Hogwarts Legion

Tjena mors mugglisar, det här är min första fanfic på Mugglarportalen, har annars bara publicerat mina berättelser på Fanfiction.net men någon gång måste vara den första, inte sant?
_______________________________________

Titel: Hogwarts Legion
Språk: Svenska (kan möjligtvis bli lite svengelska ibland… fast då bara ett ord eller en liten mening då och då…)
Ratning: PG – elr PG-13- (Det kommer nog att vara lite olika i varje kapitel, så jag skriver helt enkelt det innan varje kap).
Perfektiv: Tredjeperson perfektiv. (Om någon ser ett jag någonstans så får den gärna hojta till, på ett schyst och respektfullt sätt. Om någon kommer med kritik och har en väldigt aggressiv ton är det möjligt att jag inte kommer att ta det på allvar… Använd heller kloka argument på ett lugnt och sansat sätt).
Huvudkaraktär: Harry Potter.
Tid: Genom Harrys skolår och lite till var planen.
Kapitel: 1 kapitel skrivet än så länge. Det blir nog sju-åtta men som är uppdelade i mindre kapitel eftersom jag skriver ganska mycket på ett kapitel. (Skriver bara sisådär 30 Word sidor på ett kap…)
Färdigskriven: Nix. Inte på långa vägar.
_______________________________________

Handling:

Ett litet uttryck kan göra stor skillnad. Särskilt om det kommer ifrån en viss Harry James Potter.

”Ifrågasätt allt. Om det inte går att ifrågasatta någonting mer, ifrågasätt det också.”

För någon som precis har upptäckt en värld av magi så kan det uttrycket komma väl till pass.

Osynliga portaler som leder fram till tågstationer? Kryptiska varningar från Hogwarts rektor? En trehövdad hund? Mystiska stenar? En mörk trollkarl? En hemlig kammare? Stora ormar och spindlar? En fånge? Mardrömsliknande varelser? Spel som inte har någon utgång? En turnering? Någonting som kallas för horrokrux? Vänner som är beredda att offra världen för varandra?

Och om man lägger till Harry Potter till den mixen kan det bara utlovas kaos.
_______________________________________

Så, vad tycks? Bra? Dåligt? Extatisk? Fascinerande? Fängslande? Förtrollande? Förväntansfulla? Intresserade? Roade? Upplivande? Eller kanske bara överraskade?

Låter spännande! Bevakar ♥

Jag bevakar!

Det här kapitlet rankar jag: G - . Om man klarar av HP klarar man av det här kapitlet.
Hade faktiskt redan det här kapitlet mestadels klart. Även om nästa kapitel kommer att dröja ett tag till troligtvis.
Och tack för bevakningarna! ♥
________________________________________
Livet är en bestigning, men utsikten är fantastisk.

Teddy Lupin suckade.
De hade deras årliga Weasley träff och det innebar självklart en massa mingel, prat om gamla tider, mat, upptåg, mer mingel, upptåg och sen så upptåg igen.
Men det var ändå en av de bästa tidpunkterna på året.
Varför det överhuvudtaget kallades för Weasley träffar var för att Molly Weasley alltid bjöd hem dem till Kråkboet. Majoriteten av alla som var här hette faktiskt Weasley i efternamn, men det fanns också Potter, Malfoy, Longbottom, Scamander, Granger, Delacour, Black, Jordan, hans egen familj – Lupin och många, många fler.
Allt som allt var det ingen liten grupp och det behövdes den plats som Kråkboet erbjöd.
Allting såg bra ut om det inte hade varit så att han hade satts på den ärofyllda uppgiften att försöka hålla ett öga på var James Potter II, Fred Weasley II och Freds syster Roxanne var någonstans.
Om då försöka betydde att tappa bort dem efter två sekunder så borde Teddy få en medalj.
Hur svårt kan det vara att hålla koll på tre ungdomar?
Svar: svårare än vad endast en enda person borde klara av.
Teddy började att bli riktigt orolig och ett bevis var hans hår som hade ändrat färg från turkost till en tråkig sörja av brunt och gråt där han nu gick fram och tillbaka och knuffade sig fram bland folk som han knappt visste namnet på.
Var någonstans var de där förbannade, eh han menade, entusiastiska helt klart översockrade barnen?
De är för bra på att leva upp till den tredje generationen av marodörer, beklagade Teddy. Inte ens han hade varit så pigg på att busa hela dagarna i enda trots att hans pappa hade varit en av de ursprungliga marodörerna.
”Se dig för idiot!”
”Förlåt tant Muriel!”
Vid Merlins vänstra stortå, lever hon fortfarande…
Vid den här punkten var Teddy beredd att slit av sig sitt eget hår av frustration. Det var inte som om det egentligen gjorde något. Håret skulle bara växa ut igen nästa sekund…
”Ah, Teddy, jag undrade precis var du var någonstans”, sa en röst bakom metamorphmagus.
Överraskat hoppade Teddy till innan han lättat andades ut igen. Det var hans gudfar Harry som var på väg ut igenom huset. ”Åh, farbror Harry, det var bara du… och resten av alla barn som är här idag verkar det som…”
”De verkar alla vilja höra om mina Hogwarts år”, sa Harry torrt där han stod i hopen av barn och de lite äldre ungdomarna.
Teddy räknade snabbt att de var hela sjutton stycken ungdomar. Ingen liten skara, men inte den största heller. Som tur var så fanns också James, Fred och Roxanne med i den gruppen.
Uppdrag slutfört.
Drakungarna är tillbaka i boet.
Och hans hår skulle få överleva ett tag till verkade det som.
”Jag har aldrig hört den berättelsen i ett större perfektiv”, nämnde Teddys flickvän Victoire Weasley och skakade honom ifrån hans tankar.
”Ja”, instämde Molly Weasley II med sin kusin, ”jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att vi har velat höra om farbrors Harrys skol äventyr och hur det kom sig att han faktiskt blev trolldomsminister.”
Det var faktiskt någonting som Teddy själv hade undrat. Det fanns ju självklart en offentlig version, men Teddy hade för längesen slutat att tro på den. Det fanns helt enkelt för många håll i historian för att det skulle ha varit trovärdigt. Det fanns en anledning till att han hade varit i Ravenclaw trots allt. Även om vilken idiot som helst skulle ha insätt att det var något fel med den version som var tryckt i historia böckerna. Men trollkarlsvärlden hade aldrig haft någon större logik ändå. Även om Harry sa att det hade blivit mycket bättre sen hans tid.
Teddy ryste mentalt över det. De flesta trollkarlar och häxor hade inte ett uns logik, men att säg att det hade varit värre förr… Teddy skakade bara på huvudet åt den tanken.
”Ser du”, sa Harry med ett höjt ögonbryn. ”Så fort jag blev ensam hoppade dem på mig och krävde att jag berättade. Jag svär att det en dag kommer att ta över ministeriet och förbjuda mig från att äta siraps tårta någonsin igen om det fortsätter så här.”
”Den skräcken”, fnös Teddy. Alla visste att Harry hade ett beroende för siraps tårta. Ginny hade en gång sagt att om man hotade att ta bort den från deras hem permanent fungerade bättre än att ge Harry en ordentlig utskällning.
”Så”, fortsatte Harry obekymrat, ”jag hade självklart inget val än att kapitulera och nu har jag lovat att berätta för dem vad som hände.”
”Sagotid!”, jublade Lucy Weasley triumferande som om hon hade längtat att få säga det hela dagen.
Det hade hon antagligen också.
Harrys ansiktsuttryck mörknade för en sekund, knappt så långt tid att Teddy hann uppfatta det.
”Ni ska veta att det här inte alltid är en sådan ljus berättelse. Det var tider i en revolution och maktkamper till höger, vänster och i centrum. Innan jag berättar något mer ska ni veta att inte alla delar kommer att vara barnvänliga. Vissa av er är inte ens i Hogwarts ålder…”, mumlade Harry något bekymrat. ”Jag kanske faktiskt borde vänta i några år…”
”Nej, jag är en stor flicka nu, pappa”, protesterade Lily bestämt. ”Jag vill höra.”
”Självklart så vill du det. Mormor Molly borde verkligen ta och skrika på mig oftare om jag kommer fram till sådana här duma beslut. Ser ni, det kommer bli ert fel om jag får henne på min hals”, suckade Harry, men han lät inte arg.
”Vem försöker du lura?”, fnyste Frank Longbottom II. ”Mrs Weasley kommer att skrika på dig ändå efter det här.”
”Personligen satsar jag mina gallioner på att det blir faster Mione”, insköt Fred.
”Kan man sätta en trettonårs gräns på berättelsen?”, frågade James sin pappa.
”Ja, James”, svarade Harry tålmodigt. ”Jag antar att man kan säga så.”
”Häftigt”, flinade James och gjorde en high five med Fred som flinade tillbaka.
”Teddy, vill du komma med och höra?”, frågade Harry.
Vilken onödig fråga, så klart så ville Teddy det. Han hade inte bara väntat på den här dagen i 19 år för att när ögonblicket väl kom säga nej.
Harry måste ha uppfattat att hans svar var positivt för han gjorde en följande handrörelse innan han gick in i huset igen med ungdomarna efter sig som på ett ank-led.
”Kom igen Teddy”, log Victoire och tog hans hand och ledde metamorphmagus in efter Harry och barnen.
Det var enkelt att hitta var de andra hade gått, det var bara att följa ljudet av högljutt prat och dunkande fötter som gick upp, upp, upp för trappan.
”De är på väg mot vinden”, insåg Teddy. Han hade bara varit där två gånger förut. Det var ingen plats där man ville stanna för länge främst på grund av gengångaren som bodde där uppe. Även om familjen Weasley ansåg den mer som ett husdjur än en ohyra. Men han var tvungen att erkänna att det var rymligt där uppe. Särskilt eftersom trädgården var upptagen av alla gäster och de andra rummen var för små för ett så stort sällskap.
När de var på väg igenom det rum som Teddy visste en gång hade tillhört Ron Weasley men som nu bara var mer som ett förvaringsrum än något annat, krockade de nästan in i gengångaren som nästan såg, var det upprörd ut?
Teddy skakade på sitt huvud så att hans ännu en gång vanliga turkosa hårfärg blev en tilltufsad röra innan han beslutade att det inte var värt att fundera över varför gengångaren skulle se upprörd ut.
Luckan i taket stod öppen och James grinande ansikte mötte paret.
”Kan man vara segare? Kom upp någon gång innan jag smäller igen luckan”, proklamerade den äldsta sonen till Potter familjen.
På något sätt så tvivlade inte Teddy på sin gudbrors ord men valde att inte säga något utan gick helt enkelt upp för stegen som kom fram om man öppnade luckan.
Den syn som mötte hans blick var inte den han trodde att han skulle se. Någon – host-Harry-host – hade trollat fram bekväma soffor och stolar som stod i en cirkel mitt på golvet och dammet som hade prytt golvet som ett lager av sammet var som bortblåst. Antagligen bokstavligt bortblåst.
”Ska ni sätta er, eller?”, frågade Harry som redan hade tagit sin plats liksom alla andra.
Återigen lät Teddy sig ledas bort av Victoire som ledde dem till en två sitts soffa.
Teddy såg sig omkring på det närvarande.
Alla Potter barn var här – James, Albus och lilla Lily.
Sen så fanns också Longbottom barnen här – Frank och Alice.
Scamander barnen – Lysander och Lorcan.
Malfoys enda arvinge – Scorpius som satt inklämd mellan Albus och Rose Weasley, dotter till farbror Ron och faster Hermione och Roses bror Hugo satt bredvid sin bästa vän Lily.
Sen så fanns det även Victoires yngre syskon Dominique och Louis.
Fred och Roxanne satt intill James. Teddy var något orolig över det arrangemanget med taken på att de tre skrapa ihop nog med problem för att fylla hela Atlantens hav.
Sen så var systrarna Molly och Lucy här också. Molly hade tagit fram ett anteckningsblock och såg fast besluten ut att anteckna varenda mening som kom ur Harrys mun.
Teddy skickade sina sympatier till sin gudfar.
I det här rummet så var de sammanlagt nitton personer mer än vad han trodde skulle fått plats, funderade Teddy och lutade sig tillbaka i soffan.
Åtminstone så lär det här bli en intressant Weasley träff.
”Hm, var ska jag börja då?”, mumlade Harry för sig själv.
”Från början”, svarade Lucy plikttroget.
”Givetvis”, nickade Harry. ”Okej, på Kings Cross stationen…”
”Stopp, stopp, stopp”, protesterade Lucy. ”Du kan inte börja en saga så där. Du måste börja med: Det var en gång…”
”Min berättelse, mina regler”, fastslog Harry. ”Så var någonstans var jag nu…”, fortsatte han och Lucy suckade besviket.

Wow, så vackert beskrivet. Man märker verkligen de känslor alla dessa människor känner; du skriver på ett sådant underbart sätt att allting bara flyter på. Man kan inte låta bli att undra vad som kommer att hända. En på miljonen.

Väntar på nästa kapitel!

Du måste bli författare!

Wow, tack så hemskt mycket, Andi. Jag log när jag läste din kommentar. Tur för dig så uppdaterar jag idag då ^^

_______________________________________

Ratning: G - Jag skrev det här på engelska så jag hoppas att jag har fått allting till svenska nu då.

Och så till själva storyn:
______________________________________

ÅR 1:
Harry Potter såg förtvivlat omkring sig.
Dagen hade inte gått som han hade hoppats och nu var han till slut här på Kings Cross med en biljett som det stod perrong 9 ¾ på men han hade ingen aning om hur han skulle ta sig dit.
Fantastiskt eller hur?
Det stora drömläget.
Hans släktingar – familjen Dursley – hade skjutsat honom hit och de hade stannat tillräckligt länge för att hjälpa honom att lasta ut sina saker ur deras bil och in på stationen, någonting som Harry varit misstänksam om eftersom de aldrig hade varit hjälpsamma mot honom innan.
Sen så hade de åkt här ifrån alla tre skrattade och roade sig med tanken på att Harry inte skulle hitta till sitt tåg som hans morbror Vernon så vänligt hade sagt när han hade lämnat Harry mellan perrong nio och tio.
9 ¾ var fortfarande inte synlig någonstans.
Harry hade inte varit förvånad men däremot inte lite förbannad på sina släktingars handlingar. Hans moster Petunia borde väl ha den minsta lilla aning om var perrong 9 ¾ var någonstans eftersom Harrys mamma hade varit hennes syster och Petunia borde ha följt med sin syster till tåget minst en gång på sju år, inte sant?
Det verkar som om moster Petunia kära har blivit något glömsk med åren.
Lägg märke till bitterheten i den meningen.
”Tänk, Harry, tänk”, mumlade Harry under sin andedräkt. Hans fjälluggla, Hedwig, drog till sig en massa sneda blickar från förbi passerande människor. Någon av dem skulle till slut fråga vad han gjorde här alldeles ensam utan någon förälder eller annan vuxen med sig.
Kunde inte Hagrid bara ha sagt vad den fördömda stationen var någonstans?
Det skulle ha gjort Harrys dag hundra gånger lättare.
Men nej, nej, råkade man heta Harry James Potter så var man ödesbestämd att ha den sämsta turen i världen. Verkligen, han skulle kunna utmana den gamla grekiska mytologins hjältar i otur. Och de flest av de hjältarna dog i en ung ålder i smärtsamma, tragiska och skräckinjagande sätt. Det brukade ofta vara med ett monster eller två också.
Så om du ser ett monster Harry, spring åt andra hållet. Då kanske du lever till dagens slut.
Sen hörde Harry det: ” – … Fullpackat med mugglare förstås… – “
Han snurrade runt och Hedwig hoade tyst i protest. Det var en grupp människor alla med rasande rött hår som stack ut i mängden av alla på stationen. Harry tvivlade på att de skulle smälta in bättre på ett zoo. Men Mugglare – det var det ord som Hagrid hade kallat icke magiska personer.
Det betydde att den där familjen måste bestå av trollkarlar. De kunde kanske vissa honom till perrongen. Han hoppades åtminstone inte att de var såna snobbar som familjen Dursley. Fast Harry var tvungen att erkänna att the Dursley kunde vara civiliserade till de som de inte kände ibland. Om bara för att få ett respektabelt rykte.
Om den där familjen var som Dursley kunde Harry stå ut med det de få sekunder det tog att fråga om rätt väg. Sen behövde han förhoppningsvis inte kasta en andra blick mot dem mer.
"Vad var det för nummer på perrongen nu igen?" sa familjens mamma.
"Nio och tre kvart!" Pep en liten flicka, också rödhårig, som höll henne i handen. "Mamma, kan inte jag få åka…" flickan hann inte avsluta meningen innan hon hade råkat på ögonkontakt med Harry och hennes blick råkade också vandra lite högre upp, antagligen av en fullständig slump, och såg ut som om hon skulle svimma på plats. Hennes ögon blev stora som tefat och hon bleknade. ”Åh min Nimbus! Det är han!”
Fan. Böckerna hade förklarat att han antagligen var en av de mest kända personer levande i den här världen, men Harry hade hoppats att det inte betydde liksom, känd, trots allt. Han hade aldrig varit någon speciell hos Dursley. Hur kunde en hel värld som han inte ens hade vetat fanns dyrka honom?
När han hade fått Hagrid att berätta om Voldemort så hade han sedan vid första bästa tillfälle gått iväg till närmaste bokhandel i ett försök att leta upp lite mer fakta om The Dark Lord. Han råkade då snubbla över en hylla med böcker om honom själv. Det hade varit… en överraskning minst sagt. Författare vars namn han aldrig förut hade hört om hade skrivit hela biografer om hans liv. De skrev om alla de äventyr som han var med om, om hur han kämpade mot monster och räddade livet på åtskilliga människor.
Om det hade handlat om hur Harry stod upp mot hans kusin Dudley och sedan fick stryk för det så skulle det ha varit närmare sanningen. Inte så mycket annars.
”Vem han, Ginny hjärtat? Snälla nån, vi har inte tid. Tåget går snart!”
”Jo, mamma kära”, sa en av de rödhåriga barnen, ”Ginny skulle kunna syfta på han där i den blå skjortan.”
”Eller han där i den gröna västen där borta”, tillade en annan pojke som såg exakt ut som den som talat först och Harry förstod att de måste vara tvillingar.
”Men det är troligt att hon talar om den som hon stirrar på med vilt uppspärrade ögon, håret på enda och ser ut som om hon vill springa fram till den stakars personen och be om ett signerat exemplar av en klon av sig själv”, sa den första som talat allvarligt.
”Men det är bara några vilda gissningar”, avslutade dem i kör.
”Haha, mycket roligt”, sa en annan pojke glädjelöst som såg lite äldre ut än de andra. ”Jag går igenom nu. Ses snart.”
Harry såg noga på när pojken gick framåt en bit. Sen så började pojken att små springa men så kom en stor turist grupp gående och förstörde Harrys sikt.
Vid Dudleys grissvans, svor Harry besviket. Då måste han fråga familjen trots allt.
Harry rullade fram sin vagn till dem men ställde sig en bit ifrån på respektabelt avstånd.
”Förlåt, men vet nu hur jag kommer till perrongen?”, frågade Harry artigt och märkte hur den lilla flickan försökte att gömma sig bakom en lång och gänglig pojke – också rödhårig – som hade stora händer och fötter.
"Hej lilla vän", sa hon. "Första gången du ska till Hogwarts? Ron är också ny." Hon pekade på den siste och yngste av sina söner, pojken som den lilla flickan försökte att gömma sig bakom.
"Hur du ska komma till perrongen?" sa hon vänligt, och Harry nickade. "Var inte orolig", sa hon. "Allt du behöver göra är att gå raka vägen fram mot spärren mellan perrongerna nio oh tio. Stanna inte och var inte rädd för att du ska krascha in i den, det är väldigt viktigt. Bäst att göra det lite halvspringande om du är nervös. Sätt igång nu, gå nu före Ron och tvillingarna."
Harry nickade och tackade innan han sate kurs mot plattformen.
Det här kunde han klara av. En enkel spärr. Det var inte så svårt att nämna i brevet vet ni, tänkte Harry och syftade på brevet (rättelse: breven för just honom) som han fått som bjöd in honom till Hogwarts skola för häxkraft och trolldom.
Det hela var så enkelt som det lät. Men om det var någon mer än han som inte hittade hit, vore det inte bättre om det stod i brevet eller att någon förkläd trollkarl eller häxa var här så att man kunde hitta ingången? Alla kunde inte förvänta sig hitta några förbi passerande personer som kunde vissa vägen.
När Harry väl kommit över så kunde han inte låta bli att gapa över det magnifika röda tåget som stod på ingång. Det måste vara något magiskt över bara den.
Familjer gick hit och dit och sa farväl till sina barn. De äldre barnen gick iväg för att hitta gamla vänner och mammor brast i gråt när de skulle lämna sina barn till Hogwarts för första gången. Katter sprang mellan benen på människorna och ugglorna hoade till varandra.
Kort sagt, det var rätt så kaotiskt.
Och Harry älskade det redan. Hos Dursley hade allting varit prydligt och ordning och reda på, men här tänkte dem uppenbarligen inte så. Men det gör inte upp till slarvet med information, tänkte Harry med rynkad panna innan han beslöt sig för att inte tänka på det nu och bara fokusera på att komma på tåget i tid. Det försvårades något av alla intressanta saker som han passerade när han gick på jakt efter en tom vagn.
En kille med dreadlocks hade en skara tittare och han öppnade en ask som något hårigt med långa ben gled ut ifrån. Folk skrek och gick undan.
Harry stannade inte för att se vad det var för något.
En gammal dam med ett strikt utseende suckade åt en ung pojke som såg ut att vara i Harry ålder.
"Farmor, jag har tappat min padda igen.”
”Åh, Neville. Vad ska…”
Harry stannade inte heller där utan var ivrig att gå på tåget. Äntligen så hittade han en tom kupé nära änden av tåget. Harry satte först in Hedwig i den och började sedan försökte han att knuffa in hans koffert också.
Nyckelord: försökte.
Mer än en gång förbannade Harry sin egen svaghet och tyckte synd om sina ömma tår som fått ta emot koffertens tyngd två gånger redan.
"Vill du ha ett handtag?" Det var en av de rödhåriga tvillingarna som han hade sett på perrongen.
"Ja tack", flämtade Harry. Vad kunde det skada att be om hjälp egentligen? Han hade redan fått bevis för att den här familjen var inget som Dursley.
"Ohoj, Fred! Kom hit och hjälp till!"
Med tvillingarnas hjälp blev kofferten slutligen instuvad i ett hörn av kupén.
"Tack så mycket", sa Harry och strök det svettiga håret ur ögonen.
"Vad är det där? sa en av tvillingarna plötsligt och pekade på Harrys blixtärr.
Åh nej, inte bra.
"Jösses", sa den andre tvillingen. "Är du…?"
"Ja, det är han", sa den förste tvillingen. "Visst är du?" tillade han och vände sig till Harry.
"Vad då?" sa Harry bara för sakens skull. Han hade hoppats att undvika det här men med tanken på flickans uppträdande och nu dem här två var det inte alls troligt.
"Harry Potter!" utbrast tvillingarna i kör.
"Nopp" sa Harry obekymrat.
Båda tvillingarna utbyte en blick.
”Men du har ett blixt ärr” påpekade en av dem.
Harry skulle snart bli tvungen att kalla dem för Mr. Vänster och Mr. Höger om de skulle ha ett längre samtal. Det skulle bli irriterande att kalla dem för ”en av tvillingarna” hela tiden.
”Hm, jag har visst det”, instämde Harry. ”Måste det göra mig till Harry Potter?”
Ytligare en blick utbytes.
”Tja, jag antar att det inte måste det…”, började Mr. Höger.
”Men Harry Potter är känd för det ärret så vi trodde att du kanske var han när vi såg det”, tillade Mr Vänster.
”Men vem är du då?”
”Neville”, svarade Harry och sa det namn som han hört på perrongen. Vilket var sannolikheten att tvillingarna skulle känna Neville pojken av alla här? Nästan ingen alls. ”Det är nu ni ska presentera er vet ni”, tillade han när tvillingarna stirrat på honom ett tag som om de försökte att lösa ett svårt pussel.
"Fred? George? Är ni där?"
"Antar att det gav svaret”, flinade en av dem. ”Kommer, mamma”, ropade han sen.
Med en sista blick på Harry hoppade tvillingarna ner från tåget.
Harry slog sig ner närmast fönstret, där han hälften dold kunde betrakta den rödhåriga familjen på perrongen och höra vad de sade. Mamman hade just tagit fram sin näsduk.
Det skadade aldrig att ha en extra koll på sin omgivning, eller det var åtminstone planen tills Harry hörde ett högt:
Kuack!
Hedwig började att hoa upprört och blängde med en genomträngande blick på den lilla inkräktaren.
”Hej, där”, mumlade Harry och stäckte fram handen mot paddan som smugit in I hans fack.
Han fick ett till kuack till svar. Harry hade för sig att Hagrid hade berättat att paddor var helt ute, men där ser man.
Harry kom ur sina tankar när tåget började att röra på sig och han hörde en av tvillingarna sa något om ” Hogwartstoalett.” innan tåget visslade en sista utdragen ton och de började att åka bort från perrongen.
Hus blixtrade förbi fönstret. Harry kände hur det spratt till inom honom av upphetsning. Han visste inte vad han var på väg till – men det måste vara bättre än det som han lämnade bakom sig.
Allting var bättre än det.
Dörren till kupén for öppen igen och det var den yngsta pojken av den stora familj som han hade mött var här den här gången.
“Eh, hej, är det någon som sitter där?" frågade han och pekade på sätet mitt emot Harry. "Det är fullt på alla andra ställen.
“Alltihopa?”, sa Harry skeptiskt. Han hade svårt att tro det. Visst, det hade varit ganska så fullt, men överallt? Nog måste det väl finnas tillräckligt med platser till alla elever.
Pojken rodnade. ”Tja, inte allt, men de andra som jag gick förbi var det bara äldre elever i eller så blängde dem på mig och så såg jag att du var här ensam…”
”Det finns gott om plats”, instämde Harry och förbarmade sig över pojken som såg lättad ut.
”Tack. Jag är förresten…”
”Hej, Ron och Inte Harry Potter.” Det var tvillingarna som var tillbaka. "Hörru, vi tänker gå till mitten av tåget, Lee Jordan har en jättespindel där.”
"Okej", mumlade Ron och såg något blek ut. Harry märkte att han hade en svart fläck på sin näsa.
"Inte Harry, " sa den andra tvillingen, "vi presenterade inte oss själva ordentligt förut, va? Fred and George Weasley. Och det här är Ron, vår bror. Ses senare då.”
Både Ron och Harry sa hejdå innan vagnen blev tyst. Ron stirrade på Harry och när han märkte att Harry hade märkt det såg han snabbt ut genom fönstret med lysande röda öron.
”Så du är inte Harry Potter då?”, utbrast Ron.
Harry log svagt. ”Jo, jag är faktiskt Harry Potter.”
"Jaså, jaha, jag trodde att det kunde vara nåt av Freds och Georges skämt", sade Ron. "Och har du verklige fått, du vet…" han pekade på Harrys panna.
Harry sköt undan sin lugg och visade blixtärret. Han var inte så värst peppad på att ha den här konversionen men desto snabbare alla vande sig med att han var Harry Potter, desto bättre.
”Så det var där Du-vet-vem…?”
”Ja”, bekräftade Harry och hoppades att de skulle talat färdigt om det här snart. ”Men jag minns ingenting av det.”
”Ingenting?”, frågade Ron ivrigt och Harry rynkade panna.
”Ron, jag var inte ens två år gammal. Hur skulle jag kunna minnas det?”, sa Harry.
Ron rodnade en aning. ”Men ingenting alls?”
Hur långt hade trollkarlsvärlden egentligen rotat sig fast i deras hjältedyrkan?
”Jag minns en massa grönt ljus men inget annat”, sa Harry till sist.
"Wow," Ron satt och stirrade på Harry några ögonblick och sedan, som om han plötsligt insåg vad han höll på med, tittade han hastigt ut genom fönstret igen.
"Är alla i din familj trollkarlar?" frågade Harrybara för att ha något att saga.
"Ehm, jag tror det", sade Ron. "Jag tror mamma har en syssling som är revisor, men vi talar aldrig om honom.
“Varför inte?”, frågade Harry. “Varför vill ni inte tala om honom?”, förtydligade han.
Ron såg ganska så förvirrad ut. ”Jag vet faktiskt inte. Det har bara alltid varit så.”
En trollkarl som är en revisor verkar ganska så ologiskt, tänkte Harry. Har de inte tillräckligt med jobb i trollkarlsvärlden? Eller ville den personen jobba i mugglar världen? Men det förklarade inte varför Weasleys inte talade med honom.
"Så du måste känna till massor av trollkonster redan", sa Harry och beslutade att inte fundera mer på den saken. Weasleys var tydligen en av de gamla trollkarlsfamiljerna som den bleka pojken i Diagongränden hade talat om.
Samtalet flöt på därifrån och Ron berättade om sin stora familj, de åt godis när en vagn som drogs av en gammal tant som sålde nämna godiset rullade förbi och hade en rätt så trevlig tid. Ron förklarade hur Chokladgrodor och Bertie Botts Bönor i alla smaker fungerade.
Det hördes en knakning på dörren till deras kupé och pojken med det runda ansiktet som Harry hade passerat på perrong nio och tre kvart kom in. Han såg gråtfärdig ut.
"Förlåt", sa han, "men har ni sett en padda nånstans?"
När de skakade på huvudet gnällde han:
"Jag har tappat bort honom! Han smiter ifrån mig hela tiden!"
“Vänta en sekund, det fanns en padda I det här facket förut, men jag vet inte vad han tog vägen”, mindes Harry. ”Han kanske är kvar…”
”Ew”, mumlade Ron och såg på godiset som om han var rädd för att paddan kanske hade ätit upp alltihop.
Pojkens ansikte lyste upp. ”Tack Merlin! Jag måste bara hämta Hermione så att hon kan hjälpa till att leta om han är här!”, sa han och skyndade ut igen.
”Vem är Hermione?”, undrade Ron och Harry rykte på axlarna till svar.
"Fattar inte varför han är så bekymrad", sa Ron. "Om jag hade haft med mig en padda skulle jag tappa bort den så fort jag kunde. “Det är ju hans husdjur, Ron”, sa Harry milt.
“Du har rätt, jag tog förstås med mig Scabbers, så jag kan ingenting säga”, instämde Ron och tog fram en fet råtta ur en av hans fickor. "Han kunde ha dött utan att nån märkt nån skillnad", sa Ron upprört. "Jag försökte förvandla honom till gul i går för att göra honom mer intressant, men förtrollningen fungerade inte. Jag ska visa dig, titta här..."
Han grävde runt i sin koffert och drog fram en stav som såg väldigt sliten ut. Den hade stora hack här och var och någonting vitt glittrade i änden. Enhörningshåret håller nästan på att sticka fram. Han hade just höjt trollstaven när kupédörren gled upp igen.
Pojken som just hade förlorat sin padda var tillbaka, men den här gången hade han en flicka med sig. Hon var redan klädd i sin nya Hogwartsklädnad.
"Vad bra att ni vill hjälpa till. Det har varit närmare omöjligt att hitta paddan bland alla här. Ska vi sätta igång att leta då?" sa hon. Hon lät dominerande på rösten, hade massor med yvigt brunt hår och ganska stora framtänder.
"Den kanske inte ens är kvar här, " sa Ron och pojken såg ut som om hans skulle börja gråta igen. ”När Harry sist såg den måste ha varit för flera timmar sedan.”, men flickan lyssnade inte utan såg på staven i Rons hand.
"Åh, håller du på att trolla? Får vi höra då?"
Ron såg ganska så häpen ut. "Eh… som du vill." Han harklade sig. "Tusensköna, solsken, fina lena smör, denna dumma, feta råtta gul nu gör."
Harry var nästan 100 % säker på att det inte var en riktig trollformel. Vilken formel innehåller egentligen: ”fina lena smör?” Och skulle det bara fungera på dumma och feta råttor? Harry trodde inte det. Var någonstans hade Ron fått den förtrollningen från första början?
Ron svängde med staven, men ingenting hände.
Scabbers förblev grå och djup insomnad.
"Är du säker på att det där är en riktig trollformel?" sa flickan. "Den är ju inte särskilt bra, eller hur? Jag har prövat ett par enkla trollformler bara för övningens skull och alltsammans har fungerat för mig. Ingen i min familj har några som helst magiska krafter, så det var en jättestor överraskning när jag fick mitt första brev, men jag blev jätteglad förstås, för det är ju den allra bästa trolldomsskola som finns, har jag hört – jag har förstås lärt mig alla våra kursböcker utantill, hoppas bara att det ska räcka – jag är förresten Hermione Granger, vilka är ni?" Allt det här sa hon väldigt fort.
Ron glodde på henne fullkomligt uttryckslöst tills Harry armbågade honom. ”Ron Weasley”, hälsade han.
”Harry Potter.”
"Är du verkligen det?" sa Hermione.
“Uppriktigt sagt så önskar jag att jag inte var det, men de betyder inte att jag har glömt mitt namn”, påpekade Harry.
"Jag vet förstås allt om dig – jag skaffade några extra böcker till bakgrundsläsning, och du står i Den moderna magins historia och i Svartkonsternas uppgång och fall och i Nittonhundratalets största händelser inom trollkarsvärlden", fortsatte Hermione obekymrat.
“Jag har aldrig gått med på att de författarna får skriva något om mitt liv i dem”, sa Harry. ”Jag har levt med mina mugglare släktingar i hela mitt liv och jag visste inte ens att det fanns magi tills för en månad sen. Hur skulle dem böckerna kunna skriva om hur min åttonde födelsedag var? Hur skulle dem böckerna kunna beskriva hur Voldemort gick under när jag, han och mina föräldrar var de enda som var där? Två av alla där är döda. En var en bebis. Och en var en mörk herre som knappast kan intervjuas av någon reporter om vad som hände. Det lämnar inte många andra alternativ än att det som står i de böckerna är falsk.”
Ron, Hermione och den pojken som förlorat sin padda stirrade på Harry.
Kuack!
”Trevor!” ropade den knubbiga pojken lyckligt och ögonblicket var brutet. Pojken skyndade fram till paddan som stack ut sitt lilla huvud ur Rons trunk.
”Ew”, upprepade Ron. ”Fast jag antar att det kunde ha varit värre. Typ något hårigt värre”, muttrade han sen.
”Jag antar att vi borde gå nu då”, mumlade Hermione något motvilligt.
”För mig så får ni gärna stanna”, sa Harry. ”Jag tvivlar på att varken Ron eller jag kommer att orka äta upp allt godis ändå.”
”Du har då aldrig mött den ökända Weasley aptiten”, fnös pojken och kramade fortfarande om sin padda. "Just det. Jag har inte sagt mitt namn ännu. Jag ä-är N-Neville Longbottom”, sa pojken - Neville och stammade något i slutet av meningen.
Stakars pojke, inte mycket för självkänsla. Men om Neville kände Weasley familjen tillräckligt bra för att veta om deras aptit var det inte konstigt att Weasley tvillingarna hade tittat konstigt på honom när han sa att han hette Neville.
När alla hade satts sig ner så fann de sig börja prata om sina familjer. Eller, tja, Harry pratade inte så mycket utan föredrog att bara lyssna.
Hermione förklarade att hennes föräldrar var tandläkare och Ron hade sig en skräck när han trodde att de gick omkring och förstörde folks tänder. Han tyckte att om de nu lagade tänderna, varför hette de inte helare i stället? Ron i sin tur berättade att han hade vuxit upp i en stor trollkarlsfamilj med fem äldre bröder och en yngre syster. Harry som redan hade hört det en gång lutade sig tillbaka och försökte att få lite villa. Det var rätt så svårt på ett framskumpande tåg.
Harry gav upp när Neville berättade om hans familj.
”Jo, jag har växt upp hos min farmor och hon är en häxa', sade Neville, "men familjen trodde jättelänge att jag var helt och hållet en mugglare. Gammelfarbror Algie försökte hela tiden överrumpla mig och tvinga fram lite magi ur mig – han knuffade ner mig från änden på piren i Blackpool en gång, jag var nära att drunkna men ingenting hände förrän jag var åtta år. Gammelfarbror Algie kom hem på te och han höll mig hängande i vristerna utanför ett fönster på övervåningen när min gammelmoster Enid bjöd honom på en maräng och han oavsiktligt släppte taget. Men jag studsade, hela vägen ner genom trädgården och ut på vägen. De blev verkligt förtjusta allihop, Farmor grät, så glad var hon."
Harry stirrade på honom och Neville skruvade på sig obekvämt.
”Så du säger att din gammelfarbror Algie försökte att mörda dig genom att tappa dig ut igenom ett fönster? Bara för att se om du hade magi!” sa Harry upprört. ”Och din farmor grät inte för det faktum över att du överlevde utan för att du hade magi.”
”Men de ville bara försäkra sig att jag inte var en mugglare”, mumlade Neville.
”Harry har rätt”, sa Hermione. ”Dina släktingar använde helt fel metod. Du kunde ha dött, Neville.”
Ron sa inget men nickade instämmande med Hermione.
”Du hade verkligen tur att din magi räddade dig”, sa Harry fundersamt. ”Tänk om det inte hade hänt.”
Fanns det någon speciell tid som magin visade sig? Hos Neville hade det varit ett mirakel att magin hade verkat just då. Harry mindes en gång som hans moster Petunia hade rakat av honom nästan hela hans hår, han hade varit vaken hela natten och oroat sig för att hans kusin och de andra barnen i skolan skulle reta honom för det, men nästa morgon hade håret vuxit tillbaka igen. Helt magiskt. Han förstod så klart nu att det faktiskt hade varit magiskt. Hade magin några gränser alls? Var kommer magi ifrån? Hur har den utvecklats? Inte utvecklats?
Och böckerna som han hade läst sa att Lord Voldemort var en Mörk herre med stort M. Men vad var mörk exakt. Var man tvungen att börja mörda människor höger och vänster för det? Och de som inte var mörka, var det ljusa? Hur bestämde man om man var mörk eller ljus? Vad var skillnaden? Det fanns så många frågor, men inga svar…
”Harry…? Harry…? Harry!”
”Um, va?”, sa Harry distraherat.
”Vi har försök att få din uppmärksamhet i tre minuter nu”, sa Neville bekymrat.
”Ja, vad tänker du på?”, frågade Ron nyfiket och Harry såg allvarligt på de andra tre barnen innan han beslöt sig för att bara berätta vad som han funderat på.
Han tillade också sitt bekymmer mot att inte alla kanske alltid hittade till perrong 9 ¾ och brist på information.
”Det är märkligt”, höll Hermione med om när Harry pratat klart. ”Inget om det här stod med i böckerna som jag har. Och det där med att hitta hit – jag visste bara för att professor McGonagall sa det till mig.”
”Professor McGonagall?”, frågade Harry.
Hermione nickade. ”Det var hon som gav mig mitt brev och förklarade om trollkarsvärlden. Hon följde med mig och mina föräldrar till Diagongränden.”
”Hon är också elevhemsföreståndare Gryffindor och biträdande rektor”, tillade Ron. ”Det är åtminstone vad mina bröder har sagt.”
”Ser ni vad jag menar? Informationen har bara vissa personer”, sa Harry.
”Dumbledore är en ljus trollkarl. Det är var min farmor alltid har sagt”, mumlade Neville.
”Okej, så vi har Dumbledore på ena sidan och Voldemort på den andra”, nickade Harry.
Ron rös till. ”Snälla kalla honom Ni-vet-vem.”
”Om vi kunde ta reda på det här…”
”Kunskap är makt”, citerade Hermione.
”Ni låter som Ravenclaware”, sa Ron och såg mellan Harry och Hermione.
”Men du förstår vad vi vill komma fram till, eller hur?”, sa Harry. ”Vi behöver helt enkelt tänka kritiskt om allting. Ifrågasätt allt. Och om det inte går att ifrågasätta något mer, ifrågasätt det också.”
Det hade blivit lite av Harrys måtto genom åren som han levt med Dursley. Först så hade han inte tänkt på det, men sen, när han hade börjat skolan hade han på allvar börjat att ifrågasätta familjen Dursley levnadsätt. Snabbt så hade Harry fattat att om morbror Vernon sa någonting som han tyckte var fel var egentligen rätt. Sen dess hade Harry försökt att tänka kritiskt och snabbt så hade han utvecklat en inre mantra: ”Ifrågasätt allting. Om det inte går att ifrågasätta något mer, ifrågasätt det också.”
”Hogwarts har ett berömt bibliotek”, berättade Neville och Hermiones ögon lyste upp. ”Ni kan säkert hitta någon användbar information där. Inte för att jag tror att jag kommer att vara till någon vidare användning. Jag är bra på växter, men inget annat”, sa han nedstämt.
”Oroa dig inte Neville. Jag är säker på att du är bra på andra saker än bara växter”, tröstade Harry.
Det började att komma en viss stämning i facket. Det kändes som om något betydelsefullt höll på att hända.
”Så vi ska forska vidare på allt det här alltså?”, sa Hermione till sist men det lät mer som en fråga än ett faktum.
”Om ni är med på det så”, sa Harry med glimten i hans smaragdgröna ögon. ”Vi kommer att ta Hogwarts med storm.”
Det knakade på dörren till facket.
”Ehm, frågade någon efter mig, mitt namn är Anges Storm…”
De tre förstaåren såg osäkert på varandra innan Hermione svarade.
”Nej… det var inget. Förlåt att vi störde dig.” Dörren smällde igen sen.
”Harry?”
”Ja, Ron?”
”Vi klarar oss nog utan Storm trots allt.”
Harry frustade skrattande till. Hogwarts skulle kanske inte bli så tokigt minsann.
De hade precis börjat att göra upp planer när dörren till kupén gled öppen igen.
Tre pojkar steg in och Harry kände omedelbart igen den i mitten: det var den bleke pojken från Madam Malkins klädbutik. Han tittade på Harry med betydligt större intresse än han hade visat borta i Diagongränden.
"Är det sant?" sa han. "Alla i tåget säger att Harry Potter sitter i den här kupén. Det är alltså du?"
Säg inte att alla på hela tåget talade om att han satt här, tänkte Harry irriterat men han sa bara: ”Ja, det är jag”, samtidigt som han vaksamt såg på de andra två pojkarna. Båda två var tjocka och satta och såg oerhört elaka ut. Där de stod på varsin sida om den bleka pojken såg den ut som livvakter.
"Detta är Crabbe och det är Goyle," sa den bleka pojken slarvigt, märkte då Harry såg. "Och mitt namn är Malfoy, Draco Malfoy."
Ron gav ifrån sig en lätt hostning som kunde ha dolt en fnissning. Draco Malfoy såg på honom.
"Du tycker kanske att mitt namn är lustigt? Vem du är behöver man i varje fall inte fråga. Pappa talade m för mig att alla Weasleys har rött hår, fräknar och fler barn än de har råd med."
Rons ansikte var så rött som hans hår.
“Du vet att du precis imiterade en känd muggle karaktär, en spion med rätt att döda när du presenterade dig?”, sa Harry och Malfoy rodnade ilsket.
"Du kommer snart att upptäcka att vissa trollkarlsfamiljer är bättre än andra, Potter. Du måste se till att du inte skaffar dig vänner av fel sort. Jag kan hjälpa dig med det." han höll fram handen för att skaka Harrys, men Harry tog den inte.
Trodde Malfoy faktiskt att han skulle gå med på det?
Tänk om.
”Du kom in klampande här och började förolämpa mina vänner. Vad får dig att tro att jag vill vara vän med dig efter det?”, fnös Harry.
”Jag ser att du redan är förlorad”, sa Malfoy allvarligt. ”Särskilt när du umgås med en smutsskallar”, här blängde Malfoy illvilligt mot Hermione som såg oförstående på honom ”och klumpedunsen Longbottom.”
”Du ska få tillbaka för det där, Malfoy”, ropade Ron ilsket.
”J-ja”, stammade Neville men steg fram han också. ”Du kan inte komma undan med att kalla folk sånt.”
Malfoy bara fnös åt honom. ”Vi kommer att vissa er vilka det är som bestämmer här omkring.”
Crabbe och Goyle steg fram och spände deras muskler hotfullt och Harry var tvungen att erkänna att det var mycket större än han, Ron, Neville eller Hermione. Det skulle inte ha en chans i en fysisk fajt. Inte för att de skulle ge upp innan den ens hade börjat.
”Petrificus Totalus!” Malfoy hann inte ens se upp innan förtrollningen slog honom troget i bröstet. Han sjönk som en sten och blev liggande på golvet. Crabbe och Goyle såg förvirrat ner på honom.
”Hermione!”, flämtade Ron chokat och Harry såg mot flickan som sänkte sin stav och nästan hyperventilerade.
”Åh min gudinna! Jag menade det inte! Jag angrep en annan student!”, kved hon.
”Det var så häftigt”, sa Ron imponerat och Hermione skakade frenetiskt på sitt huvud.
”Jag visste inte vad jag skulle göra. Det såg ut som om ni tänkte hoppa på varandra och det nästa jag visste var att jag höjde min stav”, utbrast hon. ”Jag kommer att utvisas innan jag ens kommer till Hogwarts!”
Crabbe och Goyle vaknade till liv igen och kom mot de andra fyra men innan de hann göra något vaknade råttan Scabbers till liv. Han hängde fast för brinnande livet i Goyles ena finger. Goyle skrek i högans sky och plötsligt så fick de väldigt bråttom där ifrån. De snubblade nästan på Malfoy som hade börjat att röra på sig igen, och Goley blev till sist av med Scabbers som flög av och slog i fönstret innan de kom ut från facket.
”Ni ska få betala för det här!”, tjöt Malfoy. Han påminde Harry om en mycket blek iller. ”Vänta bara tills min far får höra!”
Kuack!
De tre pojkarna såg skräckslaget på paddan Trevor innan de försvann utom synhåll.
”De är rädda för Trevor?”, sa Neville misstroget.
”Även den minsta kan göra skillnad”, sa Harry när Ron kollade om Scabbers var okej och lättat sa att han bara sov igen.
”Jag kan inte fatta det”, mumlade Hermione fortfarande för sig själv.
”Vi kanske brände några broar idag”, sa Harry till de andra tre, ”men vi har fortfarande varandra, eller hur?” Harry var något osäker, han hade aldrig haft några vänner förut om man inte räknade med spindlarna i hans skåp, men Harry trodde inte att det var acceptabla vänner för andra så det var en lättnad när de andra instämde.
”Stämmer”, försäkrade de andra tre.

Himlans, du skriver ju som J.K.Rowling!
Nästa författare är inom räckhåll
Huuur??

Ratning: G – här också. Det blir ett ytterst kort bit på kapitlet, men det var det bästa stället jag kunde bryta av det på kände jag.

Jag vill tillägna denna åt Andi, som tyvärr har tagit bort den användaren här. Ville bara säga tack till alla dina snälla ord och för att du är en sådan bra kamrat.
_______________________________________

"Förstaårselever hitåt! E allt som de ska, Harry?" Hagrids stora håriga ansikte log strålande mot Harry över havet av huvuden.
“Det är bra”, ropade Harry tillbaka med ett brett leende. ”Det var Hagrid som kom och berättade om trollkarlsvärlden för mig”, förklarade han för Ron som stod bredvid honom.
"Kom me här, följ efter mig – några fler förstaåringar? See opp var ni går nu! Förstaårseleverna följer efter mig!"
Att halka ner för hala stenar och en brant, smal stig var inte Harrys definition av ”roligt”. Så det var en lättnad när Hagrid ropade: "Ni får strax se er första skymt av Hogwarts. Bara runt kröken här.”
"Det hördes ett högt "Ååååå!" och Harry själv kunde inte hindra den tysta flämtningen som lämnade hans läppar.
Den smala stigen hade plötsligt mynnat ut vid kanten av en väldigt svart sjö. På toppen av en hög klippa på andra sidan, med fönster som gnistrade mot den stjärnbeströdda himlen, reste sig ett väldigt slott med många tinnar och torn.
Det var en av de vackraste syner som Harry någonsin sätt.
"Inte fler än fyra i varje båt!" Ropade Hagrid och pekade på en flotta av små båtar som låg i vattnet vid stranden.
Harry, Ron, Hermione och Neville fann snabbt en ledig båt och satte sig tillrätta.
”Vilket elevhem vill ni hamna i?”, frågade Ron nyfiket när båten bar dem över vattnet. ”Själv så hoppas jag på Gryffindor, alla mina bröder har varit där och mina föräldrar också.”
”Gryffindor låter bra”, instämde Hermione som hade börjat att komma över mötet med Malfoy när ingen myndig person hade sagt något. Uppenbarligen så skämdes Malfoy så mycket att ha blivit slagen av en mugglarfödd att han inte hade berättat om den incidenten för någon. Tja, att vara impopulär var tydligen både negativt och positivt. ”Även om Ravenclaw inte låter så illa heller”, tillade hon.
”Jag kommer antagligen att hamna i Hufflepuff”, sa Neville dystert. ”Jag är inte särskilt orädd eller modig.”
”Du stod upp mot Malfoy”, påminde Harry honom om. ”Och att vara modig handlar inte om att vara orädd. Det handlar om att möte sina rädslor fast man är rädd, Neville. Och Hufflepuff är lojala och hårt arbetande, inte sant? Jag ser inget dåligt med att hamna där.”
Neville såg tvivlande ut, men nickade fundersamt.
”Du då, Harry?”, sa Ron
”Hm, jag antar att det inte spelar någon roll. Jag litar på att jag kommer att hamna där jag hör hemma”, sa Harry till sist. Det här var något som han inte hade funderat särskilt mycket på ännu. Men skulle det verkligen spela någon roll var han hamnade? Fast han ville verkligen vara i samma hus som sina nya vänner, men ödena verkade ha något emot honom personlige, så med hans tur skulle han väl sluta upp med Malfoy som enda sällskap i sju år. Usch, det var en deprimerande tanke.
Neville spärrade upp sina ögon. ”Trevor! Var är Trevor!”
Plötsligt så vrålade Hagrid: "Ner me huvet!"
”Neville ner med huvudet!”, skrek Hermione men det var försent. Neville slog i huvudet i klippan som var framför slottet och han störtade sedan in i en oförberedd Ron som flög in i Hermione så att de alla låg på ena sidan av båten som lutade oroväckande.
Aldrig förr hade begreppet Domino situation varit så tydligt i Harrys sinne.
”Res er inte!”, ropade Harry och försökte att flytta så långt det bara gick till båtens andra sida så att det skulle bli en form av jämnvikt. Tyvärr så vägde Harry inte särskilt mycket – artighet av hans släktingar – och båten tippade långsamt åt sidan.
Till slut så bestämde sig gravitationen att den skulle göra sitt jobb ordentligt så det var med ett öronbedövande splash som den lilla båten kom upp och ned och dess passagerare fick sig en simtur i det svarta vattnet till månskenets ljuvliga ljus.
”Underbart”, muttrade Harry för sig själv och spottade ut en munfull med vatten.

När kommer det mer? Du är sååå braa!

Super bra. Du måste bli författare!!!