Aurorens historia - De stora riskerna

Nu tänkte jag skriva en till fanfic (Glöm alla andra av mina ffs! De suger.)

Huvudperson: Carol
Handling: Carol är en ung auror som tränar hårt för att bli en bra kämpe men också för att kunna skydda sin fru. Under hans första uppdrag träffar han sin första fiende. Tyvärr så är det den ökända dödsätaren Bellatrix Lestrange.

Taggar:
Ciara
Hermes
Lolly!!
Elina01
True Potterhead
Mysismy
The trumpet witch
H@nna
Teater apa
Mr.Wessling
kotte7
jagvetinteriktigt
Moa G
Ännu en Weasley
Leia13
Alicha black
HermioneHäst
Choixpeau
Elsa Gryffindor
Holytail
GinnyWeaslyy
smörbyttan
Hermione_356
Paulina Black
Cave Trouble
PPP
Piggelinisen
L'Amour et Psyché
GinnyGranger
Lodjur02
AngelUtopia
Margaret
Elinaey

Läser!

Läser!

Kapitel 1!

Denna historien kanske har du inte hört. En hisotria utan Harry Potter. Utan hans vänner. Men dödsätarna, de finns kvar. Hon gick sakta över löven på den lilla gångstigen upp mot den mörka herrgården. Jag höll mig gömd bakom träden i min svarta kappa med överdrivet många fickor. Fickor med trolldrycker, magiska föremål och maskiner. Jag tog sakta upp min trollstav för att vara redo om hon skulle atackera. Detta var alvar. Kvinnan stannade vid dörren, stampade med fötterna, borstade av kläderna och knackade på med hjälp av den dödskalleformade dörrkläppen. Det gick ett par sekunder tills en kort kan med en silverfärgad hand öppnade dörren och tog vänligt emot kvinnan.
"Åh! Välkommen Bella! Stig in, stig in", sa hans glada hesa röst.
Kvinnan gick generöst in i huset.
Jag tittade mig omkring, gården var stor och det växte en hel del träd och buskar där. Dock såg den inte ut att ha skötts om på många år.
Ingen var i sikte, det betydde att kusten var klar. Jag klev ut på gångstigen och ställde mig någon meter från dörren. Jag siktade trollstaven mot huset. All min hårda träning hade kommit till denna punkt. Jag tänkte hårt: "Bombarda Maxima!"
En ljusboll flög ut ur trollstaven. Precis innan den nuddade väggen så kändes det som att allt gick i slowmotion. Bollen plattades till på herrgårdens vägg.
En stor explotion bröt ut. Resten av aurorerna sprang ut ur buskarna. Alla mad trollstavarna riktade mot rökmolnet. En stor mängd dödsätare sprang ut med trollstavarna i högsta hugg. Jag kunde knappast uppfatta vad som hände. Jag gjorde som Proffesor Goldetworth hade sagt. Jag valde ut en fiende. Jag valde kvinnan som jag hade sett för någon minut sedan. Det visade sig vara ett stort misstag. Hon log mot mig med sitt onda flin. Hennes tänder var smutsiga och hennes ögon stirrade rakt igenom mig. Hon började skicka en massa oförlåtliga förbannelser. Jag snubblade till och hon kom springande emot mig.
"Crucio!", skrek hon.
Jag tänkte på mitt hem och min fantastiska fru.
"Sectumsempra!", skrek kvinnan. Trollformeln träffade mig.
Jag lyckades transfera mig bort precis efter. Jag landade i vardagsrummet i mitt hus. Det kändes som att det slets upp hål i mitt skin. Vilket det också gjorde.
Jag skrek högt över hela huset. Min fru kom inspringande, hon började också skrika.
Jag svimmade.

Goooooood!

Står tydligt på min profil att jag inte vill bli taggad.

Ahmen sorry då att jag inte är någon person som lägger timmar på att titta igenom varje användares profil när jag taggar någon.

Läswr!

Nej, inte jag heller men ville bara säga det så du vet til nästa gång.

Kapitel 2!

Jag såg kvinnans ansikte framför mig. Hennes onda leende. Hemskt. Jag vaknade upp. Jag låg i ett okänt rum men det liknade ett sjukhus. Jag tittade mig omkring. Brevid mig var det en annan säng där en liten flicka låg. Längre bort såg jag en kvinna som såg ut att ha blivit biten av en varulv. Hon hade ett stort bitmärke på halsen. Jag försökte lyfta mig upp, en hemsk smärta spreds i min kropp.
Jag tittade ner under tröjan och såg att nästan hela min kropp var täckt av djupa såg. Jag stönade till.
Just i denna syund kom en man kläd i vit rock in i rummet, han gick fram till min säng och satte sig på en pall.
"Är du Carol Jhonsson?"
"Ja", svarade jag.
"Du befinner dig på Sankt Mungos sjukhus och kommer behöva stanna här i ett par dagar till så att såren hinner läka"
"Vad har hänt?", frågade jag mannen som förmodligen var en läkare.
"Du blev träffade av en okänd förbannelse som fick dig att nästan förblöda. Som tur var lyckades din fru få hit dig så snabbt som möjligt. Sedan dess har du legat i en koma"
Emma. Hade Emma lyckats få mig hit.
"Är hon här?", frågade jag plågsamt samtidigt som såren sved.
"Nej, hon gick hem igår kväll. Vill du att hon ska komma?"
Jag nickade sakta.

Tiden gick sakta. Dörren öppnades. Emma klev in, hon var tårögd. Hon sprang fram till mig.
"Åh! Carol! Jag trodde du var död!"
Hon började gråta. Det sved på kroppen när hon rörde mig men jag brydde mig inte. Det viktigaste för mig just då var att hon var där.
"Vad tänkte du på", snyftade hon fram.
"Jag vet inte", svarade jag "Jag visste inte att hon skulle vara så stark"
"Vem?", frågade hon mig.
"Någon dödsätare bara"
"Bara! Hon kunde ha dödat dig!"
Vi satt och pratade ganska länge. Vi pratade om vad som hade hänt, vad som sulle hända och så vidare.
"Hur länge har jag legat i en koma?", frågade jag Emma.
"Två veckor och fyra dagar. Idag är det torsdag. Din familj kom och hälsade på i måndags."
"Okej"
"När vi ändå talar om familj", hon läg blyg i rösten. "Jag hade tänkt säga detta när du kom hem samma dag som det hände", hon pekade på mina sår"Men... Jag är gravid"