Safirens mystik med [user]saphier green[/user]

Varelse: Skogsalv
Kön: Kvinna
Namn: Kayla
Ålder: 15
Utseende: rödbrunt, midjelångt hår, hasselbruna ögon, långa ögonfransar, ljus hy, lång.
Vapen: en pilbåge, träsort manyoghny, träpilar (mörkt trä) med vitbruna fjädrar längst bak och själva spetsen är silver.
Har även ett silversvärd, med slingriga krummelurer på det vassa bladet, och handtaget är av läder, samt, svärdets början pryds den av safirer!
Husdjur: inget, änsålänge, men hon finner (kanske stjälar) ett eller två husdjur på vägen.
Element: Vatten
Sida: Neutral! Hon gillar inte de rika och pampiga människorna, men hon gillar heller inte de smutsiga (och korta) dvärgarna
Övrigt: Ättling till drottning Neferet, som plötsligt försvann, tragiskt nog. Hon ska ta över tronen på sin 20 födelsedag, och lära sig att styra safirens mäktiga krafter.
saphier green, din tur!

Varelse:drakman
Kön:kille
Namn:eryond
Ålder:1200
Utseende:lika snygg som jag själv
Vapen:ett multi vapen som kan bli svärd och pilbåge
Element:eld och transformation
Övrigt:en tusen årig drake med en stor börda. För sitt brott
så fick han en förbannelse att vara hälften människa hälften drake och skydda landet (du får säga namnet på landet annars går det inte) så nu när drottning Neferet borta måste han följa sitt öde!

Kayla

Jag spärrar upp mina hasselbruna ögon och tittar rakt in i prästinnans djupgråa ögon. Sen svarar jag på den svåra frågan hon har ställt, innan jag fick synen. "Ja..." Min röst spricker. "Bara ett ja?" Frågar hon, med sin starka röst, och höjer ett brunt ögonbryn. "Är det något du vill berätta?" Jag sliter min blick från hennes ögon. "Jaa... Jag fick precis en syn..." Svarar jag medans jag lindar en rödbrun hårslinga runt mitt finger. Jag ser upp från bordet och in i de grå ögonen. "Jag såg suddiga bilder av något rött och glänsande. Och eld, massvis med eld!" Försatte jag, och såg de otydliga bilderna upprepas i mitt huvud. "Åh nej" sa den nu förskräckte brunhåriga (ja, honser faktiskt ung ut även om hon är 2003 år!) alven, men ser sedan gåtfull ut. "Jag har ett uppdrag. Jag vill att du lämnar detta pergament till generalen." Och sen räcker hon fram en smal cylinder, med guldiga knoppar på. "Kayla, jag ser att du vill öppna det, men det är till generalen, och inte till dig!" Säger hon sedan med en mystisk röst. "Men, varför får inte jag se? Varför ska ni hålla allt så hemligt för mig? Jag ska ta över tronen om fem år! Jag ska bli drottning (i detta rike är det inte kung, det är drottning!) över hela Belgarion!" Skriker jag. "Ja, med det är om fem år det, och när du inte är drottning, kan du inte bemästra safirens krafter, och... Det påminner mig du måste träna! Se så! Gå nu och lämna brevet till general Bijou och säg att det är från mig. Gå sedan till vattenfallet och träna!" "Ja, ja! Ta det lugnt jag ska!" Skriker jag tillbaka, och klampar sedan surt ut ur den, inte längre så fridfulla salen.


Efter att jag har försökt att öppna cylindern, men misslyckats, så ger jag den motvilligt till Bijou och springer sedan ner till skogen. 'Jag tänker inte träna på någon magi! Jag har fem år till på mig!' Tänker jag medans jag springer iväg till andra delen av skogen, medans jag njuter av sommaren.

Efter tio minuters springande ser jag en stor ek, med så stor stam att det behövs en hel drake för att snurra ett enda varv! När jag är framme vid ekens stamm, så hoppar jag upp till den lägsta grenen, häver mig sedan upp och fortsätter klättra. Efter ett tag så ser jag den! Dörren! Jag gjorde ett hus i ekens stam, en dag för länge sedan, med hjälp av med magi, och gröpte ur en bit av trädet. Nu står jag på den flata, men tjocka grenen och öppnar dörren. Jag går inn sätter mig i kuddhörnan och pustar ut.

Plötsligt så öppnar jag ögonlocken och ser att allt är mörkt. 'Skit! Jag måste ha somnat!' Tänker jag, men avbryts, och stelnar till när jag hör en mörk, sträv röst som som säger "Kom ut till mig Kayla! Jag vet att du är där inne! Jag vill smaka ditt bloood!"

Bergens toppar lyser i morgon ljuset och jag vaknar upp till dess under. Jag som trodde att mitt straff var över när jag hjälpt till med att resa till gränslandet och stoppa bergs rövarna men dock så blev det inte. Någon behöver min hjälp i huvudstaden. Jag pustade ut och kände att jag inte kan göra det mer. Men jag reser mig upp och sträcker på vingarna och försökte få dom att göra det jag ville dom sträckte ut sig och flaxade i morgon brisen. Ett par minuter senare så lyfter jag upp i luften med fart som bara en drake kan uppnå.



En vecka senare siter jag på ett värdshus i mitten av byn eryondia som döpt efter mig har legat där i hundratals år.
Jag är på min vakt mott alla som har ens sett mig jag har rest länge så jag går upp på mitt rum.

Efter att jag har vilat ut så fortsätter min resa. Jag vet inte vem jag ska träffa men jag har inte Heller en aning om att hitta dit.
Allt jag vet är att det är i huvudstaden det är jag ska och att det är livs viktigt med att jag hittar personen som behöver hjälp av mig

Många timmar senare så tittar jag upp på murren av huvudstaden.
(Och vad är booooood? )

Jag går in på stenvägen in i slottet efter ett par minuter så känner jag att det jag ska skydda är i fara inuti det inre slottet jag springer mot öppningen när vackterna stoppar mig.
En fett och en lite kortare. Den fette säger "du vet att skabb som du inte får gå in i slottet eller hur" jag svarar att jag vet detta och börjar dra ner min huva. När den är fullt nere säger jag: SLÄPP MIG FRAM TY JAG ÄR ERYOND DEN VAKANDE
OCH JAG HAR UPPDRAG I SLOTTET!: vakterna ryggar tillbaka snabbt och jag springer in i slottet och känner att jag ska till en stor ek jag springer runt och efter ett tag så hittar jag eken

Jag var faktiskt rädd! Det mörka rummet reflekterades i mina blanka ögon, medans jag sakta får tillbaka känseln i kroppen. När mina armar börjar att fungera normalt igen, så drar jag sakta upp pilbågen, som alltid hänger på ryggen. (utom när jag sover, men den ligger alltid brevid sängen, min sovplats, menar jag) Jag drar sakta upp en pil från läder korget och siktar mot dörren. Plötsligt så hör jag ett vansinnigt skratt, och tittar sedan i ett av hålen, (ett av fönstrerna) men ser bara mörker. Plötsligt hör jag ett ljudligt *Klick* och vänder mig om. Dörren är borta! Och på andra sidan sitter en röd drake! Han skrattar sitt sträva, mörka, galna skratt igen och tittar rakt in i mina ögon. Och då förstår jag vad Prästinnans menade med Ånej!. " D-du är K-kairos! Draken!" Sa jag, väldigt dumt. "Och det är du som är Kaylahhhh!" Även om jag inte har något 'H' i mitt namn så la han märkligt nog till det, men det blev bara mer skräckinjagande i hanns mun. "Vad vill du mig?" Sa jag till honnom, och jag lät mer självsäker än jag borde ha varit. "Jag vill ha ditt booood!" Svarade han nu en aning hysterisk. Jag betraktade den röda Draken, och granskade hans ormögon. Plötsligt sa en ny röst "Men det får du inte!" Och ett grönt suddigt någonting, dök ner från ingenstans. Plötsligt så glömde jag allt, och såg bara en sak. Den gröna Draken Eryond. 'Det är han!' Hinner jag tänka innan allt svartnar...

Den röda draken rullar runt under mig och vi slår varandra med klor och vingar. Efter ett par minuter så försöker han lyfta upp i skyn han flaxar men jag är för tung. Jag river mot hans vänstra vinge. Det lämnar ett sår i fästet av vingen och i smärta slår han av mig. Han springer på alla fyra in i en sorts grota i boten av stamen i eken jag följer efter.
när mina drak ögon vänjer sig vid dunklet så ser jag att det finns många myllrande gångar under trädet och man kan klart var han gick ty drak blod lyser upp av elden i vårt släcktes kropp. Hans blod leder ner i en tunnel stor som ett mindre hus hade inte blodet visat så hade jag ändå vetat att det var hit han gått. Efter ett par minuter hittar jag platsen för hans död.
Han ser ut att ha för blöt... trodde jag. Han hoppade på mig bakifrån och rev ett sår i ryggen och slår mig i huvet och allt blir svart. Jag vaknar upp efter ett par minuter och ser att han är borta. Jag ser mig besviken om kring och går up mot ytan.
väll frame så går jag och märker att prinsessan inte har vaknat. Jag tar up henne och tar henne till gajlon huvudstadens hellare.

Några minuter senare så dyker en kvinna upp hon säger att hon är
prinsessans kramarjugfru och att hon är här för att hämta prinsessan.
När ho ser prinsessan avsvimmad på bädden i hörnet så frågar hon vad som hänt. Jag berättar allt, jag säger även att jag planerar att flytta på prinsessan och gömma henne.
Kramarjugfrun svarar att det är uteslutet pga att prinsessan måste träna magi.
jag svarar att det har med säkerheten av riket och prinsessan ty ond krafter är farten för att döda prinsessan och att jag kan träna henne

Allt jag minns är mörker. Jag letar runt i mina minnen, men där finns bara mörker. Eller en sak börjar att framträda. Eryond. Jag minns också något rött, suddigt, och en pil som släpps från strängen, men när jag försöker att minnas ordentligt. Då finns det ingenting.

Jag försöker öppna ögonen, men kan liksom inte. Jag kan andas, och jag kan höra, men inte se. Jag håller andan för att höra bättre, men hör bara ett vagt flaxande ljud. 'Vänta ett flaxande... Det är antagligen en stor örn... Eller en annan fågel eller så är det en...' Hinner jag tänka innan jag hör ett vrål. 'Drake…' Jag kan äntligen slå upp ögonen, och samtidigt tar jag ett djupt andetag. Jag ser att jag ligger i se grotta, och en enorm eld sprakar några meter framför mig. Det ser ut som att någon har slitit upp två träd, och sedan brytit av dom på mitten.

Jag reser mig upp, sakta. När jag står på knä, och ska gå upp i stående ställning knäcks någonting till. Jag stönar, faller i hopp på marken, för att det gör ont i min vänstra fot, men jag prövar ingen. 'Jag ska se vad det är som flaxar! Vem det är som flaxar!' Tänker jag högtidligt och börjar att hoppa på ett ben (ja, det ser väldigt dumt ut!) fram till grottmynningen. Jag hinner titta ut, och så hör jag ett vrål som jag, någonstans, uppfattar som "Nej! Gå Bort! Ur vägen!" Sen så kommer ett grönt suddigt.. En grön drake helt änkelt, inrusande igenom d en stora grottmynningen. Jag slänger mig åt sidan men får en av Eyronds vingar rätt i magen.

Jag försöker att kravla mig ut ur den stora vingen, och när jag har gjort det, så ser jag att hela han brinner!

När blixten hade slagit ner utanför grottan så blev jag rädd.
inte för att jag är rädd för blixten utan för vatten.
Och blixt betyder regn. Jag sprang ut och kollade up i skyn.
Mörka moln flockades i den vanligtvis blå himlen.
då slog det mig. Bokstavligt talat blixten slog ner i mig.
Jag kände varenda muskel i min kropp brinna upp i mig.

Jag börja springa mot öppningen av grottan.
Jag flaxar frenetiskt med vingarna.
Jag springer in och ser prinsessan försöka stock att hon är i vägen för mig till vattendraget i mitten av grottan.
Hästen som jag använt för att få hit prinsessan betade utanför kaoset.
Jag skriker till prinsessan
nej nej bort, ur vägen.
Jag försöker putta bort henne från mig med min vinge.
det blev ett misslyckande för mig.
För hon blev helt intraslad i vingen.
Jag viftar frenetiskt med vingen för det började göra ont.
Till Slut flög hon i en vid båge och landade i packningen tur nog.
Jag sprang och hoppade i vatten hålet och det pös om vattnet.
drakar tål eld men det gör fortfarande ont när dom är i eld.
Så jag hade inte fått en skroma.

Jag flämtar till när jag ser honnom. Han har inte en skroma!
Men varför hade han gjort sådär? Jag Hade bokstavligt talat FLUGIT IN I VÄGGEN! "VAD HÅLLER DU PÅ MED?" Skriker jag. "JAG KUNDE HA DÖTT!"

efter hennes över drivna fråga svarar jag
"jag gjorde enbart det som var nödvändigt