Tredje Riket

Rollspel mellan Vildvittra, Shapiro & Angelinaa

Världskrig och naturkatastrofer har fått världen att gå åt helvette. Människor vände sig mot varandra och nya krig utlöste varandra.

Nu flera generationer senare har det byggts upp en stad av de som segrade i krigen. Stadens murar skyddar från allt och många av stadens invånare har inte ens varit utanför murarna. Staden har alla bekvämligheter och framtidsprylar man kan tänka sig.

Utanför murarna lever dem som inte vann krigens efterlevande. Men där lever även de som inte passar in i staden, dit skickar man rebeller, folk som hotar de styrande.
Dit skickas folk med fysiska och psykiska fel, ja alla dem som inte passar in i det perfekta samhället och hotar det.
Dit skickas de som vägrar att fortplanta sig för artens överlevnad.
Dit skickas tjuvar, mördare och andra, ja alla som inte passar in i den perfekta världen.

Namn: Tasha Stone
Ålder: 20 år
Könstillhörighet: Kvinna
Utseende: Intensiva klargröna ögon som man minns om man ser dem.
Svart långt hår som oftast är flätat i en fläta.
Av medellängd, smal, smidig och ljus hy.
Kläder: Trasiga svarta jeans, svart tröja med huva, svart skinnjacka och avklippta skinnhandskar som är praktiska när hon klättrar.
Svarta knytkängor, ej de på bilden.
Bär även en svart sjal att dölja munnen och ansiktet med. När hon har huvan på sig är det endast hennes ögon som syns.

Orsak till att vara utanför staden: Anklagad och fälld för mord på en av de styrandes fruar. Hon var ett känt och efterlyst ansikte för ca sju år sedan, innan hon blev fälld och utslängd.
Familj: Hennes mor och far var duktiga och skötsamma stadsbor. De följde alla regler och gjorde allt de styrande sa. Att förlora sin dotter tog de inte hårt, det var mer en lättnad och ett nytt barn var redan på väg.
Övrigt: Anklagelserna mot henne stämmer inte, men det är det ingen som vet. Inte många vet om henne egentligen, hon var bara en upptågsmakare som inte passade in. En sådan som inte kunde sköta sig på lektionerna i skolan, inte kunde lyssna. En sådan ingen kunde rå sig på och därför orätt kastades ut.

Satan du skrämde mig lite med "Tredje Riket" (Om man tänker Third Reich) x'D Aja då kan jag ta bort den rädslan, hasåkul ni!

Namn: Lael Ocano
Ålder: 19 år
Könstillhörighet: Kvinna
Utseende: Kastanjebrunt kortklippt hår, bruna ögon. Just under medellängd, solbränd hy och ganska smal.
Kläder: Tajta röda byxor, grått linne, svart hoodie om det är kallt, svarta sneakers, och svarta örhägen.
Orsak till att vara utanför staden: Anklagad för grov stöld. Hon var anklagad av en av sina rivaler i skolan. Men är egentligen oskyldig.
Familj: Hennes familj är högt uppsatta i staden. De har det mycket bra ställt och Lael trivdes verkligen med dem. Hon har fem syskon. Ett äldre och fyra yngre.
Övrigt: Eftersom att familjen är så högt uppsatta var det en katastrof att en av deras barn blev anklagad för stöld, och processen för att kasta ut henne blev påskyndad så hon inte kunde skada familjens rykte.
Hon är lite av en brat, men har passat bra in i staden, och ingen trodde hon någonsin skulle göra nått för att bli utkastad.

Fick höra att jag fick vara med här? :o Om det nu är fel är det bara att säga till x'3

Namn: Lucas (Luc) Grismanteu (Utalas: Grimantö)
Ålder: Omkring 30, han säger väl sen
Könstillhörighet: Man
Utseende: Sliten, skäggstubbig oftast och med är och andra utmärkelser i ansiktet, hans huvud är medelstort men hans kropp är ganska vältränad, hans händer är välarbetade och slitna, likadant med större delen av hans kropp, hans hår är kort men flottigt och ofta satt bakåt, dock har han även hatt ofta för att det inte ska märkas, hans ögon är blåa och smala och på ena handen har en ett ärr som ser ut som två blixtar bredvid varandra.
Kläder: Lucas går ofta klädd i sin stora gråa uniformsrock med flertal fickor och utmärkelser på högra delen av bröstet, han har även en stor grå hatt med ett stadens märke på sig, även svarta skinhandskar och ett par svarta boots, han ser verkligen ut som en överbefälhavare.
När han dock är ute och rör sig i skogen tar han av sig rocken och har en väldigt tajt, helt svart, bomulls klädnad under den, då kastar han även av sig hatten och använder oftast ett par lite bättre springskor,
Orsak till att vara utanför staden: Som ledare för S.H.P.U.M (Statens Hemliga Polis Utanför Muren) är det hans uppgift att söka upp rebell läger med sina mannar och förstöra dom, och samtidigt försöka arkivera alla utanför muren så att staten vet exakt vilka som är där, vilka är vid liv och vilka lyckas bygga sig liv utanför staden. Ser han att folk har det för bra utanför muren har han order att visa dom felskapade människorna att dom inte har liv värda att leva.
Familj: Döda allihopa, väldigt lång linje med franska rötter dock, och dom till skillnad mot möjliga andra familjer har stått hårt vid sin släkthärkomst och genom manipulering har dom lyckats klara sig på de vinnandes sida väldigt ofta. Hans familj nu är alla hans vanskapta barn som löper amok ute i lekparken (Utanför muren)
Övrigt: Han bryter rätt grovt på franska, han är inte alls en rebell och är väldigt bra på att komma ihåg folk om han får se dom nära. Han är inte den trevligaste och finner nära på njutning att störa andra

Tasha hoppade ner från vad som en gång varit ett hus eller något men som nu var en ruin. Dessa ruiner kunde dölja trevliga upptäckter, eller farligheter. Förgiftande gaser eller farliga djur kunde också finnas där. Hon hostade till av dammet då hon flyttade på en av de stora stenblocken. Tur var så hade hon dragit upp sjalen över ansiktet och huvan över håret. Som vanligt syntes enbart hennes ögon, hennes ögon som var omgärdad med svart färg och hade långa svarta ögonfransar. Det gav henne en mer intensivare blick och höll folk på avstånd. Vapen hade hon också kommit över och de hängde i ett bälte om hennes midja. Men det var gamla vapen, en vanlig gammal pistol som snart hade slut på sina kulor, två dolkar och en kniv.
Hela hennes utseende, klädnad och allt hon bar var för att gömma sig, vara ensam, hålla folk ur vägen och skrämma dem. Hon hade blivit av en ensamvarg men klarade sig väldigt bra. Ingen kunde tro att hon var den lilla flickan som kastas ut att dö utanför murarna. Då hade hon varit åtalad för mord, nu hade hon mördat. Men det var i självförsvar då hon var under hot.
Tasha ser upp, hade det plötsligt inte blivit väldigt tyst? Hon hörde inte fåglarna mer. Genast slutade hon med det hon höll på med och drog sig undan. Något hade stört den fridfulla tystnaden och hon gillade det inte, här brukade sällan människor vara. Här var det alltför öppet och otryggt. De flesta höll sig i skogarna, i grottor och i de underjordiska grottorna, där de byggt upp ett tryggt samhälle.
Tasha tillhörde inte det samhället, hon var sin egen och de flesta undvek henne då hon väl kom på marknadsdagar och liknande. Hon hade rykte om sig att vara farlig och hänsynslös. Hennes utseende bidrog till det, ingen hade sett henne med neddragen huva och utan sjal. Rykten om att hon mördat inne i staden förbättrade heller inget.

Lael sjönk uppgivet ner på marken. Dagen innan hade varit dagen hon blev utkastad från sitt hem, från staden hon älskade. Hon hade fortfarande inte förstått att hon inte var välkommen där längre. Hon var säker på att hon närsomhelst skulle vakna upp hemma i sin säng, och upptäcka att hela upplevelsen bara var en hemsk mardröm.
Det var tre dagar sedan hennes lärare hade bett om att få kolla i hennes väska. Lael hade varit väldigt förvirrad, och förvirringen hade växt när läraren öppnade hennes väska, och den var full av saker som inte var hennes. Dyra smycken och senaste tekniken. Lael hade inte ens sett sakerna förut. Hon hade tittat upp och sett en av sina klasskompisar stirra skadeglatt tillbaks. Efter det började det overkliga. Hon fick ingen ordentlig rättegång, eller chans att försvara sig själv. Kanske hade det varit annorlunda om hon inte fortfarande bodde hos föräldrarna. Men nu när hon gjorde det var det av största vikt att hon inte förstörde deras ryckte, och hon kastades ut.
Första dagen och natten hade hon stanna alldeles utanför muren, och sovit där. Eller försökt sova där, hon fick inte en blund. På morgonen hade hon blivit bortmotad av några vakter på muren. Hon hade utan plan börjat gå därifrån. Hon var så hungrig och trött att hon knappt orkade röra sig. Allt på utsidan verkade hemskt. Hon skulle dö här, och det snart. Hon hade ingen aning om vart hon var, hon kunde väl inte lyckats komma så långt ifrån muren? Kanske borde hon försöka ta sig tillbaka dit, men först behövde hon vila. Hon orkade inte ta ett steg till.

Luc Grismanteu stod i ett rum och övervakande ett förhör av en yngre kille, det stod två andra av hans medarbetare i rummet och använde den gamla pålitliga "Good-cop Bap-cop"-taktiken, den verkade även funka ganska väl. Ungen erkände tillslut hur han hade planerat mordet på en av de högre uppsatta männen inom staden. Luc log belåtet och höjde en liten kommunikator för att kontakta vaktstyrka, han spelar en uppspelning av där killen erkänner för vaktstyrkan över kommunikatorn, dom svarar till honom att dom skickar dit två vakter. Hans två kumpaner kommer in rummet och ser på killen genom glaset, Luc log självsäkert och sa hest.
"Ces't veldigt effektivt att inte ha rättegång, eller 'ur pojkar?"
(Det är väldigt effektivt att inte ha rättegång, eller hur pojkar?)
Dom båda nickar och ler ett falskt leende, dom var inte så bekväma omkring Lucas och tyckte han var... Rakt ut galen ibland.
Vakterna slog sig in i rummet med killen snart nog och tryckte upp gevär av den senaste technologin i hans huvud. Dom ropade på honom att han skulle resa sig och dom ledde honom sedan ur rummet. Lucas gick ut genom dörren i rummet han stod i och rättade till glasögonen på den lite småkrokiga näsan, han följde efter vakterna och pojken en bit innan han kände hur kommunikatorn vibrerade i bältet han hade runt sin gråa rock, han tog upp den och tryckte på knappen för att prata.
"Oui?"
En klar stämma sa tyst och nästan viskande att han skulle rapportera till General Smith's kontor, han svarade inte men vände på klacken och började gå mot kontoret han blivit dirigerad till med starka steg i det kalla betong golvet, han kom fram till dörren och suckade lite, han höjde handen med ärren och knackade på med pekfingret, det tog ett tag men mannen på insidan ropade att han kunde komma in. Lucas gick in och såg sig omkring med ett höjt ögonbryn, det var en hel del andra män där, och vid sitt skrivbord satt generallen, några män verkade ganska nervösa men Lucas höll sig mycket lugn, han nickade kallt så hatten täckte hans ögon i några sekunder innan han gick fram till skrivbordet för att lyssna på vad Generallen hade att säga.

Vad som hade orsakat denna tystnad? Ja, det fick Tasha snart bevittna. På vägen genom det som en gång varit stad rörde sig en possession med soldater och fångar. Det var inte många soldater, men de var beväpnade. De var beväpnade med den teknologin Tasha behövde. Hon studerade det hela och räknade ut sina chanser att vinna. Hon gjorde inte något sådant oöverlagt och fångarna brydde hon sig inte i. Vad staden skulle med fångar till visste hon inte, men inte var det att ge dem friheten åter, det förstod hon.
Hon studerade fångarna, en familj verkade det vara, men ingen av rebellerna. Barnen var tre stycken mellan fyra och elva år.
Hon lät det hela passera gömd bakom en nedrasad mur. Hon kanske skulle klara detta själv, men det var inte säkert och fångarna skulle hon inte ha hjälp av.
Ibland var soldater färre, eller bara ynglingar som tränades. Dem brukade hon enkelt övermanna. Vissa överlevde, andra inte men de alla blev skadade av hennes dolkar. Hon var skicklig och hon tog vad hon ville ha av förnödenheter och annat. Vapen så som kläder hade hon fått på så vis. Men även på annat vis, letat fram här i begravda städer. Nu saknade hon enbart en av de där vapnen de ägde, de var effektiva.
Svarta skuggan hade hon hört att hon kallats av soldater, kallats i staden. Hon gillade det, gillade att ingen visste vem hon var. Ingen visste vem hon var, inte ens rebellerna, ingen litade på henne.
Hon väntar en halvtimme innan de är försvunna innanför stadens murar innan hon åter började röra på sig. Nu började hon ta sig mot skogarna, hon behövde ha mat.

Lael visste inte hur länga hon bara satt på marken och stirrade. Hon hade inte fått ta med sig en klocka ut i vildmarken, hon hade inte fått med någon teknik över huvud taget. Hon hade aldrig varit utan det innan. Om det inte vore för hela grejen med att kastas ut för att dö skulle nog avsaknad av teknik vara en liten större grej. Nu vara det mest en irriterande detalj. Fast det var klart... Skulle hon ha teknik skulle hon kunna komma i kontakt med sina vänner, de kanske skulle kunna hjälpa henne? De måste ju veta att hon var oskyldig! Det måste ju defensivt finnas ett sätt att bevisa det. Hon fick en plötslig klump i magen. Hon visste exakt vad som skulle hända om hon kunde komma i kontakt med vännerna innanför muren. De skulle inte hjälpa henne, antagligen skulle de berätta för myndigheterna att hon hade försöka prata med dem. Det var i alla fall vad Lael skulle gjort i den situationen. Aldrig skulle hon ens tänka tanka att ha kontakt med någon utanför muren medan hon själv var säker på insidan. Det spelade igen roll om hon visste att personen var oskyldig. Genom att prata med någon utanför bröt man väl miljarder lagar, och det slutade med att en själv blev utkastad. Det fanns ingen Lael skulle riskera det för, och ingen skulle riskera det för henne heller.
Lael tog sig tillsist långsamt och plågsamt upp på fötterna. Hon var i en skog, hon hade aldrig varit i en skog förut. Om hon var i bättre form skulle hon oroa sig för vilda djur. Nu orkade hon inte riktigt med det. Den lilla energin hon hade behövde för att leta mat. Hittade hon inte nått att äta, snart, var hon körd. Fanns det verkligen tillräckligt med mat i en skog för att hålla en person vid liv? Lael hade alltid haft för sig det, men nu när hon var här visste hon inte. Hon hade inte sett något hon visste var ätbart. Men sen var hon ju inte van vid att se råvaror i sitt naturliga habitat.
Hon såg sig omkring, något fångade hennes uppmärksamhet. En buske, med röda bär. Hon skyndade sig fram emot dem och plockade ett. Hur visste en om bär i vildmarken var giftigt? Det fanns ju inga etiketter, eller andra varningar. Var det värt risken att smaka ett? Skulle det döda henne? Hon kände inte igen det, det var knappast ett bra tecken. Fast det såg så aptitretande ut. Kanske kunde det också släcka en del av hennes törst? Hon luktade på det, det gav inget. Hon behövde ta beslutet, var det värt risken eller inte?

Lucas höjde sitt vaxade ögonbryn åt Generalens förslag, att göra en lista över alla utanför muren och krossa alla som skulle kunna skapa problem för staden, det lät som ljuvlig musik i Lucas' öron. Männen i rummet fick höra om hur staten fått reda på att det fanns tunnlar och hela samhällen dolda under marken i skogen, alla reagerade olika på det, några blev bleka som lik, om det var i rädsla, avsky eller annan känsla kunde inte Lucas avgöra, han märkte det nästan inte ens, han var för upptagen med att lyssna på den genialiska idéen. S.H.P.U.M, sa Generalen. Statens Hemliga Polis Utanför Muren. Lucas stod så nära skrivbordet han kunde, när Generalen tillslut beskrivit hela idéen drog han en hand över sin tomma hjässa och såg sig omkring i rummet.
"Så vilka vill ta tag i att leda operationen?" Sa han nyfiket och Lucas vinkade direkt till, även en annan man på andra sidan bordet vinkade dock till och Lucas fick tänka fort, han muttrade hastigt och funderade hur han skulle manipulera situationen så fort som möjligt, han skrev tillslut en liten lapp medans Generalen funderade och passerade lappen inunder Generalens armbåge, på den lilla lappen var det beskrivet hur någon där inne var skickad att lönnmörda Generalen, Generalen såg upp mot Lucas och nickade, paranoid var han och där av lättlurad. Lucas såg mot dom andra männen misstänksamt och fick god tjänande att eskortera Generalen ut, väl ute kunde han börja tala på riktigt medans dom begav sig mot ett annat kontor.
"Så vous förstår Monsieur Smis, je un genial monsieur pour le travaille, pourqui? Oui, tu sais... Je suis otrolig på att komma i'åg folk, je ne oublié rien en människas ögon, je scannar dem, från iris till ögonfransar, et je ne oublié rien dom ögonen! Aldrig!"
(Så ni förstår Herr Smith, jag är en toppen man för jobbet, varför? Jo, du förstår... Je är otrolig på att komma ihåg folk, jag glömmer aldrig en människas ögon, jag skannar dom, från iris till ögonfransar, och jag glömmer aldrig dom ögonen! Aldrig! (Jag kör hardcore på att han är lite fransk! Förlåt men det låter coolt x'D))
Generalen tvingades fråga vad han sa en gång, då det franska tog över lite, så Lucas fick återupprepa. Generalen tänkte lite och lutade huvudet från sida till sida, han var lite kortare än Lucas, dom stannade till vid en dörr och Generalen såg ned i marken.
"Ja, ni har visat det tidigare Luc... Och vi behöver få igång detta projekt snart, vi har inte tid med en debatt om vem som ska leda projektet. Äsch, du får jobbet! Samla resurserna ni kan behöva och möt era soldater vid stora statsporten, ni får sätta upp en bunker i närheten som en huvudbas, och sedan sätta upp små scoutskydd. Hitta den här basen Luc, och du kommer ta plats vid min sida som General." Sa han och höll fram sin hand, Lucas log brett och smått ondskefullt när han tog handen i sin, dom skakade hand om det och Lucas nickade lite så att hatten syntes väl igen, hans rivna ansikte smått dolt under den, han såg ned på sina skor ett tag men nickade sedan åter igen mot Generalen, han saluterade med ena handen bakom ryggen och gick sedan därifrån för att bege sig till sitt kontor för att plocka ihop och bege sig mot sitt hem en gångdistans därifrån, det var ett rätt fint lägenhetshus där han och andra statsmän bodde, han hade en rätt stor och fin lägenhet helt målad i vitt, han klev in och tog av sig hatten för att gå och plocka ihop allt han kunde tänka sig vilja ha med sig ut i vildmarken. Han lade allting i två väskor som han kunde häva över axlarna och knyta fast, han tog sedan sin hatt och släckte för att gå ut och bege sig mot statsporten han blivit hänvisad till, han hade inte fått en tid om när projektet skulle starta, så han kunde lika gärna övernatta vid muren om dom inte skulle dyka upp idag, han var minst sagt ivrig att få komma ut och se hur många ansikten han kunde komma ihåg från utsidan, det var som att han skulle se massa gamla skolfotton och se hur alla har förändrats, men ögon... Ögon ändras inte, tänkte han, Hur mycket maskara man än lägger på och hur många linser eller ögonfärgsändringsmedel man än använder, under allting så är ögon detsamma. Tänkte han när han närmade sig porten.