Evigt drabbad - Novell-

Så det här är en novell. Fast det är mer fanfiction så den läggs här! Aja jag har inget att säga men NJUT!

När jag var liten hade jag ett perfekt liv. Mina föräldrar var ständigt snälla och roliga med mig. Pappa jobbade lagom mycket medan jag och mamma ofta var i London och i skogen. Skogen, mamma älskade den på natten, då man skymta himlen och dess stjärnor. När jag och mamma var ute i skogen på natten, vandra omkring och kolla på himlen brukade mamma sjunga en sång.
Kom med, Kom med till stjärnornas stad
Kom med, Kom med till en stad så glad
Här kan du leka
Här kan du leva
här kan du göra allt du vill
Ja kom med, Kom med till stjärnornas stad
Men hela världen vändes den natten, då jag fyllde fem. Min pappa kom hem flera timmar tidigare än vanligt och han såg rädd ut. Jag kunde inte minnas att jag hade sett pappa så rädd förut. Han och mamma hade en diskussion innan mamma gick och krama om mig.
Resten av timmarna hade varit osäkra. Med en mamma som ständigt kolla ut och grät då och då. Min pappa var inte mycket bättre själv. Han satt i soffan och stirra in i vår brasa i flera timmar, som om någon skulle komma ut ur den.
Natten var värst. Den var kall och blåsig, mörk och hotande. Jag låg i min säng och kollade i taket samtidigt vinden viner utanför. Och mitt från ingenstans så hördes en åskknall och regn som hastigt piskade mot fönstret. Himlen var mörk, ledsen, och jag var rädd. Det fördes ett ylade utanför, inte långt från rummet alls.
Minuter gick men för lilla mig kändes det som timmar. Fönstret krossades och in kom en varulv. Den närmade sig mig och innan jag visste ordet av det, hade den satt sina hotade tänder i min arm. Smärtan var olidlig och allt vart svart.

Nu sitter jag här. I mitt lilla sten rum i källaren. Min pappa var där uppe och fixa mat och jag kände på lång väg vad det blev.
“KOM NU DET ÄR MAT!” Jag suckade. Min pappa vägrade använda mitt riktiga namn, vilken snäll pappa man hade da.
När jag kom till köket stod det kött där, med pommes frites och såser med grönsaker.
“Vad gott”, sa jag och satte mig. Han nickade.
“Jo du jag har tänkt på en sak…” började han. Jag höjde ögonbrynen.
“Ja…?” fråga jag.
“Jag tror inte du kommer in på Hogwarts”, sa han. Jag började peta i maten. Hogwarts skola för häxkonster och trolldom skulle nog vara det sista jag kom in på. Även om jag är halvblod och magisk så är jag varulv, inte ens någon så stor som Dumbledore skulle få in mig där. Alla skulle hata mig, jag skulle döda folk.
Men jag hann inte fundera länge förren en uggla kom in igenom fönstret. Den landa precis bredvid min tallrik och mitt hjärta tog ett skutt. För på framsidan av brevet så visade det klart och tydligt att det var till mig. Jag öppnade brevet. Det stod att jag blivit antagen till Hogwarts. Jag tjöt till.
“PAPPA JAG KOM IN!” Skrek jag. Min pappa slet tag i brevet. Han läste det om och om igen.
“Du, min son… Jag är så, så, så stolt över dig, och du bör veta att din mamma också är det”, Pappas ord fick mig att må illa igen. Mamma hade inte fått vara med om detta ögonblick.
“Du är min son. Du är Sirenas lilla barn också. Du är vår lilla Remus John Lupin”, sa han och kramade om mig.

Jättebra!!!

Haha, trodde det var en tjej först
Sen blev jag superglad när jag såg att du skriva om marodörerna (eller jag antar det efter som att du pkskrev/skriver om Remus )
Bevakar!

Haha gjorde den i skolan och då var det bara till biten då han vart biten (för att det skulle vara en start). Jag tror jag fortsätter på den här...

Tack :3

SÅ BRA!

Bevakar så hårt

Tack :3

Bara jag som tycker den där sången är liiite som the hanging tree? x)

Ehm...

Hehe...

Jag tig INTE Melodin därifrån! Nej nej *skrattar bervöst*

Haha x)

Bra skrivet förresten!

Tack :3


Elsa GryffindorParva Fortemque

Sjukt bra! *bevakaaar*