rollspel mellan madness & delete.

tjolahoppsan svejs

nu ska vi rolla och förhoppningsvis kommer det inte gå åt helvete

madness du börjar med din karaktär, jag skriver om min imorgon kanske

yo här e zach

Utseende: Blek, tydliga drag runt ögonen och skarpa, men ändå mjuka, käkben. Mörkbrunt hår, gråmelerade ögon med en ton av blått i. Väldigt tunn, inte vältränad och nästan mager. Tydliga ögonbryn och något vad som ser ut som en ledsen uppsyn. Runt 175 cm lång.
Namn: Zachary "Zach" Muir
Ålder: 16 vårar
Personlighet: Zachary är en väldigt ensam person, håller sig tillbakadragen och undviker att styra och ställa. Han är snabbtänkt och ligger alltid steget före i sitt tänkande, vilket gör honom otroligt smart. Han är dock otroligt trevlig, aningen bitsk innan han lärt känna någon, och tyr sig lätt till folk. Han trivs att vara ensam men även han blir för ensam ibland.
Historia/Övrigt: Zachary är från Irland, därav efternamnet och brytningen han har då han talar. Liksom den stereotypiska irländaren hade hans far alkoholproblem, vilket har gjort att han blivit fysiskt aggressiv mot sina båda söner. Detta har gjort Zach väldigt rädd och undvikt människor väldigt mycket. I detta slöt han sig inåt, föll in i en depression som fick honom att hamna i en tomhet som inte gick att beskriva och gjorde allt för att förstöra sig.
Redan sedan ung ålder visste han att han var annorlunda, att han inte var som alla andra. Svaret var självklart homosexualitet. Han var tyst, sa inget, och betedde sig som vanligt.

Utseende:

Mellanbrunt hår, med slingor och fläckar av ljusare nyanser av brunt. Hans ögon är chokladbruna, men runt pupillen finns det stråk av grönt.
Han är runt 187 cm lång, helt okej musklad (då han har burit många tunga varor).
Namn: Alaric "Al" Johnson
Ålder: Nyligen fyllda 18 år.
Personlighet: En bra talare, han pratar mycket och även skickligt, hans far har varit handelsman så det har kommit i generationer. Han är inte den som brukar hålla tyst och säger gärna sin åsikt.
Väldigt grabbig med sina vänner, men flickor uppvaktar gärna. Det har dock hänt att han gjort det med fel tjejer och hamnar i problem.
Historia/Övrigt: Als mor hade en kärleksaffär med en okänd man för många år sedan. De avbröt det senare när de fick reda på att hon var gravid, och mannen hörde aldrig av sig mer. Hon var en vacker, ung flicka men ingen man ville gifta sig med någon som redan blivit rörd av en annan man. Gravid, ensam och fattig tog hon emot alla slags jobb hon kunde hitta, och slutligen blev hon städerska hos en rik familj i London.
Den äldsta sonen i familjen, som var i samma ålder som henne, blev förälskad i henne och valde att gifta sig med henne. Det var inte särskilt populärt i hans familj, men de flyttade till en egen villa i en rik del av London. Där födde hon sedan barnet som blev Alaric.
De berättade aldrig om att Alaric var en sladdis, men han fann breven hans mor hade skickat till sin älskare när han var 12. Som 14 åring var Al med om ett sexuellt övergrepp, vilket förändrade honom på insidan. Han började bygga upp en slags ilska och tomhet inombords. Han kunde vakna upp på natten skrikandes och i panik från sina mardrömmar.
Under den här tiden föddes även hans lillasyster, Alice och hans far åkte till kriget, och dog. Han började försöka ta mer ansvar och glömma bort allt som hänt.
Hans mor håller aktivt på och leta efter en acceptabel, ung mö till honom men han har inget slags intresse för flickor. Och istället för att fria till någon flicka åker han istället ut i krig, för att försörja sin familj.

---
ok nu får du skriva startinlägget yay

Dimman låg tjock över huvudstaden, kylan greppade de personer som förlorat sina hem. Soldater stod uppradade i varje hörn med Storbritanniens färger på sina kläder. Män i alla åldrar stod på rad, väntade alla på att skriva upp sitt namn för att gå med i armén.
Den unga pojken var inte yngst där, men hoppades innerligt på att få komma med i alla fall. Vissa talade med varandra, men pojken hade lärt sig att endast tala om han blev tilltalad. Han såg ner i marken, studerade Londons förstörda gator. Kön flyttade sig framåt och irländarens blick drogs upp igen.
Det var två framför honom och han kände magen dras ihop. Åldersgränsen var 18 för att gå med i armén och han var endast 16. Han var rädd att hans lilla kropp skulle sälja ut honom och att han inte skulle få tillåtelse att få komma med. Samt att han var irländare och nu befann han sig i Storbritannien. Han tog ett djupt andetag i ett försök att lugna sina nerver innan kön rörde sig igen.
Staden började komma till liv, även om solen knappt ens gått upp. Lukten av cigarettrök smög sig in i hans näsa och utan att tänka letade de gråmelerade ögonen efter källan. En man som stod bland gruppen av de som blivit inskrivna hade tänt den och konverserade med några av de andra.
"Nästa!" ropade en röst framför honom och han drogs tillbaka till verkligheten för att se att det var hans tur. Ett djupt andetag innan han klev fram.
"Du ser ung ut, pojk." sa mannen som satt vid bordet och såg upp på honom. Han svalde hårt, var tvungen att tänka snabbt.
"Vi är väldigt korta i min familj, sir." svarade han, och även fast mannen inte riktigt trodde honom vände han blicken ner mot pappret.
"Namn?"
"Zachary Muir."
Han tog resten av uppgifterna och visade honom till resten av gruppen. Zach ställde sig i kanten, såg ner och inväntade instruktioner. Han skulle ut i krig. Han skulle antagligen dö.

Morgonen var kylig och fuktig. Det var en dämpad stämning över staden, som ännu inte riktigt vaknat ännu.
Al hade kommit till inskrivningen ganska så tidigt, men kön hade ändå hunnit bli lång. När han kom fram till bordet granskade mannen honom med en rynkad panna.
"Och vad är ditt namn, pojk?" sa han barskt. Han svalde hårt innan han svarade mannen. "Alaric Johnson, sir." svarade han lugnt med en myndigt röst. Någonting mjuknade i mannens ansikte och han höjde ögonbrynen.
"Du måste vara Thomas Johnsons son, eller hur?" sa han, skrev ner hans namn på sin lista. Al nickade som svar.
"Din far kämpade hårt för sitt land, må han vila i frid. Han hade vart stolt att se dig här, om han vart i liv." sa mannen med en låg suck.
Under tystnad nickade Al bara, kollade på när mannen fyllde i resten av uppgifterna.
"Du kan ställa dig i ledet med de andra." sa mannen och nickade mot ett led. Al tog ett djupt andetag, svalde hårt och ställde sig bredvid en lite mindre kille, eller rättare sagt - pojke. Sneglande studerade han pojken, flinade för sig själv.
"Du var då liten i storleken." sa han skrattandes, som om konversationen med mannen i ledet han haft nyss inte varit på riktigt. Al sträckte ut sin hand mot pojken.
"Jag är Alaric Johnson, förresten. Men du kan kalla mig Al." sa han med ett charmigt, påklistrat leende.

Den unga pojkens blick var stadig ner i marken, försökte att inte synas eller höras. Han försökte att inte existera, liksom han alltid gjort. Hela den lilla kroppen var spänd, berädd för minsta lilla sak. Förutom just det som hände; att någon tilltalade honom.
Hans blick lyftes upp på en kille, eller kanske man, med ögon så bruna att han tappade andan. Han presenterade sig som Alaric, eller Al. Den yngre pojken hade glömt bort hur man talade och fortsatte att undra varför en sådan vacker person var i armén.
"Zachary Muir. Men Zach är okej." sa han, tog hans hand och skakade den lätt innan han drog tillbaka sin hand och vände blicken neråt igen.
De gråmelerade ögonen sökte efter något att fokusera på, allt för att distrahera sig. Han hade helt glömt bort att Alaric sagt att han var liten, hans lögn var vattentät. Eller ja, kanske inte helt, men så länge ingen kom på honom hoppades han att han skulle klara sig.

"Zach." upprepade han, mumlande för sig själv. Han studerade pojken under tystnad, vände sedan bort blicken och tittade rakt fram. Käkarna var spända, blicken tom och kroppen stel. Tanken att han, Alaric Johnson, skulle ut i krig kändes fortfarande overklig. Han hade hållt i ett vapen förrut, men aldrig avfyrat ett. Nu skulle han döda människor i ett krig.
Men han visste att de som de skulla döda inte var oskyldiga, de hade gjort massor av hemska saker mot oskyldiga människor.
Han kollade ut över folkmassan, såg varken sin lillasyster eller mor. Men, det var väl antagligen för deras bästa. Han hade lämnat tidigt på morgonen, hade bara lämnat ett brev med förklaring och att han älskade honom. De orden skulle väl inte betyda särskilt mycket om han dog nu, de hade inte ens sagt adjö.

Zacharys blick fälldes upp då mannen som samlat in deras namn ställde sig framför dem.
"Jag kommer leda er till militärbasen där ni kommer tränas innan ni får åka för att slåss mot tyskarna." sa han med hög röst så alla hörde. Hans blick sökte över männen innan han började gå och automatiskt följde alla med.
Zach var ur form, kroppen var totalt utan muskler och i princip endast skinn och ben. Han var mycket mindre än alla andra och han märkte inte ens själv att han mumlade på irländska för sig själv.
Han hade intalat sig att hans föräldrar ej skulle bry sig; hans far var ständigt påverkad av alkohol och hans mor var alltid upptagen med något. Om han skulle dö kanske det inte spelade någon roll, han hade varit betydelselös hela sin uppväxt så varför skulle det göra någon skillnad om han upphörde att existera?
De gick raskt framåt, utan att stanna och Zachary kände hur han hade svårt att hänga med och säkert skulle bli gallrad om han inte bet ihop. Han fyllde lungorna med ett djupt andetag, fokuserade och såg till att hänga med. En inre röst vägrade låta honom försvinna innan han ens lämnat ön.

Träningsanläggningen låg ett par mil utanför London, men det var inte den egentliga anläggningen för armén så det var ganska så litet. De skulle vandra en bit innan de skulle ta bussar resten av biten.
I ett långt led gick alla framåt. Al såg att Zach verkade kämpa för att hålla tempot, men han la sig inte i. Om pojken skulle vara med i armén skulle han vara tvungen att kämpa, det visste han själv - det skulle bli ännu värre än så här.
Efter att ha vandrat väldigt länge kom de till stadens kant. I grupper skickades man till flera bussar som stod och väntade med motorerna på. Alaric hamnade i samma grupp som Zach och ett flertal andra. De steg på bussen, Al satte sig långt bak och satte sin väska på bagagehyllan. Med en suck satte han sig ner och kollade ut genom fönstret.
Bussen körde iväg och han började känna sig åksjuk, men med djupa andetag och tankar på annat långt borta, blev det lite bättre.

Bussen var kall, liten och rörde sig extremt obehagligt. Zachary hade aldrig befunnit sig i ett fordon med egen motor, han hade alltid ridit eller åkt vagn. På den Irländska ön var det mindre vanligt med automobiler och det fick honom att förundras över hur någon ens skulle vilja sitta i ett sådant fordon.
Han blev illamående nästan direkt och fick luta huvudet mot fönstret för att fokusera på att inte låta innehållet inom honom åka ut igen.
Då bussen stannade var han bra mycket blekare än vanligt och han drog handen genom det smått svettiga håret. Han följde efter de andra, höll inte en tanke efter Alaric längre. De leddes till mitten av en stor gård och han hörde hur männen runt honom var förvirrade och inte visste vad som skulle ske.
En man kom ut, Zachs gissning en officier, och skrek ut order till dem. De andra reagerade före honom, ställde upp sig på led med blicken rakt fram och pojken skyndade sig att inte bli gallrad genom det första moment. Han hamnade bredvid Alaric och innan han själv hunnit reagera stod officierern framför honom. De gråmelerade ögonen stirrade rakt fram, fast ändå inte på mannen framför honom.
"Du är väldigt, väldigt liten på alla sätt." sa han, ansiktet bara centimeter från pojken. "Vi får se om du ens får lämna England. Vad är ditt namn, pojk?"
"Zachary Muir, sir." svarade han utan att tveka, försökte att hålla en stadig ton även om hela han skakade.
"Jag kommer hålla ett extra öga på dig, Muir." sa han innan han fortsatte, vände blicken mot Alaric.
"Thomas Johnsons son, ser jag. Din far hade varit stolt." sa han, gav den längre pojken en klapp på axeln innan han fortsatte ledet bort.