Blood rose (PRS)

((Vieneta))


Hon drog borsten genom det tjocka röda håret innan hon satte upp det i en hög hästsvans och såg sig noga i spegeln innan hon satte på sig glasögonen. Aya var den tysta typen, hade alltid varit så.
Snabbt samlade hon ihop sina saker och slängde väskan över axeln innan hon gick ut från lägenheten och låste efter sig.
”Tur att det är sol iallafall.” muttrade hon innan hon började gå till biblioteket. Det var hennes hobby, att läsa eller bara vara bland böcker. Aya hade alltid haft svårt att få vänner. Utstött och mobbad för hur hon var.
Med en suck sjönk hon ner i en stol när hon äntligen var framme och drog fram en bok och började läsa.
Tiden tacklade förbi och då och då tog Aya något att äta men återvände alltid till boken. När biblioteket skulle stänga såg hon upp. Var klockan redan så här mycket? Lite sorgset reste hon sig och stoppade undan boken och gick ut. Det hade redan blivit mörkt och hon knäppte jackan till halsen och började gå hemåt.


Vincent satt i soffan med ena benet över de andra och drack från ett glas med en tjock röd vätska. Han slickade sig om de tunna bleka läpparna. Det var från källaren. Det smakade lika gott som vanligt.
”Oh jag vill ha en ny leksak.” Han drog handen över kanten på glaset och såg upp. Han hade svart hår som var uppsatt i en hästsvans med ett enkelt sidenband. Hans ögon var varmt bruna som ändå se så kalla ut när han var arg. Hans näsa var perfekt utmejslad och passade utmärkt till de höga kindbenen. Han fingrade förstrött på kråset på skjortan innan han såg upp mot dörren.
”Luce hämta en ny leksak!” Han kunde hur bilen starta och han lutade sig tillbaka. En ny leksak skulle betyda en ny givare. Vincent log och började att nynna på en gammal visa från förr.



Luce hade jobbat åt dom i några hundra år. En var en fetcher, en bra sådan med. Lurade med sig båda könen, unga som gamla. Charm var nyckeln enligt honom. Från skillnaden från sina mästare var Luce ingen vampyr utan levde enkelt för evigt. Hämtade deras mat eller som nu en ny givare.
Med en suck körde han ut från den privata vägen från skogen och körde in mot staden. Snabbt kollade han handskfacket. Sprutor, en flaska med sömnmedel, en annan med kloroform, en trasa och lite annat. Ifall personen skulle bli rädd så var han tvingen att söva den. Luce drog handen genom det mörkt bruna håret. De gröna ögonen höll sig fast på vägen och han koncentrerade sig på sin inne dialog, den han övade för att locka med nästa offer.

Instängd i ett rum på 3 våningen satt en kille i 20 års åldern han satt och ritade i ett block medans han tänkte på ett sätt att fly härifrån. Han hade varit givare i denna byggnad sen han var 18 år i 2 år alltså. Han suckade och rättade till den vita klädnaden som givarna fick lov att ha på sig hans gamla kläder hade lagts undan nånstans ritblocket och några pennor var det enda han hade kvar av sina ägo delar. Han såg sig omkring i rummet som var bra mycket trevligare än en fängelsecell väggarna var vita och rummet var möblerat med en säng ett skrivbord med tillhörande stol och en byrå med extra klädnaden i. Man hade även tillgång till vatten i ett handfat där kunde man tvätta sig och borsta tänderna och få vätska om man var törstig. Han såg sen på rummets
dörr som bara var av galler. Han satt i bara vit skorta i sin säng
och skissade och funderade.

"Jag skulle vilja träffa honom igen.." Vincent såg sig om och suckade.
"Vart är du pojk?!" Springpojken skulle alltid infinna sig vid hans sida.
Vincent reste sig och hans kappa ramlade ner.
"Åhja då får jag väll straffa honom senare." Han började att gå ut till hallen. Han skulle till sin favoritkonstnär. Med lätta steg tog han sig till tredje våningen där givarna och gästerna höll till. Han gick snabbt och bestämt till hans rum och muttrade. Han hade inte nyckeln. Men han rörde vid dörren och låste for upp.
"Åh hur mår min älskling?" Han sträckte ut armarna mot honom. Han gick fram till sängen och slog sig ner.
"Är du sur? Här låt mig se på dig." Med ena handen greppade han tag om pojkens haka och vred huvudet mot ljuset.
"Vem är du?"

Aya stod nu vid busshållplatsen och väntade. Det hade börjat att regna och hon huttrade kraftigt. En blixt slog ner och hon skrek till. Oväder var något hon inte tyckte om och hon drog sig mer mot busskuren som stod tom.
"Snälla kom bara." Viskade hon med en låg röst och började att se sig om eftersom hon var nervös. Varför kunde inte bussen bara komma? En mycket vacker bil saktade in vid busskuren och en man rullade ner rutan.

"Ursäkta mig fröken.. Ni ser ut att frysa så. " Luce log mot flickan i busskuren och drog fram en filt ur baksätet.
"Jag kan köra hem er utan problem. Jag vet att det är så plötsligt men jag ser att ni inte gillar ovädret. Dessutom är det rätt sent. "
Han öppnade dörren mot henne och såg tålmodigt på henne.
Nu var det bara att vinna hennes förtrodde och det skulle bli lätt eftersom hon redan var svag.
Luce log återigen.

Killen såg på Vince sur klart han var det om de hade tagit från honom hans frihet.
" jag heter Alex och ja jag är sur " sa Alex och såg ner på ritblocket igen. Han höll på att rita en bild på sin familj som han saknade mycket hans familj bestod av hans mamma pappa och tvilling syster Alexandra.

"Så du minns." Han lade händerna om hans ansikte.
"Jag trodde vi raderat ditt minne." Han skrattade och förde sitt ansikte närmare hans.
"Så det är DÄRFÖR du undvikit mig. Seså klä på dig. Ska be läkaren hjälpa dig med minnet sen."
Han reste sig och såg över axeln. Han log så hans långa hörntänder syntes och han började sedan att gå.
"Dessutom vi får en ny hit i kväll."
Han gick ut från rummet och låste eftersig. Återvände till rummet han var i tidigare och satte sig i soffan.
"Pojk!" han ropade efter springpojken.

Hon bet sig osäkert i läppen och drog i ena jackärmen. Mannen var vacker, verkade trevlig men hon såg bort. Rodnaden blossade och hon såg ner.
"ehnms." Mummlade hon och drog sig längre ifrån bilen.
"Bussen är påväg. Det är ingen fara." Hon sa det med så låg röst och hon såg mot bilen. Det var inga ute. Bara han och hon. Endast några bilar susade förbi och lämnade dem ensamma sedan.

Luce log bara mjukt och nickade.
"Bussen kommer om 40 minuter. Det regnar mycket." Han klev ur bilen och stängde dörren efter sig. Han närmade sig henne med lätta steg och såg på henne.
"Mitt namn är Luce." Han bugade sig och skrattade sedan mjukt.
"En vana jag har att jobba åt min chef." Han lade huvudet på sned,.
"Varför låter du mig inte ge dig skuts?"
Han slog sig i huvudet med handflatan.
"För vi precis träffades. Men jag är ingen farlig man."

En ung pojke i 12 års åldern sprang till ledaren han såg nervöst på ledaren
" Ja sir " sa den unga pojken.


Alex suckade och steg upp ur sängen och tog på sig byxor hm hjälpa mig med minnet aldrig att jag tillåter det tänkte han. Alex satte upp teckningen på familjen på väggen. Han suckade och såg på familjen.

"Kan du tända en brasa i ett av rummen åt vår nya givare?" Han smekte hans kind kärleksfullt och log sedan.
"Ring sedan Docktorn för att han behövs två gånger." Han såg sedan på klockan. Luce borde varit tillbaka redan vid det här laget.

Han hade redan gjort i ordning en spruta innan han stannat bilen. Han log och snabbt hade han slingrat armen om flickans midja och lagt handen över hennes mun. Stack spruntan mot hennes hals och tömde den.
"Shhhh såja." Han kände hur kampen ebbade ut och snart och han lyffte upp den livlösa kroppen. Han bar snabbt den till bilen och placerade den i framsätet och stoppade om henne med filten innan satte sig och kkörde hem igen.

Den unge pojken var snabbt iväg och tände en brasa i rummet mitt emot Alex. Alex såg upp och studerade den unga pojken hans kusin. Alex suckade och såg ner på teckningen av fritt landskap medans han hörde på pojkens jobb med elden.

Luce körde in i garaget och lyfte upp flickan och gick bakvägen och hittade rummet som hon skulle få. Han placerade henne i sängen och lade en filt över hennes kropp.
"Så läkaren kommer snart. Hennes minnen kommer att försvinna." Mumlade han för sig själv medan han smekte hennes mjuka kind. Han tog av hennes glasögon och placerade dem brevved henne.
"Vila upp din styrka. Du behöver den. Sedan lämnade han rummet.
Han knackade på dörren till Vincents arbetsrum och kom in.
"Har hämtat en givare. Hon är nu i sovande tillstånd och för programmering snart." Han bugade sig djupt för honom.

"Åhh bra. " Vincent såg upp från boken och log.
"Lås in hennes tillhörigheter och sedan kan du äta mat." Han återvände till att läsa boken och då och då dricka av ett glas av blod.
"Så sött." Viskade han för sig själv.

Hm jag tänker inte bli av med minnet tänkte Alex han tog upp en Matkniv han hade snott vid maten och började mixtra med låset till dörren. Han ville inte vara kvar här en dag till. Han såg mot flickan medans han mixtrade med låset kanske han kunde befria henne också??.