Bewitching Renaissance [PRS]

Tamburlaine

En fransk prins reser till Italien och bemöts av magisk mystik.
(Kort summering är riktigt kort. )

Namn:
Ålder:
Utseende:
Bakgrund:
Övrigt:

Namn: Drina Castro
Ålder: 20
Utseende:

Kläder:
Drina är lite mer än 160 centimeter lång.
Bakgrund: Drina är en romani och har därmed rest väldigt mycket under sitt liv. Hennes familj har koncentrerat sig på att resa runt i södra Europa. Drinas liv har varit skräddarsytt av konstant förföljelse av övermakten. Trots att hennes föräldrar och diverse andra äldre släktingar alltid velat hjälpa andra så har de aldrig accepterats. Drina och de yngre generationerna hittar annat att försörja sig med. Till exempel så finner Drina att läsa fölks framtid och bara göra små trick på gatan ger lukrativ utbetalning. Drina har alltid kunnat utföra magi enligt hennes farmor men när Drina upptäckte det själv var hon cirka tio år gammal.
Övrigt: Rollas fram.

Vet inte riktigt hur man ska göra med magin, om man söker på "gypsy witch magic" så är det mest ritualer av olika slag som kommer upp.

Jag stal namnet på min karaktär av den riktiga yngsta sonen av 'Solkungen', som dock dog redan som bebis. Nu har han fått nytt liv!

Namn: Louis François av Frankrike, hertig av Anjou
Ålder: 21
Utseende:
Bakgrund: Den andra sonen till Frankrikes kung Louis XIV, växte Louis upp i Versailles och Paris med allt han kunde önska sig. På grund av att han har en äldre bror, som kommer att ärva tronen, hade han alltid mer frihet än någon annan av sina syskon. Av det har han alltid tagit nytta och då hans mor började leta efter en passande fru åt honom, packade Louis sina väskor och gav sig av med endast en betjänt med sig, i önskan om att få se världen innan han blir tvungen att slå sig ner och ta ansvar.
Övrigt: Louis undviker högt uppsatta adlingar och det Italienska hovet för att inte bli igenkänd. Trots det passar han inte riktigt in bland folket med sina kläder, sitt sätt att hålla sig och tala: egenskaper han lärt sig sedan födseln och inte kan dölja.


Jaah, då får du ju improvisera : D

Kortmagi for the win!

--

"Phen, de samlas." Drina vänder sig mot den unge mannen som tilltalat henne. Han gör en subtil handgest mot folket i olika former och färger som flockar runt dem.

"Jag ser det, Phal." Svarar Drina och himlar med ögonen. Syster, bror... Drina var relaterad med såpass nära blodsband till Luca. Trots det benämnde många fler henne som syster och Luca som bror. "Om någon vill ha sin framtid spådd finns jag här." Fortsätter hon och vänder sig mot en flicka som var lite yngre än Drina när hon börjar spela på en luta. En annan i samma ålder följer upp med en tamburin för att hålla takten när Drinas syster Violca börjar dansa. De äldre generationerna förkastar all idé på att tjäna pengar på gatan men Drina tycker bättre om att reta vakterna.
"Är du säker på det?" Frågar Luca och Drina som stirrar irriterat på honom.
"Dosta, det räcker, Luca. Om det kommer vakter så springer vi." Konstaterar Drina en smula bittert och drar upp en väldigt fin kortlek. Tarotkort, med dem och en del magi kan Drina berätta en stackares framtid. Luca brukar säga att det är korten som är magiska, inte Drina men hon tycker annat.

Drina placerar sig sittandes med benen i kors lite avsides från hennes dansande vänner och blandar korten.

[Coolt!]

Om Louis inte hade växt upp bredvid Paris, hade han nog blivit överväldigad av Florens storlek. Staden var otroligt vacker, till och med Louis, som växt upp i Versailles, kunde uppskatta det. Människor, djur, oändligt med olika sorts ljud, färger och dofter. Och Louis älskade det. Världen i alla sina former var just varför han lämnat hovet.
Med sig hade han endast en betjänt och fyra vakter. Han hade helst lämnat vakterna bkaom sig, men hans mor hade insisterat. Som en kompromiss höll de sig på avstånd, kappor spände över rustningarna för att inte sticka ut så mycket i folkmängden. Pierre, Louis betjänt, gick ett halvt steg bakom sin herre, med en bister min och en hand över penningpåsen han hade vid midjan.

De gick för tillfället över en marknadsplats och Louis granskade allt med ett ivrigt leende. Då han fick syn på en dansande flicka sällade han sig till den växande folkmängden för att kunna se. Han slet sin blick bort få Pierre fnös.
"De är romani, Ers Höghet, tjuvar och mördare allihop."
"Tyst Pierre", svarade Louis, angenäm om att inte bli igenkänd. Det fanns litet fara över att någon på torget skulle veta hurd en Franska prinsen såg ut, men titulerandet och faktumet att hans kläder var av bästa kvalité och att han höll sig som en adel var tillräckligt för att få honom att stå ut i folkhopen.

En kvinna satt vid sidan om föreställningen och i handen hade hon ett kortlek. Louis skrattade till och grabbade tag om Pierres arm.
"Kom Pierre, så får vi se hur din framtid ser ut!" Betjänten hade inte mycket val då Louis stegade över till flickan och knappt kom ihåg att han inte borde buga sig. "Ursäkta mig, men skulle ni kunna läsa min väns framtid ur era kort?" undrade han på näst intill perfekt italienska.

(( Tack! On another topic: Italienska valörer är förvirrande, under renässansen användes florin som innehöll så mycket guld att det motsvarar 140 moderna USD men jag hittar seriöst inget mindre förrän under 1800-talet då de bytte till liras och denaros. Förvirrande stuff. So... vet inte vilken valuta du vill gå på med liras har åtminstone en äkta valuta-kurs. Ish. ))

Drina erkänner att hon tvingade sig själv till att inte gunga med i musiken. Drina tycker om dansen, de kvicka rörelserna sammanförda med långa svepande, fötter som slår i marken i takt. Det skulle kunnat passa in på en duk om inte den vårdslösa mängden färg som behövdes för att måla det spektaklet var för dyrt. Åtminstone för Drinas penninglösa tillstånd. Hon vände koncentrationen på sina kort och började blanda korten istället. Det var nog det mest dyrbara hon ägde.

"Ursäkta mig, men skulle ni kunna läsa min väns framtid ur era kort?" Drina vänder blicken uppåt mot de två främlingar som redan kommit fram till henne. Oftast tar de mod till sig efter att dansandet tagit slut. Drina ser på den frimodige mannens "vän".
"Framtiden kommer inte gratis, är jag rädd." Drina ler smått. Hennes italienska är något knaggligare men ändå förståelig. Hon tog emot mycket för sina framtidsvisioner, allt ifrån metallringar till glittrande guld. Nu råkar framtiden kanske bli lite ljusare på hennes kort för dem som ger henne mer värdefulla saker. Generositet ska väl ändå belönas, så det gör hon. Det är något lättare att spå framtiden om de sitter ned. Det märker även Luca som lägger ut en simpel stråmatta framför henne. Om de nu förstår det som att de ska slå sig ned eller ej lägger inte Drina någon större notis på.

[Lira låter bra, det är ju precis ingen som kräver att det här ska vara historiskt rätt x) men kursen wiki bjuder på (1 € = 1 936,27 ITL) var nog inte lika under renässansen... mindre inflation på den tiden : D. Så ska vi utgå från att ett bröd kostade 5-10 lire eller något liknande?]

Louis ignorerade Pierres missnöje vant. Mannen var missnöjd över allting, kändes det som. Mest av allt över att tvingas leka barnvakt åt Louis på hans resa runt världen. Trots det kunde Louis inte känna mycket sympati: enda orsaken till att Pierre var med honom var de pris mannen skulle få då han återvände med prinsen vid liv. Louis hade inga varma känslor för den makthungriga, giriga betjänten, mest av allt för att han visste att Pierre inte hade några varma känslor mot honom heller.

Kvinnan som såg upp mot dem var vacker, på ett sätt som de målade kvinnorna i hovet aldrig kunde vara. Pierre skulle inte ha hållit med, men det var sällan som Louis frågade om hans åsikt när det kom till sådana saker.
Då kvinnan bar om pengar nickade Louis lättsamt, som om han inte ens hade tänkt på saken och då den nämndes inte egentligen brydde sig. Pengar hade inte något värde för någon som hade mer än vad han visste att göra med dem.
"Visst, hur mycket ni än begär", svarade han. En stråmatta placerades framför kvinnan av en romani som hållit sig vid sidan om. Louis satte sig vigt ned, men Pierre tvekade innan han med en grimas gjorde sin herre till viljes.

Louis var inte vidskeplig, inte egentligen, men han kom ihåg sin mors helare som bott i hovet då han var yngre. Hur Louis själv hade helats av honom då han var en bebis och så sjuk att alla var säkra på att han skulle dö. Modern hade berättat om helarens syner, att han kunde se in i framtiden. Louis var inte riktigt säker på om det var sant, men om inte annat fann han berättelserna roande.

((Vi kör på det, blir enklast så. ))

Ett roat leende leker på hennes läppar men lyser trots det ändå upp hennes ögon. Det blev dock lättare att betrakta honom när den mer samarbetsvillige unge mannen slår sig ned. Han var stilig, uppenbarligen av någon sorts högre status. Fast hon vet inte riktigt vad någon ur adeln skulle komma till henne för. Kanske är den unge mannen en handelsman? Många italienare och utomstående kommer för att handla.

"Vill ni att jag ska sätta ett pris på er väns framtid?" Frågar hon teatraliskt chockad. "Vad tänker du, min gode man? Hur mycket är du villig att ge för att se morgondagen?" Frågar hon med ett mjukt leende, mannen är bitter och den blicken hon får är fylld av förakt. Det förvånar henne inte, som han följer efter den unge mannen har han uppenbarligen ingen egen vilja. Har hon möjligtvis att göra med en girig man också? "Om inte din vän vill se vilka skatter han kan finna så kanske ni vill höra om er framtid?" Genast tändes gnistan i den äldre mannens ögon. "Eftersom det kanske är er första gång så kan jag berätta för er båda för det låga priset av fyrtio lire." Det var faktiskt ett hyfsat lågt pris, inte så lågt att hon förlorar på det åtminstone. Hon tänker ändå bara ge den unge mannen en bra framtid, den äldre kan hon gärna förstöra för. Hon blandar vant korten igen, allt för att slumpen ska avgöra, visst?

Fast det var inte slumpen, inte riktigt. Hon kan inte sätta fingret på det, det var som att hon kunde styra vilka kort hon ville se. Hennes magi... styrde framtiden. Fast samtidigt var även hon styrd av korten. Som om de tillät henne viss kontroll ibland, andra gånger hade hon ingen alls. Hennes puri daj, farmor, sa alltid att de bara var medel för hennes magi men att hon inte kunde styra framtiden. Ödet var förutbestämd och kunde inte förändras. Det var förvirrande men hon kunde åtminstone läsa av korten, inga problem... lätta pengar.

((Okay, så jag googlar lite på romani ord när jag skriver och såg precis att ordet för Pengar är Love.))

Louis log brett åt kvinnans teatraliska uttalande, road av hela situationen. Det här hade hittills varit en bra dag. De bodde hos en adelsman Louis träffat i hovet några år tidigare, en ung Medici vars föräldrar dog ett år tidigare och lämnade allt de hade åt sin ende son. Louis hade knappt fått chansen att lämna huset då Rafael tyckte om att ordna fester för minsta orsak. Den här morgonen hade Louis dock vaknat utan att huvudet bultade på grund av kvällens rödvin, solen sken och Pierre hade slut på ursäkter.

Pierre varken sade något eller räckte sig efter sin penningpåse, men då kvinnan erbjöd sig att läsa Louis framtid tvekade han. Om kvinnan verkligen hade... magi, kunde hon enkelt avslöja hans hemlighet. Fast å andra sidan, vilka var chanserna? I all sannolikhet var hon bara en normal kvinna, med en talang för att berätta människor vad de ville höra.
Så Louis log och nickade.
"Visst, det låter rimligt", sade han, trots att Pierre verkade förfärad över priset. Louis tog fram sin börs, tung med lire. De hade visiterat banken första dagen i Florens och genast givits allt de bad om. Men på grund av detta hade Louis inte några små mynt med sig.
"Jag ber om ursäkt, men jag har inget mindre. Accepterar ni detta som betalning?" sade han och räckte över ett mynt värt 100 lire. Pierre öppnade munnen för att protestera, men han blängde bara surmulet mot sina skor, medveten om att Louis inte skulle lyssna på honom.
"Om det går för er, kan ni börja med mig. Kanske Pierre blir mer övertygad om era talanger efter det", sade Louis och kastade en road blick mot Pierre. Det skulle han inte bli, men Louis ville inte förolämpa kvinnan.

Drina tar emot myntet och det krävs självbehärskning att inte avslöja sin förvåning när hon inser hur mycket myntet är värt. Den unge mannen har pengar att lägga ned, rik? Hon kanske inte var så långt bort med att det var en rik handelsman. Drina kunde självklart ha fel om det också men spådomar var till för att vara vaga och mystiska inte underbart specifika.

Drina breder ut korten med bilderna nedåt och de ligger på en fin rad.
"Välj tre, är ni vänlig." Uppmanar hon den unge mannen med ett leende, hon hade lagt märke till att han var modig. Möjligen äventyrlig? Hon skulle kalla honom äventyrlig. Vad har hon mer lärt sig om honom? Han är uppenbarligen rik, om han kan ge henne så mycket pengar så en rik, äventyrlig ung man. Hon granskar honom som smått, han är stilig, han kan inte ha problem med damerna. Vad skulle han välja? Beroende på korten skulle hon kunna bygga ut. Korten visade ofta rätt för henne, de visade allt som oftast sanningen men hon behöver ändå dölja det i en dimma för att hon kan aldrig vara säker. Hon erkänner att hon längtar efter att förstöra minsta reva av hopp den äldre mannen har... beroende på vilka kort han får. Han och den unge mannen är så olika, så ordet vän väger inte tungt i hennes beaktande av dem.

[This should be exciting >: ) släng in dit något med döden, det är alltid god drama. Vi får ta och döda Louis bror vid något tillfälle längre fram. muah]


Louis märkte inte kvinnans förvåning över pengen han gav åt henne, i stället redan fokuserad på korten hon så vårdslöst blandat. Han kunde inte neka att han kände sig lätt nervös över vad hon skulle säga åt honom, om honom. Louis bestämde sig för att ignorera allt det negativa, för hur skulle några kort kunna berätta hans framtid? Men kanske, tänk om?

"Ers - Louis, var vänlig och tänk efter nu. Är det här verkligen värt att använda pengarna på?" sade Pierre då Louis räckte sig efter det första kortet. Han talade franska, antagligen i hopp om att inte bli förstodd av romani kvinnan, men hans ton var tydlig. Louis suckade djupt och motstod sig lusten att vinka fram en av vakterna för att dra bort den rundhylta mannen. Han behövde inte se sig om för att veta att vakterna stod någonstans och höll ögonen på honom, även om de försökte smälta in i massan och hålla sitt avstånd.
"Pierre, tyst", sade Louis slutligen och erbjöd kvinnan ett ursäktande leende.

Louis visste inte om det fanns något rätt sätt att välja korten, men han började med den längst till vänster och drog sedan fram två från mitten, men inte bredvid varann. Han lyfte inte upp dem, utan knäppte sina händer för att invänta kvinnans spådomar.


[Jag har använt kursivt för att signalera franska, 'cause apparently that's a thing I do these days]