Deathly love {prs pouki & delete.}~

delete.


Namn: Dylan Zephyr
Ålder: 16 år.
Personlighet: Dylan har två olika sidor; Bland människor är han i mångas ögon en vanlig kille, ganska tyst, men snäll, har några få vänner och hänger för det mesta bara med andra. Han ses oftast som ganska blyg och pratar sällan för mycket med någon, då drar han sig ofta undan. Han försöker att inte finna sig nära någon annan, då det kan leda till att personen blir skadad.
När han är med övriga ghouls är han aggressiv, och låter aldrig någon snacka skit om honom. Han kan visa en betydligt mer hänsynslös sida av sig. Dock är han tålmodig och har i stort sett alltid kontroll över sin ilska. Han känner sällan sympati för andra ghouls, då han hatar dem lika mycket som han hatar sig själv.
Övrigt: Dylan är en av de ghouls som försöker att leva som en människa, beter sig som en och pratar som en. Trots att han inte kan äta människornas mat så tvingar han i sig det, och kommer sedan upp med en ursäkt för att gå till toaletten för att kunna spy upp det. Han ser till att äta så lite människokött, bara tillräckligt för att han ska överleva.

Är inte klar med min mall, fyller fortfarande i stuffs sry x3

Namn: Aiden Lee
Ålder: 16 år
Personlighet: Utåt kan han verka dryg och kaxig. Han är rätt så tystlåten, men inte blyg - utan det är mer utav en kylig tystnad runt honom, inte en stel. Men han är inte rädd för att säga sin åsikt, där kan han vara ganska så vass. Han trivs i sig själv och är väldigt säker, och det visar han gärna.
Men ju närmare honom man kommer så kan han bli osäker och börjar tveka, speciellt om relationen på något sätt är romantisk.
Bland vänner han är nära och känner väl är han snäll och godhjärtad. Han är ganska så 'goofy' och skrattar en hel del.
Övrigt: Röker en hel del.

---
Sorry att det tog sån tid, men visste verkligen inte hur jag skulle gå ner mina tankar till ord, haha..

deT E OKEJ BC DAT PINGVIN HOLE SHET JA DÖR ;-; nä men seriöst vem börjar? c:

E det ok om du börjar? ^-^

De lila ögonen bevakar gatan nedanför. Han sitter hukad på taket till nattklubben, där människor nu flockades kring. Det är alltid flockat med ungdomar vid midnatt, trots att denna nattklubb inte har något speciellt. Den är liten och ligger längre bort från centrum. Säkerheten är lägre med mindre kameror runt området, vilket gör detta till en av de smidigaste och snabbaste matresurserna.
Han bär en svart munkjacka med en luva som för det mesta täcker hans ansikte. I vanliga fall skulle han haft med sig en mask när han ska äta, som de flesta ghouls har. Den här gången är det bråttom, han vet att ifall han inte släcker sin hunger snart så kommer han tappa kontroll, det är det sista han vill.
Dylan ser hur en tjej, troligen runt arton, går in i den smala gränden intill. Hon vacklar, har troligen druckit för mycket och försöker hitta sin väg hem. Eller så ber hon bara om hon om ghoulsen att ta henne. Han suckar och biter sig svagt i läppen. Nu eller aldrig. Flickan har tagit sig till grändens ände och tittar sig förtvivlat omkring. Han hoppar ned från taket och landar näst intill ljudlöst bakom henne. Det tar inte mer än två sekunder att döda henne, han la händerna runt hennes huvud och knäckte nacken på henne. Han känner inte närvaron av någon, det här var trots allt hans territorium. Det var sällan en ghoul försökte ge sig in på hans område, dem vet vad han är kapabel till att göra.
Dylan hukar sig bredvid kroppen och känner hur törsten plötsligt väller inom honom. Han hesiterar inte med att börja äta och redan efter några minuter är hans kläder och händer täckta av en mörkröd nyans av blod.
"Nä men ser man på, är det inte Zephyr.", hör han plötsligt en röst. Dylan reser sig upp, torkar sig runt munnen, och stirrar in i de röda ögonen hos den andra ghoulen.
"Andréw, trevligt att träffas.", muttrar han i en sarkastisk ton. Andréw skrattar och går fram, bara för att slita av en av flickans armar. Dylan stirrar på honom när han äter köttet. Han knyter nävarna och känner hur blodet rusar i hans kropp, vilket resulterar i de tre tentaklerna av blod som växer fram från hans svanskota. De är alla riktade mot den andra ghoulen, som verkar lite förvånad.
"Hejhejehej, Zephyr, vi har pratat om det här. Vi är ju vänner, eller hu-", innan han hinner avsluta meningen attackerar han. Ghoulen är pressad mot väggen, med kagunen genom hans kropp. Ghoulen stönar av smärta, Dylan ler smått innan han släpper honom igen. Han faller ned mot marken i sin egen pöl av blod.
"Stick härifrån.", varnar han samtidigt som hans kagune drar sig tillbaka i hans kropp. Ghoulen gör som han säger, och försvinner från gränden. Dylan suckar åt all röra. Det finns ingen chans att han skulle kunna städa upp i tid.

Världen gungar under hans fötter och det känns som att magsäcken skulle vändas ut och in. Det flockades med folk runt den lilla nattklubben, klockan var nära tre och det var skoldag imorgon.
Klubben var rätt så populär bland minderåriga, men så här på en onsdagskväll så tömdes den rätt så tidigt och rätt så fort. Ute på gatan kunde man höra musiken som kom nere ifrån källaren. Sån där typisk populärmusik, inte direkt något i Aidens smak. Men han brukar mest vara där för att ha kul med sina vänner, inte dansa.
Aiden skrattar åt något hans kompis Ben sa. Vad det var visste han inte direkt, han var för full för att bry sig. De alla skulle gå hem nu.
"Är du säker på att du kan gå hem ensam? Du vill inte att någon ska följa med dig hem?" frågar hans vän, Ashley. Hon kollar på honom med en orolig min. Även fast det är mörkt ute så lyser hennes röda hår, nästan.
Han bara viftar bort henne. "Äh, jag klarar mig. Jag måste bara spy lite grann." sa han med ett flin på läpparna, och hans vänner skrattar åt honom förutom Ashley.
"Vi ses imorgon, kompis." säger hans kompis Jack. Han vinkar hejdå till de andra och börjar gå hem.
En liten bit från nattklubben hittar han en gränd. Han går in dit, lutar sig mot en vägg och spyr. Halsen brinner och ögonen tåras. När han är klar hostar han, halsen känns torr och det är svårt att svälja. Han behöver vatten.
När han kollar upp för att vända sig om känner han hur hjärtat stannar till och ha fryser till. Åh herregud.
Längre in i gränden, i mörkret, ser han blod. Hans syn är inte särskilt klar, men han tycker sig se en människa, nej, två. Han flämtar till, börjar långsamt och vingligt backa ut ur gränden. "Snälla, skada mig inte.." viskar han med en tunn röst, sväljer hårt.
När han kommer ut ur gränden så vänder han sig om och börjar springa. Det är vingligt och han håller på att ramla flera gånger. När han tillslut kommit bort en bit så tar han upp sin mobil med en darrande hand. Han stannar till och stirrar på mobilens skärm. Han kan inte ringa polisen, de kommer antagligen inte tro honom och låsa in honom istället då han är så full.
Efter en stunds funderande lägger han ner sin telefon i fickan, försöker samla ihop sig och fortsätter gå hem. Hemma är det tyst och lugnt, så han beslutar sig för att gå och lägga sig direkt.

---
sorry för att det tog sån lång tid och att det suger, ehe :'3

Dylan flämtar till när han hör en röst. Han stirrar på den vithåriga killen, men innan han vet ordet av det så är han försvunnen. Han sneglar ned på liket, funderar på vad han ska göra med det. I slutändan kastar han bara det i dem närmaste soptunnan. Ungdomar börjar lämna klubben, och Dylan bestämmer sig för att själv ge sig av. Då han inte vill vitsas bland människor med blod över kroppen tar han den enkla vägen, och klättrar upp på nattklubbens tak istället. På vägen hem inspekterar han staden. Det är vackert, lugnt. Det är sällan mycket bilar, då människorna här föredrog att transportera sig själva med sina egna ben. Det känns ganska overkligt att fler ghouls kommer dra sig hit. Än så länge finns det bara några kända, men såklart finns det ju dem som lever bland människorna. Dylan är en av dem.
Median har inte riktigt tagit upp informationen om ghoulsen, även ifall nästan alla människor känner till deras existens. Somsagt, den här staden har tur till skillnad från de större städerna. Där är förstasidan i tidningen alltid om en ny ghoul-attack och flera människor döda.
Dylan hoppar mellan taken,är noggrann med att inte bli sedd. Ghouls är smidiga, och är extremt mycket starkare än en vanlig människa. Det är nog en av fördelarna med att vara en ghoul. Han är lite tacksam över att kunna uppleva staden ovanifrån. Samtidigt, vill han vara en människa. Han är ett monster. Han frestas varje gång han ser klasskamraterna äta sin lunch, pannkakor, desserter. Själv, smakar det illa för honom. Han kan inte äta människornas mat. Allting smakar som förmultnade inälvor. Allting han kan leva på, är människornas och andra ghouls kött. Kannibalism mellan ghouls är inte ovanligt, då ghouls inte ser det som särskilt illa.
När han kommer hem är klockan runt fyra. Högen med läxor täcker fortfarande hela hans skrivbord i det mindre sovrummet. Han har turen att bo ensam i ett mindre villaområde där det mest bor äldre par. Han behöver inte oroa sig för att irriteras av dunkade popmusik. Också är det en mindre chans att någon upptäcker honom när han smyger ut på nätterna.
Dylan bestämmer sig för att göra sina läxor för en gångs skull. Efter han har bryggt kaffe i köket smyger han upp i sitt rum samtidigt som han smuttar på den varma drycken. Kaffe är den enda drycken, förutom vatten, som ghouls faktiskt kan dricka. Det är något att vara tacksam för. När han pluggar sätter han på TV:n, där en reporter på nyheterna faktiskt drar upp ämnet om ghoulsen. Mannen på skärmen säger något om att det allt är fler dödsfall som sker, och att polisen anser det att vara ghouls som orsakat det. Dylan bryr sig inte riktigt och håller näsan i historieboken, tills han tillslut somnar av utmattning vid skrivbordet.

//Mitt suger sry x)//

Morgonen därpå vaknar han vid sjutiden av alarmet på sin telefon. Med en suck sträckte han ut sin hand efter mobilen, stänger av alarmet och öppnar sakta ögonen. Han var tvungen att kisa mot solljuset som träffade honom. Solljuset gör så att hans syn blir suddig.
“Fan, jävla sol..” muttrar han med en hes, raspig röst. Huvudet dunkar och det känns som att halsen var i brand. Långsamt sätter han sig upp och kliar sig på bakhuvudet.
Han hör fotsteg i trappan och sedan dörren som öppnas. Hans lillasyster, Jade, kommer in med en bricka med frukost och ett glas med vatten.
“Tack.” säger han när hon sätter ner brickan i hans knä. Hon sätter sig ner bredvid honom på sängkanten och kollar på honom med en orolig min. Aiden suckar.
“Vad är det?” frågar han med en irriterad ton. “Du kom väldigt sent igår, förstår du inte att mamma blir orolig när du är ute och dricker dig full? Och pappa kommer döda dig om han fick veta vad du faktiskt gjorde igår kväll.” säger hon.
Han himlar med ögonen. “Och har du hört hur många mord det sker där ute? De börjar prata om något som kallas ghouls, de är typ kannibaler eller något sånt..” fortsätter hon. Minnen från igår kväll börjar komma och han börjar stelna i skräck.
Det jag såg i gränden, kan det ha varit.. en slags ghoul? Eller vad det nu än är?
Aiden tar glaset med vatten och tömmer det snabbt. Han grimaserar åt smärtan i halsen. Jade suckar. “Jag börjar fixa mig iordning nu, jag sticker till bussen sen.” säger hon, och han nickar bara som svar. Han börjar äta på sin macka, försöker komma på vad det var som han sett i gränden. Det enda han kunde minnas var två gestalter, troligen människor båda två, och massor av blod. Han mindes att den ena hade haft massor av blod på sig, men han kunde inte minnas hur människan sett ut.
Han äter upp innan han reser sig upp ur sängen. Med ett par stela steg går han fram till garderoben, plockar fram en svart tanktop, en rödsvart-rutig skjorta och ett par simpla, mörkblåa jeans. Han tar på sig sina valda kläder och kavlar upp ärmarna på skjortan. Han går sedan in i badrummet och fixar det allra sista, innan han återvänder till sovrummet och stresspluggar. Snabbt läser han igenom de sidorna han har till historian, tills det är tid för att gå till bussen. Han lägger ner sina böcker i sin väska och går sedan ner till hallen. Han tar på sig sina vita, låga Converse och går till busshållplatsen. Under tiden han väntar på bussen så röker han.

---
ok detta sög lol.

Okej, Dylan kommer ångra att han stannat uppe hela natten, även om han sett till att memorera allt som kommer att komma på historie-provet. Det är inte direkt så att betygen spelar någon roll för honom, det är mer att han vill känna sig som en människa.
Han ångrar också hur han valde sin klädsel. Ett par svarta skinny jeans och en grå munkjacka. Så fort han kliver ut genom dörren känner han hur hettan får honom att svettas. Denna dag kommer bli en plåga, han vill inte ens tänka på hur bussresan till skolan kommer att vara. Tjock luft, i en trång liten buss som i vanliga fall stinker av cigarettrök. Mysigt.
Han står ensam på den lilla busshållplatsen som ligger en bit bort från hans hus. Bussen kommer inte långt efter, och han hoppar på. Det är nu alla mardrömmar blir verklighet, för luften i den rostiga gula bussen kväver honom. Han hostar till och går längre bak i bussen, då näst intill alla platser är tagna. När han sätter sig "råkar" han höra konversationen som två killar bakom honom verkar väldigt engagerade i.
"Hörde ni om den där ghoul-attacken, vid nattklubben? Dom hittade liket i morse i en soptunna!", Dylan ryser till och lutar huvudet mot fönstret. "Ghoulsen drar från storstäderna hit, vi är alla dödsdömda!"
Dem skrattar, och fortsätter sedan om hur Ghoul organisationen som arbetar för att döda ghoulsen kommer komma hit. Dylan fryser till. Ghouljägare. Han biter sig i läppen, drar fram historieboken från sin slitna ryggsäck för att försöka knuffa undan tankarna. Det funkar, till en viss del. Han drar en hand genom det svarta håret. Hans vänner hade sagt åt honom att klippa sig, då den svarta luggen täckte rätt så mycket av hans ögon numera. Det skulle inte hända, håret skyddar bara från människor att lägga märke till honom. Han hatar att vara i centrum, drar sig hellre undan. Han har alltid varit en sån, kanske mera för att han inte vill ha någon nära. Det är för riskabelt, då ghouljägarna skulle leta upp honom ifall någon får reda på att han är en ghoul.
"Jag har till och med hört att ghouljägarna ska komma till våran skola!"

När bussen anländer så fimpar Aiden sin cigarett. Han stiger på bussen och hans blick faller direkt på en kille som sitter längst bak. Han har aldrig sett honom förut, eller så har han helt enkelt inte märkt av honom förut. Men det är något bekant med honom, som ger honom en obehaglig känsla. Han fortsätter in i bussen och ser sina vänner, Ben, Ashley, Jenna och William. Han sätter sig ner hos dem.
“Vem är killen som sitter längst bak?” frågar han. Jenna vänder sig om och skrattar.
“Herregud Aiden, det är Dylan, du går i samma historieklass som honom och det har du gjort ända sedan du började highschool.”
“Jenna, Aiden är så jävla borta hela tiden i sin egna lilla värld att han ibland inte ens känner igen sin mamma, förstår du.” sa William, och de andra börjar gapskratta. Han själv log mest bara, han koncentrerar sig istället på konversationen om ghouls som var ett par säten bak.
Bussen stannar vid skolan och folk börjar trängas i mittengången, allt för att komma ut så snabbt som möjligt. När Aiden reser sig upp så vänds hans blick bakåt, mot Dylan, som sitter med sina vänner. “Vad glor du på?” frågar hans vän Ben.
Han vänder blicken hastigt om, skrattar lätt. “Äh, inget särskilt.” svarar han och går ut ur bussen.
Väl inne i skolan så går han direkt till sitt skåp, sätter in sin väska och kollar schemat. Historia.
Han tar upp sin historiebok ur väskan, stänger skåpet och går direkt till klassrummet. Han sätter sig längst bak, sätter in sin ena hörlura i ena örat och sätter på musik. Han öppnar sin anteckningsbok och börjar klottra lite grann.
"Hej, klassen." hälsar läraren. Klassen hälsar tillbaka, men Aiden sitter mest i tystnad.
"Idag ska ni börja med grupparbeten, två och två. Jag har redan delat in er i grupper och ni får inte klaga och bli sura, okej?" fortsatte läraren. Aiden kollar upp, sväljer hårt. "Okej, första gruppen: Aiden Lee och Dylan Zephyr."
Han kollar sig omkring i klassrummet och ser bakhuvudet av Dylan. Han sväljer hårt, kollar ner på sin teckning och fortsätter under tystnad.