Vad krävs för att överleva (öppet)

Vad krävs för att överleva?

Det var ett tag sedan jag skapade ett roll nu så och jag vet att det här är allt annat än originellt men hoppas någon vill vara med.

Tredje världskriget har precis tagit sitt slut. Städerna är omringade av höga murar med inget annat än sten, öken och förstörelse liggandes utanför.
Kriget som varade mellan människor och de med ”gåvor” vanns av människorna. Som fortfarande håller på och försöker utrota de sista av sina fiender. Men de finns fortfarande dem som lever under ytan, fångar i sitt egna skinn och desperat försöker hålla sig under radarn. Det finns dem som är fyllda av hat och är ute efter hämnd. Det finns dem som försöker skapa en värld i balans var de alla kan leva likvärdiga. Vem är du?

Så det finns de med övernaturliga gåvor. Mutanter, monster eller vad normerna nu vill kalla dem. Rollet handlar om en grupp med människor/mutanter/monster/whatevs som träffar på varandra och gemensamt försöker nå sina enskilda mål, vad de nu kan vara?
Det är ett väldigt öppet roll som kan leda lite vart vi vill, eller vart våra karaktärer vill.

Några få regler för allas trivsel:
- Rolla inte ut någon annans karaktär.
- Ta inte över/styr någon annans karaktär.
- Skriv gärna lite längre inlägg och inte bara någon enstaka mening så vi får i lite mer flyt i rollet.
- Vi skriver i tredje person singular.


Mall:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Gåva: Dvs om din karaktär har någon övernaturlig talang.
Bakgrund:
Övrigt:


Mallar:

Jag vill vara med! Ska börja klura på en mall :3

Jag vill också vara med

Bara att skriva mallar.

Namn: Barn B258
Ålder: Ser ut att vara 20 år, hon vet inte.
Kön: Kvinnligt
Utseende: Runt 165 cm lång, ett grönt och ett blått öga (fel i konstruktionen), svart hår som dock har blivit rakat av dem på labbet, ljus hy med en del ärr och skråmor.
Hennes handled är tatuerad med hennes ”namn”.
Armen är lindat i ett blodigt bandage, efter att hon skurit ut ett chipp som satt där, som staten kunde finna henne med.
Svarta byxor, mörkbruna kängor, mörkgrönt linne, grå tröja och svart jacka.
Gåva: Kan andas under vatten, tack vare vattentanken hon gjordes i. Kan ha något mer hon inte vet om.
Bakgrund: Gjordes som ett bland många experiment på ett labb för statens räkning, för att övervinna de övernaturliga. Hon bland många andra konstruerades i olika vattenbehållare. När hon hade uppnått en ålder på ca tio år fick hon komma ut i verkliga livet, allt som inte var den vattenbehållare hon fötts upp i.
Hon bland många andra tränades, men de var alla misslyckade prototyper som togs prover på för att nya skulle bli bättre.
Hon och hennes syskon har aldrig blivit behandlade som människor, som mänskliga. De har alla dessa egenskaper men har setts som experiment. Fått mat och tränats för att hjälpa de experiment som kom efter dem.
Övrigt: Hon är misslyckad, hennes ena öra saknar hörsel och hon kan vägra order, även om det är svårt. Hon vet inte riktigt hur det är att umgås med andra, känna diverse känslor och leva fritt, i frihet.
De senare experimenten var som döda zombier och lydde alla order, till och med att döda sig själv.
Hon är en av de få, kanske den sista? Som faktiskt finns kvar i liv, någon som staten vill få tag på likt de andra.
Hon lyckades fly från staten men blev vittne till hur de tvingade hennes syskon att döda varandra och sig själva.

Namn: Aviendha (kallas Avi)
Ålder: 20 år
Kön: Kvinnligt
Utseende: Liten och nätt. Är bara 156 cm lång och smal, med små fötter och händer. Hon ser yngre ut än vad hon faktiskt är. Hon har ljusblont korkskruvslockigt hår som räcker henne nästan till axlarna. Hennes klarblå ögon är stora och ser nästan ständigt förundrade ut. Den lilla näsan och rosenknoppsmunnen förstärker bara hennes barnsliga och oskyldiga utseende. Hon ser ut som den gamla världens porslinsdockor, även om hon nu efter en tid på flykt inte ser lika prydlig ut längre.
Hon har ett par brungröna funktionsbyxor, ett svart linne och en stor mörkgrön stickad tröja över. Ytterst har hon en brun löst sittande vindjacka med stora fickor som räcker henne till knäna. På fötterna har hon ett par slitna gympaskor som en gång i tiden var vita.
Gåva: Kan framkalla ljus. Hela hon kan bli självlysande. Om hon är stressad eller under press så har hon svårt att kontrollera sina krafter och hela hon kan lysa upp som ett fyrtorn. Ju högre stress, desto starkare lyser hon. I en kontrollerad situation kan hon få specifika delar av sig att lysa, exempelvis en hand ifall hon bara behöver lite ljus.
Bakgrund: Avis föräldrar var båda personer med gåvor - så kallade mutanter eller monster av normerna. När hon var riktigt liten var det inget man tänkte på, i alla fall inte så hon uppfattade det. Men plötsligt kom kriget. Först dog hennes mamma. Hennes pappa och hon levde tillsammans i tre år till. Sedan lämnade även han henne och hon var ensam i världen. Det är bara tur som har sett till att Avi inte själv blivit tillfångatagen än och utrotad. Hon har aldrig stannat länge på samma ställe, och bytt grupp av människor ofta. Alltid i rörelse.
Övrigt: Under kriget blev hon fast under en raserad byggnad i nästan ett helt dygn innan de grävde fram henne. Hennes pappa hade bara några veckor tidigare dött, och den sorgen och chocken var fortfarande färsk i henne. Så det plus att vara fast i ett trångt utrymme utan solljus och utan att veta om hon skulle överleva utvecklade en förlamande klaustrofobi. Trånga mörka utrymmen triggar igång panikattacker hon inte kan kontrollera. Vilket i sin tur triggar igång hennes kraft. Det var på grund av det starka skenet som kom från henne som gjorde att de hittade henne i tid. Men samtidigt kan det vara väldigt avslöjande om hon vill gömma sig undan normerna.

(Fyller också i mer sen, måste sova!)

Nu är min klar

Är nog också klar tror jag

Är väldigt taggad på det här.
Eftersom ingen annan visat något intresse tänkte jag att vi skulle kunna köra igång.

Vildvittra, jag gillar verkligen idéen om experiment barn. Påminner mig om Dark Angel.

---------------------------------------------------

Det hade funnits en tid då Lux inte hade klarat av alla människor omkring henne. För trots hon vuxit upp runt dem så fanns det en tid då alla intryck fått hennes huvud att värka. Inte bara av ljuden som hon hade haft svårt att filtrera utan även alla lukterna som sveptes omkring henne. Vibrationerna i marken som kunde kännas som jordbävningar. Allt hade en gång fått hennes huvud att vilja explodera men den tiden var förbi. Istället hade hon lärt sig filtrera intrycken kunna urskilja vad hon ville hitta i mängden av dem. Leta efter specifika saker som kängor på den hårt packade marken, hur ett vapen säkrades, av hur order gavs i öronsnäckor. Det gav henne inte längre sådan splittrande huvudvärk som fick henne att krypa ihop till en boll utan var mer en dov knappt nämnvärd smärta som låg i baktankarna.
För år sedan hade hon aldrig kunnat urskilja samtalet som fördes med viskningar på andra sidan torget ur allt annat oväsen men nu var det inga problem för henne.

Avi slog långsamt upp ögonen i det fortfarande mörka rummet. Hon satt nedsjunken mot en vägg och runt omkring hennes sov fortfarande det massor av människor. De var alla så kallade monster. Utstötta, utpekade, nästan utrotade. Men när man såg dem så här, allt från gråhåriga gamlingar till små barn, så kunde hon inte förstå hur de någonsin kunde bli klassade som en samhällsfara.
Hon gäspade och rätade på sig. Enda sen kriget började hade hon haft svårt att sova. Hur utmattad hon än var så ville hennes kropp ändå inte sova mer än några timmar per natt. Hon höll upp vänsterhanden framför sig och tände ett svagt sken, tillräckligt för att hon skulle kunna resa sig upp och långsamt zickzacka sig ut ur rummet utan att kliva på någon. Hon slängde upp sin slitna svarta ryggsäck på ryggen, släckte skenet och drog på sig sina tunna läderhandskar innan hon försiktigt öppnade dörren och smet ut i den tidiga gryningen. Om man ens kunde kalla det för gryning, det var fortfarande helt mörkt ute.
Avi huttrade och drog upp huvan på jackan innan hon började gå längs den tomma gatan. Hon hade lärt sig att det var bäst att färdas själv. Grupper drog till sig uppmärksamhet. Men på nätterna försökte hon oftast hitta andra flyktingar för att sova vid. De gav henne lite tröst i mörkret.
Hon kastade en sista blick bak på huset där de andra sov och en del av henne önskade att hon kunde stanna med dem. Det fanns en kvinna där som påminde henne om hennes mamma och som hade delat med sig av sin mat till Avi.
Hon skakade bestämt på huvudet och svängde runt hörnet. Ensam var bäst.