The unexpected (prs)

Vildvittra

Så, "jag" anländer till skolan och blir kanske parad med dig av rektorn eller liknande och så börjar konstiga saker ske och en dag så kanske vi hör ett skrik och upptäcker en kropp? That's fun, right? x)

Namn: Ashe Takahashi
Kön: Kvinnligt
Ålder: 17
Utseende: men brukar oftast gå runt i en svart eller grå hoodie
Familj&Bakgrund: Hennes familj har en väldigt lång historia av gudsdyrkan på allvar. Med människooffer, ritualer, blod, sex och allt. Ashe har förmodligen åtminstone en knäpp släkting inom varje religion som någonsin existerat. Ashe tror att hon har dem att tacka för alla förmågor familjen har.
Hennes föräldrar försökte få bort henne ifrån allt det där galna, men misslyckades. Efter att de hade flyttat till New York för ett vanligt, mänskligt och tråkigt liv så gick något fel på deras grannars fest när hon var 13 och elden spred sig snabbare hon trodde hade varit möjligt. Hennes föräldrar lyckades få ut henne ur huset men när de sprang in för hennes yngre bror, Mako, så exploderade det rejält och de dog.
Efter att ha vandrat runt världen i några år så snappade hon upp rykten om internatskolan och tänkte att hon lika gärna kunde ge det ett försök.
Förmåga: Överlevnad, tror hon men är inte riktigt säker.
Övrigt: Pansexuell och demiromantiker. Efterlyst i 3 länder.

Namn: Artemis Nela
Kön: Kvinna
Ålder: 19 år
Utseende:

Familj&Bakgrund: En av lärarna fann henne vid 4- års ålder en kull med gatubarn.
Vilka hennes föräldrar var vet de inte.
Men att hon hade krafter visades på hur hon överlevde på gatan, att hon redan då börjat behärska sina krafter.
Förmåga: Förmågan att få saker att flyga och kontrolera dess framfart.
Övrigt: Kom till skolan då hon var runt 6 år och har sedan dess levt på internatet.
Ska snart ut och prova att leva i den vanliga världen, skaffa jobb, lägenhet m.m.

Hon suckar men skakar sedan på huvudet. Chauffören ser lite konstigt på henne genom backspegeln men verkar inte tänka mer på det. Det kan inte finnas många invandrare här i trakten. Hon skulle bara kunna fortsätta, säga att hon ångrade sig och hellre vill resa till någon annan stad eller liknande.
Till slut räcker hon honom hans pengar, tar upp sin ryggsäck och stiger sedan ut från taxin. Hon går runt och öppnar backluckan, lyfter på sina två resväskor samtidigt och smäller sedan igen luckan igen.
"Trevligt att träffas", mumlar hon medan hon ser bilen fara iväg som om den var på brand. Sedan ser hon på den öde herrgården med den döda trädgården. "Av någon anledning tror jag ärligt talat att det skulle vara mycket trevligare här", muttrar hon men skakar på huvudet innan hon börjar gå. Hon måste gå några kilometer innan hon kommer fram till en skog där hon måste passera vätterna som blivit tvingade att skydda skogen med användandet av deras sanna namn. Och därefter låg byn och därefter låg skolan. Ingen verkade dock riktigt veta i vilken slags miljö. Den skulle lika gärna kunna flyta i luften som ligga i hjärtat av en labyrint.
Hon räknade att vara framme vid ungefär midnatt. Kanske lite senare.

22.58. Wow. Hon kom till och med dit snabbare än hon trodde hon skulle göra.
Ashe rynkar på ögonbrynen i förvirring. Det ser ut som en... gigantisk skola. En gammal men väldigt skolig skola. Det klart, vad var en bättre förklädnad för en magisk skola än en privatskola för vanliga dödliga?
Väl framme vid grindarna så behandlar hon det som vilket inbrott som helst. Hon letar efter kameror, efter säkerhetsalarm eller liknande. Det finns två förstenade vakter på var sida av de gigantiska grindarna. Hon hittar några runor, hieroglyfer och andra märken på marken och murarna men hon hittar inget mänskligt säkerhetssystem.
Hon suckar. "Jag fattar inte att jag måste göra det här." Hon går några meter tillbaka, lämnar sina resväskor och tar dolken och det magiska svärdet ur ryggsäcken innan hon även lämnar den.
"Okej, stenpojken, dags att tala", säger hon och placerar svärdet under hans haka. "Jag vill registrera mig på skolan, skulle du kunna vara så snäll och meddela rektorn det?"
Inget svar.
"Tvinga mig inte att förstöra dig."
"Du skulle inte ens kunna ifall du ville", fnyser den andra vakten. Då vaknar även den med Ashes svärd under hakan till liv.
"Kom igen! Det är inte meningen att vi ska tala med någon!"
Ashe harklar sig lite. "Hey, om jag hade hoppat över murarna eller grinden eller liknande så skulle rektorn döda er ändå då ni skulle vara värdelösa."
"Du skulle aldrig kunna."
Ashe himlar på ögonen och mumlar formeln som får det magiska svärdet att återgå till sin sanna skepnad istället för dolken den nyss såg ut som. Hon svingar den mot vakten... och han skriker till och böjer sig. Ashe nickar och förvandlar tillbaka svärdet.
"Ni kanske förstår att jag inte är någon vanlig person. Definitivt ingen dödlig. Kan jag få träffa rektorn nu?"
"Rektorn tar endast emot personer som bokat möten", svarar den hon inte nästan högg huvudet av, även om det var han hon först hade hotat.
"Min mamma gick här när hon var yngre vill jag minnas. Rin Takahashi."
Vakterna håller på att säga något men tystnar genast när grindarna börjar röra sig. De förvandlar sig tillbaka till sten och Ashe går nöjt tillbaka till sina väskor, glad över att ha sluppit smutsa ner dem med en onödig strid.
"Tack så mycket mina herrar", nickar hon när hon passerar vakterna. Hon kanske bara inbillar sig, men hon är väldigt säker på att hon såg ett litet leende på den enes läppar.

[Wow. Hm. Det där var... långt XD Jag tyckte om tanken på rollet lite för mycket och blev lite uppspelt och det resulterade till det här x3]

Artemis satt på en sten med de bara fötterna i bäcken som flöt framför henne och vidare in i skogen bakom hennes rygg. Hon befann sig utanför skolans område, bakom skolan i skogen som omgärdade allt från byn till skolan.
Hon var djupt försjunken i en bok med runor, de militärgröna byxorna var uppkavlade. Till den bar hon en stor grå kortärmad tröja som hade åkt ner över axeln och visade en aningen för mycket av hennes svarta bh.
Men det var inte skoldag och hon behövde inte beakta på klädseln med skoluniform. Det var helg och då det var helg var det mer fritt. Hennes vitblonda hår som var mer åt det vita föll ner om hennes ansikte och dolde det som var mest utstående med hennes utseende, de röda ögonen. Ingen visste riktigt hur hon kunde ha röda ögon, men att hon kunde mer än vanliga dödliga var självklart. Om hon hade mer än den kraft hon nu kunde behärska visste hon inte, men man trodde det.
Artemis hade befunnit sig på skolan i vad hon tyckte hela sitt liv, mycket längre än någon annan. Det var hon som var en av de få som stannade hemma på helger och lov. Hon var ensam i världen, men utåt visade hon inte hur illa det berörde henne. Hon visade alltid en neutral attityd och skrattade sällan, grät aldrig och var aldrig översvämmande med känslor. Hon var väl vad man kunde kalla en ensamvarg även om det inte riktigt stämde.
Hon hade i alla fall god kontakt med lärarna och rektorn då de nästan var som en familj förutom det familjära. De hade tagit hand om henne, utbildat henne och gett henne tak över huvudet och mat på bordet. Hon var egentligen skyldig dem allt, men hade inget att ge dem. De pengar som hon fick kom från en speciell kassa för vissa fall som hon var.

(Mitt blev inte alls lika långt, men, men xD)

[Det var jag som hade för långt ändå x3]

Ashe fortsatte att le stort, nästan flina, medan rektorn fortsatte att scrolla nerför webbsidan. Hennes fil, förmodligen. Åtminstone vad som fanns av den. Hon vill gärna tänka att hon varit väldigt duktig med att täcka sina spår. Det klart, innan hon lyckats bemästra magin och hennes familjs historia och allt det som är förflutet för henne står där.
"Är du verkligen Rins dottern?" suckar rektorn och lutar sig tillbaka i sin stol och börjar massera tinningen.
"Japp."
"Men... du är en brottsling."
"Måste man överleva så måste man."
Hon knep missnöjt igen munnen och pressade hårt ihop läpparna. "Din mor var väldigt duktig på att använda sina sinnes förmågor. Få saker att sväva, se igenom saker, läsa andras tankar till och med och se in i..."
"Jag vet vad min mor kunde göra", fräser hon ilsket och känner hur sitt hjärta slår hårt. Och se in i framtiden. Inte tillräckligt bra. Aldrig tillräckligt bra. Ifall hon hade kunnat göra det så skulle hon ha varit i livet vid det här laget.
"Jag ser inget efter att du var 14."
"Lite mer åt femton hållet, men, ja. Det trodde jag inte heller."
"Hur?" Rak på sak. Ashe ler gillande.
"Min förmåga. Förmågan att överleva. Jag klarar mig i nästan alla situationer." Det hjälper även mig att stänga av känslorna när någons liv tar slut. Det var den som hjälpte mig att fokusera när mamma och pappa dog. När Mako dog.
Rektorns ögon blixtrar till för en halv sekund, som om hon insett något, och hon verkar levande. Adelina är ett så vackert namn, och trots det kan inte kvinnan framför Ashe leva lika mycket som sitt namn.
"Välkommen till akademin, Ashe", ler hon sedan, ställer sig upp och räcker fram handen.
Ashe reser sig också och sträcker sedan vaksamt fram handen och skakar rektorns. "Vilken är din förmåga?"
Rektorn ler medan en vind drar genom rummet. "Kontroll över de elementära krafterna, bland annat."
Ashe kan inte låta bli att stirra på grund av chock medan Adelina lyfter på telefonen och säger "Är du snäll och skickar in Artemis? Jag har en utmaning för henne."

Artemis suckar då fridfullheten i skogen med ens störs, fåglarna slutar kvittra och allt levande drar sig undan. Artemis vet vem det är innan den högdragne, långe mannen klädd i svart uppenbarar sig på andra sidan bäcken. Han såg mycket irriterad ut och det syntes att han hade skyndat för dörren i muren stod på glänt och han brukade alltid vara ordentlig och stänga efter sig.
Lugnt slog Artemis igen boken och möter hans svarta blick med sin nu glödande röda.
Det var rektorns alltiallo Terry, eller hans officiella titel var skrivare även om han var mycket av en springpojke med. Han såg högdraget ner på henne medans han rättade till slipsen och tog till orda.
"Rektorn söker er." sa han enkelt.
"Det är helg." svarar Artemis och gör det enbart för att reta honom.
"Hon söker er ändå." svarade han men Artemis satt kvar.
"Vad vill hon?" frågar Artemis och såg nöjd den svaga rodnaden sprida sig över Terrys kinder. Han ansåg sig förmer än andra, särskilt hon som bara var ett gatubarn och han själv högt adlig. Men faktum var att han inte var särskilt omtyckt varken av rektorn eller någon annan så han hade aldrig stigit i graderna och var alltjämt skrivare.
Terry harklar sig och rättar åter till slipsen.
"Det angav rektorn inte, men det var mycket brådskande." svarade han tillslut medans Artemis drog på sig sina slitna röda sneakers och nickade.
"Men självfallet sa hon inte det till er, men jag kommer nu." svarade hon, hoppade över bäcken och gick in före honom. Hon kunde höra honom svära och hörde hans steg bakom henne i korridorerna.
Då hon var framme knackade hon enkelt på och klev in då rektorn sa det.
"Ni sökte mig." sa hon endast och granskade kvinnan i rektorns rum med en snabbt genomgående blick.

"Artemis!" ler Adelina och Ashe stirrar igen. Wow. Var det där tecken på... liv? Är det där ett äkta leende från rektorn?
Rektorn gör en gäst mot Ashe. "Välkomna vår nya student, Ashe Takahashi. Hon är även ditt ansvar från och med nu och hon får rummet som ligger intill ditt. Anledningen till att Ashe inte kommit tidigare är att hon varit borta från vår radar sedan hennes föräldrar dog och har därför missat en hel del av vad som pågår i den magiska världen..."
"Inte allt. Jag vet att vätterna inte är jätteförtjusta i er just nu."
"Har de aldrig varit", konstaterar Adelina torrt.
Ashe skakar på huvudet med hoprynkade ögonbryn. "Nej, ni förstår inte. Jag såg bara några få på vägen hit. Det var därför jag kom hit mycket snabbare än jag trodde att jag skulle göra. De ställde sig inte i min väg."
Adelina tystnar och verkar inte riktigt veta vad hon ska göra av den informationen. "Och du klagar på det?"
"Damn right", svarar Ashe. "De lyssnade inte på en direkt order som givits vid användandet av deras sanna namn. Det brukar bara ske när deras rädsla eller ilska tar över helt och själen för en stund glömmer sin order. Och era runor har varit där i decennier utan att ha förstärkts och vakterna har inte blivit tränade i försvar mot folk som utövar magi."
Adelina tystnar igen. "Du är en tjuv."
"Yup."
"Självklart är du det. Varför skulle du inte vara det?" muttrar hon sarkastiskt och verkar redan ha en huvudvärk. "Vakterna är bara ersättare för några som gjordes av spartans - som har en komplett utbildning. De kommer tillbaka i övermorgon."
Hon tittade åter igen upp mot Artemis. "Se till att ta hand om henne."
Ashe log bara stort för sig själv och reste på sig. Hon mätte Artemis med blicken, registrerade de röda ögonen och putade lätt på läpparna. "Sist jag träffade någon med röda ögon så var det en varulv... Och innan dess så var det en halvgud. Ugh. Han försökte hugga huvudet av mig. Men du är inte någotdera", mumlar hon för sig själv och lyser sedan upp och sträcker fram sin hand. "Det kommer bli väldigt intressant att lära känna dig."
"Jag litar på dig, Artemis", hör Ashe rektorn säga bakom henne.

[Det är intressant hur det här gick till x) Hade inte tänkt mig Ashe som en sån här karaktär tidigare, men det kanske ingår i överlevnadsförmågan ]

"Hej, Adelina." svarar Artemis och rättar till tröjan som fallit ner över hennes ena axel och höll boken under den ena armen.

Artemis betraktar dem under deras konversation, tillsynes ointresserad, eller inte visande av några känslor alls. Hon undrade ens varför hon blivit kallad då kvinnorna än talade, bråttom var det då inte.
Varför hon ens skulle ha ansvar för denna kvinna förstod on förs inte. Men ju mer deras samtal gick desto mer började hon förstå. Hennes efternamn påminde henne om något men hon kunde inte komma på exakt var. Frustrerat sökte hon genom minnet, men hon kom inte på det. Antingen fick hon väl göra efterforskningar eller fråga. Men hur det än var gillade Artemis utmaningar och hon skulle säkert komma på hur det var.
Flickan i sig verkade alldaglig, men som vanligt kunde skenet bedra. Hon höjer sakta ett ögonbryn och ler snett åt flickans påstående.
"Säg aldrig, aldrig, jag kanske är en blandning av dem bägge." svarar hon enkelt men med en glimt i de röda ögonen och svarar Ashes handskakning.
"Det kommer gå bra." svarar hon rektorn och öppnar dörren, hon nickar åt Ashe att hon skall följa med.
Hon uppskattade det hela, ett uppbrott från den vanliga tråkiga vardagen.
Då de lämnat rektorns kontor och hon stängt dörren vände hon sig mot kvinnan.
"Så vad fick dig att komma hit då? Ditt liv verkar inte vara i skolanda precis." sa hon enkelt och ett antydande till leende syntes på hennes läppar. Hon förstod faktiskt inte alls vad kvinnan gjorde här, hon verkade redan kunna behärska sin förmåga vad det än var.

"En varulv är emot skolans regler har jag hört. Men halvgudar vet man aldrig något om", svarar Ashe, fortfarande ett leende på läpparna. Hon följde efter Artemis medan hon övervägde hur hon skulle svara.
"Jag vet ärligt talat inte. Min förmåga är att överleva. En ganska värdelös förmåga som inte går att utveckla ifall jag inte utsätter mig själv för saker som hotar mitt liv. Därav halvguden och varulven. Men... min mor lärde mig massvis. Hon lärde mig kunskapen bakom magin hellre än magin själv. Den lärde jag mig efter hennes död och sedan dess... jag har utforskat världen. Lärt mig om andra religioner, andras tro, träffat på saker jag inte ens visste existerade, lärt mig några formler ingen i min närhet ens hört talas om tidigare. Min magi är det enda jag kan utveckla och jag inte hittat den rätta läraren, så jag tänkte väl att jag skulle ge skolan ett försök. Dessutom så finns det väldigt många rykten gällande skolan, förmodligen spridda av personalen själv, men men. Jag har inte gått på en skola i flera år, längtade nästan tillbaka", svarar hon. Det är ingen lögn, men det är inte heller hela sanningen. Hon vet inte varför hon är här. Hon bara kände för det, eller kanske drogs mot skolan till och med och hennes mamma hade lärt henne att alltid lita på den känslan. Hennes mamma hade varit fantastisk med alla sina förmågor. Kunnat flytta på saker, kunnat läsa Ashes tankar till och med när hon var sjuk och inte orkade tala. Livet hade varit fantastiskt med föräldrarna.
"Ibland så tänker jag att ifall vi hade hållit oss till den magiska världen så kanske de skulle ha överlevt. Magin tog aldrig min familj ifrån mig. Den kanske kunde ha räddat oss."
Hon vänder sig leende mot Artemis. "Tell me about yourself", ber hon medan hon fortsätter släpa resväskorna bakom sig.

"En med varulvsblod är det inte och som sagt halvgudar vet man inget om." svarar hon enkelt och blinkar till med ena ögat mot henne. Eftersom hon inte visste vad hon var eller vem spekulerades det en hel del om henne och hennes ögon.
De fortsatte att gå genom de nästintill folktomma korridorerna. Några fönster var öppna och släppte in den varma vinden, en vårdag med hopp om att sommaren var på antågande. Utomhus hördes skratt och skrik från elever som längtade efter sommarlov.
Hon lyssnade på hennes berättelse om sitt liv och var förvånad om att hon berättade så mycket. Det var inte Artemis avsikt att dra upp allt det där.
"Då har då gjort mycket i ditt liv och jag beklagar dina föräldrars död." svarade hon endast efter detta långa utlägg. Hon var imponerad över allt kvinnan varit med om, hon själv hade enbart varit här på skolan. Ut i den stora världen vågade hon sig inte, den skrämde henne oerhört. Det var som att umgås med någon, hon hade svårt för det. Då skulle det enbart vara en som nu, då skulle hon kunna tala mer. Det berodde även på vem det var och det var något med Ashe som tilltalade henne.
Då Ashe frågar om Artemis vet hon inte ens vad hon skulle säga, vad fanns ens att berätta? Inget precis. Hon kände sig olustig och tog därför en av hennes resväskor och hjälpte henne att bära.
"Här, jag hjälper dig. Vi har ett par trappor vi ska upp för." säger hon och drar väskan vidare. Då de kommer fram till den första stora stentrappan ler hon lätt och låter alla väskorna sväva framför dem.
"Så slipper vi bära." sa hon enkelt och börjar gå upp för trappan och sneglar på Ashe som tydligt ville ha ett svar.
"Det finns inte så mycket att säga. Jag hittades på gatan av en av lärarna som tyvärr är död nu. Jag har gått här sedan jag var sex år." sa hon enbart, visste inte mer vad kvinnan ville veta.