Mr. Popular (SV)

Efter ett låååångt avbrott har jag nu beslutat att återigen börja skriva en ff! Det var ett tag sen så var skonsam xD Jag uppskattar verkligen när någon visar intresse för det jag skriver (annars finns det liksom ingen vits med att lägga upp det på nätet) så kommentarer osv är extremt uppskattade!

Titel: Mr. Popular
Utspelar sig på: Hogwarts (beblandar sig inte med original berättelsen om HP!)
Språk: Svenska
Handling: Sierra June ska börja sitt femte år på Hogwarts och ser fram emot det enormt mycket. Hon förväntar sig att allt ska bli som vanligt, som föregående år, men det visar sig att hon var helt fel ute. Hon råkar springa ihop med den aningen utstötta och misförstådda Slytherin-eleven Ryan Trembley, och försöker göra allt hon kan för att förbättra dennes situation med de andra från hans elevhem. Detta visar sig vara lättare sagt än gjort, och de förvirrande känslorna hon utvecklar hjälper inte, särskilt inte när det är uppenbart att Ryan är hopplöst förälskad i någon annan.

~ Kapitel 1 ~

Hon satt med en tjock, läderinbunden bok i sitt knä. Bakom henne, på andra sidan av glaset i fönstret, sjönk solen långsamt mot horisonten. Det var den sista augusti, och avfärden till Hogwarts var bara en natt bort. Sierra log för sig själv när hon tänkte på det. Hon hade alltid haft samma inställning till ett nytt år på skolan: det kommer bli underbart. Och hittills hade det faktiskt blivit så. Av de fyra år som hon redan checkat av, hade inte ett enda varit dåligt. Så varför skulle det bli det nu? Dock var femte året något av ett skräck-moment för många av eleverna. Det var G.E.T-examen som spökade hos många. Även om denna mardröm våldgästade de stackars femte-års eleverna så sent på året, var det redan många som oroade sig. Sierra hade försökt att inte tänka på det, hon visste att det inte var någon vits med att hetsa upp sig. Men sådant är ju lätt att säga, dock är det desto svårare att genomföra.

Ett knackande på fönsterrutan fick Sierra att hoppa till och smälla igen den tjocka boken så att dammet virvlade omkring henne. Utanför fönstret stirrade hennes gråa uggla, Mercury, stint på henne med ett kuvert i näbben. Sierra sken upp och öppnade fönstret snabbt, så att den lilla ugglan kunde slå sig ner på en vinglig trave böcker på det stökiga skrivbordet. Hon gav ugglan lite godis och strök henne lätt över fjädrarna, och tog sedan kuvertet som ugglan burit med sig. Inuti låg en skrynkligt och fult ihopvikt pergament med slarviga bokstäver nerkrafsade med svart bläck. Sierra kände direkt igen det vårdslösa sättet att hantera pergamentet och de svarta kråkfötterna som löpte i ojämna rader, och kände hur leendet växte. Det var från Nellie.

Sierra!
Du anar inte hur mycket jag har saknat dig under sommaren! Jag skulle ha skrivit tidigare, men mamma envisades med att låta Adam använda min uggla för att skriva till sina vänner. Jag lovar att jag kommer lära mig någon riktigt bra trollformel i år, så att jag kan hämnas för allt han har gjort mot mig!
Imorgon gäller det, hur känns det? Jag är nedra nervös måste jag säga… Jag vet ju att GET-examen inte är förrän i vår, men jag kan inte hjälpa det! Men jag ser fram emot skolan i övrigt, haha… (Ja, jag vet att jag är en tönt)
Hursomhelst, vi ses imorgon på stationen! Jag tycker vi ser till att hitta någon bra kupé som vi kan ha för oss själva, inte som förra året!
Längtar! //Nellie

Sierra skrattade till lite när hon läst igenom brevet. Hon mindes förra årets tågresa, då hon, Nellie och Sebastian hade blivit tvungna att sitta i samma kupé som två sjunde-års elever, som inte verkade kunna hålla tassarna (eller tungorna) borta från varandra, och en ensam första-års elev som såg ut som att hon ville hoppa ut genom fönstret under hela resans gång. Och varken Sierra, Nellie eller Sebastian hade haft svårt att förstå henne.

Efter att ha lagt den otympliga boken i en annan, farligt hög trave av böcker på skrivbordet gick Sierra och satte sig på sin säng. Hon hade redan bytt till pyjamas, och sagt godnatt till sin familj, så det var bara att somna när som. Men det var fortfarande för ljust i rummet, så hon kollade igenom brevet en gång till. Nellie var hennes bästa vän, precis som Sebastian var. De hade blivit vänner redan under deras första middag på Hogwarts, efter det att Sebastian hade snubblat över Sierras klädnad och ramlat rakt in i Nellie. Sierra hade ställt sig upp för att hjälpa, men det slutade bara med att hon råkade spilla pumpasaft på dem alla tre. Förödelsen hade fört dem tillsammans, och ända sen dess hade de hängt ihop.
Nellie var den som alltid betedde sig som att hon var en medelmåtta i skolan, men i själva verket var hon en väldigt duktig elev. Sierra hade aldrig lyckats lista ut om hon bara var sådan, eller om hon satt och pluggade i smyg varenda kväll. Hur det än var, så hade Nellie alltid lyckats bra med sina betyg.
Sebastian var inte så dum han heller, och lyckades alltid vara en av de elever som hamnade högst upp i kursen. Dock så visste Sierra att han bara råkade vara född sådan, för det enda han ville ägna sig åt under sin lediga tid var quidditch eller magiska varelser (inte så mycket i teorin, mer den praktiska aspekten av att hantera djuren). Han och Rubeus Hagrid var goda vänner (surprise, surprise), och Sebastian var nere i skogsvaktarens stuga oftare än han var i sällskapsrummet.
Sierra var den enda av de tre (så vitt hon visste om) som spenderade majoriteten av sin lediga tid åt läsning. Hon ville inte bli betraktad som tråkig, så hon gömde ofta detta faktum för nya människor, men det fanns så mycket att lära sig och hon fick aldrig nog. Trots detta var det sällan hon som gjorde utomordentligt bra ifrån sig på prov och uppgifter.

Till slut, när rummet var höljt i ett skumt ljus och Mercury satt som en liten boll i ett hörn och sov, lade Sierra ifrån sig boken på golvet och lutade huvudet mot kudden med en lång suck. Hennes ögonlock var tunga och det kändes som att hennes kropp sjönk djupare och djupare ner i madrassen, tills hon svaldes helt av sömnen, och drömmarna tog vid.

Hello!

Hitta hit idag och om du skulle fortsätta skriva är jag intressaerad

Bevakar så länge