Karaktärsstudie av Draco Malfoy

Forum > Fanfiction > Karaktärsstudie av Draco Malfoy

Användare

Inlägg

Dragon_99 Elev

har inte lagt upp någonting här på typ tre år lmao SÅ DET ÄR VÄL DAGS IGEN skrev detta i går natt så förvänta er inga stordåd. titel: alternativ studie av draco malfoy längd: varierande, just nu 909 ord men fler inlägg kan komma utspelas: ej au, efter kriget (199 slash: nja, men d r drarry (typ) varningar: näe. draco är angsty som fan o har problem men det r väl det Deras blickar möts och han skäms. Han är blek, urholkad och uttömd – han har inget mer att ge. Inga tårar att fälla och inget blod att spilla. Tror han åtminstone. Hans kläder hänger löst över hans axlar och ryggen är böjd. Överallt runt omkring dem är spillror av murbruk och sten. Damm flyger i luften och får honom att hosta. Solen har stigit upp över bergen, som höljs av bleka dimslöjor. Världen glänser, pulserar, hänger mellan dag och natt och liv och död. Skönheten får honom att tappa andan – av förskräckelse, av häpnad, av fruktan. Men inget kan mäta sig med skönheten hos den som står framför honom – onåbar och hemsk, nerblodad med hans forna kamraters blod, med uppsynen hos en som har framtiden framför sig, svedd av ondska med en aura av ljus… Hans fingrar längtar efter att få röra denna människa, såsom de alltid har längtat. I hopp om att få lite ljus. I hopp om att få dela den värme som människan utstrålar. Harry Potter står där, trollkarlsvärldens hjälte, belyst bakifrån av en uppåtgående sol som i en film och fan ta dig, Potter, fan ta dig. Draco spottar på marken där han knäböjer, men allting försvinner i en dimma av tårar och han kan inte andas – det gör så ont, så ont, så mycket smärta, alltid denna smärta – och han gråter, han gråter som han aldrig gjort förut, han kippar efter andan men fångar den inte. För vad tjänar det till? Vad tjänar någonting till? Nu när världen gått under och uppstått igen, nu när allt han gjort inte hade någon jävla betydelse alls? Allt han ville var att få älska och bli älskad. Utan smärta, utan hat, utan vämjelse. Varför har han annars slitit i sin kropp och velat rycka ut sitt hjärta, för att få smärtan att försvinna? Kärlek. Allt han hade, allt han hatat, allt han ville ha. Och nu står allt detta framför honom, så nära, så outhärdligt nära att hans fingertoppar kunnat röra vid ljuset. Men ändå. Så långt borta. För i Harry Potters ögon finns ingen kärlek. Eller så finns det för mycket. Han plågas inte av kärleken, har aldrig känt smärtan av ett bultande hjärta så som Draco har. Kärlek har givits honom. Ljuset har valt honom. Och han vänder sig om, mot solen, bort från Draco – och visst är det passande, jävligt ironiskt egentligen, ödets nyck – och går. Och lämnar Draco till sitt öde, där han sitter och förblöder fast han är oskadd (så vitt andra vet) på grund av att Harry Potter ovetande har stuckit in en kniv längre och längre in i Dracos inre, en kniv som inte går att dra ut, som blivit ett med en pojke med platinafärgat hår och arga ögon, en kniv han nu slutligen har vridit om. Säkerligen tror han att han är nådig, då han lämnar Draco Dödsätaren där på bron framför det raserade slottet. Men det är nåden som gör mest ont. För denna pojke Harry lämnat kvar är bortom all räddning, och hans hjärta tillhör endast en människa – den enda han inte kan få, som alltid trodde att han hatade honom. Det gjorde han också. Men som också alltid, alltid älskade honom. 27 dec, 2015 00:53

Du får inte svara på den här tråden.