Zombie Apocalypse

Rollspel mellan Half-blood & Vildvittra



Namn: Idun Sigfridsdotter
Kön: Kvinna
Ålder: 20 år
Utseende: Medellängd, gröna ögon och ljus hy med fräknar. Håret är rödblont som hon låter hänga i en slarvig fläta längst ryggen.
Hon bär på stora svarta glasögon, svarta jeans och ett par bruna kängor. Hon har en militärgrön tröja och en skinjacka över, till det har hon en militärgrön fjällräven kånken.
Övrigt: Idun var på väg hem till Sverige då allt gick åt helvette. Hon bland ett fåtal andra resenärer överlevde flygplanskraschen.
De trodde att det var det värsta och att det snart skulle komma med undsättning. Men ingen kom och deras mobiler fungerade inte.
Så de gjorde det enda vettiga tog hand om sina skador, packade ryggsäckar med mat och det viktigaste innan de gav sig av.
Hon och fem andra från olika nationaliteter gav sig av, men Idun blev tillslut själv, hon den enda överlevande.
Hennes engelska är god, men det hörs att hon inte är infödd i landet.
Rollare: Vildvittra

Namn: Casey Wittermore
Kön: Tjej
Ålder: 16
Utseende:

Bär skrubbiga, svarta jeans, topp och en mörk läderjacka med krage.
Övrigt: Rollas fram...
Rollare: Half-blood

Namn: Dylan Wittermore
Kön: Man
Ålder: 25
Utseende:

Iklädd svarta, mycket slitna jeans, skjorta utan ärmar och en väst.
Övrigt: Caseys överbeskyddande storebror. De flydde från Texas då allting började tillsammans med sin far, fadern blev dock biten av en zombie och dog kort därefter efter att Casey skjutit en pil genom hans huvud.
De har förflyttat sig både till fots och med olika fordon tills de nu har funnit sin väg till Denver, där de hört att det finns ett säkert camp.
Rollare: Båda

( gotcha jag börjar väl då )

Casey stampade otåligt med foten mot trädets ojämna yta, om hennes armbandsur ännu skulle fungera så skulle hon kunna vittna om att Dylan varit borta längre än en halvtimme. Han hade klart och tydligt sagt att han skulle gå en runda som högst skulle ta 30 minuter. Och inte tre timmar! Själv skulle hon förstås vänta här, med här så menade hon högt uppe i ett jädrans ekträd där freaken inte kunde nå henne. Freaks, det var precis det som de var. De hade knappast någon befogenhet till tankar. Zombier var ett annat passande begrepp, för de rörde sig långsamt, kunde inte prata, var bleka och luktade död. Lukten var det värsta, det fränte i näsan om de kom alldeles för nära.
Casey bredde ut sina ben på den tjocka kvisten, flera gånger hade hon motstått frestelsen att vara olydig och hoppa ner från trädet. Men då skulle Dylan bli arg då han kom tillbaka. Om han kom tillbaka. Hon skakade vilt på huvudet, nej, han skulle komma tillbaka. Det gjorde han alltid, kanske hade ham hittat någon på vägen? Eller något? Casey var utsvulten, ekorren till frukost hade knappast varit tillräckligt. Men vad skulle hon ta sig till? Rådjur hade de inte stött på på de senaste tre veckorna, hon hade troligtvis tappat flera kilo bara de senaste timmarna.
Casey svalde hårt, hennes hals påminde om sandpapper och och sträckte sig mot väskan för att ta ut sin vattenflaska. Bara några droppar i botten, fantastiskt. Det enda som saknades nu var en hop med Freaks. Ilsket kastade hon flaskan ner till marken, den träffade en rot med en skräll. Fan. Följt av det hasande ljudet som hon mycket väl kände igen. Hon rätade pä sig, drog fram bågen och lade stadigt en pil vid strängen.
"Kom igen ditt äckel."

Idun var förvirrad även om det mesta av förvirringen hade gått över till mer förundran. Vad hade hänt? Vad hade skett med världen, eller ja landet?
Mycket hade hänt på några dagar. Hon visste inte hur långt tid det hade gått sedan hon lämnat det kraschade flyget med de andra överlevande. Men nu var hon ensam, de hade skiljts åt på ett eller annat vis. Gått åt olika håll eller skadats och dött. Hon visste knappt, det var som diffust för henne och hon kom inte ihåg allt. Det var som om hennes hjärna försökte tränga undan allt för att klara sig och överleva. Hon trivdes med det och fortsatte så.
Hennes ärr efter glassplittret i ansiktet hade läkt och nu syntes det bara som röda sträck som snart skulle blekna de med. Hennes arm under jackan var det värre med då det blivit ett köttsår där, det var omlindat. Hon försökte hålla det rent men det behövdes sys.
Hon hade klarat sig så pass långt, gott om mat och förnödenheter hade hon kvar i sin ryggsäck som hon tagit efter de döda kamraterna. Hon ägde en kniv och en pistol men kunde inte använda dem. Hur skulle man ens använda dem? Döda människor kunde man inte och ett vapen hade hon aldrig använt förr, i hennes land gjorde folk inte det till vardags.
Nu hade hon äntligen kommit till bebodda platser och gick längst kanten på en väg. Men det hade inte kört en bil här på flera timmar. Kanske inte vägen användes? Hon förstod det verkligen inte. Hon hade också en känsla av att vara förföljd och då hon närmade sig en bil på vägen som bara verkade övergiven fick hon än mer känslan av att något inte stod rätt till.
"Hallå någon där?" ropar Idun halvhögt och närmar sig den.

(Hon vet inget av vad som hänt. De har virrat runt i skog och mark en bra tid plus att de försökte stanna någonstans där de landat eller så xD)

Ljudlöst seglade pilen iväg genom luften och träffade skallen med ett äckligt 'kreeech' då ändan borrade in sig i kvarlevorna av det som en gång varit en helt normal människohjärna. Casey hatade det ljudet, det påminde henne om då man gick på något mjukt och geggigt. Första försöket dock, hon borde skatta sig själv lycklig. Men det var ändå inte säkert, Freaksen gick oftast i hoper, fler kunde vara på väg.
Vad ifall det hade hänt Dylan något iallfall? Vad ifall han nu hade blivit... Blivit... Blivit en av dem? Nej, Dylan skulle inte passa som en Freak, han var alldeles för oviktig för det. Det var ju inte som att han var en del av det vita huset eller något. Casey flinade för sig själv då en inre bild av presidenthuset med zombier som kryllade i korridorerna ritades upp. Åtminstone skulle det vara en syn värd att skratta åt.
Casey ryckte till då ljudet av en bil vars alarm hade satts igång, ekade genom träden. Fan! Kvickt hoppade hon ner från trädet och kastade upp väskan över axeln. Ifall det var Dylan som försökt tjuvkoppla en bil och lagt igång dess alarm så skulle det inte ta länge innan det drog till sig en hel armé med Freaks. Under tiden som hon sprang mot skogsbrynet varifrån ljudet kom upprepade hon tyst för sig själv, snälla var inte Dylan, snälla var inte Dylan.
Hon förberedde sig för att ta ett skutt över buskaget som gränsade av vägen med skogen, då en stark hand grep tag om hennes axel och hon slungades bakåt med överraskande hård kraft. Luften gick ur henne då hon slog i marken.
"Ouch."
"Vad fan gör du här? Jag sa ju åt dig att stanna i trädet!"
Dylan. Tack och lov.
Casey hävde upp sig på sina armbågar och stirrade ilsket upp på sin storebrors ansikte. "Jag hörde bilen och-"
"Det var en jävla zombie som gick in i den", sa Dylan och grep tag om Caseys axelband på väskan och ryckte upp henne på fötterna. "Kom igen, vi måste röra på oss innan ljudet drar till sig fler av dem." Han knuffade henne framför sig tillbaka in till skogen.

Idun närmade sig bilen, men den var tom, ingen där. Men hon förstod det inte, bilen verkade ha stått där i flera veckor minst. Varför hade ingen tagit reda på den, den hindrade ju trafiken. Trafiken ja, varför var allt så tyst och dött?
Med ens hon hade tänkt det hör hon ett billararm ganska nära. Hur nära visste hon inte men det verkade så märkligt i den döda och onaturliga världen. Drömde hon?
Åter hör hon ett prasslande längst vägen, in från skogen. Iduns hjärta dunkar som skrämt och hon vågar knappt röra sig.
"Hallå där, jag hör dig, kom fram." säger hon högt i vad hon hoppas är en stadig röst. Hon fingrar på kniven och pistolen som hänger längst hennes sida, som om det skulle göra henne säkrare.
Det var då de kom, flera stycken kom mot henne och bilen. Idun skrek skrämt vilket tycktes göra så att varelserna vände mot henne. Vad var detta? Ett skämt? Teater sällskap? Men ju närmare de verkade komma destomer kunde hon inte tro det. Snabbt försöker Idun med våld ta sig in i bilen, men det enda som händer är att den tjuter och får igång alarmet. De var nära nu, en av dem så nära att den fick tag i hennes arm. Idun skriker och försöker ta sig loss, ljudet verkade locka dem än mer. Panikslaget sparkar hon sig loss och flyr, den enda vägen upp på biltaket. De kommer efter henne, men kommer inte riktigt upp. Idun var i panik och fattade knappt vad som hände, vad de var. De bara sträckte sig efter henne som i en mardröm.

"Säg helst att du hittade något användbart", sa Casey bittert då hon traskade framför Dylan in i skogen. "Eller åtminstone något ätbart."
"Konserver", svarade Dylan kort. Casey drog in en djup suck, ibland önskade hon att hennes storebror varit en av de där sportfånarna på gymnasiet som babblade på om allt möjligt strunt och inte kunde ta vara på sig själva. Åtminstone då skulle hon ha någon att prata med. Dylan var tvärtom, han pratade inte, han hatade sporter och han kunde verkligen ta hand om sig själv. Hans skicklighet med sin armborst och pistol var helt otrolig, hon hade aldrig sett honom missa ett mål.
"Då blir det väl-" Casey avbröt sig mitt i meningen och stannade halt.
Dylan krockade nästan in i hennes rygg. "Vad gör du?"
"Lyssna." Bilalarmet kunde hon fortfarande höra i bakgrunden, men ett annat identiskt ljud hade uppenbarats i otakt med det första alarmet, följt av ett skrik. Casey spärrade upp ögonen. "Kom igen!"
"Casey!" ropade Dylan efter henne, men det var för sent, hon hade redan rusat tillbaka samma väg som de kommit. Därefter vände hon tvärt till höger och fortsatte i hög hastighet tills hennes ögon fästes på vad som såg ut att vara en bil, omringad av Freaks och en kvinna på bilens tak. Fler Freaks hasade sig mot bilen från skogen och från det bebodda området.
Dylan hann ikapp henne och drog henne i säkerhet bakom en vält husbil. "De är för många, vi kan inte göra något."
Casey kikade fram bakom husbilen på kvinnan, hon såg panikslagen ut i Caseys ögon. hon visste själv bättre än att njuta av att bli jagad av zombier. De var för många för att döda, och pistolskott skulle bara locka till fler. Inte för att det betydde så mycket då bilalarmet redan var igång. Hur kunde förresten bilalarmet vara igång om all elektornik hade dött? Eller var det igång igen? Kanske var faran på väg att gå över och räddningen var på väg?
Casey skakade bort tankarna, inte nu, dags att fokusera på vad de kan göra. Hon vände sig mot Dylan. "Jag kan distrahera dem." Han såg ut som att han ville strypa henne.

Idun som stod på bilen var alldeles för upptagen med sig själv och vad som hände för att upptäcka dem. Dessa varelser som kunde vara direkt tagna från en skräckfilm verkade bli fler och fler. Ljudet verkade locka till sig dem, eller hon. Det hela gjorde egentligen detsamma då hon stod på en tjutande bil. Dock förstod hon att de inte såg henne och att de inte kom upp på bilen heller. De som nästan hade lyckats med det hade hon fått ner.
Hon väntade närsomhelst att det skulle komma fram filmkameror ur skogarna och folk skulle skratta. Som sådana pranks man såg i facebookflödet. Att dessa zombier inte skulle vara äkta, nej de var inte äkta hur kunde hon tro det?
Men ju mer tiden gick desto mer förstod hon att de var äkta och att detta var ingen mardröm. Vad hade egentligen hänt med världen? Var det därför ingen letade upp deras kraschade flygplan?
Hon slöt ögonen för någon sekund, försökte finna lugn och tänka rationellt. Hon hade läst om detta, i sagoböcker så det fick vara hennes faktabok för tillfället. Åter såg hon på dem, med det lugn hon kunde uppenbara. Varulvar förvandlades vid månsken, vampyrer tålde inte solen, men zombier? De kände lukt, reagerade på ljud, men kunde inte se, inte heller klättra eller springa. De var människor som hade blivit döda i hjärnan och vars instinkt var att äta.
Men inget av detta hjälpte henne mer än att hon skulle hugga av sig armen och kasta iväg den. Men det var ingen smart plan det heller. Om hon bara fick tyst på bilen, hur stoppade man ett larm? Kunde hon skjuta? Hon fingrade på pistolen och sparkade samtidigt ner en av dem.

"Och hur tänkte du göra det? Skjuta ett djur och leda iväg dem med tarmar?" Dylan drog sin jägarkniv ur sin skida och tryckte den genom huvudet på en zombie som hasande hade närmat sig dem. Kroppen föll ner till marken med en duns. "Och sen då? Fortsätta springa tills en annan hop hittar dig?"
Casey bet ihop käkarna, hon hatade då Dylan hade rätt. Och det hände ofta, det var han som var hjärnan av dem två. Hon var bara den impulsiva lillesystern som bytt skola fem gånger de senaste sju åren. Ouppskattat uppförande, fanns det ens en sån term för att bli utkastad?
"Bilarna fungerar", började hon,"det innebär att vi kan köra med dem."
"Och?"
Casey hade lust att slå sig för pannan. "Jag distraherar dem och lockar bort dem från tjejen, medan du tjuvkopplar en bil och plockar upp mig då hon är i säkerhet."
"Det är för farligt och förresten-"
Casey hann aldrig höra resten av Dylans ord. Hon hade redan hoppat fram bakom husbilen och satt iväg mot den översvämmade bilen. Hon plockade upp en avbruten käpp som låg skoningslöst på vägen innan hon saktade ner farten. Därefter sprang hon över till motsatt sida om bilen på vägen och slog med käppen mot en lyktstolpe så att det högljutt klingade. Hjärtat bultade i bröstet på henne då Freaksen längst från bilen vände sina äckliga huvuden mot henne.
"Just det, hitåt era klantskallar!" skrek hon så högt och modigt som hon kunde. Fastän hon kände sig mer som en liten, rädd och hjälplös kanin. "Kom då era jävla fulingar! Hitåt!"
Åtminstone fungerade det till en viss del, hon var inte säker på ifall de alla skulle börja gå efter henne, men en del gjorde det i alla fall. Casey började backa bakåt längs vägen med blicken fäst på sina förföljare. "Hitåt äckel!"

Idun undrade om det skulle vara mot lagen att bruka våld på dessa? Räknades det som våld eller räknades det som försvar? Hon hade sin scoutkniv, hon visste hur man brukade den på trä, tändstål och liknande och nu på senare tid efter kraschen även på djur. Men på dessa?
Hon hann inte tänka mer då något skrikande och ytterst, ja levande for ut bakom en husbil.
En ytterst levande och skrikande kvinna. Varför skrek hon skulle det inte leda dem till henne? Idun visste inte men hon stod helt handfallen då varelserna vände sin uppmärksamhet mot kvinnan. Idun förstod det inte, varför gjorde kvinnan så? Antalet om henne minskades drastiskt då de försvann mot kvinnan även om vissa var kvar.
Detta gillade inte Idun alls, hon hade inte koll på situationen och hon visste inte vad kvinnan ville. Om hon hjälpte henne, varför och vad skulle Idun göra för att återgälda det?
Innan hon hann tänka den tanken till slut känner hon hur en av dem får tag om hennes fotled då hon inte var uppmärksam och hon försvinner ner i ett hav av vad hon trodde var zombier.
"I helvette heller." svär hon på svenska och lossar sin kniv från bältet. Myndigheter och lagar fick säga vad de ville, detta var försvar. Hon satte kniven i den första som landande på henne tungt och nästan fick henne att tappa andan av både stanken och tyngden. Hon känner dem över sig men arbetar på som i trans, med övermänskliga krafter får hon den av sig och kommer på fötter, innan hon tar itu med nästa och nästa.

(Rollar honom lite senare när jag mer märker hur du vill ha honom. Just nu vill jag inte göra något fel om du förstår. Så rolla honom gärna också ett tag )

(gotcha )

"Shit", svär Casey då hon inser att kvinnan fallit av bilen, vilket lämnade hälften av zombierna att hasa sig efter henne och andra hälften flockades omkring kvinnan. Planen gick inte som tänkt, igen. Ironiskt nog kunde hon endast höra Dylans röst i sitt huvud, vad var det jag sa. Håll käften.
Utan större tvekan gjorde Casey ett utfall mot den närmaste zombien med pinnen, hon stack den rakt genom dess öga. Därefter drog hon fram sin kniv från fickan och letade efter sitt nästa offer. De svärmade sig framför henne, en, två, tre, fyra... Hur många var de egentligen? Hon hade tagit sig an åtminstone sju stycken på egen hand förut, men de hade inte varit så nära varandra.
"Casey!" hörde hon Dylans röst någonstans i bakgrunden. Hon var körd.
"Jag är smått upptagen just nu", ropade hon tillbaka och slog den andra zombien i huvudet så att den föll ner till marken, död. Kanske kunde hon spurta runt dem och tillbaka till Dylan? Men hur smart skulle det vara att dra dem alla till ett och samma ställe? Var det bättre att hålla några skillt? Fan.
Som på beställning krockade hennes hel med något hårt bakom henne som gjorde att hon tappade balansen och föll hejdlöst bakåt. Kniven åkte ur hennes hand. Paniken slog in, zombierna var så nära nu att hon kunde känna de fräna lukten av död. Hon ville skrika, men kunde inte förmå sig att göra det. Istället kravlade hon sig så snabbt hon kunde mot sin kniv, sträckte sig efter den och-
En pilspets uppenbarades genom huvudet på zombien som precis sträckt sig fram mot henne. Därefter föll den andra, och en tredje och en fjärde. Casey blinkade stumt och tittade på medan Dylan sänkte den ena efter den andra, först med hjälp av sin armborst och de sista tre med sin kniv.
"Distraherar, javisst", muttrade han då han stod böjd över henne.
Casey himlade med ögonen. "Håll käften, vi måste hjälpa den där kvinnan."
Dylan drog upp henne på fötterna och tittade sig därefter över axeln mot hopen vid bilen. "Kan vara för sent, jag såg henne falla in i massan."