Det ingen anade

Cha! Min första fanfiction som jag publicerar här, den kommer kretsa kring Harry Potters tvillingsyster som flyttar från den svenska trolldomsskolan till Hogwarts vid 14års åldern. Berättelsen kommer bland annat att åka lite utanför ramarna i originalet av HP-böckerna, men det kommer även finnas inslag av händelser som händer i böckerna. Kärlek, bråk, spänning och äventyr är något som ni kan förvänta er. Hoppas ni finner det intressant och att ni vill läsa!

Titel: Det ingen anade
Rating: PG-13
Språk: Svenska

Violence rating: How much blood,guts and gore will the story have?
6/10
Ego rating: Exactly how wonderfull does the author think they are?
4/10
Sex rating: Just how embarised will you be if your parents read this?
6/10
Cliche rating: How often have your heard bits of this story before?
5/10

(hittade den här ratingen från en annan FF och tyckte den kunde vara kul att använda.)

Kapitel ett
Oväntade besök

Det hade lidit en svår tid genom hela England, i något som kändes som flera decennier hade molnen dragit ihop sig som ett tjockt täcke och dolt det minsta lilla solljus. En depression så stark att folk snart var på väg att tappa hoppet. På de fuktiga gatorna i Godric's Hollow, West Country, blinkade gatlyktorna till för den sista gången under det dygnet. Klockan var efter midnatt då en liten ljusglimt av glimrande stjärnor uppenbarades på den bäcksvarta himlen. Strax därefter följdes en stark stråle likt en fallande stjärna som blinkade till vid bråkdelen av en sekund och landade vid de taggiga buskarna precis intill hörnet av Godric's Hollow. Inte långt efteråt dök en till identisk stråle upp och landade intill den första. Dock var det inte två fallande stjärnor som besökte dessa trakter denna sena kväll, det var två människor.

En lång, slank kvinna iklädd en smaragdgrön kappa och en likadant färgad spetsig hatt - med spetsen som bucklade sig mot ena sidan. Hon hade en spikande blick i sina ögon vilket gav intrycket på att hon vägrade ta åt sig det minsta lilla olydnad. Hon hade rektangulära glasögon och såg ut att vara i något tidigt 60-års åldern. Den andra personen var en betydligt äldre man, med silvergrått skägg samt hår som var så långt att de kunde stoppas innanför byxlinningen. Han bar halvmånsformade glasögon och en mycket prydlig lila kappa.

”Professor McGonagall”, sa mannen förtjust. ”Jag borde ha förstått att ni skulle göra mig sällskap ikväll.” Han gjorde en gest framåt i samma stund som han med sakta mak började treva nerför gatan.

McGonagall fnyste till. ”Jag tycker att det är absurt, inte bara orsaken till mötet men även att ni inte bjöd in Lily och James Potter. De hade mycket väl rätten att vara med då det var dem som de handlade om!” Hon var mycket väl upprörd, vilket både hördes på hennes röst och ansiktsuttrycket hon bar i det aningen rynkiga ansiktet.

”Professor Dumbledore,”fortsatte hon,”ni kan väl inte mena allvar, att ta henne från deras hem skulle inte bara vara inhumant, men även en otrygghet för hennes framtid!”

Dumbledore tog inte åt sig för vad kvinnan påstod. ”Det är för hennes eget bästa, i sinom tid kommer hon komma tillbaka och vara precis som alla andra.”

”Men att skicka henne till-”

”Minerva, jag ber er respektera mitt förslag. I slutändan hänger ändå allt på vad föräldrarna tycker”, avbröt Dumbledore henne. Han höjde blicken mot himlen. ”En stjärnskådare skulle finna denna midnatt ytterst fascinerande.”

”Professor Trelawney har suttit uppflugen på sitt kontor i flera veckors tid”, berättade McGonagall. ”Studerat Oraklet och hur stjärnornas sken kan påverka vår framtid.” På hennes tonart att basera sig på så var hon inte förtjust i att spå framtiden.

”Förvånar mig inte”, sa Dumbledore. ”Det är klart i luften att det är något i görningen.”

”Så varför gör ni ingenting? Ni är den ende som Ni-vet-vem fruktar.”

”Voldemort besitter krafter som jag knappt kan drömma om.” McGonagall ryggade tillbaka vid namnet. ”Och jag har en känsla av att vi snart har en ljusare tid framför oss.” Han log ett hemlighetsfullt leende mot McGonagall.

De hade kommit fram till ett mycket sött hus, med ett staket av trä som omgav dess mark. Gräset på gården var väl klippt och blommorna där blomstrade vackert – helt tvärtom med vad de andra gårdarna i området såg ut. Det lyste från köksfönstret på nedrevåningen och skuggor av rörelser vandrade längst ljusstrålen.

”Jag ber er tänka om den här saken, Dumbledore”, sa McGonagall med nästan bedjande röst. ”De har varit med om tillräckligt redan.”

”Jag har gjort mitt beslut, Minerva och ni är väl medveten om att jag inte skulle göra någonting om det inte vore för deras eget bästa, inte sant?”

McGonagall nickade och följde efter Dumbledore längst gången fram till dörren.

Inuti det lilla köket höll Mrs Potter precis på att lägga på en kanna te, hon och hennes make James, hade haft en orolig kväll med en hel del skrik om att inte vilja gå och lägga sig. Förstås var det en del av konsekvensen av att vara föräldrar. De kunde ta det, för de visste att det i slutändan skulle belöna sig. James rättade till de runda glasögonen på nästippen och tog upp den senaste bilagan av The Daily Prophet från tidningshögen på köksbordet. På första sidan rörde sig en bild på en by som var satt i lågor, människor som flydde från sina hushåll och en dödsskalle med en orm som tunga som satt likt ett moln på himlen. 'Ni-Vet-Vem sprider skräck i Wilmington Garden', stod rubriken. James drog in en djup suck och kastade tillbaka tidningen på bordet i exakt samma ögonblick som det knackade på dörren.

Lily ryckte till från sin plats vid spisen och vände sig mot James. ”Väntar vi besök?”

James skakade på huvudet, steg sakta upp och drog fram sin trollstav i en beskyddande gest. ”Gå upp till barnkammaren.”

Lily spurtade ljudlöst förbi sin make, ut i hallen och uppför trappan till andra våningen. James smög sig förbi hörnet och fram till dörren, genom de vita gardinerna som var för dörrfönstret kunde han urskilja två silhuetter. Med spetsen av sin trollstav drog han försiktigt undan kanten av gardinen, med ens gick en våg av lättnad genom hans kropp.

”Professor Dumbledore, Professor McGonagall”, hälsade han då han låst upp dörren. ”Vad för er hit denna sena afron?”
Lily dök upp i trappan med ett lättande leende på läpparna.

”Jag skulle få be om att få tala med er en stund”, sa Professor Dumbledore vänligt. James öppnade nu dörren helt för att släppa in gästerna.

”Jag var precis på väg att lägga på en kanna te, vill ni ha en kopp?” frågade Lily genast.

”Te skulle vara alldeles underbart”, svarade Dumbledore och följde efter henne in till köket. James utbytte en frågande blick med McGonagall.

”Se inte på mig sådär, Potter”, sa hon kvickt. ”Dumbledore vet vad han håller på med.” Fast den här gången var hon inte like säker som hon lät.

De båda tågade in till köket efter Lily och Dumbledore, tillsammans satte de sig alla tre ner vid det fyrkantiga bordet, precis tillräckligt stort för att de alla fyra skulle få plats runtom det. Lily dukade fram fyra koppar, småkex och tekannan mitt på bordet.

James harklade sig. ”Jag vill inte verka ohövlig men, vad för er hit såhär sent en fredagskväll?”

Dumbledores gnistrande ögon vändes bort från sin rykande tekopp. Det var uppenbart att han försökte dra ut på det som tyngde ner luften i det lilla blå-prydda köket (Lily gillade färgen blått). De visste mycket väl att det var ett misstag att underskatta den gamle mannen, men att få något ur honom utan en hel del onödig konversation innan själva orsaken till mötet i första hand – kunde vara något av en utmaning.

McGonagall kunde inte hålla sig längre. ”Vi har nyss avslutat ett spontant krismöte med Fenixordern.”

James rynkade pannan. ”Varför var inte vi meddelade om detta?” Han gav Dumbledore en besviken blick med sina hasselnötsbruna ögon.

”Bland annat för er egen säkerhet, desto mindre ni rör er utanför skyddsförtrollningen kring ert hus, desto mindre är risken att Voldemort hittar er.” McGonagall var den ende som ryckte till vid Mörkrets Herres namn.

”Varför inte bara ha möten här?” fortsatte James som uppenbarligen fann det upprörande att de inte hade fått en minsta vink gällande mötet. Fenixordern var en hemlig grupp bestående av myndiga häxor och trollkarlar som samarbetade emot Ni-Vet-Vem och hans anhängare.

Förrän Dumbledore hade en chans att svara på frågan knackade det än en gång på dörren. James var den första som hoppade upp från stolen med sin trollstav dragen, Lily ryckte förskräckt till och McGonagall gjorde sig beredd för att dra sin egen stav. Dumbledore däremot satt lugnt på sin stol under tiden som han rörde runt i sin tekopp.

Ytterligare tre knackningar ekade i hallen.

”Bäst ni går och öppnar”, föreslog Dumbledore alldeles lugnt.

James svalde hårt innan han stegade ut i hallen igen, för andra gången den kvällen gick en lättnande känsla genom hans kropp.

”Måntand”, sa han med en pust då han öppnat dörren för sin trogne kompis. En man i James ålder med slitet, brunt hår och rivmärken över ansiktet samt luggslitna kläder, steg över tröskeln med ett varsamt leende.

”Jag såg att det lyste i fönstret och tyckte jag kunde komma förbi en sväng. Ber om ursäkt för att jag inte meddelade tidigare”, sa han.

”Mr Lupin”, hördes Dumbledores röst inifrån köket. Remus Lupin verkade inte förvånad över att Professorn satt i köket, däremot var han mer förvirrad över att finna McGonagall sittandes vid fönstret. ”Jag undrade just när vi skulle få besök av er.” Han smuttade på sitt te. ”Ni råkar inte ha unge herr Black med er?”

Remus tog ett steg in i köket och damp ner på en stol som Lily lagt fram till honom innan hon rusade iväg genom köket för att plocka fram en till tekopp.

”Han-” Remus avbröt sig vid två knackningar på dörren.

James himlade med ögonen och brydde sig inte om att dra fram trollstaven den här gången. Han visste redan vem han skulle hitta på andra sidan. Dock blev han ytterst förvånad över att inte bara hitta en man stå på trappan, utan två.

”...för att ditt sliskiga hå-... Oj hejsan, Tagghorn!” En relativt snygg, välbyggd man med långt, vågigt svart hår och gråa ögon stod närmast dörren då den gled upp. Ett lekfullt leende spelade på Sirius Blacks läppar då han trängde sig förbi James och lutade sig mot hans öra för att viska: ”Snorgärsen är här.”

Snorgärsen – mer känd som Severus Snape – stod iklädd en lång svart kappa. Hans hår var rakt, sliskigt och räckte till axlarna. Han hade en lång näsa och ett ilsket ansiktsuttryck som följde efter Sirius kalufs ända tills han hade försvunnit förbi James in i köket.

”Severus”, hälsade James stelt då Snape passerade honom.

Snape nickade endast kort som svar innan även han slank in till köket. James drog in en djup suck innan han stängde dörren under tiden som han tyst bad om att det här skulle vara den sista gången för ikväll som han var tvungen att släppa in oväntade gäster. Snart skulle hela Fenixordern vara här vilket betydde att han skulle få äta upp sina ord angående mötet.
Då han väl tog sig friheten till att gå tillbaka till köket fann han hela gänget samlat – Dumbledore och McGonagall vid bordet på sina stolar, Remus hade tagit James stol och Sirius satt på en hög pall med fötterna uppflugna på diskbänken. Snape var precis på väg att sätta sig i hörnet av rummet på en annan pall, medan Lily sprang runt köket med tekoppar och tekannan i händerna.

Fem minuter senare hade alla vad de ville – en stol och en tekopp fylld med rykande hett Lavenderte. Dumbledore smuttade nöjt på innehållet från sin kopp med allas blickar på sig. Det var ändå han som var orsaken till detta intrång.

McGonagall harklade sig. ”Bäst att ni börjar förklara, Professorn.”

Dumbledore tog god tid på sig att lägga ner koppen på bordet igen. ”Då så, eftersom ni alla verkar väldigt uppflugna över detta möte så är jag väl tvungen att ge ut informationen på det sätt som jag minst ville ge den.” Han såg plötsligt mycket allvarlig ut, med ögonen fixerade på Lily och James ovanför de halvmånsformade glasögonen. ”Ni är väl medvetna om att jag inte kan till etthundra procent garantera er säkerhet från Voldemort.” Lily och James nickade. ”Dock kan jag försäkra en av er en säkerhet som kommer hålla åtminstone tolv år framåt. Förstås hoppas vi på att det inte kommer att ta så lång tid och att vi inte behöver vidta så drastiska åtgärder.”

Sirius, som vanligtvis brukade komma med snorkiga kommentarer, satt konstigt tyst på sin stol som han regelbundet vickade bakåt på två ben.

”Jag förstår inte riktigt vart ni vill komma”, sa Lily försiktigt. ”Ni kan garantera en säkerhet för en av oss?”

Dumbledore nickade. ”Jag har kontakter som räcker ända till Norden, jag har hittat ett passande par som skulle vara villiga att ta vårdnaden om ett av era barn och som spådomarna ser ut idag, så skulle det vara er dotters kompletta säkerhet som jag hänvisar till.”

Det följdes av en lång tystnad, det var endast McGonagall som bittert skakade på huvudet. Sirius lät stolen falla tillbaka på sin rätta plats med ett högt KRASCH.

James var den första att uttala sig: ”Så ni menar att vi ska skicka iväg vår dotter till ett par främlingar?” Han skakade på huvudet som om Dumbledore inte kunde mena allvar. ”Hur kan det föra henne i säkerhet om hon är utanför vårt beskydd? Ni-Vet-Vem kan hur lätt som helst spåra henne och därmed även döda henne.”

”Såvitt som jag är medveten, så är Voldemort endast ute efter er son, dessutom är jag säker på att han inte vet om er dotters existens. Det bästa vi skulle kunna ge henne är en trygg uppväxt långt från allt detta”, sa Dumbledore. ”Åtminstone tills Voldemort är borta.”

Lilys ögon varnade om att hon strax skulle börja gråta, James lade armen om hennes axlar. ”Är – är det en icke-mugglar familj?”

James ryckte till och stirrade på henne. ”Du kan inte seriöst överväga detta!”

Lily stirrade tårögt på sin man. ”Vi kan lägga henne i säkerhet, James, föreställ dig vilken uppväxt hon skulle ha i rädsla och fångenskap här borta. Du vet själv hur irriterad och orolig du har varit den senaste tiden.” Hennes röst brast. ”Vi kan inte riskera att Voldemort får reda på att vi har två barn, i så fall kommer han ta dem båda utan det minsta tecken på sympati.”

James bet sig i läppen, tumlades med sina egna tankar om att hitta en annan utväg. Han älskade båda sina barn mer än något annat på jorden. Tanken på att vara borta från den ena för endast Gud vet hur länge – fick hans hjärta att brista. Dock förstod han att det var det bästa alternativet som de hade för tillfället. Och det kunde ge dem mer tid att fokusera på hur de skulle skydda Harry från profetian och därmed även Voldemort.

James nickade med en klump klängandes i halsen. ”Okej”, sa han. ”Berätta om den här familjen.”

”Ni kan inte vara seriösa!” nu var det McGonagall som uttryckte sig. ”Ni är medvetna om att ifall Ni-Vet-Vem vet om er dotter, så kommer han följa efter henne då han vet om att hon inte har någon från Ordern som beskyddar henne.”

Dumbledore höjde en lugnande hand. ”Det är på mitt ansvar och jag svär vid min lojalitet till er alla att hon kommer vara i de säkraste händer det finns. Och då tiden är inne kommer hon att komma tillbaka.”

McGonagall såg fortfarande lika icke-övertygad ut men bestämde sig för att vara tyst gällande ämnet. Remus, som var Potters dotters gudfader, nickade jakande till det som Dumbledore sade.

”Familjen bor i södra Sverige, hon kommer få en uppväxt hos en mycket kärleksfull familj som bor på en gård i utkanten av en mindre by. Om det är så att hon blir tvungen att stanna kvar hos dem ända tills hon nått åldern för att bli utbildad inom häxkonster och trolldom, så kommer hon att få den chansen i Sverige. Men jag lovar er då jag säger att hon kommer få chansen att gå på Hogwarts oavsett hur tiderna ser ut i framtiden.”

Lily var endast kapabel till att nicka som svar. Medan James försökte hålla sig stark för hennes skull. ”Har de barn från förut?”

Dumbledore skakade på huvudet. ”Men de har massvis med släktingar som regelbundet kommer på besök.”

Remus, som för övrig suttit tyst och stirrat på en osynlig fläck på bordet, rätade på sig. ”Kommer vi att ha chansen att åka och hälsa på henne?”

”Jag rekommenderar inte det, ifall Voldemort förföljer oss så är risken stor att han följer efter er dit”, sa Dumbledore sakligt. Det blev en kort tystnad av folk som sörplade på te och fundersamma tankar. Dumbledore fortsatte: ”Och jag måste tyvärr meddela av säkerhetsskäl att hon åker inatt.”

Det var tillräckligt för att Lily inte skulle kunna hålla tillbaka tårarna längre som nu rann okontrollerbart nerför hennes kinder. ”Inatt? V-varför s-så tidigt?”

”Varför inte vänta tills imorgon?”utbrast Sirius. ”Låt dem få ta farväl av henne ordentligt.”

Dumbledore drog misstroget på munnen. ”Det är för hennes eget bästa. Jag har en god vän som vakar över Voldemort inatt, han är upptagen med annat och kommer inte märka ett knyst. Idag är den bästa chansen ni har.”

”För att det är Halloween imorgon”, muttrade Remus mest för sig själv. Halloween måste vara den bästa dagen på året för Voldemort, att sprida skräck var ändå det han levde för.

”Okej”, utbrast Lily mellan gråtattackerna. ”N-ni kan ta henne med er ikväll. M-men försök a-att inte väcka h-henne.”

Dumbledore log tacksamt mot Lily. ”Ni gör det rätta beslutet, Mrs Potter. Severus har lovat att föra henne i säkerhet.”

Sirius hoppade upp från stolen. ”SNAPE? Varför Snape? Jag kan lika väl ta henne med mig på min flygande motorcykel, eller varför inte låta Remus göra det då han ändå är hennes gudfader?”

Snape rörde inte en min för den hastiga kommentaren med ogillande ton från Sirius.

”Severus är redan väntad och han om någon, är mycket bra på transferering. Förresten skulle inte Voldemort ha en orsak till att förhöra honom gällande saken om han skulle få nys om det. Dessutom har han frambringat en trolldryck som kommer att ta bort allt minne om vart han fört henne.”

”S-så ingen av o-oss kommer v-veta v-vart v-vår dotter f-försvunnit?” hickade Lily förskräckt.

”Ingen förutom jag själv”, sa Dumbledore.

James nickade. ”Säkrast den vägen.”

”Så varför inte låta mig göra det?” fortsatte Sirius. ”Jag är minst lika bra som Snorgärsen där att transferera mig.”

”Jag behöver er hjälp till annat ikväll, Mr Black”, sa Dumbledore. ”Det gäller er flygande motorcykel.”

”Oh”, mumlade Sirius.

”Då så”, sa Dumbledore och ställde sig upp. ”Tack för teet, Mrs Potter. Jag måste tyvärr ge mig av och om jag får be er Mr Black att följa med mig?”

Sirius såg inte nöjd ut, men följde efter Dumbledore ut i hallen. Där stannade den gamle med ett plötsligt knyck. ”Oh, jag höll på att glömma. Jag lånade Severus er osynlighetsmantel, James, han kommer ge den tillbaka till mig efter att han fört er dotter i säkerhet. Jag har några saker som jag fortfarande vill studera gällande den.”

James nickade förstående och följde Dumbledore med blicken då han steg ut genom dörren.

”En stjärnklar natt,”sa han,”det bådar gott. Kom nu Sirius.”

”Vi ses senare, Tagghorn”, muttrade Sirius.

”Ha det bra, Tramptass”, svarade James.

Tillbaka inne i hallen hade Lily skyndat sig upp till övervåningen för att plocka ihop några nödvändiga saker i en liten väska samt försiktigt lyft upp sin gott sovande dotter från sin säng.

”Vi måste få det att se ut som om vi endast har ett barn”, viskade James åt Lily då han stod i dörröppningen till barnkammaren. Deras son Harry jollrade till i sömnen då han rullade över till mage i sin spjälsäng.

Lily nickade, med tårarna som fortfarande tydligt rann nerför hennes kinder och nästan träffade deras dotter på pannan.
”Oh, James”, gnydde Lily förtvivlat.

”Hon kommer få det bättre där, du sa det själv”, svarade James och kramade om sin hustru. Lily hulkade till och bet ihop tänderna. James plockade upp sin dotter från Lilys famn och bar ner henne till hallen där Snape och Lupin stod med stort avstånd mellan varandra.

Lupin steg fram för att stryka babyn över det lilla rödbruna hår som hon hade på huvudet. ”Liknar precis på Lily.”

”Förutom ögonen”, sa James stolt. ”De är mina.”

Lily pressade fram ett leende. ”Då så, här Severus, jag skulle uppskatta om du kunde ta med dig de här till den nya familjen. Hon ä-älskar sin lilla vita k-kanin och hon kan inte sova utan den.” Lily räckte fram en axelväska som Snape motsträvigt kastade över axeln. ”Hon k-kommer troligtvis vakna o-och börja gråta då ni transfererar er. M-men hon lugnar sig snabbt o-om man visar kaninen åt henne.”

Snape skruvade obekvämt på sig men nickade förstående. James drog in en djup suck i sina lungor och tittade ner på sin vackra dotter. Hon var intet ont anande över vad som höll på att ske, intet ont anande över att hon strax skulle befinna sig på andra sidan om jordklotet och intet ont anande om att det här var sista gången som hon skulle få se sina föräldrar vid liv. För imorgon nalkades Halloween, Ni-Vet-Vems favorit högtid och i hans tankar fanns något mer än bara en vanlig by-plundring. Dock är det en helt annan historia, nu var det endast den lilla dottern som fanns i centrum. Intet ont anande där hon låg och sov ihopkurad i de vita filtarna hennes mamma hade virkat åt henne.

James lutade sig över sin dotter, kysste henne på pannan. ”Var försiktig, Eloise.”

Jättebra!

JÄTTEBRA!!!!!

Åh, jag vill inte att de ska dö!!! Jag hoppas verkligen att
Sirius inte hamnar i azkaban eftersomatt du sa att
"Berättelsen kommer hamna lite utanför ramarna"!!

Bara så du vet så skriver du sjukt bra! Älskar att du har en sådan lång öppning och att Eloise fick James ögon medan Harry fick hans mors!!!Alltså älskar denna ff redan!! Längtar efter nästa kapitel!

Tusen Tack! :' )


Du gör mig tårögd :'' Tack så mycket!!
Jag ska försöka få ut nästa kapitel idag, ska strax börja skriva på det men annars lovar jag att jag lägger ut det imorgon!! ;'