PRS Mash-Up

Här tänkte jag, Vargrävling och Miss Donia rolla en mash up Det utspelar sig i en grekisk-dystopisk version av Strömstad. Det finns en mur kring Strömstad, och alla har samlats där av okänd anledning. God(s) know why. Där finns också en gladiatorarena (i gymnasiets källare), varför är en gåta. Letar man i en annan källare, nämligen Coop Konsums källare, hittar man ett gäng superhjältars högkvarter. Vem är mannen med den svarta kappan och varför går det rykten om att en trollkarl med en stor, grå hatt synts till i sällskap med en snubbe misstänkt lik Edward Cullen?
Vad är det med ledaren för rebellerna och de där superhjältarna i mataffärens källare och var kommer grekiska gudar och annat religiöst in?
Finns det verkligen en grekisk gud - Poseidon - under bryggan på Torskholmen och vad är grejen med portalen till Dimmornas ö och Himmelby, ur vilken tre alver och en lila drake stiger fram? Hur hänger allt detta ihop med Banes stjärnkikare och taket på rådhuset?


Du får se, men inte pilla. Speciellt inte på Ingers kappa eller den törre bullen hon nästan fick från ledaren av den grupp hon bekämpar och jobbar för - Andrew, han som aldrig varit utanför Strömstads mur.
Speciellt får du inte pilla på fisken i frysdisken på fiskemottagningen på Torskholmen, för då kanske Maximus kommer i full fart från tvärs över Strömstad, han som är en sådan bra vän till Poseidon och Gandalf - också kallad Batman.

Var kommer den där snygga killtjusaren Anastasia in i bilden, är det en romans på gång mellan henne och en viss superhjälte som råkar heta Göran? Göran som tycker om att rida på Strömstads ridklunbb, som snart ska slå igen - om nu Gandalf som har hingstfobi får bestämma.



Mina karaktärer:
Andrew
Bane
Akaya
Ametist
Lopt/Loke
Maximus
Rebecca
Poseidon
Andra biroller

Vargrävlings karaktärer:
Inger
Göran
Torleif
Aurant
Leif
Lucass
Per-Arne
Andra biroller (inkluderar en häst)

Miss Donias karaktärer:
Anastasia
Fern
Donia
Andra biroller (inkluderar en pegasus)

Inger

Hon drar igen den tunga dörren med en kraftansträngning. Det är en sån där dörr som gnisslande låter sig rubbas, bit för bit, tills den stannar millimeter från att stängas bara för att handtaget inte går att dra ner.
Inger sparkar lite på dörren, men ägnar den inte någon mer tanke. Det är inte många som hittar ner till källaren under mataffären mitt i stan. Det är inte många som vet om att det finns en källare under mataffären överhuvudtaget.
Källaren kommer man inte åt om man letar på de mest uppenbara ställena. Det går ingen hiss eller trappa, finns inga hemliga luckor i det slitna golvet med det svartprickiga mönstret, inga små dörrar i lagret.
Vill man komma åt källaren får man gömma sig i dunklet under första bron, nere vid den forsande strömmen som gett staden sitt namn. Där finns ett hål, gömt bland snåriga buskar som ser ut att höra hemma där - och så småningom också en tung dörr, den dörr som Inger nu lämnar bakom sig. Lamporna som hänger i taket blinkar och kastar underliga skuggor, men Inger är inte längre mörkrädd. Hon var det, men hon har övertalat sig att hon inte är det - och så är det med det, inte mycket mer än så. Oftast i alla fall.
Ännu en dörr, men denna går lätt att få upp och plötsligt står hon i det bländande ljuset från Lucass ficklampa.
Inger säger ingenting.
Inte Lucass heller.
Inger håller tafatt upp påsen med chips som hon köpt, det prasslar onödigt högt i det nästan ekande, tomma rummet som de befinner sig i. Det skrämmer Inger lite att det är så lätt att hitta deras gömställe - vilken unge som helst kan ju leta upp hålan vid buskarna och putta upp den tunga dörren med tillräcklig beslutsamhet.
Hon undrar varför källaren finns under Coop Konsum överhuvudtaget. Den sträcker sig i flera rum och korridorer, tomma, övergivna - bara massa papplådor och stolar - det gör henne illa till mods. Lucass bryr sig inte. Han riktar den allt mer dämpade ficklampan mot det smutsiga golvet och sliter påsen med chips från hennes händer.
"Orkade inte leta upp ljusknappen," mumlar han och slår sig ner någonstans framför Inger. Hennes ögon vänjer sig sakta vid mörkret då hans ficklampa slocknar långsamt.
Hon kan se hans konturer, men inte mycket mer än så, sedan sträcker hon ut armen till vänster och slår på ljuset med himlande ögon.
"Du orkade inte," säger hon.
Lucass ler med munnen full av chips.

Maximus

Maximus cirkulerade runt omkring honom, något framåtlutad, bredbent för att stå stadigt och hålla balansen vid de hårdaste slagen. Hans gladius låg välbalanserad i handen. Mannen mittemot honom gjorde ett snabbt utfall, som Maximus snabbt parerade och gensvarade med ett rapp mot motståndarens handled, som tappade svärdet av reflexen. Motståndaren slängde sig snabbt ned på marken för att undvika Maximus nästa slag, och samtidigt nå hans svärd igen. Han hann inte särskilt långt innan Maximus satte gladiusen emot hans hals, och han stelnade till. Han tog bort gladiusen och hjälpte Bacchus upp igen, log emot honom.
"Bättre reflexer, men annars bra attack", sade han med ett leende, något flämtande efter träningsstriden. Bacchus flämtade och nickade, men svarade inte. De var i gymnasieskolans källare, där det nu var en gladiatorarena, och Bacchus och Maximus hade under de senaste dagarna tränat tillsammans inför helgen då det var dags för gladiatorstrider igen. Än hade Maximus ingen aning om vad han skulle slåss som eller mot - det kunde bli som bestius eller retiarus eller vad som helst, han hade ingen aning. De fick reda på det samma dag. Men efter flera års strider lärde man sig att inte oroa sig eller ens tänka på möjligheten att förlora. Det var bara vinna som gällde, och de kunde inte göra mycket åt sin situation. Men Maximus hade blivit allt mer populär, och han misstänkte att han bara behövde några vinster till för att vinna sin frihet.

Inger (och Lucass)

"Har du fått tag på Rebeccas nummer?" undrar Inger medan hon med lätta och något trötta steg tar sig längre in i rummet. Lucass vänder sig om så att kontorsstolen han sitter på snurrar några varv. Han verkar inte känna av stämningen, luften som ligger tjock omkring dem. Den verkar hänga efter Inger som ett sånt där klassiskt moln som följer ens spår och ger dagen ett regnigt och grått täcke.
"Har du fått tag på någons nummer överhuvudtaget?" suckar Inger och sparkar på en låda. Hon har tryckt hakan mot bröstet så att det från Lucass vinkel ser ut som att hon har två dubbelhakor.
"Jag fick tag på Rebeccas mobil."
"Hurdå?" Inger vänder sig inte om, antyder inte att hon bryr sig, men allvaret som ligger under hennes lätta tonfall avslöjar att hon försöker avgöra om Lucass använt sig av sina krafter eller ej.
"Jag smög upp bakom henne när hon var inne på någon jävla app och sprang iväg med telefonen."
Inger vill hemskt gärna slå huvudet i vägen, om och om igen.

Rebecca

Rebecca gick nedför den lilla trappen och in till lunchen, med Scarlett bredvid sig, småpratandes. Det var torsdag. Rebecca längtade tills imorgon, då hon efter skolan skulle till Asgård igen, för träning. Om nu Loke hade kommit tillbaka, vill säga. Titt som tätt försvann han utan ett ord, och så hade varit förra helgen. Så hon och Scarlett hade tillbringat den delvis med att bara driva omkring i Asgård och delvis med att vara hemma för en gångs skull. Rebecca surade fortfarande över killen som tagit hennes mobil - hon hade inte ens hunnit se vem det var. Hon hade tänkt tanken att translokera tillbaka den, men förkastat tanken. De var trots allt på Midgård, och vem skulle inte bli vettskrämd om mobilen bara försvann ur handen? Så det var väl bara att köpa en ny. De gick in i matsalen - fiskpudding. Som vanligt äcklig mat. Suck.

Lucass

"Lugna ner dig," säger han med ytterligare en snurr på den där dammiga kontorsstolen som han har krönt sin tron. Inger må vara den som bestämmer (mest för att hon är en perfektionist), men han är kung över källaren. Han hittade den av de två, även om Inger stötte på honom där nere en regnig onsdag av misstag för ett år sedan. De hittade den båda, enligt Inger. Lucass är övertygad om att hon följde efter honom.
Hur som helst.
"Jag lägger den utanför lådan med borttappade grejer när lunchen är slut. Jag tänkte bara skriva ner numret och inget mer än så."
Inger kastar en blick på Lucass.
"Kanske tänkte jag kolla hennes bilder, men det var bara en massa underliga bilder från den där Marvel-filmen... Thor?"
Inger himlar med ögonen.
"Du vet absolut ingenting om varken Rebecca eller hennes hemlighet, huh?" säger hon.
"Jag springer inte runt i staden och samlar oviktigt information bara för att fjäska för Andrew," svarar Lucass och fiskar upp Rebeccas mobil ur den svarta huvtröjan han har på sig. Den är svart, ganska sliten och ganska tråkig. Skulle kunna vara vems mobil som helst, men när Lucass sätter igång den och visar notifikationerna från Rebecass snapchat, syns tre stycken snaps från Scarlett.
Lucass reser sig från kontorsstolen, lämnar chipspåsen på golvet och vinkar med den lediga handen åt Inger. Lunchrasten är snart slut, det är en ganska bra bit att gå hela vägen tillbaka till skolan. Inger går inte i gymnasiet som Rebecca och Lucass, så hon har tid kvar att hänga nere i mataffärens sunkiga, oanvända källare.
Dörren slår igen bakom Lucass och hans relativt magra rygg försvinner runt hörnet.

Rebecca

Lunchrasten var snart slut, och Rebecca och Scarlett började gå mot idrottshallen för att byta om till idrottslektionen. Rebeccas blick drogs till sidan av trappen, där en gänglig, brunhårig kille i svart huvtröja stod lutad vid lådan med borttappade saker - och lade dit hennes mobil, sådär lagom diskret. Hon log lite, låtsades inte om honom förrän han gått därifrån, då hon gick fram för att ta den och därefter fortsatte ned mot idrottshallen för att ha sin idrottslektion med Per-Arne, han som inbillade sig att han var en sådan fantastisk spion och sångare. Rebecca skulle aldrig glömma när den fete mannen skulle ha gymnastiklektion med dem. Minnen för livet.

Per-Arne

Per-Arne hade ätit alldeles för mycket till lunch och nu satt han och kallsvettades på en plint medan fler och fler elever fyllde upp madrasserna han hade lagt upp i en ring framför sig. Idag skulle de spela handboll och Per-Arne undrade återigen varför han utbildade sig till idrottslärare. Eleverna som tålmodigt satt och viskade, fnittrade och kollade instagram verkade undra samma sak. Vad gjorde Per-Arne där och vad hade han för drömmar som ung? Hade Per-Arne någonsin varit ung?
Bara en blick på hans kläder, glasögon och spruckna läppar räckte, svaret var nej - Per-Arne kunde omöjligt ha varit ung förut.
Dessutom, hur kunde någon veta säkert? De var så mycket konstigt som hände under ytan i Strömstad. Så många rykten, så många gäng och hemligheter. Inte ens de som själva stod i skuggorna såg något klart framför sig.
Per-Arne sköt undan de tankarna och harklade sig.
"Två lag, handboll. Ni kan reglerna."
Per-Arne gav dem alltid fria händer, mest för att han var lat och dels också för att han njöt av de bråk och regelbyten som alltid hände utan någon klar ledare i klassen. Det gav honom en klar blick av varenda elev.
Per-Arne var en utmärkt person att ha i rebellgruppen under Andrews styre, med ögon i nacken och välutvecklade analysförmågor stod han fast vid sina beslut och skröt bara precis så mycket som behövdes om sina kunskaper.
Han var bara idrottslärare som täckmantel för att undersöka källaren under gymnasieskolan.
Det kunde ju ingen annan veta. Speciellt inte eleverna på skolan. Per-Arne var ju bara en gammal och mossig idrottslärare som förmodligen aldrig varit varken ung eller gammal. När han med ett gällt visslande signalerade åt dem att börja matchen var det ingen tvekan om att han hörde hemma i gympasalen.

Maximus

Maximus gick ut ur arenan, ut genom grinden till vapenförrådet. Han gick medvetet en bit ifrån burarna - de hade fångats vargar inför helgen, och de var hungriga. Gallren användes egentligen för brännjärnen under gladiatorstriderna. Man stack in brännjärn genom gallren, som man sedan motade backande gladiatorer inåt med igen. Maximus och Bacchus var genomsvettiga båda två där de gick in i vapenförrådet, iklädda skydden för en retiarus. De hade mindre skydd än de andra kämparna, man hade bröstharnesk men inte särskilt mycket mer. Byxor i säckväv. En retiarus slogs med snabbhet och smidighet, och då fanns inte plats till många skydd. Man fick vara snabb helt enkelt. De två stora männen hängde av sig sina svärd under tystnad. De var inte stora som i feta, utan stora som i muskulösa och långa. Nä, inga slavar var feta. Man slösade inte mer mat än absolut nödvändigt till sina slavar. Bacchus stannade där, i slavboendena, medan Maximus istället bodde i det gamla museet i Strömstad. En fördel med att vara skicklig gladiator var att man blev behandlad mycket bättre än andra slavar. Han började ta sig uppför trappen som ledde upp ur källaren, kom upp i byggnaden där gymnasiets idrottssal låg. Det här stället var som en labyrint med dörrar, med omklädningsrum och salar och källartrappor... Maximus bytte inte om på arenan, utan hemma istället - man bytte inte frivilligt om i samma rum som en massa svettiga gladiatorer. Så nu gick han runt i bröstharnesk, säckvävsbyxor och svettig som en gladiator - efter att tag blev man van vid konstiga blickar. Han styrde stegen mot en dörr som han trodde ledde ut, om han kom ihåg rätt.

Det gjorde han inte.
"Men vid Hades..." svor han tyst när han fann sig själv stå i en idrottssal fylld med handbollsspelande ungdomar.

Inger

Lucass glömde ge henne numret till Rebecca. Det irriterar henne mer än hon vågar erkänna, att hon för det första måste leta upp den där påstådda hjälten på facebook och sedan sjunka så lågt att hon skickar ett meddelande till honom. Hans profilbild är också löjlig, det är en bild av honom där han sticker ut tungan och Inger vågar gissa på att han byter profilbild hela tiden. Ingen har ork eller bryr sig tillräckligt mycket om Lucass för att ens gilla hans profilbilder längre.
Med en suck trycker Inger på att skicka meddelandet, det första hon någonsin skickar till honom.

Hon kastar blickar på ett gäng killar, bland dem står Göran som är Ingers hemliga förälskelse. Hon vet att han hänger med Anastasia och att de förmodligen kommer bli ihop - om de inte är det redan, men Inger ger honom ändå ett svagt leende när hon passerar honom. Han har köpt en glass och rör sig åt samma håll som Inger. Backen från Södertulls är inte så lång, men den känns lång när killarna går och stirrar henne i nacken. Allt det där självförtroendet som Inger låtsas att hon har försvinner. Det är som att riva en mur för att bygga en annan.
Hon skyndar vidare, spelar något på mobilen bara för att se upptagen ut.
Lucass skickar henne ett meddelande när hon äntligen är bakom skolan och klafsar i blöta löv. Det ser så tråkigt och grått ut bakom skolan, men det är inte lövens fel. Även om Inger är glad att hon snart går ur nian (förhoppningsvis med A i fysik), kommer hon sakna att dra ner till Södertulls eller biblioteket. Hon vet inte vad hon tycker om att lämna sina vänner heller, det känns skönt att få börja om. Bara tanken får fjärilar att fladdra i magen.
Inger skriver med skakiga fingrar ett meddelande till Rebecca.
Trappgången ekar när hon tar sig upp med trötta steg. Hon har fortfarande blicken fäst på den fyrkantiga skärmen som är hennes nya mobil. Hon fick den när hon fyllde år i vintras och har inte använt den så mycket. Det är svårt att skriva på den och Inger har hotat många gånger med att drämma in den i närmaste vägg, men det känns inte rätt att göra det när hennes föräldrar lagt ner pengar på att köpa den till henne.

Vi behöver prata, möt mig utanför biblioteket när skolan slutar. Jag bits inte.

Det är allt Inger skriver. Det låter avskalat och det är det också, men Inger orkar inte väva in sina ord i sockervadd och skicka med en kram på köpet. Rebecca måste komma och så är det bara.
En gnagande oro för att Rebecca ska missförstå och antingen vänta utanför gymnasiets eller högstadiets skolbibliotek istället för biblioteket nedanför Södertulls. Samtidigt vet hon att Rebecca vet bättre. Inger fnyser. Det är inte Lucass vi pratar om här, tänker hon.


Per-Arne

Okej, Per-Arne hade inte väntat sig att en gladiator helt plötsligt skulle dyka upp i den röran som för tillfället var handbollsspelande ungdomar.
Det verkade inte heller som att Per-Arne var den enda som fann det underligt att en gladiator plötsligt dök upp i den röran som för tillfället var handbollsspelande ungdomar.
Han såg lite malplacerad ut, om Per-Arne skulle vara ärlig. På samma sätt förstod han att hans misstankar om en gladiatorarena under gymnasiet kanske inte var en så skruvad hypotes trots allt. Med ögonen hopknipna till smala springor i det feta ansiktet, såg han efter gladiatorn som fort tog sig ut ur salen, till synes oberörd av kaoset han befann sig i. Per-Arne kunde inte låta bli att undra om det kanske var minst lika stökigt nere i den gladiatorarenan han trodde sig vara på spåren. Det gällde bara att hitta den också.
Jo, tänkte Per-Arne. Allt skulle han hitta den - hitta den hemligheten och alla andra hemligheter som Strömstad ruvade på. Det var en skuggbelagd stad och skuggor bär alltid på gömda hemligheter.
Per-Arne blåste i sin visselpipa.
"Slut för idag!" - han orkade inte med mer stök och skrik. Han ville ha en kopp kaffe. Lektionen var över, Per-Arne behövde tänka.