Privat mellan Ripadal och TildeW

Mallen.

Namn:
Ålder:
Kön:
Personlighet:
Utseende:
Gillar:
Ogillar.
Övrigt.

Namn: Alawa
Ålder: 19
Kön: Kvinna
Personlighet: Är väldigt äventyrlig vilket gör att hon ofta hamnar i trubbel. Nyfiken och smart.
Utseende
Gillar: Äventyr, naturen och att lära sig saker
Ogillar: Sin överbeskyddande familj
Övrigt: Blir förälskad i en av engelsmännen Thomas som jobbar för Ratcliffe

Namn: Iris
Ålder: 19
Kön: tjej
Personlighet: Älskar äventyr och ta sig fram med sin kanot på vattnet. Hon är snäll och omtänksam och vill inte att någon ska komma till skada.
Utseende: http://orig12.deviantart.net/429e/f/2013/327/1/9/192b6edf0c671c5e12ce53a9bb2dc933-d6vcmv4.jpg
Gillar: Äventyr och paddla.
Ogillar. Att hennes papps vill tvinga henne att gifta sig med den allvarligaste krigaren.
Övrigt. Blir kär i John Smith som jobbar för Rafliffe.

Skulle vi inte köra egna karaktärer??

Du har ju inte direkt en egen, din är ju kär i Thomas som jobbar för rafcliff.

Jag menar karaktärerna vi rollar som. Sen så skulle alla andra orginalkaraktärer finnas

Okej jag byter väl namnet då.

Okej. Ska du eller jag börja?

Helst du

Okej

Solen lyste starkt uppe på himlen. Det var en varm dag och alla arbetade på fälten. Själv satt jag uppe på en klippa som jag vanligtvis brukar göra. Jobbar var definitivt ingenting för mig. Jag bara förstörde för mig eller andra varje gång jag hjälpte till. Såklart blev mina föräldrar arga när de fick reda på att jag inte var välkommen att jobba, men vad skulle man göra? Vi må vara indianer, men det betyder inte att alla kan göra samma saker. Indianer ska vara fria, men varför känner man sig då så fängslad. Det var den frågan jag ställde mig själv varje dag, men hade jag någon bra anledning? Nej.

"Alawa, vad gör du här uppe? Du kan skada dig" sa en mild röst.
Jag vred på huvudet och såg min mamma.
"Jag klarar mig, jag har aldrig gjort mig illa när jag varit här uppe" sa jag.
"Jag bryr mig bara om dig! Varken din far eller jag skulle stå ut med om vi gick miste om dig! Du är vårt allt. Vi vill dig ditt bästa" sa hon och satte sig bredvid mig med ett stort leende.
"Vill ni verkligen det?" Frågade jag.
Hennes leende ersattes av en besviken blick.
"Varför tror du inte det?" Sa hon besviket.
"För ni låter mig aldrig gå ut ensam! Jag vill se mig omkring, utforska världen!" Sa jag och ställde mig upp. "Det är min dröm, och det vet ni. Så om nu vill mitt bästa, varför släpper ni mig inte? Jag är 19 mor, jag klarar mig själv. Naturen och jag är på samma sida".
"Det är inte så att vi inte tror att du klarar dig. Det är om dem inte klarar dig" sa hon och ställde sig upp hon med.
"Vilka pratar du om?" Sa jag.
"De andra som finns där ute. De är annorlunda, och jag vet inte om de klarar din fria själ" sa jag.
"Men dem är inte här..." Sa jag.
"Eller är dem?"

Det var hennes sista ord innan hon lämnade mig ensam på klippan igen. Jag kunde inte låta bli att sucka. Vad var de hon menade? Jag satte mig ner med en duns och såg ut över havet. Men det var en sak som inte stämde. Någonting rörde sig vid horisonten och bara växte större och större. Den gled fram över vattnet, och av ren vana sprang jag ner från klippan mot stranden där den stora träuppfiningen förmodligen skulle gå i land.
När jag kom ner på stranden hade grejen precis nått land och vita män lastade av packning på stranden. Var de männen mor hade pratat om?