{PRS} Lumos & Phosho

Jupp. Här är tråden.

Phosho

Mall:
Namn:Hazel Wright
Ålder:15
Elevhem:Gryffindor
Blodstatus:Halvblod
Favoritämne:Försvar mot svartkonster.
Utseende:

Personlighet:Hazel är modig och lojal. Hon står alltid vid sina vänners sida men hon är tyvärr väldigt otålig.

Här kommer äntligen mallen! Förlåt för att du har fått vänta :3

Förnamn: Spencer
Efternamn: Blaines
Utseende: Axellångt, mörkrött hår, mörka ögon, rött så lång. Har ett ärr över högra kinden sedan en duell med en pojke i samma årskurs. Ser allmänt bra ut. (XD)
Blodsstatus: Renblod
Familj: Mamma Elaine, Pappa John, Tvillingsyster Audrey och lillebror Daniel.
Bakgrund: Spencer är från en renblodig familj, och hans familj är inte mycket för mugglarfödda eller halvblod; de tycker att de är sämre än renblodiga och har uppfostrat Spencer och hans syskon att tycka likadant, även om Spencer börjat tveka på att det verkligen stämmer. Båda Spencers föräldrar jobbar på ministeriet och är framgångsrika.
Ålder: 15 år (femte året)
Patronus: Räv
Animagus: -
Elevhem: Ravenclaw
Favoritämne: Trollformellära, försvar mot svartkonster
Hatämne: Skötsel och vård av magiska djur
Personlighet: charmig, utåtriktad, aktiv, smått arrogant, vänlig, misstänksam, flörtig (ibland) , inte rädd att ta risker, hett temprament.

Phosho
Det är lungt. Jag kan börja antar jag.
~~
Hogwartsexpressen saktade långsamt in på stationen. Hazel såg sig omkring och insåg att det var mörkt. Hon hade sovit ganska länge så det tog tid att lokalisera sig. Hazel log. Just det, det var den första September och den första dagen på skolåret. Hon suckade lyckligt och tog tag i hennes väska innan hon gick ut ur det lilla rummet och ner på perrongen. Det var fullt med folk omkring henne, men hon kom ihåg att de skulle åka med vagnarna upp till slottet iår. Hon började gå mot en ledig och lyfte upp sin väska innan hon själv satte sig.

Spencer reste sig långsamt upp från sätet och såg ut genom fönstret. Utanför trängdes elever påväg mot antingen de väntande vagnarna, eller i förstårselevernas fall- båtarna. han gäspade stort. Det här året skulle väl bli likadant som alltid; läxor, lektioner och jobbiga tjejer som hängde efter honom. Spencer suckade, tog sin väska och gick ut genom kupén, och lät sig föras med strömmen. När han kom ut drog han in den rena, klara kvällsluften i ett djupt andetag innan han började gå mot vagnarna. Det var inte så många lediga, så Spencer hoppade upp i första bästa vagn, där en flicka med långt, rött hår satt. Spencer blåste luggen ur ögonen och satte sig på sätet med armarna bakom huvudet, mittemot tjejen.
"Godkväll", sa Spencer med ett avslappnat leende, "Jag heter Spencer Blaines. Och du?"

Hazel såg upp när en kille klev på vagnen. Hon såg genast vem det var, och han hade inte behövt presentera sig. Det var alltid massor av tjejer som hoppades på att få en glimt av honom när de skulle till sina lektioner. Men inte Hazel, hon kunde inte bry sig mindre. Hon klistrade på ett leende när han presenterade sig. Månskenet lyste upp hans ansikte och hon granskade det smått arroganta ansiktet. Hazel lade armarna i kors och sträckte roat på sig, hur skulle det här gå? "Jag är Hazel Wrigtht, trevligt att träffa dig Spencer." Svarade hon. Vagnen började röra på mot slottet.

"Du behöver inte låtsas le." Sa Spencer och log snett. "Du vet, det är inte många tjejer som inte börjar babbla som tokiga när jag säger hej till dem." Han ryckte på axlarna. " Det var ovanligt, Wright. Men rätt skönt också, faktiskt. att du inte bryr dig, alltså."

Hazel skrattade lågt och log svagt, på riktigt den här gången. "Det är lungt, jag skulle också bli galen om folk hängde runt mig som hundvalpar. Jag behöver lite andrum." Förklarade hon och drog handen genom håret. De var framme snart, och det enda hon längtade efter var att få äta och sedan lägga sig i hennes säng.

Spencer nickade. Hazel förstod, vilket inte många andra tjejer gjorde. Det var något nytt.
Vagnen saktade in vid slottsgrindarna och Spencer reste sig upp, tog sin väska och lät Hazel hoppa ner först. "Vi ses vid middagen, Wright." sa han småleende innan han började gå upp mot slottet tillsammans med sina vänner - och en klunga av tjejer som även om han inte pratade med dem, tisslade och tasslade och försökte få hans uppmärksamhet - men Spencer var redan igång med en livlig diskussion om quidditch med sina vänner och försökte att inte låtsas om de störande beundrarna.

Hazel besvarade hans leende och vinkade åt honom innan hon började gå mot skolan. Hon hade ingen aning om vart hennes vänner var. De få hon hade alltså. Hazel hade tvärtemot Spencer aldrig varit riktigt populär. Man kunde säga att hon inte var särskilt sedd överhuvudtaget. Hazel suckade lågt och ökade takten. Det var mörkt och rätt kyligt. Det enda som lyste upp vägen var månen och stjärnorna. När hon var framme så gick hon in, och ensamheten byttes ut till glädje. Hon var äntligen hemma.
~~
Phosho
Jag tänkte bara fråga vad som hände med rollspelet.