När mörkret faller

Hejsan, alla underbara mugglisar. Nu ska jag försöka skriva en ff. Hoppas ni gillar den.

Titel: När mörkret faller
Rating: Klarar du HP klarar du detta.

Personer som kanske vill läsa den här FF Alicha black, Acciopureblood, Softodisen, Remus Granger,Piggelino, elly lovegood och Mysismy

Prolog.

Solen färgar himlen i alla möjliga färger när den stiger upp över horisonten. Havets vågor slår emot klippan och några fåglar sjunger en sorglig melodi. Vinden tycks viska och till och med mugglare i trakten kan känna av att någonting stort är på gång. Om de är gott eller ont är svårt att säga. I trollkarls världen börjar det dock bli oroligt. Tänk att på en så här vacker plats kommer något förskräckligt att hända. Havets vågor fortsätter att nöta på klippan. Gräset är grönt och luktar nyklippt. Vad skulle kunna hända har.

Kapitel 1 Inferierna.

Solens strålar lyser in i mina ögon. Fåglarna kvittrar svagt. Jag försöker somna om men det går inte så bra. Jag har legat har i sängen ett tag med en växande klump i magen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på. Den salta doften från havet och vågornas brus får mig på lite bättre humör. Jag drar halv sovande på mig en tröja och ett par byxor. Jag bestämmer mig för att gå ner och bada. Jag smyger tyst ner för trappan, för om mamma vaknar så är jag dödens. Trappan knarrar lätt under mina fötter och jag håller andan. Jag packar försiktigt ihop mina badkläder och smyger ner till vattnet. Jag drar på mig mina badkläder och hoppar i. Kylan i vattnet får min kropp att bränna och sticka. Jag tar några snabba armtag och låter sedan kroppen sjunka ner mot boten. När mina lungor känns som om de håller på att sprängas simmar jag upp till ytan
Jag tar ett djupt andetag och simmar neråt. Jag måste vara minst tio meter ner. Mina lungor skriker efter luft. Det börjar svartna framför ögonen när jag plötsligt ser ett grönt underligt ljus. Jag simmar mot ljuset och intalar mig själv att jag klarar att hålla andan ett tag till. Jag simmar närmare ljuset när jag ser vad som finns där nere. Det är som döda kroppar som kusligt simmar närmare mig. Deras hud ger ifrån sig ett konstigt grönaktigt sken och deras ögon är vita och tomma. Jag simmar så snabbt upp mot ytan jag kan. Mina lungor bränner och jag spränger ytan. Mitt hjärta dunkar. Jag håller på att bli galen. Det är omöjligt att jag skulle kunna ha sett något sådant. Men det känns ändå som om havet viskar mitt namn. Selina Dion. Jag tänker på de tomma, döda ögonen som såg in i mina.

Kommentera gärna!

Gud vad bra Marina Granger!!! Bevakar!!!!

*bevakar*
JÄTTE BRA!!!!!

Tack så jättemycket!!! Vad ni är snälla! Kram♥ Nästa kapitel kommer nog imorgon.

Jippie! Skynda dig! Bästa ff;en jag läst på evigheter!!

Gud vad du är snäll♥

Tack!

Det har kapitlet är till Piggelino!

Kapitel 2

Jag ligger i sanden. Mitt hjärta bultar. Vad var det där? Jag låter solen värma mig. Jag försöker andas lungt. Jag kämpar ner paniken. Alla kommer att tro att jag är galen.
- Selina!!! Ropar en gäll röst.
Mamma, tänker jag. Hon är nog väldigt arg. Men hon kommer aldrig att förstå vilket band jag har till havet. Det är nästan skrämmande hur länge jag kan hålla andan under vattnet. Det känns ibland som om mamma är rädd för mig. Jag har varit lite av ett problem barn. Mitt temperament har alltid varit hett. Och på något oförklarligt sätt känns det ibland som om jag kan magi. Jag är nog den ända som tror på magi i den här lilla byn. Jag har aldrig passat in. Havet har alltid varit min räddning. När någon har varit elak har jag alltid gått ner hit. Ingen har någonsin gillat mig och jag har alltid haft svårt med att skaffa vänner. Jag har alltid varit annorlunda. Ovanligt vacker och jag har en fantastisk sångröst. Mamma säger att de är avundsjuka.
- Där är du ju, ropar mamma. Hon är rasande. Jag tror knappast att det bara är för att jag har badat utan lov.
- Du har besök, säger hon kallt. Hon ser på mig.
Jag går förvånat upp och klär på mig.
Uppe vid vårat hus står en underligt klädd kvinna. Hon har en lilla klänning och en passande mantel till.
- Minerva Mcgonagal, säger hon och räcker fram handen mot mig. - Och du är miss Selina Dion förmodar jag.
- Ja, frun, svarar jag artigt.
Mamma ser hatiskt på Mcgonagal. Varför är hon så otrevlig? Jag höjer frågande på ögonbrynet. Min mor som brukar vara så trevlig och charmig. Hon har världens vackraste leende och hennes läppar är välformade och röda. Hon har bruna vänliga ögon och kastanjebrun hår. Jag ser ut som henne men jag har min fars gröna ögon. Det är åtminstone vad hon säger. Och det är det ända jag vet om honom. Men varför är mamma så otrevlig?

Tjoho! Tack Marina Granger!!!!
Super bra!!!

Super-duper bra!!!!