En annan syn av slaget [G/PG] [SV]

Titel: En annan syn av slaget
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 15
Färdigskriven: Ja
Rating: G/PG
Beskrivning: Slaget på Hogwarts är i fullgång och vänner måste se till att stötta varandra. Idén kom från en dröm jag hade för bara någon dag sedan.

Kapitel sidor:
Kap1 - s. 1
Kap2 - s. 1
Kap3 - s. 1
Kap4 - s. 2
Kap5 - s. 2
Kap6 - s. 3
Kap7 - s. 3
Kap8 - s. 5
Kap9 - s. 7
Kap10 - s. 7
Kap11 - s. 9
Kap12 - s. 9
Kap13 - s. 10
Kap14 - s. 10
Kap15 - s. 11


Kap1.
Det var helt tyst. Eller vad det? Inom honom kunde han inte höra något, det var som om hela världen bara försvann. Ingenting existerade längre. Dock visste han, att så fort verkligheten hann ikapp skulle oljudet vara öronbedövande. Vänner, familj, främlingar och bekantas skrik, fönster som går i krasch, väggar som faller samman. Långt inne visste han att den på något sätt fridfulla känslan han hade inom sig nu inte skulle hålla för alltid, den skulle försvinna när som helst.

Striderna höll på för fullt. Ron Weasley hade just lyckats komma undan ett flertal dödsätare och satt nu bakom ett hörn i väntan på en attack. När som helst skulle den komma, beredd med trollstaven var han redo att kasta nästa formel. Allting var så tyst, var han verkligen beredd på det som skulle hända nu? Visst var han redo fysiskt, men mentalt? Nej, det var bara en sak som flög runt i hand huvud. Var är mina vänner och familj?

Aldrig hade hon sprungit med sådan fart, slängt så många strålar av ljus bakom sig, haft så många tankar i huvudet. Vad är det som händer egentligen? Kommer jag överleva? Vad ska jag göra när allt det här är slut? Var är mina nära och kära? Vart hon än såg, såg hon elever. Elever som gick med henne genom dörrarna in till Stora salen för första gången, elever som hon visade runt hennes första år som prefekt. Överallt såg hon kända ansikten.

Hermione kände hur någon flåsade henne i ryggen och vände sig snabbt om och kastade en lamslagningsbesvärjelse. Dödsätaren flög bakåt och Hermione sprang vidare. Hur skulle det här sluta? Hade de chansen att vinna det här? Var det värt ett försök? Mitt i alla tankar tog någon tag i hennes handled och drog.

Jodå, fortsätt skriva

Kap2.
Hermiones hjärta dunkade hårdare än någonsin, inte bara hade hon sprungit och sprungit utan att stanna, hon hade nu också blivit nerdragen på marken. Hon var i chock tillstånd.
”Hermione… Hermione! HERMIONE!!”, en välbekant röst väckte henne ur tillståndet och fick henne att öppna ögonen och luta huvudet bakåt.
”Är du okej?” Hermione tittade djupt in i Rons oroande ögon och lugnade sig en aning när hon insåg att det var han som hade tagit tag i henne.
”Jodå… Jag är okej” svarade Hermione. De satt tysta en stund, hörde skriken. Hörde hur namn ropades, namn som de kände igen, namn som de aldrig hade hört förut. Hur länge ska det här hålla på?
”Vi kanske borde röra på oss”, sa Ron och drog upp Hermione på fötterna igen. Försiktigt började de dra sig mot striderna.

I korridorerna såg de kroppar ligga överallt. Hermione kände hur hennes ögon började fyllas av tårar, men hon skulle inte gråta. Hon skulle inte bryta ihop förens allt var över. Så länge det fanns något att kämpa för skulle hon kämpa.



Kap3.
De började närma sig Stora salen där striderna var i fullgång. I en evighet, kändes det som, kämpade de. Duckade föra gröna och röda ljusblixtrar som flög emot dem, skickade sina egna åt alla möjliga håll. Någon gång trodde Ron att han hade träffat en av sina egna, lyckligtvis nog hade han fel. Det bara fortsatte och fortsatte, som om det aldrig tog slut, men då kom det. Ett skrik, högre än vad de någonsin hört. Ett skrik från någon de kände igen. Det hade hört rösten så många gånger förut, och sen kom nästa skrik. Ännu ett välkänt. Alla striderna upphörde. Ron och Hermione sprang allt de hade ut på gården där de såg Arthur stå och hålla i Ginny allt han kunde och McGonagall ligga på knä alldeles utmattad. Några meter därifrån såg de Hagrid komma gående med Harry i famnen, tillsammans med Voldemort och ett flertal dödsätare. Hermione skrek, tappade andan och föll ihop på stengolvet. Ron stod rakt upp och ner, hade inga ord, ingen känsel, ingenting. Nu fanns det inget mer. Han satte sig ner på golvet och tittade rakt fram. Han såg sin syster stå och skrika med tårarna sprutande ur ögonen, hans far använda alla sina krafter för att hålla Ginny kvar och samtidigt vara stark. Han såg hur den lärare som han ofta inte trodde hade någon medkänsla nu vara helt utmattad och ligga på knä på det kalla golvet, helt utan hopp. Han såg hur Hermione satt snett framför honom tårarna rinnande ner för kinderna, redo att ge upp.

Fler och fler kom ut på gården, fler och fler skrik hördes, fler och fler drog efter andan. Trollstavar tappades ner på stenbeläggningen, allas hopp var borta. Ron satt där, väntade, väntade på att dödsätarna nu skulle dra upp sina trollstavar och ta slut på alla deras fiender. Det var sista minuten nu, sen skulle ingen av dem leva längre. Det här var slutet. Men då, ett flämtande hördes. Och sen ett skrik: ”VAR ÄR HAAAN!?” Ron tittade upp, likaså gjorde Hermione, McGonagall, Ginny och alla de andra. För bara ett tag sen hade de sett hur Hagrid försiktigt lagt ner Harry på marken, medans han grät sina jättetårar. Nu, var Harry borta. Alla tittade omkring sig, hur kunde ingen ha sett vart han tog vägen.

Ron och Hermione satt på golvet, tittade på varandra. Hermione viskade: ”Vart tog han vägen?” men orolig ton. Ron skakade på huvudet. Då kände de båda hur det var något som var precis bakom dem. Hermione vände sig snabbt om och hennes hår piskade Ron i ansiktet. Ingen där.

MERMERMERERMER!
Jättebra! :'3

Super mega bra!!!
*bevakar*

Precis! =D

MEER!!
du äger på att skriva!

Mer. :c

Meer savi!!

Jättebra! *Bevakar* Mer!