P.R.S med Marina Granger.

Min mall:
Namn:Linnie rodornabar.
Ålder:18
Utseende:Långt mörktbrunt hår som oftast är i en fläta bak.
Familj:döda.
Personlighet:Rolig, och envis!
Övrigt:har aldrig missat något med sin pilbåge.snabb.
ras:Alv
vapen:pilbåge, och ett svärd.
glömde jag något Marina Granger?

Mall:
Namn: Gilraen Vardamir
Ålder: 20
Utseende: Kort, svart hår, ungefär till hakan, gröna ögon, ca. 169 cm lång.
Ras: Alv
Personlighet: Snäll, envis och har en positiv inställning.
Vapen: Pilbåge och dolk.
Familj: Okänt
Övrigt: Älskar djur och är snabbtänkt.

( Jag gjorde om mallen lite eftersom vi har sagan om ringen tema Alicha black)

Jag tar och börjar! ska jag skriva i jagform eller någon annan form? jag skriver i jagform nu så ändrar jag om det blir fel!

-Yes! säger jag när pilen jag nyss skjutit iväg träffar mitt mål, den rödmålade pricken uppe i en eks tjocka,stora grenar. Jag lägger mig ner på marken och njuter av den sköna hösten som är runt om kring mig. Hösten är den bästa månaden på året tycker jag. varför vet jag inte men det är på något sätt en annan slags luft då, och det
gillar jag. Jag ställer mig upp och tar tag i en gren i eken och svingar mig upp bland dom många, stora och stolta grenarna på trädet. Jag kommer upp till det stället där pilen träffat och rycker ut den ur grenen, jag stoppar tillbaka den i "pilväskan" och fortsätter uppåt i trädet ända tills jag kommer högst upp, och känner blåsten ta tag i min mörkbruna fläta som hänger ner längs ryggen, vinden blåser och blåser och jag känner mig på något sätt stark.

Jag visslar svagt. Jag har alltid haft ett starkt band till naturen, och när jag visslar, sjunger fåglarna samma melodi. Den mjuka mossan under mina fötter och den klara, kyliga höstluften får mig på bra humör. Pilbågen hänger på ryggen. Jag har alltid varit en naturbegåvning på att stjuta med pil och båge. Jag börjar närma mig forsen som separerar vattnadal från omvärlden när jag ser två vita hästar beta inte långt ifrån forsen.

Jag känner att jag kanske borde klättra ner nu. Det börjar bli lite för kallt nu och natten håller på att göra sitt inbrott. Jag måste hitta någon stans att sova, för i ett träd är inte bästa stället att sova på. Så jag tar ett stadigt grepp om en gren och tar mig snabbt och smidigt ner för eken. Jag borstar av mina händer på den djupblå klänningen och börjar gå bortåt.
efter att jag gått en bit ser jag en stor fors som är i full gång. Träden tar slut och jag kommer ut i en hage med två stora,vackra, vita hästar som står och betar. Jag går en bit fram mot dom. Dom skyggar tillbaka lite när jag kommer fram.
-lugn,lugn, säger jag med en röst som visar att jag är snäll, Jag ska inte göra er illa.
Hästarna frustar lite och tar huvudena fram och
till baka. Till slut låter dom mig klappa dom på mulen. När jag står där och klappar dom fina hästarna ser jag någon på andra sidan forsen.

Mina skogsgröna kläder camoflerar bra men en alv kan lätt upptäcka mig. Jag ska just resa ifrån vattnadal med en av de vita hästarna som står vid sandbanken nör jag upptäcker en annan alv. Hon har djupblå klänning och pil och båge. Jag vadar över strandbanken och höjer min hand till hälsning.
Hon ler lite och jag går fram till en av gästarna och viskar lungnande ord i hästens öra.
- Vem är du? Frågar jag nyfiket.
- Linnie. Och du?
- Gilraen.

-Vart kommer du i från sa jag?
-Här ifrån, svarar hon kort. Du då?
-ja....det minns jag inte riktigt, mina föräldrar dog när jag bara var 5 år gammal, men jag tror att jag kommer från Mörkmårdsbergen och alvlägret precis utanför.

- Okej, svarar jag kort. Jag hinner inte prata, för tid är något jag har mycket lite av.
- Vart ska du nu?
- Till entarnas skog.
- Varför?
- Känner du inte det. Krig kommer. Jag känner det med varje fiber av min kropp.
Jag hoppar upp på hästen.
- Jag följer med, säger Linnie.
- Du Vad?

- jo jag har väll känt av något men.....ja, det är väll klart att jag följer med dig, upprepar jag, glad över att få prata med någon som jag.
-du? kan du ens slåss? svarar Gilraen.
-ja, det är vell klart, jag är ju alv.
-alla alver kan faktiskt inte slåss, men Visst om du vill sätta dit liv på spel och om du kommer i kapp mig så, svarar hon och hoppar upp på en häst och rider snabbt iväg.
Jag gör samma sak och är snart inte långt i från henne.

- Okej då... Säger jag lite tvekande. - Du får följa med.
- Tack...
Solen är borta och mörkret lägger sig över den lilla dalen. Hästarna springer och vi sitter rakryggade och stolta på hästarna. Vi har ridit i några timmar. Vi båda är trötta men ingen av oss vill vara den som ber om paus. Tillslut är vi båda så trötta att ingen av oss behöver be om paus. Vi nickar kort och klättrar upp i ett träd för att sova.