Prs, Adora och samila

Ja då ska vi se om vi kan få ihop detta. xD
--

Gwen tog ett djupt andetag, hon visste att hon var tvungen att prata med Niall om allt detta, även om hon inte kom ihåg honom. Frågan var bara hur det skulle gå. Niall hävdade hela tiden om att de två varit tillsammans och att de var lyckliga men varför kom hon bara ihåg Liam och hur lyckliga de var. Hade det inte varit för att hela killarnas karriär var på spel hade hon bara struntat i allt för att vara med Liam. Hon knackade försiktigt på Nialls dörr och klev in. Att han såg extremt bra ut kunde hon inte neka men det kändes inte rätt med honom, precis som att något inte var som det skulle.
"Ehm, hej" sa Gwen försiktigt och gick lite längre in i rummet efter att hon hade stängt dörren.


Adora

Niall satt på sängen med hårt ihopflätade fingrar. Han lyfte knappt blicken när det knackade på dörren. Han ville inte prata med någon just nu, speciellt inte Gwen eller Liam. Oturligt nog verkade ingen av dem inse det, då dörren öppnades och Gwen kom in. För bara en kvart sedan hade Liam varit här. Han svarade inte på hennes fråga till en början utan vände bara blicken åt ett annat håll. Han visste dock att hon inte var den som gav upp riktigt lika lätt som Liam.
"Vad finns det att säga?" undrade han tillslut, fortfarande utan att se på henne. Trots att det hänt för länge sedan kände han sig ändå sårad.

--

Celia såg sig om. Nu var hon tillbaka i London efter två år. Hon hade blivit klar med sina studier och hade fått jobb som journalist på en känd tidning. Hon skulle inte börja förrän om två dagar dock. Sorgset svepte hon blicken över det hon kunde se omkring sig. Hon hade åkt härifrån för att börja om någon annanstans men det hade naturligtvis inte lyckats. Det var här hon hade upplevt sina mest lyckliga stunder och dem kunde hon inte rymma ifrån bara sådär. Hon fick syn på ett kafé på andra sidan och bestämde sig för att gå dit.

(Förlåt att det dröjde, mitt internet slutade fungera och blev tvungen att skriva om allt xd)

Gwen tittade på Niall länge innan hon satt sig ner i hans säng. Ja, vad fanns det att säga. Att hon var ledsen att hon varit otrogen men hon kunde inte minnas det? Att hon knappt var säker på att hon ville minnas. Hon skakade lätt på huvudet och bet sig i läppen.
"Var vi lyckliga? Jag minns inget Niall, allt ör bara så blurrigt" sa hon och suckade lätt. Vad mer kunde hon säga egentligen? Det var inte direkt planerat att hon skulle prata med honom, det var Liam som sa att han inte kunde få något vett från honom.

---

Louis fick sitt kaffe och satt sig i ett hörn där Harry satt sig bara några minuter innan. De skrattade och hade kul, precis som förr, precis som innan Celia hade kommit in i deras liv. Helt plötsligt plingar dörren till och av ren reflex vänder sig Louis om. Han stelnar till när han ser vem det är. C... Celia? Han märkte hut även Harry stelnade till. Försiktigt reste sig Louis upp och gick fram till henne.

Niall hade hoppats på att hon skulle få vinken av hans avvisande tonfall, men icke. Han drog händerna över ansiktet innan han äntligen fäste sin blick på henne. Han snörpte på munnen över hennes fråga. "Jag var åtminstone lycklig, men uppenbarligen var du inte det," svarade han kort och korsade tjurigt armarna över bröstkorgen. Bara den här ilskan rann från honom så fort dom möjligt, han skulle knappt stå ut med sig själv när han senare tänkte igenom vad han sagt till henne. Han ville inte såra henne. Nu var det nog bara hans känslor som talade för sig.

--

Celia öppnade dörren till kaféet och gick fram till disken. Hon log vänligt mot den äldre damen och beställde en mugg kaffe att ta med sig. Hon fiskade upp en skrynklig sedel ur fickan och betalade för sig. När hon vände sig om stod där någon. Hon fick titta upp för att personen i fråga var mycket längre än hon själv. Louis. Hennes hjärta värkte till och hon såg bort för en stund. Vid ett bord längre bort satt de andra killarna och följde nyfiket med. Ja, alla utom Harry förstås.

Gwen tittade skamset ner. Det sårade henne något enormt att han kunde sitta där och säga så till henne när han visste att hon inte kom ihåg något. Hur hon än gjorde skulle hon såra någon, vilket hon hatade. "Niall jag minns inget! Hur ska jag kunna veta något jag inte minns! Jag sitter här och kämpar med att få tillbaka mitt minne och du sitter där och ska vara sur på mig?! Hjälp mig minnas istället så kan vi faktiskt prata om det" sa hon med gråten i halsen. Varför skulle hon börja gråta nu? Hon ville inte, verkligen inte.

---
Louis log snett mot Celia och kunde inte hejda sig själv när han snabbt kramade henne.
"Hej, hur e det?" Frågade han och drog in hennes ljuva doft. Samma parfym som alltid, som han hade saknat henne.
Bakom honom började killarna direkt le och viskade om vad Louis och Celia sa till varandra. Harry satt butter och tittade ner i sin mobil.

Niall slog ut med händerna. "Sitter här och är sur på dig? Det är väl klart att jag är arg! Man ler och skrattar väl inte över otrohet?" morrade han och blängde på henne. Sekunden senare harklade han sig och drog händerna genom håret. Han kände sig nästan tvungen att göra någonting hela tiden med sina händer. Rastlöst reste han sig upp för att gå fram och tillbaka i rummet. Han måste lugna ner sig. Gwen hade rätt. Hjälpte han henne att minnas så skulle de kunna prata om det. Prata. Det lät så löjligt i hans öron att han frustade till, något som lät som en blandning mellan fnys och skratt.
"Okej, fine. Säg något då som jag ska berätta om," bad han henne om och lyckades låta lugn på rösten.

--

Celia kände tårarna bränna bakom ögonlocken när Louis gav henne en hastig kram. Doften av honom var den samma, liksom tryggheten och lugnet. Hon fladdrade med ögonfransarna för att hålla tårarna tillbaka.
"Det är bra, det är bra. Själv?" Hon lät nervös på rösten och hon kände hur paniken fyllde henne från topp till tå. Hon klämde fram en ursäkt och skulle springa därifrån, men Liam kom fram till henne och gav henne en kram. De hade varit som bröder för henne. Vore inte situationen så besvärlig mellan henne, Louis och Harry skulle hon mer än gärna stanna kvar för att prata. Nu ville hon bara ut.

Gwen skulle precis svara något hastigt när Niall harklade sig och reste sig upp. Han gjorde inte situationen bättre utav att bete sig på det viset men hon gjorde den inte bättre utav att bråka med honom heller. Hon tog ett djupt andetag och tittade på Niall, vad ville hon veta? Ville hon veta något?
"Ehm, hur träffades vi? Vad brukade vi göra? Bråkade vi mycket?" frågade Gwen försiktigt. Hon visste att svaren inte skulle få henne att minnas helt men det kunde iallafall hjälpa henne att få på bild på allt

--

Louis skulle precis svara när Liam kom fram och kramade henne. "Hur e det med allt? Är du klar med skolan nu?" frågade han. Lou kunde inte hjälpa att bli lite arg. Efter två år kunde han inte få prata med henne själv i fem minuter utan att någon av killarna skulle störa. Han tog ett djupt andetag och skakade lätt på huvudet, det är ju klart att alla har saknat henne. Utom Harry då men han var alltid på det viset så fort Louis gillade någon.

Efter att ha tillåtit sig att se på Gwen en stund, kände sig Niall redan mindre arg. En ny känsla hade också krypit fram. Han ångrade sitt sätt att handskas med situationen. Han borde inte skrika på henne - då hon inte kom ihåg någonting, tack vare den dumma minnesförlusten. Han satte sig ner på sängen igen. "Vi träffades på en konsert. Inte någon jag hade med killarna, utan en grupp vi båda tyckte om. Vi hade platserna bredvid varandra och det bara blev så att vi hade mycket att prata om." började han. Han kunde inte hindra sig från att le åt minnet. "Vi brukade göra allt möjligt som vanliga människor gör: gå på promenader, resa tillsammans. Vi bråkade väldigt sällan, men småtjafs hade vi ju då och då, såsom vems tur det var att städa. Plus att du alltid tog min favorittröja ifrån mig förrän jag skulle åka på turne och vägrade ge den tillbaka." Han skakade på huvudet.

--

Celia tog ett djupt andetag och log ansträngt mot Liam. Hon borde inte ha kommit till just det här kaféet, men å andra sidan hade hon inte precis förväntat sig att killarna fortfarande var kvar i London och att de precis nu skulle fika. Än mindre hade hon trott att någon av dem skulle lägga märke till henne. Åtminstone inte Louis, för det hade inte slutat bra mellan dem. Tvärtom hade de haft värsta grälet över Harry, vilket då hade slutat med att hon lämnat London och åkt tillbaka till Ottawa i Kanada för att fortsätta med sina studier. "Jo, klar med studierna. Jag är journalist nu." förklarade hon. Liam ville att hon skulle komma och sitta med dem, men efter en fientlig blick från Harry tackade hon artigt nej innan hon skyndade sig ut. Hon hade ju kvar Liam's nummer, hon träffade dem gärna men inte när Harry var där. Eller Louis. Hon skulle bara börja gråta igen och det hade hon fått nog av.

Gwen kunde inte låta bli att le när Niall berättade allt, de verkade ha haft det så bra. Undra vad som hade hänt för att hon skulle varit otrogen. Om hon ens hade varit det. Men om de hade haft det så bra som Niall får det att låta, varför kommer hon inte ihåg honom. Varför skulle hon komma ihåg Liam och hur bra de hade det? Hon skrattade lite när han nämnde det med tröjan, det var så typiskt henne att göra något sånt.
"Var du känd när vi träffades?" frågade hon och pillade lite med hans täcke. Gwen gillade att få höra alla minnen de haft, saker de gjort och hur normalt allt kändes. Och även om hon inte kom ihåg något verkade de ändå klicka hur bra som helst.

---

Louis öppnade munnen för att säga något men innan han visste ordet av det hade Celia sprungit ut. Det kändes jobbigt, extremt jobbigt, att inte kunna ha henne hos sig. Killarna fanns alltid men med Celia kunde man prata om allt. Louis och Liam gick tillbaka till killarna och började genast prata om annat igen. Men denna gången kunde Lou inte skratta, han kunde inte sluta tänka på henne. Inte för att han någonsin slutade tänka på henne, men det blev lättare med tiden.

Niall kliade sig i nacken. "Ja, jag var känd redan då. Inte lika mycket som nu - men tillräckligt för att folk skulle känna igen mig," svarade han och log lite sorgset. Att prata om minnen gjorde situationen lite bättre då han fick något annat att tänka på. Det var bra för han höll på att bli galen med alla tusentals tankar virvlande runt i huvudet. Efter en blick på Gwen igen önskade han av hela sitt hjärta att hon skulle återfå sitt minne. Det spelade ingen roll om det var på kvällen, om tre månader eller tio år. Bara hon kom ihåg dem hade någon betydelse för honom.
"Är det något mer du vill veta?" undrade han försiktigt efter en stund. Det var bara bra om hon kom på mer för det ökade chansen att något skulle klicka till i hennes huvud.

--

När hon kommit en bit ifrån kaféet pustade hon ut. Celia andades ut och in ända tills hon började återfå lugnet. Tänk att hon första dagen tillbaka i London efter två år skulle springa på Louis. Det hade varit extremt jobbigt att låtsas som om ingenting när han undrade hur hon haft det. Som om inget gräl låg i minnet och spökade. Hon promenerade vidare några kvarter tills hon kom fram till rätt gata. Flera höghus tornade upp framför henne och hon sökte med blicken efter rätt hus och ingång. Möblerna till lägenheten hade hon via en firma fått några dagar tidigare och hon visste precis hur hon skulle försöka få tankarna på annat håll. Genom att packa upp och göra det mysigt för sig.