I maktens klor. (prs)

I maktens klor.

Ett roll mellan mig och Vildvittra.

Tog mig friheten att komma med ett mallförslag, ifall du har något att tillägga är det bara att säga till.


Mallförslag

Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Utrustning&Kläder:
Bakgrund:
Övrigt:

Namn: Idun Stone
Ålder: 20 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Utrustning & Kläder: Kläder som på bilden.
Hon har även vapnet, samt ett par knivar.
Även en ryggsäck med diverse bra saker.
Bakgrund:
Övrigt:

Namn: Norah Summer.
Ålder: 17 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende:
Smutsblont hår som är rakat längst sidorna och i nacken medan luggen är relativt lång och ligger snett över hennes panna. Ögonen är mörkblåa och små, det ser nästan ut som om hon kisar hela iden. Näsan är en liten potatisnäsa. Munnen är likt näsan liten medan läpparna är fylliga och lätt rosa. Hennes hy är solbränd. Bakom högra örat har hon siffran 368 intatuerat. Hon har också diverse ärr över sin kropp, det synligaste över hennes högra kind medan det största är i hennes lår och sträcker sig ned emot knät var hon blivit bränd.
Hennes kropp är tunn och hon är inte längre än runt 160 cm lång.
Utrustning&Kläder:
Hon bär ett armband i flätat svart läder som räcker tre gånger runt handleden. Ett par svarta jeans med hål över knäna, ett grått linne, en tjockare svart hoodie och över det en svart vind och vattentät jacka. Brukar med jämna mellanrum bära svart keps, oftast bak och fram. På fötterna har hon ett par rejäla kängor som en gång varit olivgröna.
Har en ryggsäck med diverse bra saker som vatten, mat, vindskydd, eldstål, bryne och lite annat smått och gott. Hon bär en kniv längst sitt högra ytterlår, en pistol på det vänstra och som hon har några extra magasin till men inte mycket ammunition och använder den så sällan hon kan.
Bakgrund: –
Övrigt: Har lite problem med sin vänstra axel som en del smärta och har svårt att röra den i vissa rörelser.

Idun låg i ett dike vid en vägkant med skogen bakom sig. Hon hade legat länge där nu, gömd för stegen hon hörde. Soldater sökte genom området hon nu befann sig i. Hon som hade sökt sig till landet, trott att det var lugnare där.
Det var väl inte lugnt någonstans, men hon hade inte förväntat sig detta. Idun hade aldrig varit fången, inte varit i deras läger med andra fångar.
Hon hade alltid levat fri, men det kostade också på. Att alltid vara i försvar, att alltid vara på flykt, ta sig vidare oavsett. Att lämna de döda bakom sig och bara ta sig vidare.
Så hade hon levt med sin familj i en större grupp. Men de hade blivit infångade och inte alla lyckats fly. Det hade blivit skottlossning och hon hade sett sina älskade falla, då bara tolv år gammal. Men hon kunde redan då konsten att överleva och hade gjort det sedan dess, oftast själv ibland i grupp. Men grupper kunde oftast svika.

Norah fuktade lätt sina torra läppar och andades så tyst hon kunde. Hon kunde inte förstå att soldaterna under henne inte hörde hennes bankande hjärtslag och det var ett under att hon ännu lyckats hålla sig stilla utan att slå ned någon bark som skulle avslöjat henne.
Axeln värkte igen efter hennes snabba klätterväg upp i trädet och hon hade bitit sig hårt i kinden under den så att blodsmaken fortfarande fanns kvar i hennes mun. Hon kunde inte åka fast igen. Det gick inte. Hennes hand hade letat sig ned emot pistolen och nuddade den lätt med vänstra handen så att hon snabbt skulle kunna reagera ifall hon skulle behöva.
”Kolla här”, ropade någon och Norah såg hur de två av dem som var inom hennes synhåll försvann emot rösten. Något lättat andades hon ut men trots det höll hon sig fortfarande stilla.

Idun stod öga mot öga med en av männen. Hennes skarpt gröna ögon mötte hans gråa. Det var som en kamp mellan liv och död, mellan två krafter. Mannen eller snarare pojken var väl inte mer än sjutton år och Idun förstod att dessa soldater inte var fullt utbildade.
Sådana soldater som de ville träna, men inte hade erfarenhet, erfarenhet till att fånga och döda.
"Släpp mig nu, så behöver du inte lida." sa Idun silkeslent och hon såg rädslan i pojkens ögon. Han mötte hennes blick, men istället för att släppa skrek pojken och Idun svor till.
Snabbt skar hon halsen av honom och tog till flykten, men hon hörde männen efter sig. Hon gissade att de bara var ett tiotal, men Idun var bara en och hade antalet mot sig. Samtidigt som hon springer lossar hon sitt gevär, hon skulle slåss för sitt liv. Slåss och döda för det liv som var hennes, de skulle inte få tag i henne.
"Tror du det är en Stone?" hör hon efter sig.
"Nej, de är väl döda?" svarar den andre mannen den första.
"Lilltjejen överlevde väl inte." besvarar en kvinna som drar sin pistol och skjuter efter Idun.
"Bara skada, inte döda." skriker en barsk man medans Idun försöker villa bort dem i skogen.

Norah hör uppståndelsen ifrån sin plats i trädet. Först något orolig över att de ska finna henne med men vem det än är de har i sitt sikte leder dem bort ifrån henne. Ett litet leende sprids över hennes läppar. För en gångs skull verkade hon ha i alla fall lite tur. Så hör hon ljudet av ett skott och hoppar till något. En iskall känsla tar tag i henne och för några få sekunder innan hennes tänkande hinner förstå att det inte är hon som är skjuten tappar hon greppet om trädet, om världen och faller.
Desperat försöker hon grabba tag i något och skriker till av smärta då hon får ett tag som känns som ska dra axeln ur led igen. Det tar inte lång tid innan hon inte klarar av att hålla sig kvar och faller den sista metern för att landa på rumpan på den lätt våta marken och sedan rulla över på rygg.
En svordom far ur henne samtidigt som hon drar pistolen med högra handen. Ännu en gång har hon tur att hon varit vänsterhänt men tvingad att lära sig hantera högra nästan lika bra.
Hon tar sig några sekunder för att se till att hon inte landat mitt bland fienderna innan hon reser sig upp och börjar något stapplande ta sig bort ifrån stället. Hon hinner inte många mödosamma steg innan den första av dem är framme vid henne. Sakta pressar hon avtryckaren, känner det välbekanta rycket i vapnet och ljudet som får det lätt att ringa i hennes öra eller så var det inbillning.
Sekunden senare trycker hon av en andra gång då nästa dyker upp innan hon gömmer sig bakom en trädstam då någon beskjuter henne. De verkar inte vara särskilt många utan verkar delat upp sig mellan henne själv och den andra.

Idun får fram geväret och kom på tillräckligt avstånd för att kunna skjuta ner den första. Hon märker att de inte är lika många nu och att de verkade hittat någon annan. Hon hör även det på de bekräftande ropen och skotten. Vem det en var så var det någon liksom hon som inte ville bli tillfångatagen.
Idun skjuter ner en efter en men de med sina pistoler är snabbare än henne. Gevär var liksom pilbåge bra på håll men en liten pistol enklare i närstrid. Men Idun har erfarenheten med sig och ska just till att skjuta ner den sista hon känner smärta i armen. Hon känner skottet som avlossats där och svor förbannat till och tar sig för armen. Hon ville inte fångas, inte nu och inte av en sådan snorvalp som soldaten.
Men istället för att ge upp faller hon ner och tar en pistol från en av de fallna soldaterna. Hon känner skotten om sig och ser soldaten segervisst närma sig. Han var mån om att inte döda henne, bara skada. Hon var den sista överlevande av hennes familj, en rebellgrupp och de ville ha henne inom lås och bom innan de tog hennes liv.
Men Idun riktar pistolen mot honom och ser honom falla. Hon tar sig upp stödd mot ett träd och håller om sin skadade arm, försöker stoppa blodflödet så gott det gick. Hon hade saker i sin ryggsäck att få ut kulan och sy igen såret med, men här och nu var det ingen bra ide. Hon hörde än skotten och visste att hon inte var säker.
Idun tog ett par stapplande steg mot skotten, för att hjälpa vem det nu var mot soldaterna. Sakta men säkert tar hon sig dit och skjuter en soldat i ryggen. De såg henne inte för de riktade skotten mot vem det än var. Idun vacklar lätt till och verkar blek, men försöker hålla sig uppe för att överleva.

Norah tryckte sig hårt emot trädstammen och nästan kände hur kulorna ven omkring henne. Varför var det så att hennes motståndare alltid verkade ha så mycket mer ammunition än henne? Något desperat kastade hon blickar omkring sig men det finns inget skydd att gömma sig bakom, ingenstans att ta vägen alls. Precis då hon bestämt sig för komma ut med armarna i luften hör rop, förvirring. Hon pressade sig emot stammen och lutade sig ut men hann inte se något innan de åter sköt emot henne. De hade börjat vandra runt henne för att komma ifrån andra sidan men något hade verkat ändra deras planer.
Norah sjönk ned emot marken. Stack ut huvudet, siktade och sköt. Någon föll och skotten upphörde. Med hjärtat hårt dunkande i bröstet lystrade hon i den nu ovanligt tysta skogen. Hon skänkte en tanke till personen som avledit dem i ett tyst tack innan hon varsamt började ta sig ifrån trädet, beredd på att bli skjuten men den sista av dem verkade ha försvunnit.
Ett ljud får henne att stanna upp. Pistolen är fortfarande i hennes högra hand och hon höjde den emot varifrån hon hört ljudet. En blek, mycket blek ung kvinna befann sig framför henne...

Idun såg på kvinnan men även hon med sin pistol höjd. Hon visste väl att kvinnan inte var en soldat då de sköt efter henne med. Men hon kunde vara ett lockbete för att få med Idun till dem. Även om hon inte var på något sätt med soldaterna och dem som ville styra deras liv betydde det inte att hon var snäll. Hon kunde likväl tillhöra en grupp som kunde utnyttja en och hota.
Alla dessa tankar for genom Iduns huvud och de verkade ha hamnat i ett dödsläge med vapnen riktade mot varandra.
"Fick du de andra?" säger hon slutligen i en röst som inte verkade alltför stadig. Hon höll pistolen med båda händerna men började att darra och kände blodet strömmade.
Men hon skulle aldrig ge sig, aldrig visa sig besegrad. Dock gav hennes kropp upp innan hon gjorde det. Idun kände hur det svartnade för ögonen och benen vek sig under henne.