I elfte timmen- Marodör

Titel: I elfte timmen
Författare: JAAG (Borde ge Doctor who folket litte cred också x) I LÖV YA)
Rating: G just nu, varnar om det blir högre
Färdig: hah... Nej
Antal kapitel hittills: 3
Handling: En mystisk man dyker upp i Lilys trädgård, flera år senare kommer han tillbaka.
På Lilys bröllopsdag kommer han åter igen, och Lily för veta att hon gift sig med fel person och att nu Trollkarlsvärldens säkerhet vilar på hennes axlar...

(Dundunduun)
Hoppas nån vill läsa :33

Låter bra! Bevakar.

KAPITEL 1. Koffertmannen

Det var en mörk stjärnklar natt i april. Årets sista snö låg som ett minne över det gångna året på gräsmattan. Knopparna på det stora pilträdet höll på att slå ut, men gräset var fortfarande gult och övertäckt av bruna löv. Mitt på gården stod ett stort gult hus. Det såg hemtrevligt ut och fönstren var prydda med gardiner och krukväxter. En grusgång ledde upp till den mörka trädörren. På trädörren fanns en skylt med snidade bokstäver.
“Familjen Evans” stod det med skickligt utkarvade bokstäver. Det var nämligen familjen Evans som bodde där. Det var en liten familj bestående av Mr Evans och Mrs Evans samt deras två döttrar, Petunia, den äldsta dottern, och den yngre systern Lily. Petunia var en skötsam och tyst flicka med blonda lockar och stora bleka ögon. Och så var det Lily. En ständigt glad och social flicka som inte var rädd för något. Hon hade eldrött hår som flög bakom henne som en eld när hon sprang. Hennes gröna ögon glittrade och hon pratade högt och mycket. Hon var så olik sin syster, ännu mer olik än man kunde tro med blotta ögat. I familjens hus var alla fönster mörka den här mycket speciella kvällen, utom det vänstra på övervåningen där ett stearinljus speglades i fönsterrutan.
I fönstret satt en liten flicka, hon kunde högst vara sju år gammal. Hon hade rött hår och klara gröna ögon. Hennes namn, som ni nog redan gissat, var mycket riktigt Lily. Lilys händer var knäppta och hennes blick var fäst upp mot de tindrande stjärnorna.
"Kära tomten. Petunia säger att du inte finns, men tack i alla fall för dockorna och cykeln och kläderna. Det är nästan påsk nu, så jag hoppas att jag inte väckte dig. Jag är rädd. Rädd för vad jag kan göra. Petunia kallar mig för missfoster, så jag försöker att inte göra något när hon kan se. Men jag kan inte kontrollera det! Sev säger att hon är avundsjuk, men det tror inte jag. Dessutom hör jag röster på nätterna, skulle du kunna ta hit någon som kan fixa det? En polis eller en..."
En krash hördes i trädgården och hon förstod nästan genast att hennes bön blivit besvarad.
Lilla Lily log upp mot stjärnorna. "Tack tomten!" viskade hon och sprang ut. På vägen ut tog hon en ficklampa. Hon lyste över gården och upptäckte något märkligt.
I trädgården stod en koffert som definitivt inte stått där förut. Det var en gammal koffert av mörkt trä, på låset fann en symbol i guld. Det såg ut som ett timglas av något slag. Lily ryckte till när hon plötsligt hörde ett gnisslande ljud. Locket på kofferten öppnades och en ung man krälade sig ut. Hur han fått plats där kunde Lily inte förstå. Förvånad försökte hon se in i kofferten, men mannen stängde locket efter sig.
När han smällde igen locket steg en lång rökpelare mot himmelen. Mannen nickade och gjorde en smärtsam grimas.
“Ja, det funkade i alla fall…”
"Är du okej?" viskade Lily, halvt skräckslagen och halvt facinerad.
"Jadå!" Sade den svarthårige mannen och granskad sina kläder som var fulla med hål. Han såg ganska eländig ut. På sig hade han en skjorta som antagligen varit vit en gång, en slips, svarta byxor och runda glasögon vars ena glas ramlat ut. Han kände på hålet i glasögonbågarna och såg ner på sina sönderslitna kläder.
“Hermione sa att det skulle vara en otäck resa, borde kanske lyssna mer på henne.” mumlade han. Från sin bakficka drog han fram en lång pinne, röda gnistor flög ur spetsen. Lily såg facinerat på. “Oculus Reparo!” sade mannen, och som igenom ett trollslag var glasögonen hela igen. “Det var bättre, nu kan jag i alla fall se dig.”
“Är du en polis? frågade Lily.
“Vadå då? Ringde du en polis?” mannen borstade av smutsen från sina byxor.
“Har du kommit för att ta bort rösterna i mitt rum?”
Manner kollade upp och kollade rakt på henne, han såg plötsligt helt fokuserad ut.
“Vilka röster?” plötsligt knep han ihop ögonen och lade sin hand över pannan. Han bet sig i läppen och hela han såg ut att lida av en stor smärta.
“Är du okej?” frågade Lily.
Mannen harklade sig.
“Javisst, det är bara… nya tider för mig, inget att oroa sig för.”
Lily höjde på ögonbrynen och nickade långsamt. Hon slets mellan nyfikenhet och rädsla. Nyfikenheten vann enkelt och rädslan gömde sig i skuggorna.
"Vem är du?" frågade hon och stirrade envist upp på honom med blicken hos någon som försöker lösa ett svårt pussel. Hon förundrades över hans klargröna ögon, hon kände bara en person med samma nyans, och det var hon själv.
"Harr...ingen. Jag vet inte. Den utvalde." han bröt deras ögonkontakt och harklade sig. Det var den typiska "Jag har sagt för mycket" harklingen. Lily hade hört den förr. "Skrämmer det dig?"
Lily antog att han syftade på att en främmande man landat i hennes trädgård i en koffert.
"Nej, du är bara lite konstig..."
Mannen skrattade.
"Jag menade rösterna i ditt rum. Skrämmer de dig?"
"Ja" sade Lily.
"Jamen då har vi ingen tid att förlora! Fråga inga dumma frågor och tappa inte bort dig!" han vände sig om och gick rakt in i ett träd. Lily kvävde en fnissing.
"Gick det bra?"
Mannen muttrade.
"Javisst, nu går vi till de där rösterna."

Jättebraaa! ♥

SUPER! ♥

åh låter spännande! ny läsare!

Kapitel 2. Sprickor och foton

Klockan 10. 45 Måndag den 11 April 1967
På vägen till ytterdörren började Lily fundera på vad det var hon höll på med egentligen. De gick under tystnad. Gruset knastrade under deras skor. Mannen såg sig omkring och verkade försöka ta in varje detalj. Luften var lite fuktig och det hade börjat blåsa svagt. Vinden visslade i trädgrenarna.
Lily fingrade lite på dörrhandtaget, här stod hon alltså och höll på att släppa in en främmande man som hon känt i tio minuter i sitt hus. Men hon tvekade inte länge. Hon öppnade dörren och smög in. Hennes föräldrar och Petunia sov på övervåningen. Försiktigt tassade hon genom hallen, det sista hon ville var att de skulle vakna och upptäcka att hon bjudit in en främmande man som hon hittat i trädgården. Hon stannade och vände sig om.
”Okej, gå tyst, översta trappsteget knarrar.” viskade hon. Han nickade och såg upp mot trappan.
Lily pustade ut när de kommit upp för trappan utan några missöden. Hon visade vägen till hennes rum. Mannen ställde sig vid byrån och tog upp ett foto med Lily och Petunia. Han drog fingrarna över ramen. Lily hade limmat på glitter och stjärnor. Det var ett av hennes favorit foton på henne och Petunia. De stod framför huset. Petunia hade sin arm runt Lilys axlar, de kollade på varandra och såg allmänt lyckliga ut. Lily hade blivit mer och mer fäst vid fotot nu när Petunia hade börjat undvika henne. Hon pratade med Lily i den där speciella tonen som fick det att ständigt låta som om Lily gjort något fel. Lily kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och hon fick en klump i halsen.
Hon bet sig i läppen och såg bort.
”Så det här är hur unga Petunia ser ut…” mumlade han och log med uttrycket av någon som tänker på forna tider. Lily nickade svagt, och för ögonblicket tänkte hon inte på att han visste vad hennes syster hette.
”Men det var rösterna vi kom för!” han slog ihop händerna och vände blicken mot Lily. Han satte sig ner på knä så att han kom i ögonhöjd med henne. ”De där rösterna… säger de något?”
”Ja.” Lily såg allvarligt på honom. ”Ibland säger de Lily Evans. De viskar saker som jag inte förstår. Det kommer därifrån.” hon pekade på en vägg. Mannen gick fram och strök sig hand över väggen. Plötsligt stannade hans hand och han lutade sig in så att hans öra var emot väggen.
”Ja, nog finns det röster här.” mumlade han, lika mycket till Lily som till sig själv. ”Kom!” sade han lite högre. Lily gick fram och satte örat mot väggen, och mycket riktigt fanns de där. Den kalla låga viskningen som hon brukade höra på nätterna.
”Är det något i väggen?” frågade hon förskräckt.
”Typ, du ser här, det är en tunn spricka här." han tog hennes hand och förde den mot väggen. "Det lustiga är, att om du skulle ta bort väggen, så skulle sprickan vara kvar. Det här är en spricka i tiden, Lily. Den är en tidsbov som bor här inne. Den perfekta tjuven, suddar bort alla spår efter sig. Det är därför vi aldrig upptäckt den förens nu. Men den har något att göra här, verkar det som."
"Vad... vad vill den mig?" undrade Lily och vände huvudet mot honom.
"Den kommer försöka ändra din tidslinje. Få dig att göra ett viktigt beslut, och om man inte väljer rätt... inga spår kvar av vad som egentligen skulle ha hänt."
Vid det sista gjorde han en dramatisk gest med handleden.
"Och vad vill den med mig?" frågade hon igen, högre och mer desperat än förut.
"Du..." han stannade plötsligt mitt i en rörelse. Ljudet av en dörr som öppnades tycktes eka i tystnaden.
Lätta fotsteg hördes i hallen. Lily och mannen stirrade förskräckta på varandra. Fotstegen kom närmare och närmare och plötsligt hörde de hur någon drog ner handtaget. Petunia öppnade dörren.
"Lily vad..." hon fick syn på mannen som satt på Lilys säng. "Mamma!" skrek hon och sprang ut.
"Lily! Fort!" Mannen tog tag i hennes arm.
Världen försvann framför Lilys ögon, hon kände sig utdragen i en sekund, eller en evighet.
Plötsligt blev allt tydligt och hon märkte att de plötsligt stod i trädgården.
"Okej, jag måste hämta hjälp, jag kommer tillbaka om fem minuter." han stannade. "Och Lily, var modig."
Det var nu Lily märkte det märkliga.
"Hur vet du vad jag heter?"
Mannen log snett, vände sig om och gick mot kofferten.
"Du... du visste vad Petunia hette! Jag sa aldrig vad någon av oss hette! Vem är du?"
"I sinnom tid, Lily Evans."
Men de orden gick han ner i kofferten och försvann. Lily satte sig ner på marken och väntade.

JÄTTEBRA

Tycker du skriver på ett väldigt bra och spännande sätt och får en som läsare att vara intresserad helatiden!

Wow. Helt otroligt.