändrades senast 2016-06-20 kl. 19:06
|
|
Nordanhym
Elev
|
"MACON!!!" Den Vita Häxans röst ekade genom slottet och ut över de istäckta slätterna. Väggarna skälvde och många kuvade under röstens vrede. Macon, som befann sig i en utav pubarna utanför slottets murar, reste sig smidigt från pallen och under blickar gick han ut genom dörren. Han lutade sig framåt och med snabba ben tog han sig enkelt över muren med ett par välplanerade hopp och plötsligt befann han sig i skuggan av en pelare i slottets tronsal.
Jadis stod framför sin enorma tron av is, klädd i en silvrigt vit klänning med pälsmantel. "Ni kallade, min drottning." Macon klev fram från pelaren och gick ner på ett knä för Jadis, hans röst kall och tonlös. "Ah, Macon, där är du..." Jadis tog långsamma steg mot honom, pälsen släpandes över isen och klinkandet från isen i hennes klänning hördes högt. "Rykten, Macon, rykten! En fördömd blomma! De jublar om Aslan! ETT RYKTE MACON!" Jadis ansikte var stramt och Macon förblev tyst, uttryckslös. "Jag vill, att du, tar din grupp och SLÄCKER dessa fördömda RYKTEN!!!" Macon reste sig från sin position, han bugade och såg på den Vita Häxan där hon stod och frustade ilsket. Jadis rätade på sig, Macon stod stilla, om man inte visste att han var en levande varelse kunde man misstagit honom för en livlös staty. "Du sviker mig aldrig, Macon. Mörkret inom dig är ljuvligt. Gå, fullfölj mina order." Macon bugade ännu en gång, "Min drottning." Han vände sig om och lika snabbt som han hade tagit sig in var han ute på den istäckta gårdsplanen. Solen stod lågt på himlen, han hade bara en kort stund på sig att samla sin trupp och bege sig iväg i skydd utav nattens mörker. Han hoppade från skugga till skugga, över muren och sprang ner till samlingsborgen samtidigt som han busvisslade ut en specifik ton i en specifik melodi. En efter en samlades Skuggor runt bordet i samlingsborgen där Macon väntade. "Vi har order." sade han i en tonlös röst, "kross ryktena." De samlade skuggorna greppade sina vapen och nickade eniga. "Vi beger oss i solnedgång mot sydliga gränsen. Bianca." Macon förflyttade sin blick till en kvinna sittandes mitt emot honom vid bordet. Hon reste sig upp och spred en karta över bordet. "Ni tar er fram den här vägen, korsar floden här, mellan de två bergskedjorna och sedan tar ni genom byn här om, endast om, ni behöver fylla på med något. Annars tar ni er genom den östra delen utav skogen. Jag har delat upp er i tre grupper, alla grupper lyder under Skuggan. Grupp ett består utav er tre," hon pekade på de tre skuggorna på hennes vänstra sida, "ni fyra är grupp 2," hon pekade på fyra av de kvarvarande skuggorna, "och ni tre är grupp tre. Skuggan arbetar ensam, som alltid." Alla nickade eniga över vad som sades. Macon satt hukad på toppen utav slottets mur, synade den öppna terrängen framför honom. Sökte efter rörelse, något avvikande. Inget syntes till. Denisande vinden fick hans hår att blåsa vilt kring hans ansikte, men kylan berörde honom inte. Himlen färgades lila och röd. Det var dags. Macon tog sig ner och mötte upp sin trupp utanför slottets murar. "Det är dags." sade han och skuggorna runt om honom tog ett halvt steg bort av respekt för den enda Skuggan som även var deras befälhavare. Solen försvann och i ett svisch började resan mot den sydliga gränsen. Macon hade sin fokus på arbetet, det enda som i någon enstaka sekund fick tankarna på annat var då han tog en extra titta fr att se spår efter hans syster som nu varit försvunnen i 7 år. Men det var allt mer sällan han sökte efter henne, hoppet hade lämnat honom.
20 jun, 2016 12:14 |
|
Borttagen
|
"Stella!" Den unga kvinnan rycktes tillbaka till verkligheten och tittade upp från grässtrået hon höll i handen. Framför henne stod Oreius, en kentaur som fungerat lite som en pappa för henne. Han hade stått hennes mor nära och han ansåg det väl som en uppgift att se efter Star. Oreius ansiktsuttryck mjuknade när han såg att han fått flickans uppmärksamhet och harklade sig. Han förklarade att han - tillsammans med en liten grupp - tänkte bege sig mot gränsen och uppmanade henne att följa med. Dryaderna, tränymferna, hade fått nys om Jadis' planer och skickade den Vita Häxan soldater, spioner till gränsen var det inte mer än rätt för Aslans följare att kolla upp saken. Krig ville man undvika så länge det bara var möjligt.
"Ju fler ögon desto bättre." Oreius vände sig om och galopperade iväg till en grupp kentaurer som stod en bit bort. Star tänkte göra honom till viljes och reste sig upp. Hon tassade upp mot tältet där hon sov för att ta på sig sina vapen. Dolkarna gömde hon i sina stövlar, kogern med pilarna och bågen hängde hon över axeln. Sedan anslöt hon sig till gruppen som skulle bege sig mot gränsen. Oreius förklarade strategin under vägen till gränsen. De var inte där för att starta något gräl eller dra uppmärksamhet åt sig, de var där för att försöka lista ut vad Jadis denna gång hade i baktankarna. Det var en lång promenad de hade framför sig, inte lika lång som för "de onda" dock. Star tog nytta av elementet eld och höll upp en eldkula framför sig som fungerade som en lampa. När de kom fram började solen gå upp. Solen var välkommen - hon uppskattade inte mörker. Star satte sig ner på huk dold bakom en buske och väntade tålmodigt på att något spännande skulle hända. Hon ville inte ha gått en lång sträcka utan att få spänning som belöning. Oreius stod stilla bakom ett träd med ett bistert ansiktsuttryck. Han var ganska allvarlig av sig och det var inte alltid han pratade så mycket heller. Om han alltid varit så eller om hans beteende förändrats efter Auras mystiska försvinnande visste hon inte. Gruppen blev genast på sin vakt när de hörde fotsteg och längre fram vid sjön fick syn på svartklädda figurer. Star sträckte på sig för att kunna se lite bättre, men hon var noga med att vara diskret för att inte bli upptäckt. En grävling skyndade sig förbi henne och vidare mot Oreius, men blev upptäckt på vägen. Star sneglade mot de andra figurerna men tvekade inte en sekund. De andra måste helt enkelt ha situationen under kontroll, hon ville inte att någon skulle komma till skada om hon på något sätt kunde förebrygga det. Att vara överbeskyddande över nära och kära var både en fördel och nackdel, beroende på hur man ville se på saken. Hon var beredd att gå långt för deras skull och det slutade ofta med att hon själv satte sig i en farosituation. Hur många gånger hade inte Oreius eller någon annan räddat henne ur svåra knipor? Det hettade till om hennes kinder bara av tanken. Hon lyfte upp grävlingen i famnen och blängde på fienden framför sig. "Håll dina tassar för dig själv," varnade hon och började gå därifrån, men hann inte långt förrän någon greppade tag om hennes axel och abrupt drog henne tillbaka. Hennes grepp om grävlingen lossade och den föll med en duns mot marken, dock verkade den inte ta någon skada av det utan kilade hastigt fram till Oreius som om ingenting. Mannen i fråga pressade upp henne mot närmsta träd. Star mötte hans kyliga blick och sträckte ut handen mot axeln, men kände inte kogern. "Du behöver inte den här." Den otrevlige, äldre mannen framför henne pekade med skon mot hennes koger som låg utom räckhåll för henne. Nähä, hade hon inte tillgång till båg och pilar fick hon väl ta till lite magi. Innan hon visste ordet av hade hon en kniv mot halsen. Han viskade någonting som hon inte uppfattade och log ett leende utan känslor, ett leende som gav henne kalla kårar. Hon sneglade mot sina kamraters håll men de alla var upptagna med sitt. Tydligen hade Jadis armé uppfattat deras närvaro direkt när de kom, hur kunde de annars ha hittat dem? 20 jun, 2016 19:05 |
|
Nordanhym
Elev
|
Macon satt i utkanten av skogen mot den sydliga gränsen, gömd bland skuggorna. Aslans följare hade gjort ett dåligt jobb med att försöka dölja sin närvaro, som om någon kan gömma sig för skuggor... Amatörer. Tänkte Macon och såg med gnistrande silvriga ögon på hur hans trupp snabbt tog sig an inkräktarna. Han själv kände inget behov av att ingripa. Han ingrep aldrig om det inte var nödvändigt, att slösa energi på sådana värdelösa varelser utan att behöva kändes som ett svek mot honom själv.
Men han var tvungen att erkänna för sig själv att det inte hade gått enligt planerna att angripa Aslans följeslagare. Han hade inte givit någon order om det, men han hade heller inte försökt stoppa sin trupp. Lite nöje ansåg han att de kunde få unna sig när de där varelserna ansåg att de hade rätt att blanda sig i Vita Häxans affärer, i hennes rike. Macon knöt sin näve, han började känna lusten att ingripa. Men samtidigt visste han att det förmodligen skulle starta något han inte ville skulle starta utan hans härskarinnas medgivande. "Amatörer." sade han nästintill ljudlöst, så tyst och tonlöst att ingen kunde höra honom. Macon skådade över platsen, han såg en kentaur. Måste varit han som hörde Kantar och Sigül... Högljudda värdelösa skuggor... Macon fortsatte att se sig omkring. Han fick syn på Rouk, han höll fast en varelse som såg mänsklig ut. Macon drog ihop sina ögon och fokuserade sin blick. Han zoomade in och granskade situationen. Vägde om han skulle ingripa eller inte, inte... tänkte han och öppnade upp sina ögon fullt igen. Han satt där, stilla, dold bland skuggorna och iakttog platsen framför honom. Han sökte efter den gyllene rosen som skulle ha blommat genom den täckande isen och snön. Men han kunde inte se något. "Inte här." hans röst fortfarande lika tonlös och nästan ljudlös, omöjlig för någon annan att höra. Han förflyttade sig bland skuggorna, gav ut en vissling för att få sin trupp att falla tillbaka och återvända till det norra slottet. Han skulle själv fortsätta jakten på den blomma som det ryktades om. Om något kunde ta sig genom isen och snön skulle han finna det. Han visste att längre söder ut fanns det ynka gräsplättar, några träd som fortfarande stod emot kylan och i de allra sydligaste delarna gick det fortfarande att odla. Men blomman i ryktet skulle trotsa isen och snön, han visste att det inte kunde vara långt från platsen de befann sig på. Mellan trädtoppar och skuggor tog han sig fram, ljudlöst, utan att bli sedd eller märkt. Inte ens den nötsamlande ekorren märkte hans fot bara ett par centimeter ifrån djuret då han hade satt ner den för att hoppa från ett träd till ett annat.
20 jun, 2016 19:42 |
|
Borttagen
|
När mannen släppte taget om henne och vände henne ryggen, slängde hon ut armbandet efter honom. I samma ögonblick som det slingrade sig kring hans handled ryckte hon till tillräckligt hårt för att han skulle förlora balansen och falla omkull. Armbandet var gjort av metall och kunde ge elektriska stötar: vilket hon 99 av 100 gånger använde som sin fördel. Hon satte sig ner på huk bredvid honom och till hennes stora förvåning gjorde han inget försök till självförsvar. Intressanta soldater den Vita Häxan hade på sin sida nu för tiden men det gladde henne att hon sparade tid. "De här tillhör mig, inte sant?" Star sträckte ut sin smala arm mot kogern. Hon räknade pilarna och kontrollerade att bågen var i gott skick innan hon reste sig upp och lämnade honom liggande på marken. Under tiden hade Oreius och de andra kämpat mot de onda. "Vi är klara här," fastställde kentauren och utan att protestera följde de andra med honom tillbaka mot skogen och mot Aslans hov. Stella dröjde sig kvar en stund. Med korta och försiktiga steg närmade hon sig ett träd. Hennes blick iakttog noggrant varje gren och ett litet leende spred sig på hennes läppar. Grenarna var kalla av frost men hon kunde skymta små blomknoppar. Det kunde bara betyda en sak: att den äckligt långa vintern äntligen skulle ge vika för våren. Aslan var i närheten och Jadis hade ingen makt att använda sig av mot honom.
Star skrattade lyckligt till. Det här var ett litet tecken, Det Stora Lejonet kanske inte skulle dyka upp på länge. Men hon var bergsäker på att Jadis makt redan nu började försämras. Hon skulle göra vad som helst för att se kvinnans ansiktsuttryck när hon förstod det. "Vi må inte veta var han är i person, men andemässigt är han alltid här. Det bör vi aldrig glömma." Herr Tumnus, en faun, ställde sig bredvid henne och iakttog trädgrenen samt dess blomknoppar. Star tittade upp på honom med något längtande i blicken. Hon ville så förtvivlat gärna träffa Aslan, det var alla hennes vänner väldigt medvetna om. "Tids nog," var svaret hon fick nöja sig med. Tumnus började gå igen men stannade när han uppfattade att den unga fröken inte följde med. Stella viftade med handen åt honom som en gest att han kunde gå i förväg. Hon ville stanna en minut till: hon klarade sig på egen hand. Tumnus uppfyllde hennes önskan om ro och gick därifrån. Hon kände honom ändå tillräckligt väl för att förstå att han väntade i närheten, liksom Oreius och de andra som följt med på det lilla "uppdraget". De alla såg efter henne som om hon vore något alldeles speciellt, något som absolut inte gick an att förlora. De kanske såg Aura i henne, kände ett samband till hennes mor. De tog sin uppgift på största allvar: att alltid se efter den lilla rödhåriga flickan. Det var inte bara Star som sörjde sin mor. 21 jun, 2016 19:03 |
|
Nordanhym
Elev
|
Macon förflyttade sig mellan träden mjukt och snabbt tills hand plötsligt stannade upp då nedanför det stod en ung kvinna, människoliknande och han såg glädje i hennes ansikte. Det fick hans hjärta att vridas om, eller, det som skulle varit hans hjärta... Men han släpper blicken från kvinnans ansikte och följer vägen av hennes blick.
Så det är sant, blommor som växer genom isen och genom snön... Min drottning kommer vara missnöjd över att ryktena är sanna... Han kramar handtaget på hans katana och släpper ut ett andetag. När kvinnas blick skiftas försvinner han från trädet och tar sig tillbaka till sin trupp. De väntar på honom någon kilometer bort från platsen. Han landar ljudlöst bakom dem mellan två träd och vandrar sedan fram till truppen. Vinden blåser genom hans svarta hår och hans rock fladdrar omkring hans ben. "Kantar, Sigül!" De två spionerna ser på sin befälhavare, "Jag förväntar mig att ni följer order, inga egna initiativ." Hans röst så kall att den hade kunna frysa luften omkring dem. Kantar knäböjde genast, "Mina ursäkter Skuggan." sade han och Macon såg ner på mannen. Men han vinklar snabbt sin blick mot Sigül, "Sigül..." De övriga spionerna backade. Macon var en lång och slank man men Sigül var en kraftig man med bultande stora muskler. "Jag tar vad jag vill ha..." Sigül såg rakt in i ögonen på Macon, som nu log. Ett hånleende, ett fasansfullt rysligt leende av ren skadeglädje. "Jaså?" Hans ton så skrattande mörk, hans hand redan på handtaget av hans katana. "Ja, så är det!" Sigül spände sig och tog ett steg mot Macon, i nästa sekund var det över. Sigüls huvud låg på marken och Macon skvätte av blodet från bladet av hans katana. Det blev alldeles dödstyst. Ingen rörde sig utan alla väntade. Macon var sådan, han tvekade inte att dräpa vem helst som motsade sig honom eller drottningen, att bryta order var en av många anledningar för honom att dräpa män och kvinnor, eller andra varelser, på drottningens sida. Bara synd att det blir färre och färre, ingen vågar stå upp mot mig längre. Ganska tråkigt. Jag minns inte ens när jag var med om en äkta fajt längre... "Skuggor, tillbaka till norden." sade Macon och utan en förvarning satte han av. De andra skuggorna föll snabbt bakom honom och de hann inte ikapp honom. Hans skicklighet i kontroll utav skuggor och deras sätt att färdas på översteg alla andra skuggor i Riket. Två timmar innan soluppgång, en och en halv dag senare... Macon anlände till Nordens slott, den Vita Häxans slott. Han vandrade genom den föreliggande by-liknande delen, genom murens port och vidare in i slottet. "Vad tror du att du gör?!" Macon vred sitt huvud medan han stannade upp. Nedför honom, till vänster stod Ginarrbrik. Vita Häxans hjälpande hand, en dvärg med röd luva och skitigt skägg. "Ginarrbrik..." Macons röst var något irriterad. Det var få saker som kunde få honom irriterad men den lilla mannen bredvid honom hade efter många år åtagit sig möjligheten att göra just det, irritera honom. Macon fortsatte att vandra genom entréhallen. "Stopp!" Ginarrbrik försökte springa ifatt på hans korta ben och skrek att han skulle stanna men Macon ignorerade den lilla smutsiga dvärgen. Han slog upp dörrarna till tronrummet och möttes utav Jadis. "Ah! Macon där är du!" hennes röst var sliskigt len. Macon vandrade fram till henne och bugade. "Min drottning, jag har dåliga nyheter. genom isen, genom snön, har blommor slagit ut." Jadis krossade isbägaren hon hade i sin famn och släppte ut ett vrål av ilska. "NEJ!" Hon vandrade fram till Macon, "Är du säker? Helt säker?!" hon stirrade in i hans ögon. "Hopp blommar i söder." sade Macon tonlöst och utan att röra en muskel i sitt ansikte. Han förblev stilla och kall. Jadis började vandra fram och tillbaka i tronrummet. Pälsen släppande efter henne, spiran i sin hand. "Maugrim!" kallade hon ut, en stor varg uppenbarade sig i bakre dörröppningen. "Ers höghet kallade," vargen vandrade fram och bugade, "vad kan jag göra för er? Slita av huvudet av någon?" Jadis skrattade åt vargens ut-morrade ord. "Din hänsynslöshet muntrar upp mig, men nej. Inte än..." Macon lyssnade stillastående på konversationen framför honom. "Ta med vargarna, sök syd efter spioner, alla med information tar du med tillbaka hit. De som gör motstånd, nåja, lita halsavslitning har väl aldrig skadat..." Jadis skrockade och vargen ylade. Varg efter varg uppenbarade sig i salen. först tio, sedan tjugo, sedan trettio... Macon slutade räkna och vargarna, under Maugrims befäl sprang ut genom portarna och försvann ylandes mot de sydliga delarna av riket. Macon vände sin blick mot drottningen. "Du kan gå Macon." Macon bugade och lämnade slottet. Han återvände till puben där han tidigare befann sig, beställde en grillad kanin med rosmarin och tog sin plats i sitt bås. Båset som alltid tömdes sekunden Macon befann sig i norden åter igen. Respekten för honom, för namnet Skuggan, var överväldigande. Han åt, bevakade sin omgivning och tränade sina krafter att kontrollera fysiskt mörker genom sina händer... Samtidigt... Vargarna färdades genom riket, tog sig fram snabbt men inte osynliga eller ohörda, de spred rädsla och skräck vart än de drog fram och deras ylande kunde höras kilometer bort... Det skulle inte dröja mer än tre dagar innan de nådde de södra delarna av riket...
21 jun, 2016 22:50 |
|
Borttagen
|
Stella förflyttade sig ner till den förfrusna sjön och satte sig ner på huk. Hon sträckte ut handen och nuddade med fingertopparna mot isen. Kanske det bara var inbillning men kändes inte isen lite mildare än förut? Hon sög fundersamt på en del av underläppen och reste sig sedan upp igen. Oberört borstade hon bort lite snö från byxorna innan hon vände sig om för att återvända till sällskapet som väntade på henne. "Han är nära, jag känner det på mig!" förklarade hon ivrigt och hoppade nästan jämfota av iver framför Oreius som höll sig för skratt. Han svarade henne inte: han ville inte ge henne falskt hopp. Ingen hade sett Aslan på flera årtionden och ingen vågade riktigt hoppas på ett mirakel nu. Men i och för sig var någonting stort på väg att hända då både faunen och den unga flickan sett tecken på som inte lämnade ett tvivel om att häxans makt över riket försämrades för varje minut och dag. Efter att ha blivit överraskade av häxans spioner var gruppen på sin vakt resten av vägen. Trots att Jadis' armé inte hade något ärende till de södra delarna av riket kunde man aldrig vara säker nog. Inte förrän Det Stora Lejonet var tillbaka.
Fyra dagar senare Stella satt på en sten omringad av unga kentaurer som ville höra en berättelse. De älskade hennes fantasi. "Men då.." Mitt i den mest spännande delen av historien då 'barnen' nästan höll andan blev de avbrutna. Det var en grävling som knackat på hennes axel och bett henne följa med. Star ursäktade sig för kentaurerna innan hon följde med grävlingen. Han sa ingenting utan pekade bara mot skogsgläntan med sin tass. Först såg hon ingenting speciellt men efter att ha hört ett klingande skratt och se en hög med ljusrosa blad flyga omkring i luften förstod hon. En nymf var här med ett meddelande. Att det visade sig vara till henne förvånade henne starkt, Oreius var den som alla såg upp till och fattade beslut. Hon tackade grävlingen och rörde sig med lätta steg mot gläntan. Bladen tog snart formen av en kvinna. "Var hälsad," började hon allvarligt. "Jag kommer med en varning. Den hemliga polisen, Den Vita Häxans vargar med Maugrim i spetsen, når snart gränsen till den södra delen av Narnia." Längre kom nymfen inte förrän Star hasplade ur sig ett 'tack för varningen' innan hon vände på klacken och rusade iväg för att leta upp Oreius. Precis som förväntat blev han upprörd av nyheten men också väldigt bekymrad över henne. Han förklarade att träden som stod på Jadis' sida måste ha fört informationen till henne om att vintern börjar ge vika för våren. "Vi måste ta i beaktande att de kan ha nämnt dig - det är ju du som la märke till förändringarna i naturen - och hon kan tro att du vet något om Aslan, när han kommer tillbaka. Hon kan vilja komma åt dig." Star rynkade förbryllat på pannan: osäker på vad hon skulle tro och tänka. Vad hade Den Vita Häxan för anledning att tro att hon visste någonting om Det Stora Lejonet och hans möjliga återkomst? Skulle vargarna dyka upp skulle hon frivilligt följa med dem. Inte för att hon ville, men för att se till att ingen annan kom till skada. Att hennes familj fortsatte vara i säkerhet. Naturligtvis hoppades hon på att det var falskt alarm, att Oreius oroade sig i onödan. Vargarna kanske inte alls var ute efter henne. Men ju mer hon tänkte på det, desto mer funderade hon på vem hon egentligen försökte lura. 30 jun, 2016 18:56 |
|
Nordanhym
Elev
|
Spoiler: Tryck här för att visa! Macon vandrade av och an, han var uttråkad. Det hade gått fyra dagar sedan vargarna hade gett sig av och han visste att det skulle dröja ytterligare fyra dagar innan de skulle vara tillbaka. Minst fyra dagar i alla fall. Han ville göra något, men han visste inte vad. Han stannade upp och skådade ut över de nordliga delarna utav riket. Han hade vankat av och an uppe på toppen utav den höga slottsmuren utav is. Ett ypperligt ställe eftersom få kunde ta sig upp och ännu färre kunde hålla balansen på den 5 centimeter breda kanten. "Kanske... Kanske borde besöka Morina... Bara för att, för att se om hon kommit på några nya trolldrycker..." mumlade han för sig själv, vinden ven genom hans långa svarta hår och han hade bestämt sig. Han gled ner för muren och började gå med tysta steg mot Morina som hade sitt hus en halv kilometer bort från puben där han brukade spendera sin tid. Samtidigt i de södra delarna av Narnia... Maugrim stannade upp, han sniffade i luften, de började närma sig. Han kände en våg utav sydliga dofter. Framförallt kände han doften av levande byte. Han sporrade på sin patrull med ett isande högt yl och satte av ännu en gång i full sprint med de andra vargarna hack i häl.
30 jun, 2016 19:38
Detta inlägg ändrades senast 2016-07- 1 kl. 20:21
|
|
Borttagen
|
Spoiler: Tryck här för att visa! Sent på kvällen kikade hon ut ur tältet. Hon hade hört yl från fjärran sedan eftermiddagen och visste att vargarna skulle anlända vilken minut som helst. Hon var fortfarande fast besluten att möta dem på egen hand. Om det var henne de var ute efter - såsom Oreius påstått - tänkte hon vara ansvarsfull nog och se till att alla kom så lindrigt undan som möjligt, inklusive hon själv. Star la inte märke till att någon följde efter henne då hon började gå djupare in i skogen. Hon stannade vid en liten kulle och det var där hon hörde ilskna gläfsande och dova morrningar. Innan hon visste ordet av hade en grupp vargar omringat henne. Den största och till synes argaste tog till orda. "Allt min drottning önskar är att du följer med oss," förklarade han. "Ni har färdats en lång väg i onödan. Stella ska ingenstans," hördes en dov stämma och Oreius ställde sig vid hennes sida. Han gav henne en lång blick vars budskap inte gick att missförstå. Han var upprörd över att hon trotsat hans förmaningar och ensam gett sig av mitt i natten. Maugrim skrattade ovänligt. "Kom igen nu, ingen oskyldig ska väl behöva komma till skada? Vi är trötta och vi vill bara att flickan följer med oss," fnös han och blottade hotfullt tänderna mot Oreius som svingade med sitt svärd. Star sträckte ut armen mot honom och nuddade vid hans handled. Hon skakade på huvudet och bad honom sänka svärdet. Oreius öppnade munnen för att protestera men hon tystade honom med att lova honom om att hon visste vad hon höll på med. Maugrim skrockade till. "Du hörde flickan. Backa undan och håll svärdet för dig själv så går allting bra." De andra vargarna morrade de också som för att ge eftertryck åt sagda adjektiv. Oreius backade motvilligt ett steg, det syntes att han var väldigt obekväm vid att behöva ge upp utan strid. Star vände sig mot honom och log uppmuntrande. "Jag kommer tillbaka, du har mitt ord." Mer hann hon inte säga eftersom vargarnas tålamod tagit slut. De hade uppenbarligen bråttom tillbaka till de nordliga delarna av Narnia, då hon obarmhärtigt slängdes upp på Maugrims rygg och de sprang iväg. Hon kastade en blick över axeln mot kentaurens håll och vände sig inte om förrän han var utom synhåll. Hon höll tillbaka en suck och fladdrade envist med ögonfransarna för att hålla modet uppe. Aura hade alltid förmanat henne att vara modig och inte ge upp så lätt, att ingen som ville henne illa skulle någonsin vara värd hennes tårar. Hon ville göra sin mor till viljes, så mycket stod hon kvinnan i skuld. 1 jul, 2016 19:04 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen