HEJ FOLK.
Fakta och information om leken:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Detta är en mördarlek, vilket innebär att det antagligen kommer förkomma blod, mord och annat som kan vara lite hemskt. Jag har mörk fantasi akeh c:
Leken går till så här:
Det kommer finnas:
Maffiagäng 1(De får bestämma namn själva :3) :
Huvudmaffia: (Har den avgörande rösten i vem som ska dööööööööööööööö)
Maffia 2: (Tar över huvudmaffians roll om denne dör)
________
Maffiagäng 2(De får bestämma namn själva :3) :
Huvudmaffia: (Har den avgörande rösten i vem som ska dööööööööööööööö)
Maffia 2: (Tar över huvudmaffians roll om denne dör)
_____________________________
Onda af
____________________________
Seriemördare: (VILL FRICKIN DÖDA ALLT WOOAAH)
_______________________
Goda:
_______________________
Läkare: (Kan hela någon varje omgång, den kan då inte dö. Det kommer finnas två)
Detektiv: (Kan misstänka nån den tror är mördare. Jag kommer svara Ja/Nopeee lololollozz. Kommer finnas två)
__________________________
Fler roller:
__________________________
Kärlekspar: (Dör om den andra parten dör ;-; Kommer finnas 3)
Fiender: (Vill få ut varandra)
Exempel på hur det kan gå till:
Mördarna röstar om vem som ska dööööö
Läkarna skyddar
Deterktiv misstänker.
Gandalf hittas död i en grop.
Folket får anklaga:
"Draco var avundsjuk på Gandalf skägg! Det var han!" säger Ginny.
Den/De anklagade får försvara sig:
"Jag hade kommit över det! Dessutom var jag på straffkommendering när mordet skedde!"
Folket får rösta genom att skicka meddelanden till moj
Nån åker ut.
Och så börjar det om igeen
Story:
Den första snön har lagt sig som ett glittande täcke över Hogwarts. Snart ringer det ut till lov och bara de sista proven är kvar på trollkarlselevernas scheman. Det har läckt information om att en julbal ska hållas på slottet. En upprymd stämmning råder men det är något som bubblar under ytan. En slags oro, en föraning om att något håller på att hända.
Något stort.
________________
Deltagare:
Holytail
Karaktär: Holly
Fakta ni vet om Holly:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Sjunde årselev i Slytherin. Lång och smal, blont smålockigt hår. Umgås med Trouble, Moa och Supergurkan
CyberDoctor
Karaktär: Mr Paraply
Fakta ni vet om Mr Paraply:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Går fjärde årskursen i Ravenclaw
Moa G
Karaktär: Moa
Fakta ni vet om Moa:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Sjätteårselev i Gryffindor. Umgås med Supergurkan, Holly och Trouble. Avundsjuk på Troubles hår! Pojkvännen gjorde slut med henne förra veckan
Mysismy
Karaktär: Miu
Fakta ni vet om Miu:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Andra årskursen Slytherin, umgås med Aurora
Wira
Karaktär: Wira
Fakta ni vet om Wira:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Ravenclaware i årskurs fyra
Maracaz
Karaktär: The Troublemaker
Fakta ni vet om The Troublemaker:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kallas bara Trouble av vänner. Mörkt kort hår. Bruna ögon. Umgås med Supergurkan, Holly och Moa. Skolans Trubbelmakare
Missy The Timelady
Karaktär: Missy
Fakta ni vet om Missy:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Caty Delacour
Karaktär: Caty
Fakta om Caty:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Parva Fortemque
Karaktär: Allt
Fakta ni vet om Allt :
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Rose Weasly
Karaktär: Rose weasly
Fakta ni vet om Rose Weasly:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Lolly!!
Karaktär: Mae
Fakta ni vet om Mae:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Andra årskursen i Ravenclaw. Brunt hår som nästan alltid är flätat, liten och späd. Får mystiska stötar av metall som kan liknas vid en allergisk reaktion.
Ciara
Karaktär: May
Fakta ni vet om May:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Går i femte årkursen i Ravenclaw
SingWithIce¨
Karaktär: Aurora
Fakta ni vet om Aurora:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Går i Ravenclaws femte årskurs, har mörka blå ögon
H@nna
Karaktär: Supergurkan
Fakta ni vet om Supergurkan:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Sjätteårselev i Gryffindor, umgås med Moa, Trouble och Holly. Bigender med pronomen hen. Pappan är poet. Blodfobi. Kärleksintresse Aurora
Merzan
Karaktär: Tara
Fakta ni vet om Tara:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Fjärdeårs elev i Gryffindor. Långt svart hår. Sjunger bra.
Elsa Gryffindor
Karaktär: Elsa
Fakta ni vet om Elsa:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Mizzi!!
Karaktär: Snöflinga
Fakta ni vet om snöflinga:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Går i andra årskursen i Ravenclaw
MidnattsRos
Karaktär: Mollie
Fakta ni vet om Mollie:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Går andra årskursen i hufflepuff
Likviderade:
Lolly!!
Karaktär: Mae
Uggla mig gärna om förslag och frågor c:
Kapitel 1: The curtain rises
Spoiler:
Tryck här för att visa!The curtain rises...
Julen på Hogwarts är något av det vackraste du kommer få se i din livstid. Alla eldar är tända och stjärnor hänger uppe i varje fönster. Varje gång någon spolar på toaletterna sätter hög julmusik igång. Hela slottet verkar magiskt fyllas av doften från pepparkakor och saffran, och små uppmuntrande skurar av snökristaller faller ibland ner på dig och ger dig hopp om ett lyckligt och fritt lov just som du går genom korridoren på väg mot dina sista examensprov.
Det är den andra December och solen står högt på den ljusblåa, klara himmelen. Under lunchrasten sitter de flesta elever ute och njuter i den kyliga men friska luften. Sorlet av glada röster och skratt hörs ända in i slottet där Mr. Flitch går och buttert torkar upp alla de vattenpölar som bildats av dåligt siktade snöbollar. På hedersplatsen, det vill säga vid fontänen som står mitt på esplanaden, sitter The Troublemaker och dennes lilla gäng med marodörer. De är kända för att skapa oreda där de går fram, och nu för tiden ångrar lärarna att de uppmuntrade deras elevhemsöverskridande vänskap. Just nu är de mest kända för att byta ut snöskurarna mot fällor med iskallt vatten, tack vare dem är inte en korridor säker längre. I det lilla gänget ingår den sextonåriga gryffindoreleverna Moa och Supergurkan, Holly, som är en sista årselev i Slytherin samt ledaren Trouble. De sitter med varsin flaska Houngsöl som de smugglat in från Hogsmede och pratar högt. I mitten sitter Trouble med allas blickar riktade mot sig. Hennes äppelkinder är rosiga och det mörka, kortklippta håret är fullt med små snöflingor. De nötbruna ögonen glittrar när hon berättar om sina planer för de andra. På hennes högra sida sitter Holly, en lång och smal flicka med tjockt och små lockigt blont hår. Hennes vackra bleka ansikte spanar regelbundet ut över skolgården med en uttråkad min. Med en nonchalant vift från Hollys trollstav samlar en snöhög ihop sig till en snöboll och sätter igång med att jaga den späda andra årseleven Mae. Mae skriker vettskrämt och springer för livet, men trots sitt försök att komma undan hinner hon inte ta skydd innan snöbollen träffar hennes bakhuvud. Supergurkan faller ihop på Holly och skrattar högt. Holly ler ett snett leende och stirrar rakt ut över gården med ögonen fästa på något långt borta. Plötsligt försvinner hennes leende när en snöboll träffar hennes nacke. Hon skriker gällt när det kalla vattnet rinner under hennes krage.
“Din lilla…” hon vänder sig om och ser med arga ögon på Moa som brutit ihop av skratt.
“Du skulle sett din min!” Moa torkar bort en tår ur ögonvrån. “Du såg ut som en…” Mer hinner hon inte säga förrens Holly trycker upp en handfull snö i hennes ansikte.
“Nu är det fan krig!” skriker Moa och hoppar upp. Hennes mascara har runnit ner för kinderna men hon ser inte ledsen ut på något sätt.
Trouble hoppar snabbt in i kriget och skickar iväg några snöbollar ut i elevskaran som sitter runt dem. Det tar inte lång tid förrens luften vimlar av snöbollar som far från höger och vänster. Trouble eliminerar skickligt snöbollarna med sin trollstav, och hon lägger inte märke till att en av snöbollarna faller till marken med ett mystiskt ljud av metall innan den löses upp i luften.
Kapitel: Love has a Price
Spoiler:
Tryck här för att visa!Love has a price
Supergurkan stannar upp med en snöboll i handen. Var det hen hörde ljudet av metall? Supergurkan sätter sig ner på knä och stryker med fingret mot stenbrickorna. Ett gällt ljud slipper ut hennes läppar när hen ser blod rinna nerför sitt finger. Yrseln stiger i hens huvud och en vit dimma tycks täcka över hennes synfält. Om det är något Supergurkan inte tål så är det blod.
Hen rycks ur sin medveteslöshet av att någon skakar hens axlar. Supergurkan blickar och försöker sätta sig upp, hen är ovan vid ljuset och skakar lite. När hen får tillbaka förmågan att tänka ser hen ett fräknigt ansikte nära sitt eget.
“Hej?” mumlar Supergurkan och blir förvånad över hur ynklig hens röst låter. Hen blir svarad med ett brett leende från rosa läppar. Deras ögon möts ett ögonblick och Supergurkan får lust att långsamt drunkna i flickans mörkblå ögon. Blåa som ett hav efter en storm, tänker hen och förbannar sin pappas poesi-gen.
“Herregud! Supergurkan!” skriker någon plötsligt. Supergurkans huvud far åt sidan och hen får syn på Holly. Holly knäböjer och lägger en kall hand på hens panna.
“Du fullständigt svimma! Asså att du är så rädd för blod, det måste vara skitjobbigt. Nu ser ditt finger ut som om det gått genom en jävla köttkvarn också!”
Supergurkan sväljer och ser ner på sitt finger. Yrseln kommer tillbaka och plötsligt blir Hollys kritvita tennisskor täckta av Supergurkans maginnehåll.
Holly svär högt och och springer in i slottet.
Flickan som fortfarande sitter bredvid Supergurkan skrattar och hjälper hen upp på fötterna.
“Rätt åt henne, hon är så snobbig!”
“Så illa är hon inte.” säger Supergurkan, men det låter mer som en väsning. Världen snurrar lite, men flickan är helt stadig.
“Vad hände egentligen?” frågar flickan och ser plötsligt allvarlig ut.
“Någon…” Supergurkan sväljer och tar ett lugnande andetag. Det faktum att flickan fortfarande håller hennes händer gör det betydligt lättare att inte prata nonses.. “Någon försökte… mörda min vän. Det kom en snöboll… den missade men… lite metall fllög ur den. Jag rörde vid metallen och… ja…” hen gör en menade gest med sitt skadade finger.
Flickan är tyst ett ögonblick.
“Jag vet vem som kastade den. Jag… jag såg Mae, den lilla tjejen, trolla upp en snöboll. Jag tyckte att hon såg lite för beslutsam ut.”
“Hon försökte allstå mörda Trouble.” säger Supergurkan med darrande röst.
Flickan nickar allvarligt.
“Jag tror jag vet vad vi kan göra mot det. Jag är Aurora, förresten.”
Aurora.
Det är ett vackert namn.
“Göra vad?” viskar Supergurkan, upprymd med också lite oroad.
Aurora lutar sig in och viskar i hens öra. “Jag råkar veta att Mae har ett liten metall allergi… och det finns ett rum i fängelsehålorna som består helt av metall.”
Supergurkan flinar mer än hon borde.
Deras tillfälle kommer nästan direkt.
“Ursäkta, vart ligger Trolldryckssal 2? Jag har aldrig varit där förut.” säger en mild röst. Där står en flicka med brunt hår i en fläta och handskar på händerna.
“Vi kan hjälpa dig dit.” säger Aurora och tar flickan under armen. Supergurkan följer efter.
“Här inne är det!” kvittrar Aurora efter en stunds gående. Flickan ler glatt och ger Aurora en liten kram.
“Tack!” säger hon och ställer sig i dörröppningen. Supergurkan knuffar ner henne på golvet och Aurora smäller igen dörren och håller för den.
Flickan skriker. “Släpp ut mig! Jag kommer berätta för rektorn!”
Hon fortsätter banka i en dryg minut, sen blir allt plötsligt stilla. Supergurkan blir lite oroad och föreslår för Aurora att de ska öppna dörren, flickan borde fatta vid det här laget att man inte ska försöka skada Hogwarts högsta höns.
Aurora öppnar dörren och hoppar sedan skrämt åt sidan. Ut faller en uppsvullen kropp.
“Är hon död?!” skriker Aurora. Supergurkan hyschar henne och rör vid Maes hals. Ingen puls.
“Vad ska vi göra?” väser Aurora förskräckt. “Jag visste inte att hon skulle dö!”
Supergurkan stänger snabbt dörren och låser den med sin trollstav.
“Vi pratar aldrig om det här igen, okej?”
Aurora nickar med tårar i ögonen.
“Lova!”
“Jag lovar!” ropar hon och kastar sig i Supergurkans famn. Supergurkan kan känna hennes varma andedräkt mot sin hals och känner att de aldrig kommer bryta det löftet.
Döda:
Mae
Kapitel: Bond of sisters
Spoiler:
Tryck här för att visa!Bond of sisters
Aurora ligger på stranden vid den stora, mörka sjön. Kvällen är helt tyst, om man ignorerar plaskandet som jättebläckfiskens långa tentakler orsakar. Ovanför hennes huvud svävar tunna slöjmoln förbi framför tusentals stjärnor. I vanliga fall brukar hon kunna njuta av dessa stunder, lugna ensamma ögonblick i den kyliga nattluften. Men idag är hennes huvud fullt av högljudda tankar. Hade Mae gråtit? Vad hade hon tänkt när hennes immunförsvar överreagerat och fått hennes hjärta att stanna? Aurora suckar djupt och sluter ögonen, låter mörkret omsluta henne. Tunga snöflingor börjar falla och fastnar i hennes svarta hår och långa ögonfransar. Hon känner sig som en mördare, trots att hon gång på gång försöker övertala sig att hon inte menat att det skulle bli så här. Imorgon skulle hon hitta Supergurkan och berätta allt som tyngde henne. Det gör henne förvånad att det gått så snabbt för henne att börja lita på den blodrädda Gryffindoreleven.
“Holly! Lyssna på mig!”
Aurora rycker till när hon plötsligt inser att hon inte är den enda som sökt sig ner till stranden för att få vara ensam. Försiktigt kryper hon mot ljudet, ohälsosamt nyfiken.
Missy tar Hollys kalla händer i sina. Flickan framför henne, som säkert är ett huvud längre än Missy, stirrar envist ner i marken. Missy försöker ideligen fånga hennes blick utan att lyckas.
“Jag kan inte forsätta så här!” säger Missy med skälvande röst. Inte förrens nu inser hon att tårar rinner nerför hennes kinder. “Jag… Holly lyssna på mig!” ropar hon frustrerat. Holly lyfter på huvudet och möter Missys ögon. Sedan möter Holly plötsligt Missys läppar i en passionerad kyss. Fem meter bort kväver Aurora ett chockat ljud. Missy bryter kyssen. “Nej, Holly, jag kan inte göra det här längre.” Nu är det hon som ser ner i marken, rädd för att möta Hollys ögon.
“Jag förstår inte vad som är problemet.” Holly stryker över Missys kind med sin tumme och talar med en lugn, mjuk röst. “Han gjorde slut med mig.”
“Du vet vad jag pratar om, försök inte att få det att se ut som om jag inte vet!” väser Missy plötsligt. Hennes ögon verkar plötsligt mörkna och hon vänder sig om för att rusa iväg. Inte tänker hon på det iskalla vattnet. Kläderna verkar dra henne ner mot botten och när hon försöker få fäste får att skjuta sig mot ytan glider hennes fötter bara mot lerbotten. Holly ser hjälplöst på medan hennes flickvän sjunker under ytan.
“Missy!” skriker hon i panik och sträcker ut en hand över det mörka vattnet. Hon vet inte ens om hon andas längre, hela hennes värld är Missy. Missy får inte dö. En hand tar tag i hennes, Missys hand med himmelsblå naglar, naglar med små, små stjärnor försiktigt på målade. Missy drömmaren. Missy den blyga Huffelpuffeleven som hjälpte henne med Trolldomshistorian. Alla ögonblick där Holly sett Missy far genom hennes huvud som en snabbspolad film.
Missy får inte dö.
Under ytan kämpar Missy för sitt liv. Hon sprattlar med benen, drar i Hollys hand, den enda länken hon har till livet. Sedan stelnar hela hennes kropp. En hand håller i hennes fotled. Ett stenhård grepp. Missy kan känna långa naglar trycka mot hennes hud och dra henne ner.
Hon släpper Hollys hand.
Världen börjar bli ännu mörkare. Månen som skiner igenom mörkret verkar avlägsen, som i en annan värld. Missy öppnar sin mun och låter det iskalla vattnet strömma in i lungorna. Det känns bra, på något sätt. Smärtan är outhärdlig, men samtidigt känner Missy en sorts frid. Hon vet att hon ska dö.
Vatten ytan bryts plötsligt av något och någon tar tag under Missys armar. Holly lyckas tillslut få upp Missy. Men det är försent. Holly hulkar över Missys pulslösa kropp och kysser hennes blå, kalla läppar. Aurora ligger som förstenad innan hon reser sig och springer.
Nästa morgon hittas Holly och Missy. Blåa läppar och förstenade kroppar. Frusna tårar från ögon som inte längre kan se.
I en helt annan del av slottet går May. Hennes hjärta bultar som en bastrumma och det bruna håret fladdrar bakom henne när hon springer genom korridoren.
“Mae?” ropar hon. Det känns som om hon letat i flera år, det började med att Mae inte fanns vid middagen och sedan aldrig dök upp i uppehållsrummet. May är orolig för sin lilla syster, slottet är en farlig för en sådan liten flicka, och Maes sjukdom gjorde inget enklare. Faklorna på väggarna börjar sakta falna och snart var det bara glöd kvar. Medan May går genom korridoren kollar hon regelbundet över axeln, i fall någon skulle komma. Hon är medveten om att det är långt efter läggdags. Hon stannar plötsligt framför en dörr med en konstig känsla i kroppen. Hon kan känna av att den blivit låst av magi, med en enkel vift på trollstaven försvinner låset. Med darrande hand öppnar hon dörren och ser på marken just det hon fruktat så innerlikt. Kroppen av sin älskade syster, uppsvullen och röd med stora blåsor. Flickans ögon är uppspärrade och ansiktet fryst i en grimas. May tar sig för munnen och backar. Krampaktigt griper hon tag i dörren, rädd för att svimma. Hon måste drömma, hallucinera. Men hon vet att det inte går att förklara. Mae är död. Liket ligger ju där på metallgolvet vars skåror bränt in mönster på Maes små mjuka händer. May brukade reta Mae för hennes små fingrar, bebishänder brukade hon kalla sin lilla syster. Hennes armbandsklocka ger ifrån sig ett litet klick när den slår om till elva. Då inser hon vad som just hänt, hennes lilla syster, som hon brukade hålla i sin famn på morgonen, när hon var för trött för att protestera. Hennes lilla syster som lekte med kottar i trädgården och brutalt stampade på spindlar för att May skulle sluta skrika. Den syster fanns inte mer. May blinkade bort tårarna och försökte morskt att se oberörd ut. Det här var inte acceptabelt. Hon rusar mot biblioteket. Någon skriker argt efter henne, men hon svarar bara med att skuta ut en röd ljustråle. Rösten tystnar tvärt. May river ut böcker ur bibilotektshyllorna, letandes efter den bok hon behöver så mycket. Sidor faller ur, och vanliga May skulle blivit arg om någon behandlat sina älskade böcker på det här sättet. Men May är inte vanliga May längre. Tillslut hittar hon boken och springer tillbaka igen. Hon snubblar nästan över Mr. Flitchs avsvimmade kropp. När hon kommer fram sätter hon sig ner på knä och slår upp boken. Ett moln av damm flyger upp i hennes ansikte och hon hostar högt. Boken är fylld av små anteckningar och full med bläckstänk, den var också gömd i biblioteket, men May har efter fem års noggrant studerande av biblioteket sett de flesta hemligheter som den mest magiska plats på slottet döljer.
Ovanför formeln står en varningstext-
Bör inte utföras av annat än en mycket stark magiker, kan orsaka starka biverkningar. En stark formel som detta kräver offer.
May tar upp sin långa trollstav och målar en åtta i luften. Hon mumlar de första orden i den långa formeln tyst för sig själv och märker inte att hennes röst kraftigt stiger i styrka. Ingen är där, men om någon hade varit det skulle det varit ett skräckinjagande syn. Mays bruna hår flyger i alla riktningar, hennes ben nuddar inte längre marken och hennes ögon är helt svarta. Hennes blodådor verkar vara svarta mot den kritbleka huden. En stark vind susar runt henne och hon kan att luften lämnat hennes lungor. Ändå slutar hon inte ropa ut förtrollningen. Hon lyfter sina armar och allt verkar stanna av. Tiden är frusen. May förstår att hon misslyckats. En svart tår rinner nerför hennes kind, hon vet vad som kommer hända nu. Ingen människa kan möjligtvis klara av vad som håller på att hända med henne nu. Den svarta magin finns i hela hennes kropp, den rusar fram i hennes blod, kväver henne innefrån. May faller ner på marken och tar tag i sin systers hand.
Magin slukar henne tillsist och lämnar bara kvar ett tomt skal av flickan som kallades May.
Kapitel 4: Just another night
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Resten av eleverna var helt ovetande om vad som skedde i slottet denna mörka Decemberkväll. De låg i sina sängar, eller sysslade med sådant som lärarna utan större framgång försökte sätta stopp för. Nästa dag skulle det vara Fredag, och efter det skulle den stora dagen komma, dagen då slottets skolbal skulle hållas. En skolbal var inget som alla fick uppleva under sin tid på Hogwarts och när rektorn hade ställt sig upp för förklarat att en bal snart skulle hållas på slottet hade även lärarna sett förvånade ut. Senare hade någon elev överhört, inte tjuvlyssnat, på rektorns samtal med en lärare och hört att balen skulle hållas eftersom att några magiker från ministeriet skulle komma och hålla en utvärdering av skolan. Redan idag hade vissa lektioner blivit bevakade av bistra tjänstemän som inte verkade vilja något annat än att komma bort därifrån så fort som möjligt. Så imorgon skulle bli en speciell dag och om man ville ha en date till balen var det bäst att man fixade den på Fredagen, innan någon annan hann först.
I sovsalen för Ravenclaws andraårs flickor låg Snöflinga. Världen var lite suddig för att hon var så trött, men ändå kunde hon inte sova. Hon stirrade upp på de små stjärnor som hon trollat upp i taket. De glittrade kallt och såg riktigt realistiska ut. Snöflinga kunde inte neka till att hon var lite imponerad av sina egna kunskaper. Det var ganska sent, men ännu hördes prat från uppehållsrummet och varmt ljus från elden sken in på golvet. Maes säng var fortfarande tom. Med en suck rullade Snöflinga på mage och begravde sitt ansikte i den mjuka kudden. Mae hade aldrig kommit fram till Trolldryckslektionen och sedan missat resten av lektionerna hela dagen. Alla lärare var jättearga på henne och hon skulle antagligen få väldigt mycket kvarsittning när hon kom tillbaka. Faktiskt, hade hon inte suttit vid middagen heller, och nu började Snöflinga bli orolig för sin vän. Hon var tvungen att resa sig upp på armbågarna för att få lite luft, sedan dök hon ner i kudden igen. I henne fann ett sygn av… skuld? Borde hon ha väntat på Mae? Kanske hade Mae bara gått vilse i slottet, det skulle inte direkt vara en överraskning. Mae hade alltid varit lite förvirrad, antagligen för att hon var van vid att hennes syster ständigt vakade över henne som en hök. Hur som helst var det väl inte Snöflingans uppgift att hålla koll på henne! Till sist lyckades Snöflinga övertala sig själv om att det inte var någon fara med Mae och hon somnade in.
På andra sidan slottet satt Supergurkan, Moa och Tara i Gryffindors uppehållsrum. De andra hade gått i sängs efter en lång dag med många snöbollskrig. Moa låg med huvudet i Supergurkan knä medans Supergurkan flätade hennes ljusa hår. Moa såg ut att vara halvt sovande och hade tungan synlig mellan sina rosa läppar. Det var ganska tyst i rummet, men tystnaden var ganska behaglig. Brasan sprakade och lyste upp det rikligt pyntade rummet. En liten julgran stod vid en av trapporna, likt en dörrvakt. Den var pyntad med julkulor och glitter och förtrollad så att den sken upp med ett svagt, varmt, grönt ljus. Julstämningen var hög och Gryffindoreleverna var stolta över att ännu ett år vunnit den årliga julpyntartävlingen. Tara satt i skräddarställning på den mjuka mattan framför elden och läste samtidigt som hon tyst nynnade på “Stilla natt”. Det midjelånga, svarta håret snuddade vid marken när hon sakta gungade till musiken som hon själv skapade. Tara var en häxa som gick i fjärde året, hon var ambitiös och hade redan nu börjat läsa på till nästa termin. Vid sidan om sitt studerande var hon också med i skolans kör och diverse klubbar. Men nu var det nästan lov, de flesta aktiviteterna hade tagit en paus och Tara hade många gånger funnit sig själv rent uttråkad. Med en hög gäspning lade hon sig ner på mattan. Den var nästan lika skön som hennes säng och hon tvivlade på att som hon skulle lyckas ta sig upp för trappan idag. Efter bara en liten stund snarkade hon högt. Moa gnydde och öppnade ögonen. Hon såg upp på Supergurkan.
“Snälla få henne att hålla käften.” viskade hon.
I Hufflepuffs uppehållsrum var det fest, ingen visste riktigt varför, det bara var någon som började och resten hängde på. Men det var något som Rose upptäckt var det bästa med Hufflepuff. Det fanns alltid någon som ville dra ihop en fest eller något liknade, och det fanns alltid många som ville vara med. Oftast kände Rose ingen skuld alls över att hon inte hamnat i Slytherin som resten av hennes familj. Gemenskapen i Hufflepuff skulle hon aldrig byta bort, trots familjeäran och allt skit hennes föräldrar pratade om. Hon satt i ett hörn med en flaska honungsöl, hennes huvud kändes lätt och hon var allmänt glad. Festen var i full gång, fast alla väntade lite på att en lärare skulle storma in och förstöra deras roliga. Några elever dansade i mitten av rummet där man röjt bort bord och stolar för att få fram en bra scen. De andra eleverna klappade takten till musiken, som gick snabbare och snabbare tills dess dansarna inte längre orkade. När Mrs. Sprout till slut kom in var alla nog egentligen lite lättade över att de gick gå och lägga sig.
I Slytherins rum var det redan släckt och tyst. Det var nästan helt kolsvart och Miu snavade nästan på en hög med böcker när hon försökte korsa golvet. Hon gick ut i korridoren. Där var det lite ljusare, eftersom att fönstren släppte in lite av det kyliga månljuset. Miu gick mot de avstängda flicktoaletterna. Efter vad hon hört hade toaletten varit stängd i mer än femtio år, och det kändes lite mystiskt att ingen ens försökt laga den. Hon öppnade dörren och gick in. Ljudet från hennes fötter ekade i tomrummet när hon gick in. Det var inte första gången Miu väntat på att hennes klasskompisar skulle somna och sedan smugit till toaletten. Men trots det kände hon ett visst obehag, nästan som om någon såg på henne. Sakta gick hon framåt, när något fångade hennes blick. Det stod något på spegeln. Bokstäverna var inristade i spegeln, antagligen med en kniv eller vasst förmål.
“Har du kollat bakom dig?” läste Miu tyst för sig själv. Genast kände hon den kvävande känslan av obehag stiga i bröstet. Hon fortsatte gå runt stoden där handfaten var, och mycket riktigt stod det något på nästa spegel också.
“Har du kollat dörren?” Miu höjde på ögonbrynen och gick snabbt fram till dörren. Hon ryckte i den, men den var låst. Hennes hjärtslag ökade i tempo och hennes andning kändes ytlig, som om luften inte kom ända ner i lungorna. Ändå gick hon fram till nästa spegel.
“Har du verkligen kollat bakom dig?” stod det. Den här gången var det också ett brett leende ritat bredvid texten. Miu viskade för sig själv, försökte övertala sig själv att det här bara var ett dumt skämt eller en dröm. Inget skulle hända om hon vände sig om. Hon drog ett djupt andetag och vände sig om. En kniv blänkte till i månljuset.
Spoiler:
Döda: Miu
Mugglarportalen