[PRS] The new beginning

Moa G


Mallen:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Personlighet:
Svagheter:
Styrkor:
Kraft:
Bakgrund:
Övrigt:

Namn: Harmony Erics
Ålder: 16 (?)
Kön: tjej
Utseende:

Personlighet: snäll, lugn, smart, rolig
Svagheter: klarar inte att vara så länge inomhus (se bakgrund)
Styrkor: är väldigt bra kämpe, kan slåss bra och smälta in
Kraft: rävflicka; listig, smidig, kan röra sig som en räv
Bakgrund: hon och hennes familj har alltid varit illa utsatta av kungen. När hon var 13 år mördades hela familjen, men Harmony blev räddad av en räv. Hon fick leva tillsammans med räven och öron och svans började växa ut på henne. Hon började leva som en räv - ute i naturen. När hon kom tillbaks till byn 3 år senare kunde hon inte vara inomhus för länge, hon var inte en av dem.
Övrigt:-

Fixar resten av mina imorgon om det går bra

Här kommer resten av mina


Ska vi göra den där cykeln nu?

Nina tittade ner på sin ljusblåa klänning och tittade ut genom nyckelhålet. Hennes pappa stod utanför och pratade med några ut av kungens soldater.
Hon tittade på soldaternas ansikten, memorerade dem och lät blicken glida över sin far. Hennes syskon var ute och handlade, det var tur för de. Om Nina gick ut ur huset nu skulle hon bli till gånga tagen på bara några sekunder. Hon kröp ner på golvet så att soldaterna inte skulle kunna se henne genom glaset. Hon kröp mot fönsterna på baksidan och öppnade de med en enkel handrörelse. Hon gick tyst ut ur dörren och lät hennes fötter nudda det mjuka och stickande gräset. Hon smög in i skogen som låg vid hennes hus och började springa med sina bara ben. Hon var inte en förrädare, hennes pappa hade bett henne att göra precis såhär. Hon fortsatte att springa men helt plötsligt krockade hon med någon och hon ramlade ner med en duns på marken.

Sakura låg i hängmattan medan hon tittade upp på stjärnorna, hennes bröder borde komma hem snart.
"Sakura Enchantment?" hörde hon en rätt mörk röst säga och hon tittade upp på en ut av soldaterna.
"Ja?" sa hon och försökte vara lugn medan hon satte sig upp igen. "Är ni här för att göra den där checken, om jag har krafter eller ej?"
Soldaterna skakade roat på huvudena.
"Nej, vi vet redan vad du är, vi behöver inte kolla det." log en ut av de. Han var gammal, fy fan, hur kan någon som han vara en soldat åt kungen? Hon visste inte att han hade sjunkit så mycket. Soldaten som tidigare sagt hennes namn tog tag i hennes arm och tvingade upp henne. Hon kunde inte använda isen eller någon del ut av hennes kraft, det skulle bara bevisa att hon var den de letade efter. Hon himlade med ögonen och följde med dem från husets tomt. Det var tomt i byn, de flesta var antagligen hemma och sov vid det här laget, men hon var en källmänniska. Hon tittade på soldaterna som skrattade åt hur enkelt det var att ta henne. Efter en liten stund, då de kommit ut på en större väg såg hon sitt tillfälle. Hon sparkade till mannen som höll i hennes arm på smalbenet och skyndade där ifrån. Hon hade tänkt sig att de skulle kunna se efter henne, på grund av hennes ljusa hår, men antagligen var de lika blinda som de var gamla.

Mike skrattade och ramlade ner på det mjuka gräset. Hans vän hade precis knuffat ner honom och hon satte sig ner bredvid honom. En kille, Rickard satte sig ner bredvid honom och flinade enkelt.
"Fan vad jag är trött." sa han och sträckte på sina armar. Lollo, eller ja, som de kallar henne, Lol la sitt lila hår över axeln och smålog.
"Önska att det kunde vara så här varje dag." log hon och la sig ner medan hon tittade på Mike som låg några decimeter ifrån henne. "Stjärnor och inga jäkla soldater syns vart vi än går." log hon och tittade upp mot himlen.
"Jepp, då skulle man slippa vara orolig." log Rickard. Mike nickade instämmande men satte sig upp då han såg några skuggor på vägen. Några soldater kom gående mot de och alla tre ställde sig kvickt upp. De tittade på varandra och sprang genast åt olika håll. Mike sprang in i skogen som låg bakom dem, Lol sprang åt vänster och Rickard åt höger. Med ens förstod Mike att skogen var inte bästa stället att springa in i mitt i natten. Han skulle inte kunna hitta sina vänner i mörkret. Han hörde hur soldaterna ropade och skrek, de hade antagligen också splittrat på sig. Mike gäspade tungt och tittade sig omkring. Han började gå med händerna i fickorna medan hans ögon gled över skogen.

Här kommer den, Luna_rav!

Aleks satt i den lilla trädkojan.
Där hade han suttit dag ut och dag in sedan hans syster dog och bara tänkt på henne och fadern. Hela dagarna, förutom de få gånger han sagt åt sig själv att han var tvungen att ta sig i kragen och gå ut. När han rymde hade han sprungit så snabbt och långt in i skogen som han kunde. Ögonen hade varit så fulla av tårar så han hade inte kunnat memorera vägen när han sprang.
"Nej nu måste jag skärpa mig och gå en promenad eller något." sa han tyst för sig själv.
Han öppnade dörren och klättrade försiktigt ner för repstegen.
Det stod en räv där nere och glodde på honom som så många gånger förut. Aleks gick fram till den och satte varsamt ner handen på rävens huvud. Den gjorde inget skrämt språng bort från honom, den bara fortsatte att glo på honom. Han började långsamt och försiktigt klappa varelsen.
Plötsligt hördes en ljudlig smäll och räven ryckte till. Den sprang snabb som en iller iväg från honom.
"Aleks Black?"
Han ställde sig hastigt upp och sprang - ännu längre in i skogen - så fort han kunde.

Rummet Allisandra satt i var fullt av tickande klockor på väggarna.
Rummet låg högst upp i tornet på slottet, och hon var inspärrad där. Lite som Rapunzel, prinsessan med jättelångt hår.
Ibland gjorde det henne galen med allt ljud. Men Hennes far hade stängt in henne där och det var bara han som hade nyckeln till låset.
Plötsligt hördes det hur nyckel vreds om och hennes barndomsvän klev in. Han jobbade numera som en av hennes fars soldater.
"Helios!" sa hon överraskat. "Vad gör du här? Du har väl inte nyckeln till min cell?"
Han skrattade så att det blonda håret bytte ställning.
"Jag är glad att se dig med." sa han med ett leende.
Allisandra himlade med ögonen.
Sådan hade han alltid varit.
Hans leende dog snabbt ut.
"Jag är rädd att du måste följa med mig. Din far vill träffa dig."
Han tog ett hårt grepp om hennes arm och släpade med henne.
Vad ville han henne?
"Jag är ledsen, men jag kan tyvärr inte följa med dig idag."
Hon tog sin lediga hand och smällde till honom på näsan. Han släppte henne och hon började springa så fort benen bar henne - ut från slottet - och in i skogen. Bara bort.

Ljudet från Twylas lätta steg Gjorde Harmony glad.
Hon hade oroligt vaknat upp utan sin räv och satt sig uppe i trädet för att vänta.
Räven tog ett språng upp och Harmony fångade henne.
Hon begravde sitt ansikte i rävens röda päls.
"Har du varit i byn, Twyla? Du luktar människa!"
Räven tittade argt på henne, Harmony visste att hon aldrig skulle gå dit, bara om någon av de som betydde mycket för henne skulle dit eller redan var där. Hon slog ilsket med svansen.
"ERICS!"
Räven hoppade ner från flickans famn och började springa.
Harmony kastade sig över till nästa träd innan hon tittade ner.
En av kungens soldater gick omkring i skogen. -hon såg inte så glad ut.

Nina tittade upp på personen hon krockat på och satte sig upp igen. Hon rättade fort till sin klänning och tog bort smuts från knät.
"Förlåt mig.." mumlade hon och tittade på flickan som stod där, med rosa hår. Hon hade inte sett många med en sådan härlig färg på håret, den var så udda. Men hennes egna var mörk rött, men hon gillade det i alla fall. "Gick det bra?" frågade hon sedan.

Sakura hörde hur några soldater ropade i skogen och gick längre in med lätta steg. Med hennes hand bildade hon små snöflingor. Hon tittade på den vackra vita färgen medan hon gick och drog den andra handen över sina svarta slitna jeans. En gren hade piskat henne på kinden så hon blödde lite, men hon orkade inte göra något åt det. Hon var upptagen med att inte ramla så att andra hörde henne. Snön från hennes hand gjorde det enklare att se vart hon gick, vilket var bra, annars skulle hon antagligen gå in i soldaterna med en gång.

Mike hoppade upp på en gren och lutade huvudet mot trädstammen. Han var hemskt trött, men han visste inte vart han skulle gå. Han såg något ljus längre bort, snö?
Det hade inte snöat på länge, och det var bara något litet som lyste. Han rynkade på ögonbrynen och kisade med ögonen, han hoppades på att få se vad det var.

Luna_rav, jätteledsen att det har tagit så lång tid, jag har haft jättemycket i skolan och sedan gjort saker under hela sommarlovet som krävt sin tid, så nästan ingen tid att skriva på.

Aleks började snart gå igen.
Han hade ingen anledning att springa, då han antagligen kommit undan soldaterna för länge sedan.
Löven hade börjat komma i slutet av maj och klädde nu grenarna på träden vackert.
Månskenet skapade ett svagt ljus, men det räckte för att han skulle kunna ta sig fram.
Det luktade enträ, en doft Aleks njöt utav. Medan han gick där med händerna i fickorna undrade han varför ingen annan flydde från soldaterna. Fast det kanske de gjorde ändå.
Han började nu bli ganska tveksam över vart han skulle ta vägen.
Efter en stunds vandring såg han något. Det var vitt - som snö - men det kunde det ju knappast vara. Aleks ville veta vad det var så han gick fram mot det. Jo, snö var det, och den framkallades av en flicka.

Allixandra tittade upp på den rödhåriga vackra flickan.
Hennes röda hår var prydligt uppsatt, och hon bar en mycket vacker sjal runt halsen.
Allixandra reste sig upp och borstade av sin klänning. Hon hade fått en lång rispa på sina leggings och lite blod rann från ett sår där. Hon hade ramlat på en sten. "Ja, förutom att jag nog fick en liten rispa så är jag okej. Du då? Hur är det med dig?" sa hon till den rödhåriga flickan.

Harmony hoppade från träd till träd, i hopp om att diskret kunna ta sig förbi soldaten.
Nu när Twyla sprungit iväg kände hon sig inte lika modig längre.
Nu tog trädets gren slut.
Som en ekorre hoppade hon från ett träd till ett annat. Plötsligt brast den grenen hon stod på, och hon föll ner.
"Hallå, Erics!!"
Hon hade blivit upptäckt.
Harmony tog sig snabbt upp på fötter och började springa. Det fanns ingen tid att förlora. Hon sprang så fort hon kunde tills hon kom till en å. Den var så bred att man inte kunde hoppa över den, och på andra sidan fanns det en stor häck av björnbärssnår.
Hon skulle över.
Elegant hoppade hon fram i ett dyk. Vattnet var ljummet och smutsigt.
När hon kravlade sig upp på andra sidan hörde hon dem. De var många nu.
Harmony var tvungen att ta sig igenom björnbärssnåret också för att skaka av sig dem.
Det var mycket bredare än hon någonsin kunnat ana. Taggarna gjorde djupa sår på hennes armar och ben. Hon hade till och med fått ett par rispor i ansiktet. Men. Hon klarade sig. Hennes ben orkade inte längre bära henne, så hon föll ihop på fläcken. Det var mycket nära att hennes ögon föll ihop de också, men framför henne såg hon någonting som var så osannolikt att ögonen istället vidgades.
Snö.

Nina tittade upp på flickan hon krockat med.
"Jag mår fint, tack." log hon, hon kunde inte riktigt se alla detaljer, det var så mörkt ute men hon satte sig upp med hjälp ut av händerna.

Sakura hoppade till när hon fick syn på något en bit bort i skogen. Snöflingorna från hennes hand försvann omedelbart.
"Någon där?" frågade hon och försökte att låta stadig på rösten.

Mike försökte att inte ramla ner från grenen han satt på, men det var definitivt någonting som lyste längre bort i skogen. Det var nästan omöjligt att se med hans dåliga när det var så mörkt.

Aleks hoppade till.
"Är det någon där?"
Flickan hade yttrat sig, och han var osäkerheten om hon menade honom. För några meter ifrån henne hade någon ramlat fram. Rakt ut från snåren. Han gick mot snöflickan. Långsamt, visst, men han gick framåt. Ett tyst, knappast hörbart, knäckande ljud hördes någonstans bakifrån. Aleks hjärta började slå snabbare. Han vände blicken bakåt för att få se en skugga på marken lite längre bort.

Allisandra puttade upp sig på fötter.
"Skönt att du är okej." svarade hon flickan.
Det kändes så härligt att vara där. Ungefär som när du precis kommit hem från en solsemester och det är november. När du är alldeles stel och kall och det känns udda hemma. Fanns det ens något hemma mer? Vad ville Helios göra med henne? Eller, ja det visste hon ju, han hade sagt att hennes far ville prata med henne. Men vad ville han prata om då? Någon gång var hon väl tvungen att få svar på sina frågor. När visste hon inte.


Harmony ryggade till.
Det var en flicka som skapade snön. Och hon hade yttrat sig. Ett fåtal ord kunde betyda så mycket. De kunde beskriva känslor.
Nu var det mycket länge sedan hon använde riktiga människo ord.
Hon försökte säga något åt flickan, men det blev mer en viskning.
"Hej."